Särskilt utmärkande i den här studien är, enligt mig, hur mycket olika personers tolkningar skiljer sig åt. Det kan tyckas vara självklart, men när det hamnar svart på vitt blir det extra tydligt. Att mottagande av information är en aktiv handling blir tydligt av de reaktioner som framkallades av bilden på Hitler i Sagan om den gode herden. Jag vill börja i reflektioner över Holgers uppfattning att Hitler likställdes med den gode herden. Holger berättade att han den här dagen hade svårt att fokusera under gudstjänsten över huvud taget, vilket skulle kunna vara anledningen till att hans tolkning föll sig som den gjorde. En annan anledning kan vara den som Jens framförde: att Hitler är en historisk person, medan resten av sagan hade en fiktiv grundton. Symbolen för den gode herden var en två meter lång stav, en ganska abstrakt symbol, medan Hitler12 som den lejde fårvaktaren var en lite mer konkret bild. Variationen mellan bilder, symboler och teckningar är både på gott och ont. Å ena sidan gör en stor variation det lättare att hålla kvar åskådarens uppmärksamhet, eftersom hon/han inte kan förutse nästa bild eller vändning. Kristian uppskattade det överraskande i de olika bilderna, särskilt den på Hitler. Å andra sidan kan variationen föra med sig en icke önskvärd ojämnhet i berättelsen som kanske vid det här tillfället var orsaken till en olycklig misstolkning. Johan uppfattade att Hitler framställdes som ondskan personifierad i sagan, vilket innebär att den lejde fårvaktaren i bibeltexten föreställer djävulen. Niklas första tolkning av bilden på Hitler var också i rollen som djävulen, men han ändrade sig sedan och menade att den lejde fårvaktaren är en person som utövar ”extremt dåligt förvaltarskap”. Varken Niklas eller Johan nämnde något om möjligheten att vargen skulle kunna vara djävulen. I sagan använde jag vid denna figur en bild på Vargen13 ur serien om Bamse. Om valet står mellan Hitler och en seriefigur för barn, så är det inte konstigt att Hitler blir den onda av dessa två. Samtidigt tror jag att det spelar roll att Hitler i medier och folkmun ofta associeras med ren ondska. Var det rätt att använda en så laddad person i gestaltningen? Missförståndet med Hitler som den gode
12 Bilaga nr 7 13 Bilaga nr 7
34
herden hade jag gärna undvikit. Men det kan lika gärna ha blivit ett annat missförstånd med en annan bild. Det som slutligen avgör hur den sceniska gestaltningen uppfattas är hur väl den fångas upp i resten av gudstjänsten, anser jag. En god uppföljning är alltid viktig och kanske speciellt i det här fallet, men om den inte är möjlig bör gestaltningen omarbetas. Det är viktigt att kunna använda bilder och symboler som finns i människors vardagsliv. Ett exempel är en annan av sagans bilder som var trafikmärket för påbjuden gångbana.14 Men om
symbolen medför så starkt värdeladdade associationer som en bild på Hitler gör, bör den bara användas när det finns ett specifikt syfte med att använda just den bilden eller symbolen. Jag anser att den här reflektionen missades i detta fall.
Det är omöjligt att i förväg veta hur gudstjänstdeltagaren kommer att uppfatta eller tolka den sceniska gestaltningen och hur hon/han kommer att sätta detta i relation till gudstjänstens budskap. För någon av intervjupersonerna stod humorn i gestaltningen fram tydligast, för någon annan var det rörelsen och för en tredje var det en enstaka bild. Min slutsats är att ju mer gestaltningen drabbar församlingen, desto starkare reaktioner följer, vilka aldrig går att förutse.Gudstjänstens helhet påverkas av alla inblandade moment och personer, men scenisk gestaltning verkar, enligt mig, kunna ha en extra stark effekt. Detta påbjuder en särskild varsamhet, eftersom gudstjänstens budskap ska hjälpas och inte stjälpas. Det är samtidigt viktigt att våga låta scenisk gestaltning vara ett medel för att lyfta fram livets drabbande obekvämhet i gudstjänsten. Jag tror att det är viktigt att våga gå nära gränsen för vad som ”går att göra” i en gudstjänst, eftersom det motverkar systemfel som likformighet och perfektion. Jag tror också att det främjar friheten att vara människa med mänskliga funderingar och mänskliga relationer i gudstjänsten. Däremot har inte gränsen i sig ett egenvärde. Den är bara intressant i förhållande till gudstjänstens budskap, hela församlingens delaktighet i riten och bekräftelsen av relationer. Därför blir det desto viktigare att alltid ifrågasätta sina val inför en scenisk gestaltning och möjligheten till att följa upp dessa i gudstjänsten.
