1
Pedagogiskt Drama
Gudstjänstens drama
Om scenisk gestaltning i Gudstjänsten
Drama in Service
Scenic Creation in the Service of Church
Maria Nätterlund 810210-0040
Pedagogiskt Drama 15 hp 2010-09-02
Examinator: Feiwel Kupferberg Handledare: Balli Lelinge
2
Sammandrag
Den här uppsatsen är skriven av Maria Nätterlund. Den baseras på ett projekt av tre sceniska gestaltningar som genomförts i två separata söndagsgudstjänster. Syftet är att undersöka på vilket sätt en gudstjänst och dess deltagare påverkas när pedagogiskt drama, i form av scenisk gestaltning, införlivas. Litteraturen som har använts spänner över fälten liturgik och
pedagogiskt drama. Efter gudstjänsterna har 21 personer intervjuats om sin upplevelse av den sceniska gestaltningens inverkan på gudstjänsten och om gudstjänsten i sin helhet. Den kvalitativa forskningsintervjun valdes som metod för att komma åt upplevelsernas personliga aspekt. Resultatet visar att scenisk gestaltning påverkar gudstjänsten i stor grad, varför det är viktigt med grundliga förberedelser och ordentlig utvärdering. Resultatet tyder också på att pedagogiskt drama har potential att vara ett positivt tillskott i gudstjänsten.
3
Innehåll
1. Inledning s. 4 1.1 Bakgrund 1.2 Specificerat Syfte s. 5 1.3 Frågeställningar1.4 Scenisk gestaltning i pedagogisk form s. 6 1.5 Avgränsningar
2. Litteraturgenomgång s. 7 2.1 Historik inblick i det liturgiska dramat
2.2 Gudstjänst i samtidens Svenska kyrka s. 8 2.3 Pedagogiskt drama s. 11 2.4 Besjälat lärande s. 13 2.5 Church & Stage s. 14
3. Metod s. 15
3.1 Metodval
3.2 Urval s. 16
3.3 Genomförande s. 19 3.4 Etiska riktlinjer s. 21 3.5 Reliabilitet och Validitet s. 22
4. Resultat s. 23 4.1 Del i helheten 4.2 Pedagogisk gestaltning s. 24 4.3 Vidgade sinnesintryck s. 27 4.4. Sammanfattning 5. Analys s. 28
5.1 Gemenskap och kommunikation
5.2 Besjälat lärande i gudstjänsten s. 31 5.3 Den individuella upplevelsen s. 33 5.4 Dragningskraften s. 34
5.5 Metodanalys s. 37
6. Diskussion s. 40
6.1 Mötet med intervjupersonerna
6.2 Teori och resultat s. 41 6.3 Personlig insikt
6.4 Jag vill utveckla s. 42
4
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Det är ungefär 12 år sedan som jag blev aktivt kristen och sedan dess har jag i stort sett varit på gudstjänst varje söndag. Sedan 2004 studerar jag teologi i Lund och är ungefär halvvägs genom mina studier till att bli präst i Svenska Kyrkan. När jag flyttade ner till Lund, började jag snart gå till Efs-kapellets gudstjänster. EFS står för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som är en organisation inom Svenska Kyrkan och som startades 1856. EFS är uppbyggt av ekonomiskt fristående föreningar, av vilka några fungerar som gudstjänstfirande församlingar och några mer som intressegrupper. Skillnaden mellan en EFS-församling och en Svenskkyrklig församling är bland annat att den tidigare finansierar sin verksamhet genom medel som församlingen själv samlar in, medan den senare får del av Svenska kyrkans skatteintäkter. Det råder även skillnader i liturgin, gudstjänstens agenda, där Svenskkyrkliga församlingar överlag använder fler färdigformulerade texter i sin liturgi än EFS-församlingar gör. En EFS-församling och en Svenskkyrklig församling står emellertid på samma teologiska grund och därför råder en jämbördig gemenskap mellan dem. Detta uttrycks till exempel genom att personer som ska arbeta som präst eller diakon i Svenska kyrkan eller i EFS vigs till detta i en gemensam gudstjänst.
