Resultaten från delstudierna (I, II, IV) visar att äldre personer, med skiftande omsorgsbehov i ordinärt och särskilt boende, uppfattar och erfar trygghet som en viktig del i livet. Detta övergripande resultat stöds av tidigare forskning inom området (Fagerström et al., 2010; Fonad, 2008; Fonad et al., 2006; Petersson & Blomqvist, 2011; Summer Meranius, 2010). Hur trygghet uppfattas och erfars som meningsfull kan förstås genom att de äldre personerna är villiga att avstå en del av sin integritet (II) för att uppfatta och erfara trygghet. De är dessutom villiga att avstå en del av sin frihet (I, IV) och ge avkall på en del av sin självständighet och sitt självbevarande (I, II) för att uppfatta och erfara trygghet. Dessa tre aspekter kommer i det följande att belysas och diskuteras i förhållande till Antonovskys (2005) koncept meningsfullhet. Övervakningsteknik ses som både bra och dålig av de äldre personerna, trots rädslan att förlora sin integritet (II). De föredrar dock övervakning av hälsan framför övervakning av fysisk aktivitet (II), vilket stöds av tidi- gare forskning inom området (Demiris, Hensel, Skubic, & Rantz, 2008). Detta resultat kan tänkas beskriva integritetens villkor, det vill säga vad de äldre personerna kan tänka sig att avstå för att uppfatta och erfara trygghet i förhållande till sin integritet. De äldre personerna är till exem- pel villiga att ge avkall på sin integritet om trygghet kan garanteras genom användning av övervakningsteknik (II), vilket visar hur meningsfull tryggheten är för dem. Pol et al. (2013) fann dock att en övervägande del av övervakningstekniken övervakar funktionsnedsättningar, det vill säga fysisk aktivitet, tvärtemot vad äldre personer verkar föredra (II). Om äldre personers trygghet ska främjas utifrån deras villkor, så bör över- vakningstekniken i större utsträckning utvecklas i samråd med de äldre, eller i alla fall utifrån den äldre personens perspektiv. Östlund (2011) menar att äldre personer, inte minst genom sin gedigna erfarenhet, passar väl som innovatörer för framtagande av ny teknik.
57
De äldre personernas flytt till särskilt boende har också betydelse för deras integritet (IV). Genom ökat beroende av andra hotas integriteten och möjligheten att bevara sin identitet försämras (II). Däremot är flytten till särskilt boende nödvändig för att bibehålla och/eller stärka trygghet (IV). Äldre personer avstår på detta sätt en del av sin integritet för att säkra trygghet, vilket visar hur meningsfull trygghet är. De är oroliga för att bli till ”något” (objektifierade) istället för ”någon” (synliggjorda), vilket skulle innebära att deras unika person och historia försvinner och att de omvandlas till siffror i en dator (II), vilket har negativ inverkan på deras trygghet (II). Främjande av trygghet innebär att den äldre personen behöver synliggöras. En viktig aspekt för att främja trygghet på lika villkor kan därför vara att låta äldre personer delge sin unika livsberättelse i större utsträckning, eftersom bristen på detta utrymme får negativ inverkan på trygghet (IV).
Ett exempel som tydliggör det begränsade utrymmet för de äldre personerna, att själva delge sina unika livsberättelser och behov, är vid mötet där genomförandeplanen upprättas, liksom planen i sig (IV). De områden som berörs vid mötet är bl.a. medicinering, hälsoproblem, mat, sömn, gemenskap och aktiviteter (IV). Dessa områden kan förvisso representera en ”helhetsbild”, men de äldre personerna får begränsat utrymme att själva berätta om vad som är viktigt för dem. Kanske är bristen på möjlighet att beskriva sina egna behov och önskemål en möjlig förklaring till varför den äldre personen efter en tid på särskilt boende visserligen erfor ökad säkerhet, men inte nödvändigtvis ökad trygghet (IV)? Det är rimligt att anta att om ett större utrymme ges för den äldre personen så kan tryggheten stärkas på den äldre personens villkor. Enligt Antonovsky (2005) innebär den salutogena teorin att synen på hälsa utgår från en helhetsbild av individen, en holistisk syn. Hos varje person finns alltid en förhistoria och ett sammanhang som kan vara till hjälp att förstå en persons nuvarande situation och hälsostatus. Om individens livshistoria negligeras riskerar sjukdomar och symtom att komma i fokus, snarare än personen som har drabbats av symptomen eller sjukdomen.
58
Baserat på Antonovskys (2005) salutogena perspektiv, bör den äldre personen erbjudas större utrymme att beskriva sin livshistoria, vilket vid sidan av säkerheten också kan tänkas stärka tryggheten (IV).
Frihet är ett annat område som äldre personer är villiga att ge avkall på till förmån för trygghet. Äldre personer i ordinärt boende beskriver betydelsen av frihet på olika sätt. De vill exempelvis gå ut på balkongen, i sin trädgård eller på stan (I). Genom personalens hjälp på särskilt boende menar de äldre personerna att friheten kan stärkas, vilket uppfattas som avgörande för att erfara trygghet (IV). Möjlighet att göra som man vill, att styra sin dag och sina rutiner är också förknippat med frihet (IV), liksom att förbättra sin hälsa (II, IV). De dagliga promenaderna och den frihet som dessa innebär ger till och med, enligt en av de äldre personerna, en känsla av att vara levande (IV). Frihet är, enligt de äldre, betydelsefullt i livet och en förutsättning för att uppfatta och erfara trygghet (I, II, IV). De äldre personerna verkar dock hellre avstå från en del av den frihet de önskar känna, mot att uppfatta och erfara trygghet, vilket visar hur meningsfull trygghet är för dem.