5.4 Dragningskraften
Seal (2005) menar att god konst har en enorm dragningskraft och inom gudstjänsten kan den leda människor in i en ritual. I avsnitt 4.1.2 berättade Martina att hon kände sig fångad av den sceniska gestaltningen och hon noterade att barnen hade lätt att lyssna. Seals teori har en likhet med Modéus (2005) länkningsstrategi, att koppla samman en rit med något annat, till
35
exempel att sjunga Idas sommarvisa i en gudstjänst. Han påpekar att användande av inslag som normalt betraktas som icke-kyrkliga i gudstjänsten är ett av de enklaste sätten att hjälpa människor att känna igen sig i riten (Modéus, 2005:327). Patrik berättade, i avsnitt 4.2.1, att han uppskattade den sceniska gestaltningens verklighetsanknytning genom att den berörde livets ofinhet. Detta förde honom närmare gudstjänstens budskap. I avsnitt 4.2.2 berättade Carina att den sceniska gestaltningen gav henne ord på sådant som hon omedvetet hade tänkt. Jag ser Patriks och Carinas kommentarer som en indikation på att scenisk gestaltning, lika väl som Idas sommarvisa, kan utgöra en del av en länkningsstrategi. Detta tror jag är ett av de stora användningsområdena med scenisk gestaltning: att hjälpa gudstjänstdeltagaren att göra en känslomässig och personlig koppling till riten och ge möjligheten att bearbeta vardagens händelser däri, vilket i sin tur skulle stärka gudstjänstens causa.
När Martina pratade om påskdagens sceniska gestaltning i sin intervju, sa hon: ”Ni är ju väldigt duktiga på att spela drama, /…/ så det känns väldigt proffsigt. Man känner som att man är på teater i en viss liten… så länge som dramat varar, så att man blir ju väldigt fångad.” Rasmusson och Erberth (2008) skiljer mellan drama och teater utifrån var fokus ligger, på deltagarnas utveckling eller på produkten. Jag hävdar att scenisk gestaltning i gudstjänsten är till för hela församlingen, både de som medverkar och de som tittar på. Trots sin likhet med teater, menar jag att dess fokus måste vara på den pedagogiska vinningen, eftersom syftet är att öka inlevelsen och förståelsen för Bibelns berättelser samt mänskliga och kristna teman. Problematiken runt scenisk gestaltning i gudstjänsten är den överhängande risken med tre av de systemfel som redogjordes för i avsnitt 2.2.3, perfektion, prestationsberoende och scenperspektiv. Den sceniska gestaltningens starka släktskap med teater gör det lätt att se den som en produkt. Ett nyckelord som jag använder är kvalitetsjakt, vilket innebär att drivkraften för användandet av ett moment i gudstjänsten är att höja gudstjänstens standard. En produkts värde ligger i dess kvalité och syftet med produkten är strävan efter perfektion för att tillfredsställa konsumenten. Modéus visar att det här tankesättet om en gudstjänst eller dess inneboende delar kan leda in i en spiral av fokus på prestation: att varje gudstjänst ska överträffa den förra. Detta, tror jag, ger ökad nervositet och anspänning hos dem som medverkar i gudstjänstens genomförande och minskad delaktighet för gudstjänstens besökare. Frågan är om man inte bör bortse från dessa systemfel när det gäller scenisk gestaltning, eftersom dess kvalité ändå är avgörande för att inlevelsen, förståelsen och igenkännandet ska infinna sig hos åskådarna. Martina och Karin berättade om sina tidigare erfarenheter av irrelevanta och mindre bra gestaltningsförsök, vilka de upplevde var intetsägande eller rentav
36
