Vid uppskattningar av kostnaderna för att minska utsläppen används också IIASAs datormodell RAINS (Amann, 1999b). En viktig utgångspunkt för analysen är den förväntade aktivitetsnivån för målåret ifråga. För både Göteborgsprotokollet och EU:s direktiv om nationella utsläppstak är målåret satt till 2010. Den förväntade aktivitetsnivån beskrivs i scenarier som inne- håller antaganden för varje land om bl a energianvändning (och dess fördel- ning på olika energikällor), transportarbete, industri- och jordbruksproduk- tion. Mot denna bakgrund fås uppgifter om utsläppens storlek. De åtgärder och utsläppsminskningar som förväntas som ett resultat av redan befintlig lagstiftning, liksom de kostnader och miljövinster som dessa väntas medföra, beskrivs i ett s k referensscenario. Större delen av de utsläppsminskningar som anges i tabell 10.3 sker redan i referensscenariet, medan åtagandena i Göteborgsprotokollet innebär ytterligare åtgärder och kostnader (dvs utöver referensscenariet) för ett antal länder.
Med hjälp av RAINS-modellen uppskattades den årliga kostnaden år 2010 för referensscenariet till 67 miljarder euro för 36 länder i hela Europa. Den årliga merkostnaden för de ytterligare åtagandena i Göteborgsproto- kollet har uppskattats till 2,7 miljarder euro för år 2010. Det är i samman- hanget värt att notera att det finns en rad faktorer som bidrar till att dessa kostnader är överskattade (se nedan).
Med en annan datormodell, kallad ALPHA, har nyttan av att minska utsläppen uppskattats (Holland, 1999). Analysen är begränsad till att omfatta enbart de skador som anses gå att värdera i ekonomiska termer, dvs främst minskade skador på människors hälsa, moderna byggnader och material, samt
jordbruksgrödor. De sammanlagda årliga vinsterna av att minska utsläppen i enlighet med referenscenariet beräknas uppgå till 183 miljarder euro för år 2010, alltså nästan tre gånger mer än kostnaderna. Den tillkommande vinsten av Göteborgsprotokollets utsläppsminskningar har uppskattats till 12,8 mil- jarder euro årligen, motsvarande nästan fem gånger kostnaden.
Göteborgsprotokollet innebär ytterligare ett litet steg framåt för luftvårds- arbetet i Europa – men resultatet kunde varit bättre. Om Europas länder istället valt att leva upp till de tillfälliga miljömål för 2010 som man så sent som i januari 1999 enades om att använda som utgångspunkt för förhandling- arna, skulle stora skador på människors hälsa och miljö kunnat undvikas. T ex skulle den areal som utsätts för överbelastning med avseende på försur- ning nästan halveras, ner till cirka 8 miljoner hektar. I sammanhanget kan nämnas att merkostnaden (alltså kostnader utöver referensscenariet) för detta alternativ uppskattats till 8,5 miljarder euro, medan vinsterna uppskattas till 42 miljarder euro. Det innebär att Europas regeringar genom Göteborgs- protokollet valde ett alternativ som ger en samhällsekonomisk vinst på ca 10 miljarder euro, framför ett som skulle ge en vinst på 34 miljarder euro. I sam- manhanget kan nämnas att den uppskattade kostnaden på 8,5 miljarder euro motsvarar cirka 12 euro, dvs ungefär 100 kronor, som genomsnittskostnad per år för varje person i Europa år 2010.
Det är allmänt bekant att såväl kostnads- som vinstuppskattningar är behäftade med tämligen stor osäkerhet (Ågren, 2000). Nuvarande datormo- dellers begränsning till att i kostnadsuppskattningar enbart väga in rent tek- niska utsläppsbegränsande åtgärder innebär med nödvändighet att en rad, oftast billigare, åtgärder förbises. Det är ett av skälen till varför de beräknade kostnaderna är överskattningar. Det energiscenario, som ligger till grund för analysen, skulle innebära att EU:s samlade utsläpp av växthusgasen koldiox- id skulle öka med 9 % mellan 1990 och 2010. Detta står i total motsättning till EU:s åtagande i klimatkonventionens Kyotoprotokoll, enligt vilket EU under samma tidsperiod ska minska utsläppen av växthusgaser med 8 %. De analyser som gjorts med alternativa energiscenarier – där CO2-utsläppen istället minskas med 10–15 % – visar att den uppskattade kostnaden för att nå de tillfälliga miljömålen till 2010 då skulle minska med mellan hälften och två tredjedelar.
