Begriplighetens betydelse för äldre personers trygghet

Begriplighet har bland annat med kunskap, förståelse och information att göra (Antonovsky, 2005). Begriplighet har visat sig var relaterad till äldre personers trygghet i både ordinärt och särskilt boende (III). Begriplighet hos äldre personer beskrivs också öka äldre personers trygghet enligt den nationella värdegrunden (Socialstyrelsen, 2012c). Detta stärker tesen om begriplighetens avgörande betydelse för trygghet, men också att begripligheten behöver stärkas ytterligare, eftersom lägre grad av begriplighet i termer av skattning av kunskap och kontroll var relaterat till lägre skattning av trygghet i vardagen (III). Resultaten visar också att äldre personer efterfrågar just begriplighet när det gäller trygghetslarm (I), övervakningsteknik (II) samt beträffande rutiner, miljö och genomförandeplan på särskilt boende (IV). Därför kan begripligheten hos äldre personer ha en stor och kanske avgörande roll för uppfattningar och erfarenheter av trygghet. Även Hessels (2011) beskriver hur viktigt det är för äldre att erhålla kunskap om exempelvis sina trygghetslarm.

Samtidigt som flera av delstudiernas resultat visar på äldres brist på begriplighet (I, II, IV), menar Antonovsky (2005) att låg grad av begriplighet är något som sällan förekommer. Information och kunskap har visserligen förmedlats till de äldre personerna (I, IV), men inte uppfattats som begriplig av dem. För att stärka begripligheten av vardagen, som är betydelsefull för trygghet, behöver informationen anpassas så att den passar den äldre personens egna villkor och förutsättningar att lära och förstå. Resultaten (I, II, IV) visar dock att detta inte alltid sker, vilket får negativ inverkan på trygghet (I, III, IV). För att stärka begripligheten för individen bör den information som ges, enligt Antonovsky (2005) vara ordnad, sammanhängande, strukturerad och tydlig. Gamla akutlarm som finns kvar i vissa boenden, trots att de inte fungerar, vilseleder de äldre personerna (I). Informationen de fick angående sina trygghetslarm varierade beroende på personalen, vilket också medför låg grad av begriplighet (I). Det är inte rimligt att anta att

en äldre person ska uppfatta och erfara trygghet genom resurser som inte är begripliga, i synnerhet om de inte ens får konsekvent information. Kanske är det begripligheten avseende larmen (I, II), rutinerna, miljön och genomförandeplanen (IV) som behöver förbättras snarare än att tillsätta ytterligare resurser för att stärka tryggheten? Det spelar mindre roll hur mycket resurser, i form av tekniska trygghetslösningar, som man introducerar i den äldre personens liv, om hon/han inte förstår nyttan eller meningen med dem genom att begripligheten är låg.

Ökad begriplighet ökar också kontrollen, som många äldre är rädda att mista och som har visat sig relatera positivt till trygghet (II, III, IV), (Petersson & Blomqvist, 2011; Sim et al., 2012). Begriplighet verkar extra viktigt vid flytt till särskilt boende (IV) då den äldre personen lämnar en bekant miljö och möter en ny, obekant miljö. Äldre personer vill lära, de ser sig som kompetenta och önskar mer tid till att förstå och lära mer (I, II). Som exempel skulle kanske mer tid och bättre information inför mötet om genomförandeplanen ge den äldre personen bättre möjlighet förbereda sig, vilket i sin tur kan öka begripligheten av mötet och genomförandeplanen. Det skulle också möjliggöra att mötet sker på lika villkor. Hellström et al (2007) visade också att brist på begriplighet i form av att informationen nådde den äldre personen sist också gjorde äldre personer mer oroliga.

Tryggheten kan främjas på äldres villkor, så länge det sker utifrån de äldres förutsättningar. Detta synsätt, att främja trygghet snarare än att kompensera för otrygghet, ligger också nära Antonovskys (2005) salutogena förhållningssätt. Betydelsen av att teknik introduceras på ett begripligt sätt stöds också av Porter et al (2002) som menar att det är en förutsättning för att förstå dess användningsområden.

