Kärlväxter

Skogsflora

I skogsmark är det tydligt att vissa arter ökar som en följd av kväveackumu- lation. Det gäller t ex vissa gräs (bland annat kruståtel, Deschampsia flexuosa), hallon, nässla och vissa ormbunkar. Det finns också från södra Sverige en rad floristiskt inriktade undersökningar som indikerar betydande kväveeffekter på florans sammansättning i lövskogar. Den övergripande bilden som littera- turen ger vid handen är att eutrofieringseffekter orsakade av kvävenedfallet är betydligt viktigare än försurning för effekter på kärlväxtfloran. Denna bild får stöd av en omfattande statistisk undersökning av förändringar i Skånes kärlväxtflora under 1900-talet (Tyler & Olsson, 1997). Eftersom kvävenedfal- let dessutom inte kan förväntas minska i alls samma grad som det totala försu- rande nedfallet är eutrofieringseffekterna på sitt sätt en viktigare framtidsfråga när det gäller effekter på kärlväxter. En jämförelse av floran i ekskogar i Skåne med den i nordöstra Småland, där kvävenedfallet varit betydligt lägre än i

Skåne, leder till en likartad slutsats (Tyler, 1987). Försök i norra Sverige har visat att blåbärsris kan påverkas av förhöjda halter kväve (Nordin m fl, 1998). Parasitiska svampar, vars angrepp blir mer omfattande på blåbärs- ris med hög kvävehalt, kan ha stor betydelse för att förskjuta konkurrensen mellan ris och gräs (Strengbom m fl, 2002).

Undersökningar i skånska ädellövskogar har visat att bland arter som kräver ett relativt högt pH-värde finns några som är rödlistade: skugglosta (Bromus

ramosus), strävlosta (Bromus benekenii), samt skogskorn (Hordelymus europaeus).

Ytterligare en sällsynt art som tas upp som försurningskänslig i denna under- sökning är stor häxört (Circaea lutetiana) (Falkengren-Grerup, 1992; Falken- gren-Grerup m fl, 1995; Falkengren-Grerup, 1998).

Kvävets effekter på skogsfloran beskrivs mer i detalj i Falkengren-Grerup m fl, 2000.

Myrars vegetation

I bland annat Danmark och Nederländerna har man konstaterat betydande vegetationsförändringar i högmossar, dvs myrar som försörjs med vatten enbart via nederbörden. De är normalt mycket näringsfattiga. Kvävdeposi- tionen kan leda till genomgripande förändringar i artsammansättningen i denna typ av miljö, vilket i sin tur kan påverka mossens vattenbalans genom att de växter som ökar har en högre transpiration. Förändringarna omfattar såväl kärlväxtflora som mossflora. Vissa typer av mossor minskar medan t ex halv- gräs som ängsull (Eriophorum angustifolium) ökar.

Även i Sverige har myrar studerats med avseende på effekter av kväve- tillförsel och försurning. Studier av större myrkomplex på sydsvenska hög- landet och i Dalarna tyder på att kärlväxt- och mossfloran påverkats negativt av eutrofiering respektive försurning (Gunnarsson, 2000).

En kärrväxt som minskat mycket kraftigt i södra Sverige är kärrspira (Pedicularis palustris). Detta kan bero på en eutrofieringseffekt, men orsaks- sammanhangen är inte helt klarlagda. (Mora Aronsson, ArtDatabanken, muntligen).

Mossor

Studier i Storbritannien tyder på att mossläktena Ulota och Orthotricum, som ofta växer på trädstammar, ganska generellt är känsliga för luftförore-

ningar. En rödlistad sådan art är päronulota (Ulota coarctata). Den växer på lövträd nära vattendrag eller i raviner och branter med hög luftfuktighet. Huvuddelen av lokalerna är belägna i Halland och den nederbördsrika västra halvan av Västergötland.

Ett exempel på en mossa som är mycket sällsynt i Sverige och endast före- kommer i landets sydvästra delar är skirmossa (Hookeria lucens, figur 11.2). Denna vackra mossa förekommer i källflöden och längs bäckar med rent, oförsurat vatten i fuktiga delar av det område där överskridande av kritisk belastning kan förväntas även i framtiden.

Ett annat exempel på en föroreningskänslig och sällsynt mossa som endast förekommer i sydvästra Sveriges nederbördsrika delar är bokfjäder- mossa (Neckera pumila) (Hallingbäck, 1989). Den har ännu relativt många lokaler, bland annat i delar av Halland, men förutom att den har minskat, har även dess växtplats förändrats så att den numera förekommer på träd som naturligt har rikare bark (ask) och på yngre bokar än den tidigare gjorde (Tomas Hallingbäck, ArtDatabanken, muntligen).

FIGUR 11.2

Skirmossa (Hookeria lucens) en sällsynt och försurningshotad mossa.

*

FOTO

:

HÅKAN

I rikkärr med stora naturvärden i centrala Västergötland har man iakttagit stora förändringar i vattenkemi (bl a sjunkande pH-värden) och mossflora sedan 1940-talet (Hedenäs & Kooijman, 1996). Förändringarna, som måste betraktas som mycket genomgripande, kan vara orsakade av nedfallet av sva- vel och kväve. Såväl försurnings- som eutrofieringseffekter kan vara inblanda- de. Denna typ av förändringar, där typiska rikkärrsmossor trängs undan av vit- mossor, har skett i stor skala på kontinenten, bl a i Nederländerna och Tysk- land. Möjligen pågår nu liknande förändringar i svenska rikkärr, men i en lång- sammare takt och med en eftersläpning i tiden jämfört med de mest kvävebe- lastade områdena i Europa. Där har processen gått så snabbt att den inte hun- nit dokumenterats särskilt väl. Den kan komma att förvärras även i vårt land till följd av fortsatt relativt högt kvävenedfall.