förstörande för gudstjänsten. Karl uttryckte att han sällan blir positivt berörd av gestaltningar och andra kroppsliga uttryck i gudstjänsten. Alternativen ser vid första anblick ut att göra en bra gestaltning eller ingen alls. Min mening är att man istället får granska närmare vad ordet kvalité innebär i detta sammanhang. Enligt Modéus är gudstjänsten en rit med syfte att bekräfta relationer och enligt Seal (2005) måste alla moment i gudstjänsten ha som mål att göra människor delaktiga i liturgin. Jag anser att Modéus teori är den sceniska gestaltningens plattform och Seals tes det främsta kriteriet på om gestaltningen har god kvalité eller inte. Om ytterligare kriterium skulle ställas upp, menar jag att det blir hur nyskapande gestaltningen är utifrån församlingens egna förutsättningar, vilket går att öva upp. Detta är dock sekundärt i förhållande till Seals tes. Den här ordningen på kriterierna för god kvalité på scenisk gestaltning i gudstjänsten leder församlingen förbi perfektionsfokus och prestationsberoende. För att även ta sig förbi systemfelet scenperspektiv, behöver alla delar i gudstjänsten och deras inbördes relation granskas i sitt syfte. Ingenting i gudstjänsten, varken scenisk gestaltning eller annat, får utföras med attityden att det ska visas upp. Dess syfte är återigen att göra människor delaktiga i liturgin. Om detta ska ske måste gudstjänstens helhet anordnas så att gestaltningen och efterföljande predikan eller ritual samarbetar. Till sist måste de som planerar gudstjänsten vara vaksamma på hur många moment som ligger i scenperspektivets allra största riskzon. En scenisk gestaltning i sig kan vara hur relevant som helst för temat, men om den kläms in mellan två solosånger och en dans, blir gudstjänstens helhet alldeles för lik en show. För att gestaltningen, sången eller dansen var och en för sig ska kunna leda människor in i riten, måste riten följa direkt på något av dessa moment. Den enskilda gudstjänstens utrymme för den här sortens framföranden begränsas därför till ett eller kanske två. Som framkom i avsnitt 5.2 är förberedelse en rituell strategi av stor vikt, särskilt när det kommer till scenisk gestaltning. Men förberedelsen riskerar samtidigt att öka de systemfel som har berörts ovan. Under repetitionen måste därför delaktigheten starkt hållas i åtanke, för att inte prestationsberoende ska smyga sig in redan i det skedet och vidare infektera hela gudstjänsten. Trots att scenisk gestaltning har en tendens att bjuda in vissa systemfel, tror jag att ett aktivt arbete mot detta skulle kunna få en positiv följd; att större vaksamhet mot systemfel i allmänhet sprider sig i församlingens gudstjänstarbete.
Den här uppsatsens syfte är att undersöka hur gudstjänsten och dess deltagare påverkas av scenisk gestaltning. En av mina slutsatser är att gudstjänstens attraktionskraft kan ökas med hjälp av scenisk gestaltning. Inte för att det blir ett mer storslaget utbud eller roligare att titta på, men för att länkningen mellan gudstjänstdeltagarens vardagsliv och gudstjänsten som rit
37
ska underlättas. Gestaltningen kan mycket väl vara storslagen och rolig, ”som att man är på teater”, men det är endast en bonus till syftet som är att ge människor en kanal in i liturgin.
5.5 Metodanalys
5.5.1 Maktasymmetri
Ett dilemma som är tydligt i den här studien är att jag som har planerat och framfört de sceniska gestaltningarna också är den som intervjuar olika personer som har medverkat i eller varit åskådare till samma gestaltningar. Dilemmat hade kunnat avhjälpas om studien hade utförts i par, vilket det inte fanns möjlighet till. För att reflektera runt detta tar jag hjälp av Kvales och Brinkmanns punkter i deras avsnitt om ”maktasymmetri i kvalitativa forskningsintervjuer” (Kvale & Brinkmann 2010:48).