Reflektion över resultaten

De olika resultat som har lyfts fram och diskuterats inom ramen för denna avhandling berör på olika sätt trygghet i förhållande till Antonovskys (2005) koncept meningsfullhet, hanterbarhet och

begriplighet. Samtliga av dessa tre koncept verkar betydelsefulla för äldres trygghet och de verkar oupplösligt sammanflätade, vilket överensstämmer med Antonovsky (2005). I motsats till Antonovsky (2005) visar resultaten att låg grad av begriplighet är vanligt förekommande hos de äldre personerna och har negativ inverkan på deras uppfattningar och erfarenheter av trygghet. Begripligheten behöver således stärkas hos de äldre personerna, eftersom resurserna annars tenderar att bli mindre hanterbara. En person som inte hanterar eller förstår sitt trygghetslarm, kan inte förväntas känna sig trygg med denna lösning. En person som inte fått begriplig information om var man får sitta i matsalen, vilka aktiviteter som finns tillgängliga eller hur dagen ska planeras kan inte heller förväntas känna trygghet. Hur meningsfull än tryggheten uppfattas av de äldre personerna, så kan den aldrig till fullo uppnås, om inte resurserna för att erhålla trygghet är hanterbara och begripliga. För att stärka och främja trygghet på äldre personers villkor, förutsätts att såväl hanterbarheten av äldre personers inre och yttre resurser stärks liksom begripligheten.

En reflektion som följer på avhandlingens resultat är därför hur betydelsefull hanterbarheten och begripligheten är för trygghet. Begripligheten behöver stärkas utifrån varje enskild individs förutsättningar för att stärka tryggheten på äldre personers villkor. Det är dock en stor utmaning, som behöver beforskas ytterligare. Inga slutsatser om trygghet i förhållande till KASAM kan dras utifrån avhandlingens resultat. En anledning till detta är att mätinstrument avsedda att mäta trygghet eller KASAM inte har använts i studierna. En annan anledning är att begreppen meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet är grundläggande för att främja hälsa (Antonovsky, 2005) men inte nödvändigtvis trygghet. Visserligen visar Antonovsky (2005) en öppenhet inför att finna andra ”utfall” än hälsa och det är tänkbart att trygghet skulle kunna utgöra ett sådant ”utfall”.

Metoddiskussion

I avhandlingens delstudier har både kvalitativa och kvantitativa metoder använts för att belysa trygghet hos äldre, vilket har gett en ökad förstå- else för begreppet utifrån äldre personers perspektiv (Morgan, 1998). Resultatens trovärdighet/validitet samt metodernas tillförlitlig- het/reliabilitet kommer att diskuteras under rubrikerna deltagare och urval, datainsamling och analys.

Deltagare och urval

I tolkningen av studiernas resultat finns det skäl att beakta valet av deltagare. De äldre personerna i ordinärt respektive särskilt boende hade skiftande omsorgsbehov, vilket kan tänkas ha påverkat deras uppfattningar och erfarenheter av trygghet på varierande sätt. Det kan exempelvis antas att behovet av trygghet har varit något högre i särskilt boende än i seni- orboende. Denna variation kan ha bidragit till materialets djup och bredd, vilket är viktigt för trovärdigheten (Graneheim & Lundman, 2004). Trovärdigheten stärks ytterligare genom att urvalsgruppen till studie I och II hade varierande ålder (67-97 år), kön, varierande erfarenheter av trygghetslarm samt att de bodde i central- och småort. I studie IV skedde urvalet av deltagare med hjälp av kommunens biståndshandläg- gare. Risken med detta urvalsförfarande är att personer som inför bi- ståndshandläggaren visat en positiv inställning till att flytta till särskilt boende eller hade lättare för att uttrycka sina åsikter, var de som erbjöds att medverka. Av den anledningen var det betydelsefullt att studien på- gick över tid och med återkommande intervjutillfällen för att se eventuella skillnader (Newman, 2010) i uppfattningar och erfarenheter av trygghet. För att ytterligare minimera risken med överdrivet positiva uppfattningar hos deltagarna informerades samtliga biståndshandläggare om studiens syfte och dess inklusionskriterier. Med tanke på gruppens kraftigt reducerade fysiska och psykiska hälsa (Helvik et al., 2014), valdes få inklusionskriterier för att öka möjligheterna att inkludera deltagare. Svårigheterna att inkludera äldre personer i kombination med att flera deltagare valde att avbryta ledde till att det slutgiltiga antalet deltagare var

litet. Det till antalet lilla urvalet kan således vara en konsekvens av gruppens dåliga hälsa. Metoden för att rekrytera deltagare har skett och beskrivits tydligt, för att öka tillförlitligheten (I, II, IV).

