I början av 1970-talet hävdade Sverige och Norge att försurningen av sjöar och rinnande vatten i de båda länderna berodde på långväga transport av luft- föroreningar från andra länder (Elvingson & Ågren, 1998). Många tvivlade då på detta, men vid mitten av 1970-talet efter en Europaomfattande mätkam- panj i luft och nederbörd, kom fakta som styrkte teorierna (OECD, 1979). Efter några år av förhandlingar skrev ett trettiotal stater under en konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar 1979 (UN ECE, 1996). Förhandlingarna bedrevs inom ramen för UN ECE (FN:s ekonomiska kom- mission för Europa), som omfattar alla Europas länder samt USA och Kanada. Konventionstexten, som är mycket allmänt formulerad, säger bl a att under- tecknande stater ska ”bemöda sig om att så långt som möjligt gradvis minska och förhindra luftföroreningar”. För att uppnå detta ska man ”använda bästa tillgängliga teknik som är ekonomiskt möjlig”. Konventionen trädde i kraft 1983, sedan nödvändiga två tredjedelar av de undertecknande staternas lag- stiftande organ godkänt (ratificerat) texten.
Till konventionen har efterhand en rad protokoll förhandlats fram (tabell 10.1), som mer specifikt beskriver åtaganden om åtgärder mot utsläppen.
EMEP-protokollet
Det första protokollet till konventionen innefattade ett beslut om långsiktig finansiering av ett europeiskt miljöövervakningsprogram, EMEP. Detta pro- gram tar fram data över utsläpp, halter, och nedfall av luftföroreningar, dels för uppföljning av befintliga avtal och dels som underlag till nya/reviderade avtal. Programmet innehåller såväl ett nätverk med mätningar på ett hundra- tal stationer över Europa, som en avancerad datormodell för beräkningar av hur luftföroreningarna sprids. EMEP ger årligen ut rapporter som bl a redo- visar nationella utsläpp samt export och import av luftföroreningar mellan länder (http://www.emep.int).
Första svavelprotokollet
Det första svavelprotokollet tillkom 1985, då ett tjugotal länder förband sig att minska sina gränsöverskridande utsläpp av svavel med minst 30 % under perioden 1980 till 1993. Några länder med stora utsläpp valde dock att inte
skriva på, bl a Storbritannien, Polen och Spanien. I efterhand kan konstateras att alla länder som skrev på, klarade sina åtaganden, och även att flera av de som valde att inte underteckna, minskade utsläppen med mer än 30 % (UN
TABELL10.1 Protokoll till konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar – den aktuella situationen i oktober 2001.1)
PROTOKOLL TILLKOMST IKRAFT- MÅL ANTAL SOM ANTAL SOM
TRÄDANDE2) UNDERTECKNAT RATIFICERAT
Europeiska 1984 1988 Finansiering av 22 38
övervaknings- EMEP-programmet
programmet (EMEP)
Första svavel- 1985 1987 Minska försurning 19 22
protokollet genom minskade
svavelutsläpp
NOx-protokollet 1988 1991 Minska försurning 25 28
och marknära ozon, genom minskade utsläpp av kväveoxider
VOC-protokollet 1991 1997 Minska marknära 23 21
ozon genom minskade utsläpp av flyktiga organiska ämnen (VOCs)
Andra svavel- 1994 1998 Minska försurning 28 23
protokollet genom ytterligare
minskade svavelutsläpp
Tungmetall- 1998 Minskade utsläpp 36 10
protokollet av tungmetaller
POP- 1998 Minskade utsläpp 36 7
protokollet av persistenta organiska
föroreningar (POP)
Göteborgs- 1999 Minska försurning, 31 1
protokollet eutrofiering och mark-
nära ozon, genom minskade utsläpp av svavel, kväveoxider, VOC och ammoniak
1)Uppdaterad information finns på konventionens hemsida: http://www.unece.org/env/lrtap/conv/lrtap_s.htm
ECE, 1999). De allra största minskningarna, med 75–80 % under perioden, skedde i Finland, Norge, f d Västtyskland, Schweiz, Sverige och Österrike. För hela Europa minskade svavelutsläppen med cirka 45 % mellan 1980 och 1993, och de har fortsatt minska sedan dess (se tabell 10.2) (Vestreng, 2001).
TABELL 10.2 Förändringar i Europas utsläpp av svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOx), flyktiga organiska ämnen (VOC) och ammoniak (NH3) (Vestreng, 2001). EU15 är EU:s medlemsländer,
Icke EU är övriga länder i Europa. Europa är dessa två grupper tillsammans plus utsläpp från
internationell sjöfart. SO2 NOX VOC NH3 1980–99 1990–99 1980–99 1990–99 1980–99 1990–99 1980–99 1990–99 EU15 -74% -59% -26% -25% -27% -27% -6% - 5% Icke-EU -59% -51% -14% -31% -27% -31% -28% -26% Europa -63% -50% -18% -24% -27% -29% -18% -17% NOx-protokollet
Efter svavelprotokollet följde 1988 ett om kväveoxider, som undertecknades av 25 länder. Detta återspeglade dock tydligt de svårigheter många länder vid denna tid såg med att minska sina NOx-utsläpp. Åtagandet innebär endast en stabilisering, dvs efter 1994 får utsläppen inte överskrida 1987 års utsläppsni- våer. Som en markering av sitt missnöje med detta svaga protokoll under- tecknade tolv länder en fristående deklaration (Elvingson & Ågren, 1998). I denna lovade man att minska NOx-utsläppen med cirka 30 % till 1998, jäm- fört med utsläppsnivån under valfritt år perioden 1980–86. Av dagens statistik att döma är det flera länder som inte klarade protokollets stabiliseringsmål (UN ECE, 1999a). Av de tolv som utlovade en minskning med 30 % till 1998 är det färre än hälften som klarat det. I detta sammanhang är det värt att påpeka att konventionen och dess protokoll inte innehåller några straff för länder som inte uppfyller sina åtaganden. Hur utsläppen av kväveoxider har utvecklats i de europeiska länderna från 1980 till idag framgår av tabell 10.2.