I Efs-kapellets gudstjänster försöker vi ha många ”estetiska” inslag såsom sceniska gestaltningar, dans, dekoration utifrån gudstjänstens tema och inslag av icke-kyrklig musik. Sedan församlingen startades 2001 har detta estetiska arbetssätt fungerat som en av flera strategier för att göra gudstjänsten förståelig och greppbar för människor som är ovana att gå i kyrkan. Under mina första två år i Efs-kapellet framfördes gestaltningar och rollspel i gudstjänsterna av tillfälligt sammansatta grupper och dessa inslag förekom således mycket sporadiskt. Skådespeleri har varit en passion hos mig ända sedan jag var barn, så jag deltog gärna i dessa gestaltningar.
Våren 2006 framförde jag önskemål till församlingens präst om att bilda en grupp med intresserade församlingsmedlemmar, i syfte att höja kvalité och kvantitet på de sceniska gestaltningarna i gudstjänsterna. Detta förslag togs väl emot av honom samt församlingens ledning och gudstjänstplanerare, eftersom de också hade haft en önskan om att rollspel och gestaltningar i gudstjänsterna skulle öka. Gruppen som startades leddes av mig och kom i församlingen att gå under namnet ”dramateamet”. Några exempel på gestaltningar som
5
dramateamet har framfört i gudstjänsterna, i samförstånd med församlingens ledning och
gudstjänstplanerare, är ett stycke ur Första Korinthierbrevet (kapitel 13, vers 1-8 & 13) som brukar kallas ”Kärlekens lov”, vilken lästes i dialogform, och ”Redemption Islands”1 som behandlade svårigheten att förstå begreppet nåd. Vi fick positiv respons på vårt arbete både från församlingsmedlemmar och tillfälliga gudstjänstbesökare. Annan bekräftelse på att våra sceniska gestaltningar ansågs som positiva inslag i gudstjänsten kom från sammanhang utanför församlingen. Ett sådant sammanhang var EFS årskonferens i Karlshamn 2007 dit vi bjöds in för att medverka i en gudstjänst. Där framförde vi ett rollspel som fritt tolkade Lukasevangeliet kapitel 5; vers 1-11,2 som beskriver när Simon, Jakob och Johannes kallas till att bli Jesu lärjungar.
I januari 2009 gjorde jag ett uppehåll i min teologiska utbildning och började läsa Pedagogiskt Drama på Malmö Högskola. Jag insåg snabbt att det skulle bli mycket lärorikt, speciellt med tanke på mitt arbete med gestaltningar i gudstjänsten. Inför kurs VI såg jag också möjligheten att vetenskapligt undersöka vad det är med gestaltning och rollspel i gudstjänsten som gör att människor responderar starkt och oftast positivt.
Martin Modéus (2005) funderar i sin avhandling på vad gudstjänsten egentligen ska förmedla och hans svar blir människors relationer till varandra och till Gud. Gudstjänstens uppgift blir att gestalta dessa relationer (Modéus, 2005:31). Ett bidrag med följande uppsats är om och hur scenisk gestaltning kan främja den relationsfokusering som Modéus efterlyser.
1.2 Specifiserat syfte
Följande uppsats avser att undersöka på vilket sätt en gudstjänst och dess deltagare påverkas av scenisk gestaltning.
1.3 Frågeställningar
Undersökningens syfte följs upp av följande fyra frågeställningar:
• Hur upplever gudstjänstdeltagaren scenisk gestaltning i gudstjänsten?
• Vilken koppling gör gudstjänstdeltagaren mellan gestaltningen och gudstjänstens helhet? • Hur bidrar scenisk gestaltning till gudstjänstdeltagarens uppfattning av gudstjänstens
budskap?
1 Se bilaga nr 1 2 Se bilaga nr 2
6
• Vilka lärdomar från undersökningen kan jag få användning av i min framtida profession som dramapedagog och präst i Svenska Kyrkan?