Urvalet till studie III baserades på de personer som var 65 år eller äldre och som uppgav att de själva besvarat frågorna i enkäten. Detta krite- rium reducerade visserligen urvalsgruppen men möjligheten att fånga de äldre personernas egna uppfattningar framför ett större urval prioritera- des, vilket stärker studiens validitet.

Datainsamling

Datainsamlingen har beskrivits i tydliga steg, för att öka tillförlitligheten av studierna (I, II, IV). Flera utmaningar uppstod dock i insamlingen av data, vilket behöver lyftas i förhållande till tillförlitlighet (I, II, IV) respektive reliabilitet (III).

Antalet deltagare i de fokusgrupper som genomfördes för datainsamling till Studie I och II var relativt stort (från 6-13 stycken personer/grupp) i förhållande till de rekommendationer som ges i vald litteratur (Morgan & Krueger, 1998). Trots att det på många sätt var utmanande att hantera gruppstorleken, var det svårt att neka de tillfrågades intresse av att delta i studien. En utmaning var att möjliggöra att alla deltagares röster blev hörda då flera av deltagarna hade hörselproblem och därmed hade svårigheter att både höra och att delta i gruppsamtalet. Det var särskilt svårt att hantera då diskussionerna som fördes över lag var livliga. För att hantera gruppstorleken och att möjliggöra att varje deltagares röst blev hörd fanns vid varje fokusgrupp alltid en moderator och en bisittare. För att hantera gruppstorleken och hörselproblemen placerades borden alltid i form av en cirkel, vilket bidrog till att alla kunde se munnarna på varandra samt underlättade förståelsen av samtalet.

I gruppdiskussionerna fanns också gruppens interaktion att förhålla sig till. Eftersom deltagarna kände varandra sedan tidigare fanns ibland ledare i gruppen som tenderade att prata mer än de andra. För att minimera denna risk ställde moderatorn direkta frågor till de som var lite

tystare (Thomsson, 2010). Varje fokusområde sammanfattades muntligt, för att säkerställa rätt tolkning av synpunkterna genom så kallad ”member checking” (Baxter & Jack, 2008; Morgan & Krueger, 1998) vilket stärker resultatets trovärdighet.

För att förstå hur äldre personer uppfattar och erfar trygghet vid flytt till i särskilt boende användes djupintervju och observation (IV) i den kontext de befann sig. Insamlingen av data var utmanande. Dels för att det var svårt att få tag i informanter, men också för att det material som samlades in skulle vara så rikt som möjligt, särskilt med vetskap om att intervjuer med denna målgrupp tenderar att bli ytliga (Bergland & Kirkevold, 2006). För datainsamlingens tillförlitlighet var användningen av samma struktur av fokusområden liksom följdfrågor till varje intervjutillfälle och informant, till stor hjälp. De äldre personerna gavs också tid till att reflektera och att prata fritt om varje fråga som ställdes, vilket stärker trovärdigheten (ibid) av resultatet.

Alla intervjutillfällen, utom det första, inleddes med en summering av tidigare intervju samt eventuella följdfrågor med anledningen av denna, vilket ökade både trovärdighet och tillförlitlighet i datainsamlingen (Baxter & Jack, 2008; Cresswell, 1998). För att stärka möjligheterna till ett omfattande datamaterial planerades rikligt med tid för varje intervju och observationstillfälle vilket är viktigt när det gäller att samla in data genom djupintervjuer (Kirkevold & Bergland, 2007; Kvale, Brinkmann, & Torhell, 2009).

I Studie III samlades data in genom en brukarenkät i samarbete med en kommun i södra Sverige. Eftersom frågorna i enkäten var sammansatta med inspiration från Socialstyrelsens riktlinjer fanns begränsat utrymme att formulera kompletterande frågor. Tre kompletterande frågor tillades dock, och dessa berörde personernas upplevelse av hälsa, upplevelse av trygghet i vardagstillvaron samt om de som bodde i ordinärt boende använde trygghetslarm. Utöver dessa tre frågor innehöll den enkät som sändes till personer i ordinärt boende 35 frågor, och den enkät som

sändes till personer i särskilt boende 36 frågor. Av dessa frågor kunde enbart tio frågor väljas ut för de statistiska analyserna. Anledningen till detta var att det endast var dessa tio frågor som var identiska i enkäterna som sändes till personer i ordinärt och särskilt boende.