Andra svavelprotokollet
För att få åtgärdsarbetet mer miljöeffektrelaterat, tillsattes i slutet av 1980- talet en arbetsgrupp under konventionen för att arbeta fram förslag till
åtgärdsstrategier baserade på kritiska belastningsgränser. Resultatet av dess arbete användes som underlag för det andra svavelprotokollet. Syftet var att uppnå största möjliga miljöförbättring – i form av minskad överbelastning av de kritiska belastningsgränserna för nedfall av försurande svavel – till lägsta möjliga kostnad för Europa som helhet. Ett annat krav var att alla områden skulle få ta del av förbättringen.
Med hjälp av datormodellen RAINS, som utvecklats av forskningsinstitu- tet IIASA (International Institute for Applied Systems Analysis), analysera- des olika åtgärdsstrategier (Amann, 1993). Gemensamt var att de alla beakta- de variationen i försurningskänslighet, i vilken utsträckning utsläppen i de olika länderna bidrog till överbelastningen, samt de olika ländernas kostna- der och potential för att minska utsläppen. Arbetet resulterade i ett nytt sva- velprotokoll, som 1994 undertecknades av 26 länder samt EU (UN ECE, 1996). Det nya i detta protokoll är att olika krav ställdes på de enskilda län- derna, i form av bindande nationella utsläppstak. Utgångspunkten för fördel- ningen av utsläppsminskningarna var att uppnå största möjliga effekt i miljön till lägsta sammanlagda kostnad. Protokollet innehåller också vissa – dock inte särskilt långtgående – utsläppskrav för bl a stora förbränningsanlägg- ningar. Om alla länder som skrivit under håller vad de lovar, förväntas de sam- lade europeiska utsläppen av svavel jämfört med år 1980 minska med drygt 50 % till år 2000 och med nästan 60 % till 2010.
Göteborgs-protokollet
Efter flera års förberedelsearbete och nästan ett år av förhandlingar under- tecknades den 1 december 1999 ett nytt protokoll av 27 länder (UN ECE, 2000). Liksom det andra svavelprotokollet bygger det på kritiska belast- ningsgränser och kostnadseffektivitet. Mot bakgrund av s k tillfälliga miljö- mål för försurning, eutrofiering och marknära ozon, föreskriver det nya pro- tokollet varierande utsläppstak för de fyra berörda luftföroreningarna (SO2, NOx, VOC och NH3) för de olika länderna, att uppnås till år 2010. Därutöver finns också vissa minimikrav i form av utsläpps- och bränslenormer. Till- sammans med övrig lagstiftning väntas det nya protokollet medföra att Europas samlade utsläpp av svaveldioxid minskar med nästan två tredjedelar, utsläppen av kväveoxider och flyktiga organiska ämnen minskar med ca 40 %, medan de av ammoniak endast minskar med 17 %, jämfört med utsläppen
under basåret 1990 (Amann, 1999b). De förväntade utsläppsminskningarna i respektive land framgår av tabell 10.3.
TABELL 10.3 Europeiska länders utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska ämnen och ammoniak 1990, och förväntade utsläppsnivåer 2010 enligt Göteborgsprotokollet (Amann, 1999b). UTSLÄPP I SO2 NOX VOC NH3 1000-TALS TON 1990 2010 1990 2010 1990 2010 1990 2010 Belgien 336 106 351 181 374 144 97 74 Danmark 182 55 274 127 182 85 77 69 Finland 226 116 276 170 213 130 40 31 Frankrike 1250 400 1867 860 2382 1100 807 780 Grekland 504 546 345 344 336 261 80 73 Irland 178 42 113 65 110 55 127 116 Italien 1679 500 2037 1000 2055 1159 462 419 Luxemburg 14 4 22 11 19 9 7 7 Nederländerna 201 50 542 266 490 191 233 128 Portugal 284 170 208 260 212 202 71 108 Spanien 2189 774 1162 847 1008 669 352 353 Storbritannien 3805 625 2839 1181 2667 1200 329 297 Sverige 119 67 338 148 511 241 61 57 Tyskland 5280 550 2662 1081 3122 995 757 550 Österrike 93 39 192 107 352 159 77 66 EU15 16339 4044 13226 6648 14031 6600 3578 3128 Albanien* 72 55 24 36 31 41 32 25 Bosnien- 487 415 80 60 51 48 31 23 Herzegovina* Bulgarien 1842 856 355 266 195 185 141 108 Estland* 275 175 84 73 45 49 29 29 Jugoslavien* 585 269 211 152 142 139 90 82 Kroatien 180 70 82 87 103 90 40 30 Lettland* 121 107 117 84 63 136 43 44 Litauen* 213 145 153 110 111 92 80 84 Makedonien* 107 81 39 29 19 19 17 16 Moldavien 197 135 87 90 50 100 47 42
UTSLÄPP I SO2 NOX VOC NH3