Slutsatser
Det internationella luftvårdsarbetet i CLRTAP och EU har starkt bidra- git till att påskynda åtgärder för att minska utsläppen av försurande luft- föroreningar. Sedan 1980 har Europas utsläpp av svavel minskat med nästan två tredjedelar, och utsläppen av kväveoxider och ammoniak med en femtedel. Genom bl a Göteborgsprotokollet och EU:s direktiv om nationella utsläppstak, väntas utsläppen fortsätta minska också de näst- kommande tio åren.
För att komma ner under den kritiska belastningen måste det försurande nedfallet i många områden i Europa minska med 80–90 % jämfört med 1990 års nivåer. Många länder måste dessutom vidta åtgärder mot skogs- brukets försurande påverkan. Även om man når en nivå i naturen där den kritiska belastningen underskrids kan det ändå ta lång tid för naturen att återhämta sig.
Referenser
Amann M, Klaassen G & Schöpp W (1993): Closing the gap between the 1990 deposition and the critical sulfur deposition values. Background paper prepared for the UN/ECE Task Force on Integrated Asessment Modelling. June 7-8, 1993. IIASA, Laxenburg.
Amann M, Bertrok I, Cofala J, Gyarfas F, Heyes C, Klimont Z, Makowski M, Schöpp W, Syri S (1999a): Cost-effective control of acidification and ground-level ozone.
Seventh interim report to the European Commission, DGXI. IIASA, Laxenburg. Amann M, Bertrok I, Cofala J, Gyarfas F, Heyes C, Klimont Z, Schöpp W (1999b):
Integrated assessment modelling for the Protocol to abate acidification, eutrophication and ground-level ozone in Europe. Publicatiereeks lucht & energie nr. 132,
Ministry of housing, spatial planning and the environment, Haag.
CEC (1997): Meddelande till rådet och parlamentet om en gemensam strategi för att motverka försurning. KOM(97)88 slutlig. Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel.
CEC (1999): Förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar, samt förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om ozon i luften. KOM(1999)125 slutlig. Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel. Elvingson P & Ågren C (1998): Luftföroreningar & försurning.
Internationella försurningssekretariatet, Göteborg.
Holland M, Forster D, King K (1999): Cost-benefit analysis of the Protocol to abate acidification, eutrophication and ground-level ozone in Europe. Publicatiereeks lucht & energie nr. 133, Ministry of housing, spatial planning and the environment, Haag.
*
Jonson J, Tarrason L, Bartnicki J (2000): Effects of international shipping on European pollution levels. EMEP MSC-W Note 5/00, Meteorological Synthesizing Centre – West, Norwegian Meteorological Institute, Oslo.
OECD (1979): The OECD programme on long range transport of air pollutants, Measurements and findings. Second edition. OECD, Paris.
Streets D G, Carmichael G R, Amann M & Arndt R L (1999): Energy consumption and acid deposition in Northeast Asia. Ambio Vol. 28, No. 2, March 1999.
UN ECE (1996): 1979 Convention on long-range transboundary air pollution and its protocols. EB.AIR/1999/1. United Nations Economic Commission for Europe, Geneve, Schweiz. UN ECE (1999): Strategies and policies for air pollution abatement: Major review.
United Nations Economic Commission for Europe.
UN ECE (2000): Protocol to the 1979 Convention on long-range transboundary air pollution to abate acidification, eutrophication and ground-level ozone. United Nations Economic Commission for Europe, Geneve.
Vestreng, V. (2001): Emission data reported to UNECE/EMEP: Evaluation of the spatial distribution of emissions. EMEP MSC-W Note 1/01. Meteorological Synthesizing Centre – West, Norwegian Meteorological Institute, Oslo.
Ågren C (2000): Transboundary air pollution: The profit potential of further reductions. Naturvårdsverket.
Kritisk belastning och kritisk haltnivå utgör kriterier för den kemiska luft- miljön eller för tillförseln av föroreningar till ekosystem, som bör underskri- das för att inte negativa miljöeffekter ska uppstå. Dessa kriterier säger egent- ligen inget direkt om de biologiska effekter som kan förväntas i ekosystemen då de överskrids eller hur snabbt förändringar sker. De avspeglar inte heller den biologiska förmågan till återhämtning som kan förväntas om åtgärder leder till underskridande av kriterierna eller om den dynamik i återhämt- ningsförloppet som kan väntas.
Pleijel m fl (1999) har på uppdrag av Internationella försurningssekretari- atet och Naturvårdsverket utrett de viktigaste riskerna för biologiska effek- ter av försurning som kan förväntas omkring år 2010, om planerade och beslutade åtgärder genomförts i Europa. Delar av studien sammanfattas i detta kapitel. Även effekter av eutrofiering i landmiljön på grund av atmo- sfäriskt kvävenedfall kommer att behandlas.