Bemötande

Grände (2018) skriver att ett bra bemötande kan vara avgörande för att kvinnan ska känna sig trygg nog att berätta om våldet. Det är viktigt att kunna fråga om våld, dock behöver man anpassa sig efter vilken person man har framför sig beroende på till exempel

kommunikationsförmåga (Grände, 2018). Grunden för ett bra bemötande är att lyssna, ta emot och stanna kvar i kvinnans berättelse. Andersson (2015) förklarar att ett dåligt bemötande kan leda till en ytterligare kränkning då våldet i sig redan är en kräkning. Informant 1 instämmer detta då hon menar att:

“Man frågar inte “blir du utsatt för våld?” absolut inte, då stänger ju de dörren direkt. Det är ju ingen som vill säga att de blir kränkta för det är en otrolig stor kränkning. Man får då fråga lite försiktigt. Vi tar till exempel en kvinna som bor på ett boende som jag skulle göra en uppföljning, jag ställer frågorna hur hon har det på boende t.ex. om hon trivs, om det är någonting som kan förändras, om hon får ha sina saker ifred. Det är där mina små frågor kommer då och om hon får ha sin mobil och behålla sin klocka, kan gå i korridoren eller i gemensamma utrymme eller i sin egen lägenhet och känna att hon är trygg. Det kan ju hända

att hon får en knuff, det är sådana som man virkar in frågorna i själva uppföljning frågorna på ett väldigt försiktigt sätt så att kvinnan inte känner sig kränkt på något sätt, det är inte min

uppgift. Min uppgift är att ta reda på om det finns förekommande våld.” - Informant 1

Samtliga informanter uttrycker svårigheter i bemötande av kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning på grund av att kvinnornas tolkningsram kan vara annorlunda jämfört med kvinnor utan intellektuell funktionsnedsättning. Informant 2 uttrycker att bemötande av målgruppen behöver förbättras.

“När det gäller att bemöta kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar så tänker jag att det är jätteviktigt att möta henne på hennes nivå. I vår verksamhet har vi inte riktad in oss

på den målgruppen. Men jag känner att man kan behöva anpassa hur man pratar i samtalet då det kan vara så att kvinnan på grund av hennes funktionsnedsättning inte förstår att hon

är utsatt för våld.” - Informant 2

Myndigheten för delaktighet (2017) skriver att det krävs ett bemötande fritt från stereotypa uppfattningar för att upptäcka våldet och även för att den våldsutsatta ska bli trodd. Det nämns vidare i rapporten att det finns behov av mer kunskap om att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning kan råka ut för våld i nära relationer. Samtliga informanterna håller med om detta då de uttrycker att det brister kunskap om hur kvinnor med intellektuell

funktionsnedsättning ska bemötas. Om inte bemötandet är präglad av respekt och förståelse kan en konsekvens bli att de yrkesverksamma stöter på svårigheter att kommunicera med dessa kvinnor för att kunna erbjuda stöd. Myndigheten för delaktighet (2017) nämner också

28

några konsekvenser av den otillräckliga kunskapen såsom att bemötandet inte blir bra på grund av brist på förförståelse. Informant 1 håller med om detta då hon uttrycker att:

“Det är inte alltid så att kvinnojourer kan ta emot en kvinna som har en intellektuell funktionsnedsättning för att de vet inte hur de ska bemöta målgruppen. Det behövs därför kunskap och förståelse för målgruppen så att de får rätt hjälp från oss liksom.” - Informant 1

5.3.2. Kompetensbrist

Socialstyrelsen (2016) förklarar kompetens som en förmåga att utföra de olika krav som ställs i en organisation eller en verksamhet. Kompetens handlar inte bara om behörigheten utan även om kvalifikation, kunskap, erfarenhet, förmåga, lärande och färdighet. En kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som har varit utsatt för våld är i stort behov av stöd. På grund av detta är det viktigt att yrkesverksamma som jobbar med målgruppen har kompetens för att i akuta skeden kunna hantera sådana frågor på ett adekvat sätt. Ett antal informanter berättar att det finns brist på kompetens i respektive verksamheter när det gäller våld mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning.

