Institutionen och anpassning till individen

Även om samtliga behandlare i studien uppger att det finns möjligheter att

individanpassa regler och riktlinjer för personer med ADHD, medger majoriteten av intervjupersonerna att det är viktigare att gruppen går före individen. Alfred och Benjamin uppger att de ändrar om i strukturen om det skulle behövas. Ringer (2020) beskriver att unga med ADHD har svårt att kontroller sin impulskontroll vilket kan leda till att den unga bryter regler. Detta kan skapa en problematisk situation om boendet inte har möjlighet till förståelse för den unges oförmåga att följa regler och rutiner.

Ingenting här är skrivet i sten, utan vi är väldigt måna om att kunna förändra oss och vara flytande, men även vara väldigt tydliga med alla förändringar och sådana saker ifall det skulle ske.

Benjamin Alfred uttrycker en frustration över det handlingsutrymme myndigheter som

exempelvis IVO tilldelar behandlare. Han menar att det är för snävt för att behandlaren verkligen ska kunna göra nytta för ungdomen på boendet. Alfred beskriver hur han som behandlare försöker komma runt de lagar och regler som HVB-hem är skyldiga att följa. Goffmans (1961) beskriver hur personalen inom institutioner tränas både genom officiella introduktioner och genom att efterlikna övrig personal, för att lära sig institutionens regler och ideal. Genom att tolka Goffman (ibid) kan Alfreds frustration över nuvarande lagstiftning och riktlinjer från myndigheter visa att denna form av avpersonifiering av HVB- hemmets personal även sker mellan behandlare och myndigheter. Denna avpersonifiering möter dock motstånd hos flera av intervjupersonerna som kämpar mot

myndigheternas riktlinjer.

Om man inte förstår diagnosen och tar hand om den kommer man aldrig komma någon vart med dom sociala problemen för det är ju diagnosen som är grund i det. Vi får bara behandla dom sociala problemen men om man behandlar dom sociala problemen så behandlar man ju indirekt diagnosen.

32

Alfreds önskan om ett friare behandlingsklimat stärks av Levins (1998) tidigare forskning som menar att om inte behandlarna får utrymme att arbeta med den unges reella problematik skapas en spänning mellan personalen och den unge. Denna spänning kan leda till ett sämre förtroende för personalen som i sin tur påverkar den anknytning som är viktig i arbetet med den unga. Diana och Ellinor motsätter sig att det skulle saknas handlingsutrymme för att behandla och bemöta de unga.

Fredrik menar att även om behandlarna försöker individanpassa behandling och bemötande måste boendet även tänka på gruppens bästa. Om boendet tillåter ett visst beteende hos en av de unga kan det skada förtroendet hos de andra

ungdomarna. Diana uttrycker samma tankesätt som Fredrik. Diana menar att hon inte tycker boendets krav på den unga som särskilt höga. Hon anser därför att det är viktigare att hålla gruppen homogen än att skapa undantag för en individ. Pålsson (2010) visar i sin tidigare forskning att den statliga granskningen för hur vården ska skötas på boendena är relativt liten. Även om IVO kan utföra granskningar är det upp till boenden att själva utforma goda rutiner och regler på boendet för att kunna erbjuda en evidensbaserad kvalitativ vård. Behandlarnas intervjuer styrker den tidigare forskning då det saknas nationella riktlinjer för hur anpassningar på HVB-hem ska ske.

Vi tänker ju hela tiden egentligen utifrån individanpassning, men vi måste också förhålla oss till gruppen. Det handlar ju också om förtroende från dom andra ungdomarna. För om de ser att vi tillåter ett visst beteende så kommer dom andra att ta efter det. Då kommer de också känna att det finns ingen mening i att följa reglerna här.

