Bemötande

Samtliga deltagare har uppgivit att ungdomarna på deras boenden i hög grad är diagnostiserade med ADHD och oftast i kombination med annan diagnos, något som stämmer överens med tidigare forskning (Ståhlberg, Anckarsäter & Nilsson 2010). Intervjupersonerna uppger siffror mellan 50–90%, Alfred och Benjamin säger att nästan alla har ADHD eller annan NPF-diagnos på deras boende. Trots att siffrorna är så pass höga uttrycker hälften av behandlarna att de inte anpassar sitt bemötande till de med diagnos. Behandlarna vill att ungdomen ska anpassa sig till det önskade beteendet istället för att boendet anpassar sig efter individen. Det här stämmer in med Foucaults (1975) beskrivning av normaliseringsprocessen, han menar att individen ska anpassa sig till massan och de regler som finns i samhället och institutionen, vilket Foucault (1975) exemplifierade med hjälp av ett fängelse.

Jag tycker att man kanske går bort sig i att försöka anpassa för mycket. För det är också någonting som är väldigt tydligt i ADHD diagnosen det är att man vill ha mer och mer och mer. Så gör man en anpassning där så kommer man snart få göra en anpassning till och en anpassning till och sen blir det ett försvar för dom här med diagnoser att, jamen det blir ett försvar för deras egna beteende.

24

Fredrik anser enligt citatet att det kan bli fel att anpassa sig för mycket, medan de andra intervjupersonerna menar att metoderna och rutinerna på boendet är väl anpassade för att fungera för såväl ungdomar med som utan ADHD problematik. Det här kan tolkas som att behandlarna ser ungdomarna som objekt istället för subjekt, där en behandling passar för alla. Det är något som stämmer överens med Goffmans (1961) tankar om avidentifiering, för att möjliggöra behandling och hur individens egen personlighet kuvas för att formas till en för boendet accepterad norm. Behandlarna i den här studien ger exempel på metoder de anser passar för alla, som exempelvis lågaffektivt bemötande och tydliga regler och rutiner. Ett annat argument som gavs för att inte anpassa bemötandet efter ADHD-diagnosen var att de istället anpassade bemötandet efter individens särskilda behov och att de behandlar symptom, inte diagnoser. Benjamin och Diana uttrycker sig så här kring det:

Spelar ingen roll. Ifall man har ADHD eller ifall man har Aspergers eller någon annan NPF tjofräs, så alla barn mår bra utav dom anpassningarna som vi gör.

Benjamin Om jag skulle jobba med folk (kollegor) som var dumma i huvudet så

skulle jag tycka att det var viktigt att man anpassar sitt bemötande eftersom det finns ofta en lägre tolerans och det behövs en annan tydlighet och så.

Diana Även om inte intervjupersonerna är överens om bemötandet behöver anpassas efter diagnos så anser alla att det behöver anpassas efter individ. Det här stämmer delvis in på tidigare forskning som visat att boenden inte anpassar sitt förhållningssätt efter diagnos eller individ (Severinsson 2010). Intervjupersonerna i vår studie ger tydliga exempel på anpassning för ungdomarna, de får vara delaktiga i planeringen av både vården och sina mål vid inflyttningen till boendet. Vid samtliga boende i studien får ungdomen själv vara med och bestämma hur olika beteenden ska hanteras. Diana ger ett tydligt exempel på delaktighet och anpassning;

… frågorna där direkt när man är inskriven nästan och bara landat efter någon dag är att okej, om det här händer alltså att du blir väldigt arg och har det svårt med impuls och så hur vill du att vi hanterar det då?

Diana Både Fredrik och Diana anser att diagnosen kan ge en förståelse för individen och möjliggör rätt bemötande även om Fredrik inte tycker att det ska anpassas för mycket. Det här kan kopplas till Severinssons (2010) studie som visar att

diagnosernas syfte är att förstå svårigheter för ungdomarna för att hitta rätt åtgärd. Hennes forskning visar dock att ungdomarna ofta förväntas kunna kontrollera sitt beteende på samma sätt som andra och att det sällan innebär en individuell

hantering av svårigheter utifrån diagnoser, något som går emot Fredrik och Dianas synsätt.

25

... vi är ju mer toleranta med dom som har ADHD jämt över, alltså mycket i språket och det här sociala då kanske, man är ju mer tillåtande i gemensamma situationer till exempel med dom som har ADHD diagnos.

Fredrik

5.3 Behandling

Intervjupersonerna i den här studien är överens om att medicinering är den vanligaste behandlingen för ADHD något som tidigare forskning också visar (Karlsson och Lundström 2019). Hälften av de intervjuade anser att medicinering inte bara är vanlig utan även en bra behandling för ADHD. Fredrik menar att ibland kan medicin skrivas ut för fort innan andra behandlingar har testats först, som mat, sömn och rutiner. Kopplingar kan dras till Severinssons (2010) studie som visar att kontroll och struktur i vardagen är fokus på HVB. Det här synsättet delas av Benjamin och Alfred som istället arbetar med att plocka bort medicin till fördel för annan behandling.