“Jag kontaktade en socialsekreterare som jobbar med våld i nära relationer angående min klient som har en intellektuell funktionsnedsättning men hon visste inte hur hon skulle bemöta

min klient för att hon tänkte såhär “åh hon har en intellektuell funktionsnedsättning, hur ska jag göra nu?”. Det är brist på kompetens, förlåt att jag säger så om min kollega, men det är

en kall fakta.” - Informant 1

Vi kan utifrån informantens svar från citatet ovan bekräfta att dessa antaganden stämmer överens med samtliga informanternas erfarenheter och uppfattningar. Myndigheten för delaktighet (2017) skriver vidare att det krävs kompetens hos personal som jobbar med målgruppen på socialtjänsten och skyddade boenden för att de ska kunna bedöma vilken slags stöd och insatser den våldsutsatta kvinnan med funktionsnedsättning är i behov av. Brist på kompetens gör det svårt för yrkesverksamma att utföra sitt jobb och erbjuda stöd och insatser som är lämpliga för den våldsutsatta kvinnan med intellektuell funktionsnedsättning. Enligt Socialstyrelsen (2016) bör både socialtjänsten och yrkesverksamma som arbetar med målgruppen erbjudas fortbildning om våld i nära relationer för att öka förutsättningarna att upptäcka våld. Hälften av informanterna uttrycker att de går på utbildningar men att dessa utbildningar handlar om mäns våld mot kvinnor generellt, de är inte riktad mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning.

“All hjälp och stöd som finns i samhället när det gäller just våld i nära relationer är ju riktad antingen till “välfungerande kvinnor” eller kvinnor från hederskulturer. Så där finns det mycket kunskap, betydligt mer i alla fall. Jag har gått på ganska mycket föreläsningar och

utbildningar kring det här eftersom det är ett utav mitt intresse också i mitt arbete.” - Informant 1

29

“Alltså ja, vi går hela tiden till utbildningar. Det är dock mest utbildningar om utsatta grupper generellt, just att stödet kan brista. Utbildningarna är inte direkt kopplad till våld mot funktionshindrade. Eftersom vi är en brottsofferjour är det viktigt att vi har lite kunskap

om de olika utsatta grupperna.” - Informant 4

Informanternas utlåtanden om kunskapsbrist är något som vi har även uppmärksammat i vår tidigare forskning där många av våra referenser har kommit fram till att det finns behov av en kunskapsutveckling. Myndigheten för delaktighet (2017) skriver att det finns behov av relevant kunskap om våld mot kvinnor i nära relationer eftersom det finns en stor

kunskapslucka när det gäller våld mot personer med funktionsnedsättning. Det nämns även att kunskapshöjande inom problematiken kommer att bidra till att förebygga, upptäcka och bekämpa våld mot dessa kvinnor. Socialstyrelsen (2016) styrker även detta och nämner i rapporten att personalens kunskap är avgörande för att socialtjänsten ska kunna upptäcka och förstå våldsproblematiken. Informant 4 uttrycker därför att:

“De flesta som vi träffar med diagnoser eller inte är ju i en state of mind då de behöver mycket guidning och lugnande samt struktur och får veta vilka vägar som ska gå. Jag tänker att vi jobbar rätt liknande oavsett diagnos eller inte. Sedan kanske det kräver ännu mer för de

med intellektuell funktionsnedsättning när vi pratar om dem som bor på boende. Där kanske vi inte har rätt kompetens att nå ut fram på rätt vis men vi är ändå där och vi har samtal och

erbjuder stöttning och personalen vet att vi finns om det är någonting.” - Informant 4 Samtliga informanter berättar att kunskapshöjande behövs även hos kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Eftersom om dessa kvinnor har en osäker uppfattning om vad som är rätt och fel kan det leda till att de blir utnyttjade utan att veta om det (Andersson, 2015). Kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning är mest utsatta för sexuella brott, det är därför viktigt att de har kunskap och stöd inom sex och samlevnadsundervisning. De värderingar som lärs ut förstärker deras självbild och kunskap om sexualitet och integritet (Myndigheten för delaktighet, 2017). De flesta informanterna uttrycker att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning brister kunskap och förståelse i vad de har varit med om, vilket gör det svårt för dem att anmäla brottshändelser då de inte vet att de har blivit utsatta och vet inte heller om sina rättigheter. En informant berättar:

“Ibland har det varit att kvinnor med funktionsnedsättning har svårare att uttrycka sig, svårare att berätta vad de har varit med om eller svårare kanske att ta in att det de har varit

med om. Jag tänker någonstans att de är mer sårbara, kanske i mindre utsträckning känner till sina rättigheter. Det finns andra som inte alls känner till sina rättigheter så det finns en stor möjlighet att utnyttja dem. Många gånger har det blivit så att de inte vet att de är utsatta

för våld, vilket tycker jag är ett stort problem. Dessa kvinnor borde få mer kunskap eller utbildning om vad våld är.” - Informant 3

30

5.3.3. Förändringsarbete

Samtliga informanter lyfter fram att det bör finnas ett förändringsarbete när det kommer till utsattheten som kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning upplever. Det mest

framträdande i intervjuerna är informanternas betoning av att belysa problematiken. De beskriver hur viktigt det är att många vet om att det finns våld mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Andersson (2015) nämner att det finns fördomar bland

yrkesverksamma och andra människor att ingen begår brott mot en person med funktionsnedsättning. Med sådana fördomar blir det svårt att personer med

funktionsnedsättning tas på allvar när de anmäler ett brott. En informant uttrycker:

“Alltså jag tycker ju att den här problematiken borde lyftas och förtydligats mer på nationell nivå än vad det gör idag. (...) Men det har ju varit mycket prat om våld i nära relationer,

mycket föreläsningar men det är ingen som lyfter den här gruppen och deras otroliga utsatthet, det är någonting som jag skulle vilja att man hade lyft och jag tror att när man lyfter det, blir alla människor mer medvetna om det. Så tror jag också att det är läge för en

förändring men man måste göra folk medvetna om att det finns ett problem innan man kan göra en förändring.” - Informant 1

Informanterna vill se en förändring i samhället och i massmedia när det gäller våld mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Synen på våldet borde uppmärksammas mer för att dessa kvinnor ska få de stöd och åtgärder som är anpassad till dem. En informant uttrycker att ju mer frågan om våld mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning tas upp, desto mer kompetensnivån ökar bland yrkesverksamma, och på det sättet kommer det ske en förändring i människors syn och förståelse på̊ problematiken. Samtliga informanter uttrycker att de stöd och åtgärder som finns i samhället är riktad mot kvinnor generellt. En förändring informanterna skulle vilja se i framtiden är kvinnojourer för kvinnor med olika slags av funktionsnedsättningar. En informant på kvinnojour uttrycker sig på följande sätt:

“Ja, jag skulle vilja att vi var bättre på att fånga upp kvinnorna som har de här problemen och det skulle vara väldigt bra om det fanns liksom en kvinnojour som var specialiserad just

för den här gruppen, tänker jag. Det skulle vara väldigt värdefullt faktiskt. (...) En kvinna med en funktionsnedsättning kanske behöver stöd dygnet runt och de flesta kvinnojour har ju

liksom inte personal nattetid, utan att man däremot har en kvinnojour som har det och som är specialiserade på just funktionsnedsättningar. Så ja, i framtiden hoppas jag på att se

kvinnojourer som är specialiserad för den här gruppen. - Informant 3

Samtliga informanter erkänner att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning hamnar mellan stolarna. Socialstyrelsen (2011) berättar att kommunen har det yttersta ansvaret, men det är också viktigt att andra aktörer tar sitt ansvar utifrån sina kunskaper och uppdrag. Alla