Fredrik En av behandlarna beskriver att det finns vissa regler och rutiner som den unga måste följa för att få bo kvar på boendet, exempelvis har boendet nolltolerans mot våld. Ellinor menar att även om dessa regler finns nedskrivna och den unga får ta del av dessa vid inskrivning följs inte överträdelse av reglerna upp. Detta kan ses som en omedveten individanpassning.

Jag skulle vilja säga ja, för det står så på papper om man säger så. Till exempel om du slår någon eller om du upprepar våldsamma, hotfulla beteenden så skrivs du ut Sanningen är att det inte händer så ofta, dom allra flesta får stanna kvar ändå.

33

6 Diskussion

I detta avsnitt förs en diskussion kring resultat och analys som kopplas till tidigare forskning, med utgångspunkt från studiens syfte och frågeställningar. Även förslag till vidare forskning kommer att presenteras.

6.1 Slutdiskussion

Studien har inte haft som ambition att kunna generaliseras utan att få en förståelse för intervjupersonernas upplevelse. Vi anser att det resultat vi fått genom

intervjuerna har gett svar på studiens syfte och frågeställningar.

För att kunna besvara våra frågeställningar utifrån empirin som inhämtats har fem teman framkommit; Kunskap, kompetens och erfarenhet, Bemötande, Behandling,

Konsekvenser eller bestraffning och Institutionen och anpassning till individen.

Frågeställningen Vilken kunskap och kompetens beskriver behandlare på HVB-hem

att de besitter angående ADHD besvaras genom temat Kunskap, kompetens och erfarenhet. I resultatet framgår att majoriteten av behandlarna i studien saknar

högskoleutbildning. Majoriteten av behandlarna anser dock att deras livserfarenhet tillgodoser behovet av kompetens vilket motsäger tidigare forskning (Ahonen & Degner 2014). Socialstyrelsen (2016) anser att personal bör minst ha en 2-årig eftergymnasial utbildning inom området. Det här är en direkt motsägelse av vad majoriteten av intervjupersonerna uttrycker önskvärt gällande personal och kollegor. Ingen av behandlarna har en specifik utbildning inom ADHD, utan grundar sin uppfattning om den egna kompetensen på närståendes eller egen diagnos. En minoritet av intervjupersonerna anser att de saknar relevant ADHD utbildning, med hänvisning till den höga andelen av unga med ADHD-diagnos på boendet. Ett fåtal intervjupersoner uppger att de själva har relevant kompetens inom området dock ingen utbildning. Intervjupersonerna anser att flera i den övriga personalen saknar den kompetens inom ADHD som de själva innehar. Sammanfattningsvis anser majoriteten att de har god kunskap om ADHD. Det här ser vi som ett tecken på att egna erfarenheter skattas som evidensbaserad kunskap trots att de saknar formell utbildning kring ADHD. Vi förvånas över det uttryckta utbildningsföraktet som resultatet har visat men även över den låga kompetensen som beskrivs på hemmen för studien. Att intervjupersoner uppger att behandlare som arbetar på HVB-hem där unga med ADHD diagnos är överrepresenterade, anser att diagnosen är fiktiv är oroväckande.

Studiens andra frågeställning Vilka strategier och metoder använder sig behandlare

av vid bemötande och behandling av barn och unga med ADHD besvaras genom

teman bemötande, behandling samt konsekvenser eller bestraffning. Behandlarna i studien uppger att de använder en rad lämpliga metoder som behandling på sina HVB-hem, däribland KBT vilket förespråkas av Socialstyrelsen (2019b). Dock menar majoriteten av behandlarna att bemötande och behandling inte behöver

