Enligt Antonovsky (2005) har individen olika sorters resurser till sitt förfogande, som kan vara till hjälp när någonting oförutsägbart inträffar i livet. Hälsa kan med hänvisning till flera av delstudiernas resultat tänkas utgöra en sådan resurs för äldre personer och som ger dem trygghet (I- IV). Det tydliggörs speciellt i studie III där upplevd hälsa visar positiva samband med upplevd trygghet. Det vill säga, ju högre de äldre
61
personerna skattar sin hälsa, desto högre skattar de sin trygghet (III). När äldre personer erfar försämring av sin hälsa (I, II, IV) försvagas därmed denna resurs, vilket får negativ inverkan på trygghet. De söker därför andra resurser, exempelvis trygghetslarm och personal, för att stärka tryggheten (I, II, IV). Resultaten kan emellertid också tyda på att främjande av hälsa för att stärka tryggheten är viktigt, kanske till och med mer viktigt än erhållandet av ett trygghetslarm (III, IV).
Resultaten visar att äldre personer, både i ordinärt och särskilt boende, överlag uppfattar och erfar trygghet (III). Detta resultat stärks av Socialstyrelsens rikstäckande undersökning som visar att äldre personer känner sig trygga överlag (Socialstyrelsen, 2013). Däremot skattar äldre personer i särskilt boende något högre grad av trygghet än äldre personer i ordinärt boende (III). Utifrån Antonovsky (2005) skulle skillnaden i trygghet kunna bero på att de resurser som finns till förfogande för de äldre personerna på särskilt boende också uppfattas och erfars som hanterbara.
Personalen beskrivs genomgående av de äldre personerna som den kanske viktigaste resursen för trygghet (I-IV), vilket också andra studier beskrivit (Bekhet et al., 2009; Fonad et al., 2006; Harrefors et al., 2009). Personalens tålmodighet är exempelvis viktigare för tryggheten än trygghetslarmet (I), liksom förtroendet för och tilliten till personal i fråga om sekretess (II). När det gäller relationstrygghet i förhållande till personalen (III) visar högre skattning av relationstrygghet också högre skattning av trygghet i vardagstillvaron (III). Kontakten med personalen ses som så viktig att den till och med aldrig får uteslutas (II). Personalen beskrivs också som en förutsättning för att kunna återfå hälsan, så att en flytt tillbaka till ordinärt boende kan göras möjlig (IV). Detta resultat visar på hur betydelsefull denna resurs är för att äldre personer skall uppfatta och erfara trygghet, men också att resursen kan utnyttjas, den är alltså hanterbar. När den äldre personen känner sig omtyckt och behövd ökade trygghetskänslan (IV). Detta gäller också det omvända, att inte
62
känna sig behövd eller känna att man bidrar med något, minskade uppfattningen av trygghet (IV).
Enligt Antonovsky (2005) kan individen genom tillskott av flera resurser bli stärkt, men dessa behöver då vara hanterbara för att kunna utnyttjas. Det innebär också att om resurserna inte uppfattas och erfars som hanterbara av de äldre personerna, finns risken att tryggheten försvagas med tiden. Med tanke på trygghetens betydelse för individen genom livet (E. H. Eriksson, 2004; Maslow, 1970) kan personal som resurs vara extra betydelsefull att satsa på eftersom denna utgör grunden för att uppfatta och erfara trygghet. Det är dock betydelsefullt att de äldre personerna också uppfattar dessa resurser som hanterbara om trygghet ska stärkas. Resultatet visar att hanterbarheten kan stärkas ytterligare, eftersom personalen som resurs för trygghet inte alltid finns tillgänglig i akuta situationer (I), denna rädsla över att inte ha personal nära var extra uttalad nattetid (I). Av resultatet framgår således hur viktig personalen är som resurs för de äldre personerna, men viktigt är också att de är lättillgängliga, vilket är en förutsättning för hanterbarheten. Därför är personal en resurs som inte bör bortprioriteras i äldre personers vardagstillvaro. Trygghet kan också stärkas hos den äldre individen genom att personalen har tid att samtala om sorg, vilket anses kunna stärka tryggheten (IV), men för att det ska bli möjligt krävs att tillräckligt med personal finns tillgänglig och att personalen har kompetens att tala om detta svåra ämne.
En annan intressant fråga är om trygghetslarmet som hanterbar resurs är avsett att främja äldres trygghet, fysiska och sociala delaktighet i samhället? Frågan kan besvaras genom att den relateras till Antonovskys (2005) salutogena hälsoteori. Då resursen är hanterbar bör den öka trygghet och den fysiska och sociala delaktigheten, snarare än att minska dem. Ett salutogent synsätt på trygghet råder således då trygghetslarmet främjar trygghet, fysisk och social delaktighet i samhället snarare än förhindrar äldres otrygghet och begränsar deras delaktighet i samhället.
63
Trots att trygghetslarmet har setts som en resurs för att öka äldre personers trygghet (Fonad et al., 2006; Heinbüchner et al., 2010; Mann et al., 2005), visar resultat i avhandlingens delstudier övervägande i motsatt riktning (I, III, IV). Trygghetslarmet uppfattas och erfars som icke hanterbart och snarare som ledande till känslor av otrygghet (I). Trygghetslarmet var heller inte relaterat till uppfattningar av trygghet i vardagstillvaron för personer i ordinärt boende (III). Resultaten som visar bristen på hanterbarhet avseende trygghetslarm (I, III, IV) får också stöd av bland annat Hessels et al. (2011), Ihlström et al. (2010) och Lee et al. (2007).
De äldre personerna ser sig visserligen som kompetenta att använda mer avancerade larm, som exempelvis larm med GPS funktion, men menar också att de inte är en prioriterad grupp i samhället och att det är en anledning till att de inte erbjuds nyare trygghetslarm (I). Detta resultat är också intressant på så sätt att det kan spegla de äldre personernas syn på sig själva i kontrast till hur de uppfattar att de blir sedda som grupp av det omgivande samhället. Det kan också sättas i relation till två utav äldrepolitikens och äldreomsorgens värdeord; trygghet och meningsfullhet (Socialstyrelsen, 2012b). För att nå upp till dessa värdeord i omsorgen av äldre personer är både utveckling av trygghetslarmens funktion, men också hanterbarheten av dem nödvändiga. Den högaktuella frågan om trygghetslarm är därför ytterligare en åtgärd som bör prioriteras för att tillgodose äldre personers trygghet, på deras villkor. Möjlighet att välja bland olika sorters trygghetslarm, istället för att erbjudas ett enda, skulle kunna stärka tryggheten eftersom ett individualiserat larm kan anpassas till individens unika behov. Ett individanpassat larm har bättre förutsättningar att stärka tryggheten på individens villkor, än ett larm som appliceras till samtliga i gruppen äldre.
64