31

informanter på socialtjänsten tycker att det är upp till flera aktörer att uppmärksamma frågan om våld mot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. De menar att socialtjänsten har en roll i problematiken men det har även exempelvis kvinnojourer och polisen. En förändring som de flesta informanterna vill se är att alla ska få mer kunskap för att kunna ta sitt ansvar i problematiken. Informant 1 uttrycker:

“(...) Det är inte enbart vi i socialtjänsten som måste ha mer kunskap och redskap för att hjälpa målgruppen. På kvinnojourer finns det också mycket som bör förbättras. Det är ju

också någonting som man behöver, så det är på båda sidor tänker jag som man behöver jobba.” - Informant 1

5.4. Slutsats

Sammanfattningsvis har vi utifrån vår empiri kunnat observera några företeelser som vi kan dra slutsatser från. Vi har utifrån våra informanters berättelser tolkat att kvinnor med

intellektuell funktionsnedsättning fortfarande ses som sexuellt opålitliga då i dagens samhälle ska denna målgrupp läras att sätta gränser (Grände, 2018). Historiskt sett har det varit att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning tvångssteriliserades i en mer utsträckning än männen med intellektuell funktionsnedsättning. Engwall (2004) skriver i sin avhandling att tvångssteriliseringslagen och äktenskapsförbudlagen kan tolkas som ett sätt för staten att kontrollera kvinnors sexualitet. Att läras att sätta gränser kan, enligt oss, tolkas som det nya sättet att utöva kontroll på kvinnornas sexualitet. Engwall (2004) skriver vidare att kvinnor på Västra Mark ville ha en egen familj för att det representerades som “att vara normal”. Denna normalitet kan även ligga till grund för varför kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning har svårt att lämna relationen när våldet uppstår (Grände, 2018). Därför är det viktigt att synliggöra att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning utsätts för våld i nära relationer och på det sättet kan samhället fungera som beskydd genom att snabbt upptäcka våldet men också hitta metoder för att utbilda denna målgrupp om vad våld är samt vart man kan vända sig för hjälp. Det är lika viktig att uppmärksamma vilket slag av våld som dessa kvinnor utstår för att kunna implementera lösningar eller strategier som syftar till att angripa och förebygga det våldet. Ett exempel på hur man kan förebygga våldet är, som en av vår

informant påpekat, genom att utbildning om jämställdhet för dem som har förmågan att ta till sig information. För de som inte har förmågan, exempelvis kvinnor med en svår intellektuell funktionsnedsättning, är det väsentligt att yrkesverksamma speciellt de som jobbar med målgruppen får utbildning om problematiken. På detta sätt kan man överbrygga utsattheten hos kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning.

Barranti & Yuen (2008) skriver att kvinnor med funktionsnedsättning genom tiden har setts som asexuella och oönskad. Grände (2018) påtalar likaväl att kvinnor med

funktionsnedsättning objektiveras och tillskrivs grövre funktionsnedsättningar än vad de egentligen har. Författarna överenskommer dock att det leder till att kvinnor med

funktionsnedsättningar osynliggörs i samhället och därför inte uppfattas som potentiellt utsatta för våld i nära relationer. Grände (2018) konkluderar att denna osynlighet kan resultera i att samhället är omedvetet om deras utsatthet samt att de blir misstrodda när de

32

berättar om deras erfarenheter. Något annat som vi har tolkat utifrån vårt resultat är att våldet som denna målgrupp utsätts för riktas till själva funktionsnedsättningen. Ett exempel i detta fall kan vara att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning kan ha svårigheter med att sköta sin ekonomi, vilket kan vara en av anledningarna till att ekonomiskt våld är

33

6. Diskussion

Ämnet för vår uppsats fick vi som tidigare nämnd av att en av oss var på VFU och möte på problematiken. Vi insåg att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning utsätts för våld i nära relationer men att det inte pratas mycket om. Vi insåg även att det finns ett stort behov av utvecklat stöd för kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Vårt syfte med studien är att få kunskap om och belysa hur de yrkesverksamma hanterar våld i nära relationer mot kvinnor med funktionsnedsättning, med särskilt fokus på intellektuell funktionsnedsättning. Vidare är syftet att undersöka de yrkesverksammas upplevelser av att jobba med denna målgrupp. De yrkesverksamma vi har valt att fokusera på är socialsekreterare på

socialtjänsten och personal på kvinnojourer. I detta avsnitt kommer vi diskutera resultaten utifrån våra frågeställningar i samband med vår tidigare forskning. Avslutningsvis kommer vi att presentera ett förslag till framtida forskning.