34

anpassas efter diagnoser, däremot efter individ oberoende av diagnos. I empirin framkommer även alternativa metoder för behandling som kosthållning och

sömnrutiner. MI och lågaffektivt bemötande är enligt studiens resultat de vanligaste metoderna oavsett diagnos. Dock skiljer sig definitionen om vad lågaffektivt bemötande innebär mellan behandlarna. Benjamin uttryckte att lågaffektivt bemötande inte behövde innebära att backa undan från en hetsig situation, utan det kunde även vara att slå näven i bordet för att avbryta ett pågående beteende. Ellinor och Diana beskrev en mer traditionell användning av lågaffektivt bemötande. Ett boende med NPF-inriktning har skapat en egen pedagogik som de använder, den bygger på bland annat anknytning och lågaffektivt bemötande. Socialstyrelsen (2016) skriver att den bästa tillgängliga kunskap ska ligga till grund för de metoder som används i vården av den unga. Vi ser att det inte finns några generella metoder förutom MI och lågaffektivt bemötande på HVB-hemmen för studien. Metoderna valdes inte utifrån diagnos eller Socialstyrelsens rekommendationer, vilket vi ser en risk med eftersom det blir svårare att urskilja om vården håller en god kvalitet för den enskilde.

Den tredje frågeställningen för studien; Hur upplever behandlare möjligheten till

individanpassning i förhållande till regler och riktlinjer besvaras genom teman

konsekvens eller bestraffning och institutionen och anpassning till individen. Samtliga behandlare uppger att de kan individanpassa kring rutiner och riktlinjer, men att gruppen går före individen. Intervjupersoner med lägre utbildningsgrad upplever en frustration över att handlingsutrymmet är för litet utefter lagar, regler och riktlinjer. De upplever att de inte får behandla diagnoser eller ge fysisk kontakt exempelvis kramar. Detta skapar en rundgång eftersom de sociala problemen ofta har sin grund i diagnosen. Vi har dock inte hittat något stöd för påstående om fysisk kontakt och behandlare med högre utbildningsgrad har inte samma upplevelse. Behandlarna beskriver att bestraffning inte är tillåtet vilket stämmer överens med Socialstyrelsen (2019c). Vissa av behandlarna kringgår vad Socialstyrelsen

benämner som bestraffning exempelvis att förhindra umgänge med vårdnadshavare. Genom att uttrycka att behandlarna inte kan säkerställa den unges trygghet om denne inte befinner sig på boendet, rättfärdigas att den unge inte medges umgänge med vårdnadshavare. Vi tolkar det som att avsaknaden av formell kunskap skapar egna metoder för att säkerställa en homogen grupp. Vi ser att spänningsfältet mellan institution och möjligheten till individanpassning försvåras med avsaknad av

formell kunskap. HVB- hemmen skapar egna regler och riktlinjer vilket inte alltid är till fördel för den unge, eftersom behandlarna har svårt att skilja individen från gruppen.

Sammanfattningsvis är inte den låga utbildningsnivån bland behandlarna det mest häpnadsväckande i resultatet. Att behandlare inte får någon internutbildning inom ADHD- diagnoser ser vi däremot som problematisk, då en så hög andel av ungdomarna är diagnostiserade. Vi ser att avsaknad av utbildning resulterar i att behandlare uppfinner egna metoder för behandling och bemötande av unga med ADHD och därmed inte följer gällande lagstiftning och myndigheters riktlinjer. Anmärkningsvärt är även att den egna ofta låga formella kunskapen värderas högre, än exempelvis läkares yrkeskompetens. Genom att tolka Goffmans (1961) syn på totala institutioner kan författarna till denna studie se en risk även från ett

35

samhällsperspektiv. När staten övertar ansvaret för dessa ungdomar och lägger över det från föräldrarna till behandlarna på ett HVB-hem, finns risken att brist på nationella riktlinjer kring evidensbaserade behandlingsmetoder och formell kunskap minskar legitimiteten för denna form av vård utanför hemmet. Levin (1998)

beskriver redan i slutet av 1990-talet om boendenas dåliga resultat när det kommer till rehabilitering. Frågan som dyker upp är då hur länge denna ineffektiva form av vård utanför hemmet av ungdomar som inte riktigt når upp till samhällets normer kan fortgå?