… det är väldigt individuellt, men ja medicinering under en kort period initialt för att komma över själva tröskeln eller hindret för att kunna prata med barnets hjärta istället för bara skalet… Men på lång sikt, nej helst inte. Barnen kan behöva en nedtrappning på ADHD medicin till exempel under flera år för att man ger ju dom verktyg hela tiden. Men man kan ju inte sluta med medicinen så fort dom har verktygen man måste ju se att dom kan använda verktygen också och att dom använder verktygen. Sen kan man fråga, vad tror du ska vi ta en lite mildare medicin med lägre verksamt ämne eller ska vi prova att sluta helt, ska vi börja fasa ut? Vad tror du, du kan alltid börja igen. Hur känner du? Vi provar en gång och oavsett hur det går har du inte misslyckats utan du har bara provat det räknas inte. Funkar till 100%.

Alfred Enligt Benjamin och Alfred är många ungdomar överdiagnostiserade och

övermedicinerade. Ett trauma kan ge liknande symtom som ADHD och enligt Alfred och Benjamin är det vanligt att symtomen på trauma misstas för ADHD. Det är först när traumat är behandlat som det går att se individen och då kan även symptomen för ADHD i vissa fall försvunnit. Att ungdomar på HVB ofta är utsatta för trauman bekräftas av Ståhlberg, Anckarsäter och Nilsson (2010) som betonar vikten av att de unga får rätt diagnos och därmed även rätt behandling. Benjamin och Alfred ställer sig väldigt kritiska till medicinering som behandling. Goffman (1961) menar att institutioner är som ett litet samhälle inom samhället och att snarare än att foga individen efter samhället utanför formas denne efter

institutionens mall. Genom att se Alfreds och Benjamins boende ur Goffmans (ibid) syn kan vi tolka att de är ett eget samhälle, med egna regler och normer som de vill

26

forma individen till, där medicinering inte är en önskvärd behandling. Benjamin uttrycker att han inte tycker att medicinering är någon behandling alls, något som de andra intervjupersonerna inte är helt eniga om.

Min åsikt är att mediciner inte alls är behandling. Medicin är ett hjälpmedel för att hjälpa din hjärna att förstå vad det är som händer runt omkring det har inget med behandling att göra. Det är bara en praktisk lösning på ett opassande problem. Behandlingen är ju sen att lära barnen att hantera sina svårigheter och göra dem uppmärksamma om sina svårigheter. Vad dom har svårt för och hur man kan komma över det. Vad behöver du för strategier för att klara av den här. Inte trycka medicin i ungen (barnet) och säga nu är du bra.

Benjamin Åsikterna om medicinering som behandling skiljer sig åt. Det här kan kopplas till tidigare forskning (Severinsson 2010) som visar att personal på HVB inte ser individerna som sjuka och inte har ett fokus på mediciner. Alfred, Benjamin och Fredrik ställer sig kritiska till långvarig medicinering, medan Diana och Ellinor är mer positiva. Diana säger att om patienten anser att det är en bra behandling så brukar den fungera. Diana och Elinor menar att medicinering kan hjälpa individen att hantera sina känslor. De lyfter även individens val och har respekt för andra professioners kompetens som citaten nedan visar.

Jag är inte medicinskt utbildad men jag är om man säger så här att jag är intresserad av vad de tar och vad det gör och hur det kan påverka och biverkningar och så där. … men jag tror att många behöver nog medicin sen om det är rätt medicin dom har när dom kommer till oss det är jag inte säker på. Men jag är som sagt inte medicinskt utbildad.

Ellinor Diana ser även en fara i att ifrågasätta andra yrkesrollers kompetens och beskriver hur det är på hennes boende.

Det är ju ett jättestort problem att socialarbetare ifrågasätter läkarens specialistkompetens tycker jag personligen. Men det är ju en jätteviktig fråga och jag tror att det har att göra dels med kunskap faktiskt och lite med utbildning också. För jag ser ju en del av våra mina kollegor är ju behandlingsassistenter från folkhögskola och där tror man ju att allt går att lösa utan medicin nästan. … det är ju tycker jag ett bekymmer ... Känns ju lite taffligt att komma med sin lilla utbildning och bara nej jag tror inte på det här. Alltså att man ifrågasätter och är kritisk är en sak men att man gör det liksom öppet och på det, jag tycker att det blir tokigt.

Diana Vid frågan om det förekommer att behandlarna inte håller med läkare om deras utlåtande gällande diagnostisering, medicinering eller annan behandling svarar

27

samtliga “ja” med undantag för Christoffer. Han anser att han inte varit

arbetsverksam tillräckligt länge för att kunna uttala sig i frågan. Benjamin uttrycker att det skulle sätta dem emot att arbeta emot läkarens utlåtande men att de för en dialog om de ser några konstigheter. Diana menar att det finns kollegor som inte tror att ADHD är en diagnos och därför inte håller med läkaren i sitt utlåtande.