Med maktasymmetri menas att forskningsintervjun, trots sin likhet med ett samtal, inte bör betraktas ”som en helt öppen och fri dialog mellan jämlika parter” (Kvale & Brinkmann, 2010:48). Till att börja med präglas intervjun av att intervjuaren inleder och avslutar intervjutillfället, bestämmer frågor och tema och besitter vetenskaplig kompetens i ämnet. Vidare är intervjuarens roll att ställa frågor medan intervjupersonens roll är att svara. Det goda samtalet är inte ett mål i sig, utan ett medel för forskaren att utvinna kunskap. Denna kunskap kan utgöras av något som intervjupersonen inte är fullt medveten om. Inom reflektionen om maktasymmetri ingår även det tolkningsmonopol som forskaren har genom att vara den som, i sin rapport, väljer ut, skriver ner och tolkar det som intervjupersonen har sagt (Kvale & Brinkmann, 2010:49). Med maktasymmetrin följer ett asymmetriskt ansvar. Jag som forskare och intervjuare har större ansvar för att intervjun ska gå bra, än intervjupersonen har. Detta kan jämföras med Trondmans uttryck det asymmetriska ansvarets logik (Trondman, 2003:96) som han använder om vuxnas ansvar i relation till ungdomar. Ett gott utövande av detta ansvar mynnar ut i ett relationskapital, ett värde, som ungdomarna tillskriver den vuxne. På liknande sätt tror jag att intervjupersonen ger ett relationskapital till den intervjuare som visar sig ta ansvar för situationen och får personen att känna sig bekväm i intervjun. Ett sådant förhållande underlättar för intervjupersonen att dela med sig av sin berättelse.
De flesta av intervjupersonerna är inte vana att se mig som forskare, utan snarare som en vän, någon slags drama-person, en av många aktiva i församlingen och/eller som teolog. Bland mina möjliga funktioner i församlingen är min roll som ledare för dramateamet den mest
38
särskilda och den där jag främst skulle kunna ses som en slags auktoritet. Att vara teolog i vår församling är däremot inte särskilt unikt. Sedan jag kom till Efs-kapellet 2004 har otaliga teologer passerat genom församlingen, en del som har utbildat sig till präst och en del som har studerat ämnet med andra planer i åtanke. Många av dessa har predikat i söndagsgudstjänsten, men jag är inte bland dem. Min funktion i gudstjänsten har oftast varit som del i en gestaltning eller som textläsare. Det är omöjligt att veta exakt av vad och hur mina intervjupersoner har påverkats, men att det har funnits något för dem att förhålla sig till är säkert. Några intervjupersoner frågade efter en stund vad jag var ute efter. Jag betonade då att det inte finns något rätt eller fel, utan att det handlar om deras personliga upplevelse av gudstjänsten och gestaltningen. Men, deras fråga visar att dessa personer ändå kanske svarade så som de trodde att jag ville, eller att frågan i sig var diffust formulerad. Ett utdrag ur citatet i avsnitt 4.2.1 lyder: ”Det var mycket bra. Jag tyckte det. Det är inte för att du sitter här.” Med kommentaren ”det är inte för att du sitter här” visar Karl att han är medveten om dilemmat. Hans beröm skulle kunna uppfattas som fjäsk, men med hans formulering betonar han att han faktiskt menade vad han sa. Maud inledde sitt intervjusvar med en retorisk fråga: ”Hur ska jag förklara?” och därefter berättade hon om det hon hade upplevt som svårt med gudstjänsten och den sceniska gestaltningen. Jag tolkade detta som att hon ville välja sina ord extra noga, för att jag inte skulle ta illa upp. För både Karl och Maud var jag en ny bekantskap, vilket kan ha gjort att de på olika sätt kände sig tvungna att förklara sin åsikt. Bland de intervjupersoner som tillhör Efs-kapellet fanns två som framförde kritik utan omskrivningar, vilket kan vara ett tecken på att de har kunnat prata avslappnat med mig, då jag är bekant för dem. Andra har berömt frikostigt, i