Lavar

Det är allmänt vedertaget att många lavar är mycket känsliga för luftförore- ningar. Främst har man visat att förhöjda halter av svaveldioxid i tätorter och kring större punktkällor varit en huvudorsak till utarmad lavflora (Hawks- worth & Rose, 1970).

För en del lavarter har man observerat en tillbakagång även i landsbygds- miljö, på stort avstånd från tätorter och punktkällor. Det finns starka skäl att tro att luftföroreningar haft en viktig roll i tillbakagången av t ex olika lunglavar (Lobaria-arter) och en rad andra arter med liknande miljökrav (fuktigt klimat och ekologisk kontinuitet). Hit hör en rad rödlistade så kallade oceaniska lavar (dvs arter som främst förekommer i regnigt, klimat med milda vintrar), t ex olika arter av släktena ärrlavar (Sticta) och gytterlavar (Pannaria). En art som minskat mycket kraftigt är västlig gytterlav (Pannaria rubiginosa, figur 11.3).

FIGUR 11.3

Västlig gytterlav (Pannaria rubi-

ginosa) är en sällsynt, fuktälskan-

de lav som minskat kraftigt i Sverige. Den har sina fåtaliga lokaler koncentrerade till landets sydvästra delar.

*

Lunglavarna tycks ha försvunnit på många lokaler där tillbakagången inte kan förklaras av ändrad markanvändning (Hallingbäck, 1986). I experiment har dessa stora bladiga lavarter visat sig vara mycket känsliga för försurande ämnen. Det kan ändå i vissa fall vara svårt att klart skilja på vad som är för- surningseffekter och vad som är kväveeffekter eller toxiska effekter av gas- formiga luftföroreningar. Mycket tyder på att den regionala föroreningsbe- lastningen har haft en stor betydelse för dessa lavars kraftiga tillbakagång under 1900-talet. I flera europeiska länder har denna tillbakagång varit ännu större än i Sverige.

I Sverige har Lobaria-arterna och de nämnda oceaniska lavarna sin huvud- utbredning i de sydvästra delarnas mest fuktiga partier, dvs där depositionen

FIGUR11.4

Jättelaven (Lobaria amplissima) är en av de lavar som blir störst i vårt land. Liksom flera andra lavar som minskat kraftigt under 1900- talet är den fuktälskande och har en oceanisk, västlig utbredning. Den anses vara mycket för- oreningskänslig.

*

Lunglav (Lobaria pulmonaria) är van- ligare och har ett större utbrednings- område än t ex jättelaven. Även lung- laven är dock mycket känslig för luft- föroreningar och har gått tillbaka i delar av södra Sverige.

*

FOTO

:

HÅKAN

av försurande luftföroreningar kan förväntas vara ganska stor även i framti- den. Denna utbredning har i hög grad örtlav (Lobaria virens) och jättelav (figur 11.4) (Lobaria amplissima). Lunglav (Lobaria pulmonaria) (figur 11.5) har en vidare utbredning, men bedöms vara mycket känslig för luftförore- ningar. I Skåne anses lunglaven ha gått tillbaka starkt till följd av förore- ningsbelastningen (Hallingbäck & Olson, 1987). Skrovellav (Lobaria scrobi-

culata) finns även i fjällen, där den inte minskat på samma sätt som i sydväs-

tra Sverige. När det gäller skrovellaven har man iakttagit en liknande, regio- nal tillbakagång i delar av Kanada (Tomas Hallingbäck, ArtDatabanken, muntligen).

Svampar

Det är väl känt att förhöjd kvävetillförsel leder till förändring i svampfloran (uttryckt som synlig fruktkroppsbildning). Detta har visats bland annat i gödslingsförsök (Rühling & Tyler, 1991) och anses ligga bakom förändringar i skogarnas svampflora i Nederländerna. När det gäller specifika försurnings- effekter är kunskapsläget mindre tydligt. Det är dock känt att olika svam- parter och svampgrupper har olika toleransområden när det gäller surhets- grad. Champinjoner (Agaricus), bläcksvampar (Coprinus) och trådskivlingar (Inocybe) undviker de suraste jordarna. Studier av svampfloran i södra Sveriges skogar tyder på att en viss typ av spindelskivlingar (Cortinarius, undersläkte Phlegmacium) är en svampgrupp som sannolikt trängts undan av markförsurningen. Denna grupp är numera mycket svagt representerad i den sydsvenska lövskogen, vilket troligen beror på att få lokaler numera har till- räckligt högt pH eller basmättnadsgrad (Tyler, 1992).

Ökad kvävetillförsel har visat sig minska förekomsten av mykorrhiza- fruktkroppar. När det gäller svampförekomst i stort, och inte minst när det gäller skogens mykorrhizasvampar måste man hålla isär den synliga, ovanjor- diska fruktkropssbildningen från omfattningen av mykorrhizainfektion på trädens rötter. Kvävetillförsel kan leda till minskad eller utebliven frukt- kroppsbildning även om andelen svampkoloniserade rotspetsar är hög eller oförändrad. Dessutom kan artsammansättningen förändras drastiskt vid ökad kvävetillgång (Pleijel m fl, 2001).