Alltså jag har några kollegor som inte tror att det här är en diagnos så ja, det förekommer ju att man inte håller med såklart. Det gäller inte bara dom, för det gäller alla det gäller också LARO4 behandling till exempel, att man inte tycker att personer ska ha det

Diana Personalen i Severinssons (2010) studie säger att diagnoserna är viktiga för

ungdomarna och verksamheten, även om de ställer sig kritiska till hur diagnoserna sätts och att de kan komplicera arbetet. Anställda menar att även om den unge har en diagnos, behöver denne lära sig att uppföra sig och det ställs samma krav oavsett diagnos eller inte. Kraven under behandlingen är oberoende av diagnos, vilket överensstämmer med behandlarnas svar från den här studien. Det här kan tolkas genom Goffmans (1961) beskrivning av att individer avpersonifieras på en

institution och går från subjekt till objekt. Genom att se individer som objekt skapas en homogen grupp som därmed har lika kapacitet och krav.

Fredrik menar att ungdomen själv kan sätta hinder när läkaren ska sätta en diagnos men att det är oprofessionellt att ifrågasätta andras yrkeskompetens även om man kan ha åsikter.

… det är inte professionellt ...men absolut kan man ha egna åsikter om det för att anledningen till det tänker jag är att en utredning är en utredning som görs och det är beroende på hur motiverad ungdomen är och var delaktig. Vissa tycker bara det är jobbigt att svara på frågor så dom bara svarar, vissa driver med läkarna och sen så sätter dom en bedömning efter det, så att ja ibland så kanske man har skilda åsikter ja.

Fredrik Behandlarna i studien får även svara på frågan om det förekommer annan

behandling än medicinering och där skiljde sig svaren åter märkbart. Metoder som MI, KBT, REpulse, ART5, ACT6, mindfulness social färdighetsträning och miljöterapi nämns. Mat utan socker tas även upp som behandlingsform utav tre av behandlarna. Alfred, Benjamin och Fredrik menar att genom att minska sockret och äta regelbundet, håller sig blodsockret på en stabil nivå. Det här menar de påverkar de med ADHD, men även de utan diagnos positivt. Denna form av behandling saknas det tillförlitlig forskning kring. Foucault (1975) beskriver

4 Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende.

5 Aggression replacement training.

28

normaliseringsprocessen där han menar att individer formas till det för samhället accepterade beteendet. Även Goffman (1961) har liknande tankar om en institution som ett minisamhälle, där individen officiellt ska formas till samhällets normer men istället formas till institutionen. Här kan det tolkas som att boendet har skapat ett eget accepterat beteende, är ett minisamhälle, och har en egen accepterad

behandling som individerna ska anpassas till. På Alfred och Benjamins boende har de en egen pedagogik som de skapat och som de använder i sin behandling, något som även det kan tolkas med teorin. Ellinor menar att hon inte anser att det är bra att använda en renodlad metod utan att den personliga matchningen är viktig. Hon säger även att de anpassar behandling efter individ, vilket går emot tidigare forskning (Severinsson 2010).

Det är som ett pussel och det är också det som är så roligt i jobbet, att man får pussla lite i beteende. Och leta reda på vad som behövs i situationer, den här personen kanske behöver mer mindfulness och lite mindre samtal. Den här personen kanske behöver lite mer fysisk aktivitet och kanske mindfulness i naturen. Sen är det ju det också så att man som person, som behandlare är ju också olika, och jag har jobbat med personer som är fantastiska och har hjälpt ungdomar med det för att det har passat ungdomen. Och det är också viktigt att man blir matchad med sin ungdom om man är kontaktperson så att man kan göra det bästa för dom.

Ellinor I likhet med behandlarna i studien finner tidigare forskning (Ståhlberg, Anckarsäter & Nilsson studie 2010) att det är viktigt att inte enbart erbjuda medicinsk

behandling för diagnosen utan erbjuda en kombination av metoder.

Alfred menar att enligt IVO får personalen inte behandla ADHD-diagnosen utan enbart konsekvenserna av de sociala problemen diagnosen ger upphov till.

Vi får bara behandla dom sociala problemen men om man behandlar dom sociala problemen så behandlar man ju indirekt diagnosen. Om man inte förstår diagnosen och tar hand om den kommer man aldrig komma någon vart med dom sociala problemen för det är ju diagnosen som är grund i det.

Alfred Att behandlare motsätter sig IVO:s rekommendationer går emot tidigare forskning (Pålsson 2010) som visar en öppenhet för myndighetens tankar kring vården om den är kopplad till forskning och ej personligt tyckande.

29