1.4 Scenisk gestaltning i pedagogisk form
Genomgående i den här uppsatsen används begreppet scenisk gestaltning som samlingsnamn för de dramatiska framföranden som ingått i min studie, samt för andra framföranden av liknande slag. Som framgår särskilt i avsnitt 3.2.3, har begreppet formulerats för att kunna vara brett nog att inbegripa olika gestaltningsformer, men smalt nog för att kunna precisera händelsen som det beskriver. Den här uppsatsen rör sig inom ämnet pedagogiskt drama. Både inom och utanför detta ämne finns teater, vilket framgår i avsnitt 2.3.4. Den sceniska gestaltningens släktskap med teater är tydligt, men dess släktskap med det pedagogiska är grundläggande i den här uppsatsen. En avgörande aspekt för det pedagogiska i pedagogiskt drama är att deltagarna integreras i övningarna. Den avgörande faktorn för att en scenisk gestaltning ska kunna vara pedagogisk är att den framförs av deltagare i gudstjänsten, att den har efterfrågats av andra deltagare i gudstjänsten och framförallt att den, för varje gudstjänstdeltagare, mynnar ut i möjligheten att bearbetas i ett konkret handlande i den rit som gudstjänsten utgör.
1.5 Avgränsningar
Över den här studien har inga övergripande perspektiv lagts vad gäller genus, etnicitet, jämlikhet eller annat som är aktuellt i dagens svenska samhälle. De två gudstjänster som varit aktuella under studien har varit olika till sin liturgi. Uppsatsen behandlar denna skillnad endast ytligt utifrån intervjupersonernas svar, men någon djupgående analys eller jämförelse av liturgiska olikheter görs inte. Trots att ett av mina teoriavsnitt bygger på en amerikansk teolog, har jag inte jämfört olika lutherska kyrkosammanhang, varken internationellt eller inom Sverige. I ett tidigt skede löd en av mina frågeställningar: Hur kan den sceniska gestaltningen bidra till att budskapet upplevs som relevant3 för gudstjänstdeltagaren? Denna togs bort eftersom det inte fanns rum att besvara den. Jag har därmed också avstått från att kritiskt granska de teman som anges för varje söndag i Den Svenska Evangelieboken och hur väl de lämpar sig för att gestaltas sceniskt på det sätt som har förekommit i studien.
7
2. Litteraturgenomgång
I följande kapitel har jag för avsikt att redogöra för tidigare forskning inom mitt problemområde och uppsatsens teoretiska perspektiv. I avsnitt 2.1 ges en historisk inblick i användningen av liturgiskt drama i västkyrkan på medeltiden, utifrån Carl-Gustav Petterssons och Theres Smids beskrivning. Därefter, i avsnitt 2.2, beskrivs Martin Modéus definition av den samtida gudstjänsten i Svenska Kyrkan, samt dess uppgift och utmaningar. I avsnitt 2.3 följer en genomgång av begrepp inom pedagogiskt drama enligt Viveka Rasmusson och Bodil Erberth. I avsnitt 2.4, redogörs för några av tankarna om besjälat lärande som Bo Dahlin, Rutger Ingelman och Christina Dahlin har framfört. Till sist, i avsnitt 2.5, lyfts Dean J Seals tankar om teaterns potential att berika det andliga livet och gemenskapen i luthersk kyrkotradition.