vilket det vilar en risk att de har sagt vad de tror att jag vill höra. Denna risk kanske är större hos de intervjupersoner som tillhör Efs-kapellet, eftersom de har sett mig i flera dramatiska sammanhang och kunnat befästa en bild av mig som auktoritet inom området. Under en intervju verkade intervjupersonen känna sig obekväm i situationen och ha svårt att veta vad han skulle svara. Vid ett tillfälle valde han att ställa ena intervjufrågan tillbaka till mig, vilket jag uppfattade som ett uttryck för det som Kvale och Brinkmann kallar motkontroll (2010:49). Begreppet handlar om att intervjupersonen kan reagera på intervjuarens dominans i situationen. Trondman skriver att frånvaro av vuxna med relationskapital ofta resulterar i att ungdomarna tar avstånd från alla vuxna (2003:97). Översatt i en intervjusituation, tror jag, att en intervjuare som inte uppfyller sitt ansvar att hantera intervjun på ett flexibelt sätt, tilldelas ett svagt relationskapital eller inte något alls. Detta skulle resultera i ett slags avståndstagande från intervjupersonens sida som då tappar motivationen eller modet att berätta något som hon hade sagt till en intervjuare med starkt
39
relationskapital. I den sistnämnda intervjun tror jag att det kunde ha hjälpt personen att känna sig mer avslappnad om jag hade svarat på hans fråga i viss utsträckning. När jag lyssnar på inspelningen i efterhand hör jag att jag var tyst lite för långa stunder, något som kan ha framkallat en onödig press. Trots detta vågade han betona något som han upplevde vara en negativ aspekt av den sceniska gestaltningen. Om jag hade pratat och resonerat tillsammans med honom, istället för att tänka i fråga och svar kanske han skulle ha delat fler av sina tankar. Det goda samtalet är inte ett mål i sig, men ett mycket viktigt medel för att kunskapen.
5.5.2 Förberedelse
Ett annat dilemma är att en del intervjupersoner blev tillfrågade före gudstjänsttillfället och andra efteråt. Den som blev tillfrågad före kan ha varit beredd på att lägga märke till något annat eller mer än hon/han hade gjort annars, medan den som blev tillfrågad efteråt kanske har fått en mer genuin upplevelse. Jag har ansett det vara viktigt att ge varje tillfrågad en stunds betänketid mellan förfrågan och själva intervjutillfället. Detta medförde att några intervjupersoner tillfrågades cirka 20 minuter före gudstjänsten. Fem av dessa blev sedan intervjuade cirka 30 minuter efter samma gudstjänst. Mellan förfrågningen och intervjutillfället gick sammanlagt cirka 2 timmar inklusive tiden för gudstjänsten. Ett exempel som Kvale och Brinkmann ger på den motkontroll som intervjupersonen kan utöva är att dra sig ur intervjun (2010:48). Under sina reflektioner om informerat samtycke skriver de att denna rättighet ska vara möjlig ”när som helst” (2010:87). Av de sex personer som valde att inte intervjuas tackade en nej direkt vid tillfrågandet. Det var fem personer som intervjuades efter den tidsram som angavs ovan. Ytterligare en var på väg att intervjuas cirka 45 min efter gudstjänsten men avbröt intervjun efter första frågan av personliga skäl. Det har märkts en liten skillnad i hur detaljerad beskrivningen av intervjupersonens upplevelse har varit i förhållande till hur nära inpå gudstjänsten som intervjun har genomförts. Men den största skillnaden har varit detaljerna i upplevelserna av de två gudstjänsterna sinsemellan, eftersom den första var en ovanlig gudstjänst då den gjordes i samverkan mellan två församlingar.
40
6 Diskussion
I följande diskussion reflekterar jag över studien och uppsatsens uppbyggnad. Här redogör jag för både mina personliga erfarenheter och lärdomar och mina önskningar om hur jag vill gå vidare med den nya kunskap jag har vunnit. Diskussionen avslutas med en sammanfattning av uppsatsens slutsatser.