Analys

Trovärdigheten av studiernas resultat stärks av att både positiva och negativa uppfattningar av trygghet framkom i studierna (I, II, IV). I Studie I utmynnade analysen exempelvis i både positiva och negativa uppfattningar (I), liksom deltagarnas ambivalenta känslor kring införande av övervakningsteknik (II). Även Studie IV visar på olika uppfattningar och erfarenheter av trygghet genomgående, från första till sista intervjutill- fället. Studiernas struktur och beskrivning av analysstegen går att följa och resultatet av analyserna diskuterades och granskades också i andra forskningssammanhang, på seminarier, konferenser och doktorandkurser vilket kan anses stärka dess trovärdighet och tillförlitlighet.

Trots att inga anspråk gjordes på att mäta trygghet hos äldre personer med skiftande omsorgsbehov, genom brukarenkäten i Studie III, är frågan ”känner du dig trygg i din vardagstillvaro” ändå intressant att reflektera över då den användes som beroende variabel i regressionsanalysen. Det är viktigt att reflektera över att de äldre personernas svar kan ha påverkats, liksom resultatens validitet, genom att frågan (trygghet) kan ha tolkats på olika sätt av olika individer. Känsla av trygghet är subjektiv och det fanns ingen möjlighet för den äldre att i fritext beskriva upplevelsen av trygghet. De fick endast möjlighet att gradera upplevelsen av trygghet på en sex-gradig skala. Det visade sig att upplevelse av trygghet skilde sig mellan personer som bor i ordinärt boende och i särskilt boende. Kan skillnaden bero på att de äldre personerna lagt in olika betydelse i upplevelsen av trygghet? Initialt kan också bortfallet i Studie III ses som begränsande. Bortfallet är emellertid resultatet av ett medvetet urval av äldre personer som uppgett att de själva besvarat enkäten, vilket ökar studiens validitet. Syftet var att fånga de äldre personernas egna uppfattningar om trygghet i vardagstillvaron

och att inkludera enkätsvar där äldre personer som inte själva hade besvarat enkäten hade försämrat studiens validitet. Det är mycket svårt för andra personer att uppskatta hur en annan person upplever och erfar ett fenomen, vare sig det handlar om trygghet eller hälsa.

För att stärka tillförlitligheten i analyserna genomfördes analysarbetet i samtliga studier (I-IV) i nära samarbete mellan författaren och medför- fattare. Ett annat sätt att stärka tillförlitligheten (I, II, IV) var att författaren presenterade resultatet av analysen för deltagarna, och de fick sedan möjlighet att ta ställning till om det stämde överens med deras uppfattningar eller ej (Lincon & Guba, 1985).

Avslutningsvis kan överförbarheten (I, II, IV) respektive generaliserbar- heten (III) av studiernas resultat ses som begränsande till att gälla främst svensk äldreomsorg, eftersom äldreomsorgens organisering och kultur skiljer sig åt mellan länder. Det är dock rimligt att anta att resultaten från Studie I, II, IV är överförbara till äldre personer i liknade situationer (McLeod & Elliott, 2011). Resultaten i Studie III skulle, trots ett relativt litet antal deltagare, kunna vara generaliserbart eftersom resultatens studier stärkts av liknande resultat från exempelvis Socialstyrelsens årliga brukarundersökningar.

Slutsatser

När trygghet som begrepp diskuteras har diskussionen oftast fokuserat på det motsatta, det vill säga risk för otrygghet; såsom risk för fall, risk för olyckor och risk för överfall. Avhandlingens delstudier syftar därför till ökad förståelse av hur äldre personer, med skiftande omsorgsbehov, uppfattar och erfar trygghet i ordinärt och särskilt boende så att trygghet kan stärkas på deras villkor. Om trygghet ska stärkas på äldre personers villkor bör det ske utifrån en helhetsbild av den äldre personen, vilket är i linje med den salutogena teorin och känsla av sammanhang.

Trygghet uppfattas och erfars som så meningsfull i livet av äldre personer i ordinärt och särskilt boende att de är villiga att ge avkall på en del av sin frihet, integritet, självständighet och självbevarande om detta krävs för att uppnå trygghet. Genom att äldre personer ges större utrymme, till exempel genom att bibehålla sina rutiner, bibehålla självständighet och att beskriva trygghet utifrån sitt eget perspektiv, kan tryggheten stärkas hos varje enskild person.