2.1 Historik inblick i det liturgiska dramat
Det var under medeltiden som det liturgiska dramat i västkyrkan förmodligen uppkom. Detta beskrivs i boken Teaterhistoria (1995), som ursprungligen skrevs av Carl-Gustav Petterson och senare kompletterades av Theres Smids. Författarna berättar att det första exemplet som finns bevarat av ett liturgiskt drama är från år 970 och beskrivs i en regelsamling för gudstjänster. Det var biskop Aethelwold i Winchester som förklarade hur påskdagens händelser vid den tomma graven borde gestaltas, nämligen av fyra präster som själva skulle sjunga sina egna repliker. Vanligt var annars att temat i gudstjänstens texter brukade framföras i växelsång mellan två körer, vilket utgjorde en slags dialog (Pettersson & Smids, 1995:45-48). Pettersson och Smids konstaterar att Aethelwold, med sina sjungande präster, ännu inte beskriver något egentligt drama, utan ett slags symboliskt åskådliggörande. Men allteftersom Aethelwolds påskdagsgestaltning framfördes i fler gudstjänster tillkom episoder och personer. De dramatiska uttrycken växte till att bli kompletta liturgiska skådespel som kunde pågå ungefär en kvart under gudstjänsten. Ytterligare gestaltningar uppkom också vid andra kristna högtider. Ett exempel är Profeterna som har sitt ursprung i en julpredikan. Detta skådespel lyfter fram de profeter som förutsagt Kristi födelse och när det framfördes återkommande lades successivt fler profeter till, samt änglar och en åsna. ”Det liturgiska dramat var att betrakta som en del av gudstjänsten /…/. Dramaformen omfattades med stort intresse, och slutligen lät man nästan vid varje kyrklig festdag bibeltexten illustreras av en föreställning” (a.a.:47). Pettersson och Smids påpekar att nya liturgiska draman upphörde att tillkomma under och efter 1200-talet, eftersom alla bibeltexter var uttömda och skådespelsformen var fastställd i liturgin (a.a.:48). Skådespelens omfattning och
8
åskådarskaror växte sig till slut för stora för kyrkorummen och flyttade därmed ut på kyrkbacken och senare till städernas torg. Spelen hade en tid fortfarande stark koppling till kyrkan, men utgjorde inte längre en del av gudstjänstens liturgi.
2.2 Gudstjänst i samtidens Svenska Kyrka
I följande stycke kommer gudstjänsten i Svenska Kyrkan att beskrivas utifrån Martin Modéus tankar. Modéus är stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i Stockholms stift och författare till avhandlingen Mänsklig Gudstjänst; Om gudstjänsten som relation och rit som kom ut 2005. För att beskriva gudstjänstlivet i Svenska kyrkan finns flera goda böcker. Att jag baserar detta avsnitt endast på Modéus tankar beror dels på att hans avhandling är mycket omfattande, dels på att hans resonemang, enligt mig, hjälper till att tydliggöra både riskerna och kvalitéerna som följer med att scenisk gestaltning införs i gudstjänsten. Att jag dessutom gräver relativt djupt i Modéus avhandling beror på att Svenska kyrkans gudstjänst, i den här uppsatsen, utgör den sceniska gestaltningens plattform och hemvist, vilket kräver en god förståelse för dess skeenden och perspektiv.
2.2.1 Gudstjänsten som relation
Gudstjänstens bärande princip är, enligt Modéus, det dubbla kärleksbudet som Jesus citerar ur den judiska lagen i Matteusevangeliet (kapitel 22, vers 37 & 39); ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. /…/ Du skall älska din nästa som dig själv” (Bibel 2000, Svenska Bibelsällskapet). Modéus menar att kristen tro aldrig kan synas i gudstjänsten om inte kärleksbudet återspeglas däri. Gudstjänsten måste vara ett sammanhang ”där vi utmanas att förverkliga dessa relationer” (Modéus, 2005:27). Det innebär inte ett idealiserande av dem, utan en strävan efter att låta gudstjänsten ge utrymme till både hela och trasiga relationer. De måste utövas och upplevas i gudstjänsten och inte bara pratas om (a.a.:30-31). Ett första steg till relationsförnyelse är att se alla som firar gudstjänst som ”gudstjänstens vi” och som ägare till gudstjänsten, både de som har en officiell uppgift och de som sitter i kyrkbänkarna (a.a.:101-102).