Under studiens process har vi konstaterat att våld mot kvinnor med intellektuell

funktionsnedsättning är oftast riktad mot själva funktionsnedsättningen. Ett exempel på våld riktat mot funktionsnedsättningen kan vara försummelse av kvinnornas hygien eller

förstörelse av individuella hjälpmedel. Samtliga informanter har uttryckt att den vanligaste brotten som kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning utsätts för är sexuellt våld och ekonomiskt våld. En informant berättar även att det är vanligt att målgruppen utsätts för fysiskt våld. Detta styrks av Andersson (2015) där han skriver att misshandel, sexuellt våld, bedrägerier, stöld och olaga hot är de vanligaste form av våld som dessa kvinnor utsättas för. Forskning visar att kvinnor med funktionsnedsättning löper högre risk att utsättas för våld i nära relationer än både kvinnor utan funktionsnedsättning och män med

funktionsnedsättning. På grund av deras funktionsnedsättning och deras kön är dessa kvinnor dubbelt utsatta. För att svara på vårt syfte utgick vi från två frågeställningar. Den första är vilka hjälpinsatser finns det för våldsutsatta kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Resultatet visar att socialtjänsten och kvinnojouren erbjuder skyddat boende och stödsamtal till våldsutsatta kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Eftersom de flesta

kvinnojourer inte har nattpersonal, då verksamheten grundas på att alla individer ska kunna klara sig själva, blir det svårt att möta denna målgrupps behov. Detta är något som vi även upplevde när vi sökte efter intervjupersoner, då svaren som vi fick av de flesta kvinnojourer var att de inte tog emot kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Utifrån svaren kan vi dra slutsatsen dras att det enbart är stödsamtal som är till för denna målgrupp. Man kan alltid diskutera hur det blir för kvinnor med en grav intellektuell funktionsnedsättning som utsätts och inte kan uttrycka sig eller har svårigheter med att ta in stödsamtal. När det kommer till socialtjänsten kan det vara svårt att bevilja skyddat boende när det inte finns platser som kan tillgodose behoven som kvinnorna har. Socialtjänstens insatser bygger på frivillighet och som tidigare påpekat råder det svårigheter när det kommer till att få kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar att förstå att de blir utsatta för våld. Därför behövs utbildning om hur denna målgrupp kan motiveras att lämna våldet men även hur man kan jobba

34

Vår andra frågeställning är Hur ser de yrkesverksamma på insatser som erbjuds för dessa våldsutsatta kvinnor. Våra informanter har kunnat bidra med viktig information, nämligen att stöd och insatser som erbjuds är liknande för kvinnor utan funktionsnedsättningar som för kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar. Från de yrkesverksammas uppfattningar räcker inte det stödet som ges. Därifrån kan man dra slutsatser att för att kunna erbjuda adekvat stöd för kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar när det kommer till våld i nära relationer, så måste man möta individen inte bara från genusperspektivet men också funktionshinderperspektivet. Alltså man måste kunna se hela personen.

Samtliga informanter uttrycker att det råder brister på kompetens och kunskap för att kunna möta denna målgrupps behov. Det är därför av stor vikt att få en djupare förståelse och kunskap för att kunna erbjuda adekvat stöd till de våldsutsatta kvinnorna med intellektuell funktionsnedsättning, för att bearbeta deras trauma samt förstå vad de har varit utsatta för. Om yrkesverksamma inte har tillräcklig kunskap om de olika funktionsnedsättningar blir det