Förutsättningar för att äldre personer ska uppfatta och erfara trygghet är att de resurser som finns till förfogande för trygghet görs hanterbara. Det kan handla om upplevd hälsa, personal och trygghetslarm. I synnerhet har begripligheten, som har med förståelse av information att göra, visat sig vara avgörande för att uppfatta och erfara trygghet. Begripligheten kan gälla exempelvis trygghetslarm, övervakningsteknik, nya rutiner och miljö samt genomförandeplan. För att trygghet ska främjas på äldre personers villkor är det därför viktigt att tillgängliga resurser är hanterabara och att begripligheten i vardagen stärks för de äldre personerna.

Betydelse för omsorgsarbetet med äldre personer

Trygghet och meningsfullhet är två viktiga grundpelare i svensk äldreomsorg. Att främja trygghet för äldre personer med omsorgsbehov i

ordinärt och särskilt boende kan emellertid ses som utmanande, eftersom uppfattningar om och erfarenheter av trygghet varierar mellan individer. Den stora utmaning ligger därför i att låta de äldre personerna själva, utifrån sina förutsättningar, behov och önskningar, beskriva vad trygghet är snarare än att arbeta med trygghet på generell nivå.

Personalen utgör kanske den viktigaste resursen för att stärka tryggheten hos äldre individer, i ordinärt och särskilt boende. Det är av största vikt att personalen erhåller resurser, exempelvis i form av tid och kompetens, som krävs för att vara den viktiga resurs som äldre personer efterfrågar och behöver för att uppleva trygghet.

Genom att den äldre personen ges tid och utrymme att uttrycka sig kan mycket kunskap inhämtas om den äldre personen, exempelvis genom sin unika livsberättelse. Därmed kan tryggheten stärkas på den äldre personens villkor. Det kan antas vara extra viktigt att utveckla förfarandet vid genomförandeplanens upprättande i syfte att ta tillvara på den äldre personens resurser, förmågor och kunskap och inte bara behov av omsorg.

Ett sätt att främja tryggheten är att också att öka begripligheten för den äldre personen. Begripligheten berör stora delar av omvårdnaden om de äldre personerna, den nya situationen och i den nya miljön. Med god information och utrymme för delaktighet kan begripligheten, och därmed tryggheten, stärkas.

Fortsatt forskning

Det är en utmaning att stärka begripligheten utifrån varje enskild individ. Därför behövs mer forskning som belyser hur äldre personer kan tillägna sig kunskap och förståelse i vardagstillvaron, i syfte att stärka trygghet. För att främja trygghet hos äldre behövs fortsatt forskning om äldres egna uppfattningar och erfarenheter av trygghet. Exempelvis behövs fler

longitudinella studier som följer uppfattningar och erfarenheter av trygghet över tid i syfte att utforma metoder för att främja trygghet under åldrandet, även vid skörhet och beroende av vård och omsorg.

Ytterligare forskning kring interaktionen mellan den äldre personen och omsorgspersonal behövs för att synliggöra hur trygghet kan stärkas i det vardagliga mötet, utifrån äldre personers perspektiv.

Genomförandeplanens betydelse, utformning och utveckling för att främja trygghet utifrån den äldre personens perspektiv behöver också beforskas ytterligare. Exempelvis behövs forskning som belyser vilket utrymme den äldre personen tar i förhållande till personalen under mötet och/eller på vilket sätt den unika livsberättelsen tas tillvara för att lyfta fram individen och därmed stärka trygghet.

Summary in English

The aim of this thesis was to increase the knowledge and understanding of how older people with varying needs of care perceive and experience sense of security in ordinary homes and in nursing homes.

This thesis comprised four studies, which are to be found at the end of this manuscript. The first two studies were based on the same data material, collected using focus group interviews with 45 elderly individuals living in senior housing with minimal care needs. The interviews were analyzed using qualitative content analysis (I, II). The third study was based on secondary analysis of a user survey of 350 older individuals in ordinary housing with some kind of elder care/service and 145 older individuals with around-the-clock care needs living in nursing homes. The material was processed using descriptive and analytical statistics (III). The fourth study followed three older individuals for 12-

In document Trygghet - på vems villkor? Uppfattningar om och erfarenheter av trygghet hos äldre personer med behov av omsorg (Page 66-162)