Behovsanalys och riskpreferens lägger grunden för kapitalförvaltningen. Vår åsikt är att en ALM-analys är en möjlig metod men det väsentliga i analysen är att stiftarens ursprungliga vilja är ledstjärnan. I vår lösning utformas sedan policydokumentet linjärt med denna bakomliggande analys och sätter ramarna för vad som får respektive inte får göras i förvaltningen. Det är här utformningen av lösningen börjar och i vår dokumentstudie har vi funnit en avsaknad av tydlighet och upptäckt att flera delar fattas. Om målen tydliggörs och till och med prioriteras kommer policyn istället utvecklas till ett verktyg som lindrar målkonflikten och underlättar för förvaltarna. Oavsett om en intern eller extern lösning för den praktiska förvaltningen väljs bör policydokumentet vara tydligt för att hjälpa förvaltaren att veta vad som är ett korrekt handlingssätt. Samtidigt underlättar det kommunikationen utåt och minskar risken för felbeslut på grund av psykologiska faktorer.
En nivå av årliga utdelningar, givet den kapitalbas som finns, kan vara en bra hjälp för att komma fram till vilken avkastningsnivå som eftersträvas för att tillgodose behoven. Detta bör
sedan ställas i relation till risk eftersom risken driver avkastningen och det handlar om att balansera de två. Att ha kvantifierade avkastnings- och riskmål är avgörande för att förvaltningen senare ska kunna utvärderas på ett bra sätt. Vilka utvärderingsmått som används ska stå med i policyn och här är Sharpe-kvot, tracking error och aktiv avkastning exempel på möjliga val.
För att uppnå en god diversifiering används med fördel flera tillgångstyper spridda över flera marknader. Aktier, räntor, alternativa tillgångar och fastigheter är exempel på positioner som bidrar till diversifiering över tillgångsslag och dessa bör i sin tur spridas över marknader på global nivå för att undvika specifika risker. Restriktioner kring tillgångar och marknader kan dock finnas om dessa kan motiveras av att transaktions- eller analyskostnaderna som en global inriktning kräver blir för stora. Att informationsövertag för den svenska marknaden kan finnas ur hållbarhetssynpunkt är ytterligare ett argument som skulle kunna ligga till grund för marknadsrestriktioner vilket också en av våra respondenter tog upp. Allokeringsgränser bör anges i intervall för att minska behovet av frekvent rebalansering vilket bidrar med transaktionskostnader. Det bör dessutom finnas ett fastlagt index som portföljens utveckling jämförs mot vilket också Reilly och Brown (2012) lyfter fram. Detta kan bestå av ett sammanvägt index beroende på tillgångsallokering eller flera index där olika tillgångsslag utvärderas mot respektive index. De hållbarhetskrav som finns i förvaltningen bör också skrivas ut i policyn och vilken typ av exkluderingar som görs. Det bör även framgå på vilka kriterier dessa val baseras och vad målsättningen är. Hållbarhetskraven bör vara så specifikt formulerade som möjligt. Vi har vid våra intervjuer sett att samtliga tycker det är svårt att förklara och mäta hur exempelvis internationella konventioner efterlevs. Detta är ett exempel på en mindre lyckad lösning eftersom innebörden är otydlig. I vår mening vore det bättre att tydligt uttrycka vilka branscher, marknader och tillgångar som helt exkluderas. Vi hade också gärna sett en tydlighet i vilka branscher eller marknader som stiftelseförvaltaren eller beslutande kommitté arbetar med andra metoder såsom påverkan. Med det sagt behöver inte policyn vara för strikt utan en del information om hållbara investeringar kan löpande kommuniceras via andra informationskanaler för att ytterligare minska informationskostnaderna.
Strategiutformning
Eftersom riskpreferens och behov kontinuerligt förändras är strategiutformningen, precis som alla andra delar, del av en dynamisk och föränderlig process. Strategiutformningen kan med fördel ha sin utgångspunkt i fyrfältsmodellen, avsnitt 6.2. Det är också därför pilen går från de fyra strategierna till strategiutformningen i figur 5. Med hjälp av någon av de fyra
strategier som modellen innehåller kan förvaltningen bli konsekvent och inte spreta i en mix av olika strategier.
Valet blir en avvägning mellan hur den evidensbaserade kapitalförvaltningens fyra grundpelare prioriteras med tanke på bakomliggande behovsanalys och riskpreferens. Är det utefter stiftelseförvaltningens behov enbart diversifiering och resurshushållning som prioriteras högst bör strategivalet vara global marknadsportfölj, strategi 1. I praktiken är inte marknaden alltid effektiv och alla investerare optimerar inte vilket talar emot strategin. Vår tolkning är också att stiftelseförvaltningen ofta har ett större behov av att personliggöra portföljförvaltningen eftersom det finns krav på hållbarhet och ansvarstagande. Då finns den hållbarhetsscreenade indexförvaltningen, strategi 2, som ett möjligt strategival. Om inte diversifiering och resurshushållning prioriteras utan personliggörandet sätts först kan det vara så att indexförvaltningen inte kan åstadkomma en förvaltning som rimmar med de behov och preferenser förvaltningen har. Då finns de mer aktiva strategivalen, strategi 3 och 4, där flexibiliteten och aktiviteten är betydligt högre, men med det kommer transaktions-, informations-, analys- och uppföljningskostnader som i stort sett är ofrånkomliga. Den högsta graden av personliggörande återfinns i strategi 4 där enskilda tillgångar väljs ut och sedan kan ett aktivt ägarskap användas som verktyg för förändring av tillgångarnas hållbarhet. Det är också den stora styrkan med strategi 4 eftersom universitetet kan driva en förändring i samhället genom sin påverkan. Vid intervjuerna framgick dock att detta är en strategi som anses vara för dyr vilket också tyder på motiv för ökat samarbete. Slutligen är de fyra strategierna för stiftelseförvaltning flexibla och valet kan även hamna mittemellan två eller fler strategier om så krävs, men tydlighet är att rekommendera för att förvaltningen inte ska hamna i ett ingenmansland utan tydlig prioritering.