Frågan är om trygghet sker på äldre personers villkor så länge de måste avstå en del av sin frihet för att uppfatta och erfara den? De äldre personerna beskriver exempelvis otrygghet på vissa platser som de egentligen vill besöka men inte gör, eftersom trygghetslarmet inte räcker dit (I). Konsekvensen blir alltså att de äldre hellre bortprioriterar att besöka de platserna eftersom de inte känner sig lika trygga där, som inne i sin lägenhet (I). Liknande resultat har bland annat belysts av Torstensson Levander (2007). De äldre personerna avstår alltså en del av sin frihet att besöka områden dit larmet inte räcker för att uppfatta och erfara trygghet (I) vilket visar att trygghet inte sker på äldre personers villkor. De äldre personerna beskriver också hur kroppens försämrade hälsa inkräktar på deras frihet (I, II, IV) genom svårigheter att bibehålla rutiner och vardagliga sysslor (IV). Däremot uppfattades inte frihet vara detsamma som att vara ledig eller att vara sysslolös (IV). De sätter allt mer tilltro till personalen i genomförandet av dessa sysslor och får
59
därigenom hjälp att återfå frihet och stärka trygghet (I, II, IV). De äldre personerna önskar larm med längre räckvidd för att bibehålla trygghet och frihet (II, IV), men godtar ändå trygghetslarmet som det är för att det kan rädda liv (I). Det är ytterligare ett exempel som visar hur trygghet uppfattas och erfars som meningsfull – men också att trygghet inte nödvändigtvis uppstår på äldre personers villkor.
För att bibehålla trygghet som meningsfull lägger de äldre personerna energi och engagemang på att finna resurser för att stärka trygghet (I). Det är också enligt Antonovsky (2005) utmärkande för meningsfullhet, som i detta fall genom att individerna investerar energi, engagemang och hängivelse för att uppnå trygghet. De äldre personerna berättar för människor i sin omgivning vart de ska gå om något oförutsägbart inträffar (I), de finner andra tekniska lösningar som ökar tryggheten och till och med förnekar för sig själva att en plötslig olycka kan inträffa på platser dit larmet inte räcker, för att känna trygghet (I). Begreppen frihet och trygghet kan ses som motpoler till varandra vilket exempelvis Hylland och Eriksson (2006) visat. Resultaten i avhandlingen tyder dock på att trygghet och frihet är sammanflätade (I, II, IV) och för att stärka trygghet, bör också känsla av frihet hos den äldre personen stärkas för att ske på dess villkor.
Äldre personer beskriver också vikten av självständighet och självbevarande (I, II, IV). Självbevarande ses som något av det viktigaste att bibehålla i livet (II), vilket också äldre personer i särskilt boende beskriver (IV). Betydelsen av självständighet för äldre personer stöds bland annat av Breitholtz et al (2011). Hon fann att äldres självbild, som självständiga individer, började vackla först när andra människor övertog kontrollen av vardagen, vilket också påverkade de äldres personlighet (ibid). Avhandlingens delstudier visar att det också påverkar äldre personers uppfattningar och erfarenheter av trygghet. Samtidigt som de äldre personerna anser det betydelsefullt att bibehålla självständighet och kontroll över vardagliga rutiner och möblering (IV) innebär flytten till
60
särskilt boende att ge avkall på självständigheten för att uppnå förbättrad trygghet (IV). Behovet av trygghet verkar minst lika starkt, om inte starkare, än behovet av att vara självständig, vilket ytterligare visar hur meningsfull trygghet är för de äldre.
Hur kan då trygghet och självständighet stärkas på äldre personers villkor? Resultaten visar exempelvis att flytt till särskilt boende å ena sidan var nödvändig för att stärka trygghet och självständighet, men å andra sidan erfors självständigheten som försämrad efter en tid på boendet (IV). Tryggheten skulle kunna stärkas genom att ge den äldre personen tid och utrymme att beskriva trygghet utifrån sitt perspektiv (Petersson & Blomqvist, 2011) eller att låta äldre personer vara mer delaktiga i beslut och aktiviteter, vilket har visat sig stärka tryggheten (Polzien, 2007). Kan det vara så att personalens goda vilja att göra gott för äldre personer ibland kan tänkas frånta dem sin självständighet och att tryggheten därigenom paradoxalt nog tenderar att blir försämrad? Genom att låta äldre personer vara mer delaktiga i beslut kan självständigheten tänkas öka vilket också stärker tryggheten, där kunskap och kontroll har visat sig relatera till trygghet (III). Exempelvis kan trygghet och självständighet stärkas genom att låta den äldre personen bekanta sig med miljön, uppmuntra besök på särskilt boende före flytt och underlätta kontakt med andra personer på det särskilda boendet (Bekhet et al., 2009).
2) Hur äldre personer uppfattar och erfar hanterbarhet