2.2.2 Gudstjänsten som rit
Modéus tittar på varför gudstjänsten har svag attraktionskraft i dagens Sverige. Han börjar med att undersöka gudstjänsten som rit och att visa i vilka sammanhang och situationer som riter uppkommer i vardagen. Vår rituella instinkt gör att vi måste uppmärksamma vissa händelser på något särskilt sätt (Modéus, 2005:48), till exempel att döpa det nyfödda barnet
9
eller att fira den nya anställningen med en tårta. Riten är ett instrument för att omvandla något som har hänt till en erfarenhet som vi har upplevt (a.a.:48). Olika händelser av det här slaget benämner Modéus som tunga eller lätta causae. Ett tungt causa är en starkt omvälvande händelse som frammanar den rituella instinkten; det blir nödvändigt att uppmärksamma händelsen i en rit. Ett exempel är dödsfall, då det blir tvunget med någon sorts begravning. Ett lätt causa är en vardaglig händelse som inte behöver ritualiseras av nödvändighet, till exempel att det skymmer på kvällen. Det går dock att ritualisera ett sådant lätt causa för att man vill, till exempel genom att be aftonbön (a.a.:72-76). I detta resonemang hittar Modéus svårigheten med gudstjänstens attraktion; att den är en rit som till synes har ett mycket lätt causa, nämligen att det har blivit söndag. Söndag skiljer sig inte särskilt mycket från andra dagar, såsom den gjorde förr och därför finner människor sällan nödvändighet att gå i gudstjänst (a.a.:77). För att hitta ett hållbart gudstjänstfirande söker Modéus efter ett tyngre causa bland de livssammanhang där causae uppstår och föder behovet av riter. Han finner svaret i det område som han kallar bekräftelse, där behovet av att befästa relationer återfinns. Gudstjänsten ger människan möjlighet att bekräfta och bli bekräftad i relationen till Gud, till andra och till sig själv (a.a.:81).
2.2.3 Systemfel i gudstjänsten
Modéus funderar på vad det är som gör att en gudstjänst kan upplevas som oengagerad. Han definierar olika systemfel som tar mer eller mindre plats i olika gudstjänster. Jag väljer att återge fyra av dem, vilka jag anser ha betydelse för den här uppsatsen. Den första är mänsklig likformighet, vilket innebär att vi i gudstjänsten gör likadant under flera moment, står eller sitter vid samma tillfällen och ber i korus. Detta sänder signaler om att människor ska vara lika. En alltför stark likformighet kan ge intrycket av att individen inte får vara sig själv (Modéus, 2005:141). Följande två är nära besläktade med varandra, nämligen perfektionism och prestationsberoende. Modéus påpekar risken att övning och planering inför gudstjänsten, som kommer ur viljan att skapa trygghet för församlingen, kan förvandlas till en strävan efter perfektion. På den här punkten måste den lokala församlingen analysera sina drivkrafter. Det är inget fel att ha hög kvalité på olika moment, men när kvalitetsjakten drivs för långt försvinner en bit av tillgängligheten och sårbarheten i gudstjänsten (a.a.:166-168). Kvalitetsjakten kan också resultera i tron att gudstjänstens värde är beroende av dess kvalité, vilket riskerar att driva församlingen in i ett prestationsberoende. Det här systemfelet går ofta hand i hand med synen på gudstjänsten som en produkt och besökaren som en konsument. I värsta fall leder denna attityd till tron att varje gudstjänst måste överträffa den förra
(a.a.:168-10
170). Det fjärde systemfelet, som jag väljer att återge, är scenperspektivet. Detta perspektiv kan ge intryck av att ”gudstjänsten är något man tittar på” (Modéus, 2005:163). Även på detta område gömmer sig förhållningssättet till gudstjänsten som en produkt, vilket till exempel kan förstärkas av att en talare bjuds in vid ett specifikt gudstjänsttillfälle. Detta ”strider mot bilden av gudstjänst som relation” (a.a.:164). För att gå emot scenperspektivet behöver den församling som firar gudstjänst också vara den som gör gudstjänsten. Gudstjänsten får inte produceras av någon som relationsmässigt står utanför församlingen (a.a.:166).
