Lika viktigt som vad jag berättar är hur jag berättar det. Den här tanken fråmgår både hos Seal (2005) och hos författarna till Besjälat lärande (2002). Gudstjänsten i Svenska kyrkan har många moment där detta blir viktigt att fundera på för personen som utför dem. I vissa moment finns stor frihet att göra olika från gång till gång, till exempel i predikan och textläsning, en frihet som sällan utnyttjas så mycket som det är möjligt. Enligt Seal gör redan små detaljer skillnad och en dramatisk framställning av texten behöver inte vara avancerad. Den här inställningen tror jag är lätt att glömma bort. Under medeltiden var intentionen med liturgiskt drama förmodligen att hjälpa församlingen att ta till sig gudstjänstens budskap. Kanske var det en vilja att förnya och förändra som gjorde att dessa draman växte och växte, tills de till slut inte fick plats inom gudstjänstens ram. I många uttrycksformer brukar faran vara att breda ut sig för mycket och att tappa kärnfullheten. Karl och Patrik berättade i avsnitt 4.2.1 att de ofta upplever sceniska gestaltningar vara för långa. Karl menar att gestaltningar i gudstjänsten inte får bli som små julspel. Jag menar att detta visar på vikten av att låta varje försök till scenisk gestaltning i gudstjänsten vara något nytt. Min erfarenhet är att de sceniska gestaltningar som förekommer i olika svenska kyrkosamfund idag utgörs av julspel, i eller utanför gudstjänsten. Jag tror att de, genom sin frekvens, har blivit normerande för andra försök med scenisk gestaltning i gudstjänsten. Rasmusson och Erberth (2008) lägger en av tyngdpunkterna i pedagogiskt drama vid kreativiteten. Med detta pekar de på vikten av att få skapa något som kanske inte är nytt för hela mänskligheten, men som är nytt för individen. Om scenisk gestaltning ska användas i gudstjänsten, menar jag att dess inneboende natur av nyskapande och nytänkande bör tas tillvara. För de medverkande ger denna kreativitet en egen personlig kontakt med budskapet. För församlingen ges en chans till överraskningar, vilket flera intervjupersoner uppskattade i den här studien, eller en möjlighet att ifrågasätta, vilket Emma betonade vikten av. Jag menar att strävan med scenisk gestaltning ska vara att ge församlingen ett nytt möte med uråldriga texter och teman, oavsett om de upplevs gamla för att man har hört dem hundra gånger, eller om de upplevs gamla för att de skrevs för flera tusen år sedan.
32
En av den sceniska gestaltningens möjligheter är att kunna tala till flera sinnen. I den här uppsatsens resultat kan vi läsa att flera intervjupersoner upplevde detta som särskilt givande. Framförallt nämndes det visuella intrycket och någon betonade kombinationen av att höra och se. Både Modéus (2005) och Seal (2005) efterlyser en starkare medvetenhet om fysisk miljö och fysiska detaljer i gudstjänsten. På det här området tror jag att det finns större möjligheter med scenisk gestaltning än vad som har prövats i den här studien. Jag menar inte att gestaltningen behöver bli mer avancerad. Bilderna som användes i Sagan om den gode herden var på intet sätt tekniskt förfinade, men till och med en streckgubbe förstärker en berättelse. De utökade möjligheterna ligger i att kunna beröra även genom smak, lukt och känsel.
I intervjuerna använde flera personer ord som ”förstå” och ”pedagogisk”. Både Seal och Modéus visar hur Lutherska sammanhang lutar åt intellektualisering av gudstjänsten eller tron, vilket jag håller med om och beklagar. Författarna till Besjälat lärande (2002) framför vikten av samspelet mellan kunskapsförmedlingen och personlighetsutvecklande inslag, för att lärandet ska tränga ner på djupet. Två intervjupersoner använde uttryck som att ”ta till sig” gudstjänstens budskap ”på ett personligt plan”. Jag läser det som en syftning både på individens rationella förståelse av budskapet och på hennes känslomässiga koppling till detsamma. Vikten av denna kombination blir tydlig för mig, när jag funderar över temat om den gode herden. En person kan rent intellektuellt förstå att Gud liknas vid en herde och människorna vid hans får, men ändå lämnas oberörd. Det är inte herden och fåren i sig som det handlar om, det hade lika gärna kunnat vara rockabillies-killen och hans älskade samling av veteranbilar. Om samma person däremot träffas av budskapet, kommer syftet med liknelsen till sin rätt: att människan upplever sitt enorma värde och omsorgen som Gud har om henne. Det var just detta budskap som Carina blev påmind om genom Sagan om den gode
herden, vilket hon berättade om i avsnitt 4.2.2. En annan möjlighet att få ett personligt möte
med gudstjänstens budskap genom scenisk gestaltning är under förberedelserna. Kent berättade under sin intervju hur just meditationen över hans roll gav honom en fördjupad erfarenhet av texten. Jag menar att detta är exempel på ett sådant ”besjälat lärande” som Dahlin, Ingelman och Dahlin (2002) beskriver. Att både Carinas och Kents erfarenheter finns att tillgå kan bredda den kollektiva kunskapsbank som församlingen gemensamt besitter och som kanske ofta har en tendens att bygga på rationell kunskap i första hand.
33
Det här avsnittet har belyst vikten av det besjälade lärandet i gudstjänsten. Scenisk gestaltning kan vara ett verktyg för att nå detta, både för den del av församlingen som är åskådare och för dem som medverkar i gestaltningen. Avgörande är varken utförlighet eller avancerade tekniker, utan det nyskapande och personliga mötet mellan gudstjänstdeltagaren och gudstjänstens tema. Detta, menar jag, ger en djupare erfarenhet av gudstjänsten och dess budskap.