2.2.4 Kroppslighet i gudstjänsten
Som väg ut ur systemfelen lägger Modéus fram ett antal rituella strategier. De blir ett verktyg för att medvetandegöra till exempel hur kroppen gestaltar riten (Modéus, 2005:277) och påverkar systemfelens utbredning i gudstjänsten. ”Det är väl egentligen bara vi lutheraner som inte ser att det i första hand är kroppen och inte själen som går i kyrkan” (a.a.:280). Strategierna blir en väg till frihet i de kroppsliga uttrycken, vilket leder till att gudstjänsten blir en växtplats för goda relationer. Där olika uttryck visas, där får jag vara som jag är (a.a.:282-283). På området kroppslighet efterfrågar Modéus även ett medvetet förhållande till den fysiska miljön. Han frågar varför tron inte kan ”vila sig mot och uttrycka sig i synintryck, luktintryck och föremål”, likaväl som i tankar och ord (a.a.:283-284).
2.2.5 Rituella strategier
Modéus ger många exempel på rituella strategier, varav jag väljer att återge tre. Den första är förberedelse, som markerar vilken vikt vi lägger vid riten. Ett exempel är adventstiden, vilken används som förberedelse för julen. För den som deltar i förberedelserna inför en rit, ökar delaktigheten i riten i sig. Risken med den här strategin är att den ligger i närheten av systemfelen perfektionism och scenperspektiv. Förberedelsens syfte måste därför alltid vara delaktighet, gemensam trygghet och att öppna sig för mötet med Gud (Modéus, 2005:299-301). Nästa strategi är länkning, som innebär att man skapar kopplingar eller framkallar associationer runt riten. Kopplingen kan vara mellan två riter, mellan en rit och något annat i gudstjänsten, eller mellan en rit och något som finns helt utanför kyrkan. Länkningen hjälper på så sätt till att samla de rituella momenten och att ge gudstjänstdeltagaren en chans att känna igen sig (a.a.:325-326). Den tredje strategin är antistruktur som är till för att motverka att strukturen blir för stel. Strukturen är inte fel i sig, men om den blir för stark riskerar den att kväva den mänskliga värmen i gudstjänsten. Antistrukturen ska fungera som gudstjänstens ”glimt i ögat” (a.a.:337), men den får inte ta över och ersätta strukturen. I sådana fall blir
11
gudstjänsten rörig. När antistruktur och struktur balanseras, blir gudstjänsten högtidlig med en ordning samtidigt som den är fylld med värme och mänsklighet (a.a.:352-354).
2.3 Pedagogiskt drama
I detta stycke följer en kort genomgång av pedagogiskt drama med särskilt fokus på begreppen dramatisk gestaltning, teater och rollspel. Definitionerna av dessa begrepp är viktiga för bestämningen av den här studiens nyckelord scenisk gestaltning. I den här uppsatsen används Viveka Rasmussons och Bodil Erberths definitioner, utifrån deras lärobok
Undervisa i Pedagogiskt Drama från 2008.
”Ordet drama kan härledas till ett grekiskt ord som betyder handling. Denna ursprungliga betydelse har något viktigt att säga om drama och drama-pedagogik. I denna pedagogik står nämligen handlingen i centrum.”
(Rasmusson & Erberth, 2008:9)
2.3.1 Kreativitet och kommunikation
I bokens inledning, strax efter ovanstående citat, förklaras att pedagogiskt drama är arbete med drama inom undervisning. Tyngdpunkterna ligger på social och kreativ utveckling hos eleven (Rasmusson & Erberth, 2008:9). Kreativitet, från latinets creo som betyder skapa, är inneboende i dramat eftersom individen tillåts skapa något som är nytt för henne, även om det inte är nytt för mänskligheten (a.a.:41). För att individen ska våga skapa och vara kreativ krävs ett tolerant klimat i gruppen som kan främjas med kommunikationsövningar (a.a.:44). Detta leder oss in på den andra tyngdpunkten, elevens sociala förmåga. Rasmusson och Erberth visar på grundbetydelsen av kommunikation med latinets communio, som betyder gemenskap, vilket författarna menar är ”en förutsättning för drama” (a.a.:51). Rasmusson och Erberth nämner att kommunikation traditionellt har skildrats som en linje med riktning från sändaren till mottagaren, men att det allt oftare betonas att kommunikation är en ömsesidig process, lika aktiv för mottagaren som för sändaren. Båda parter måste vara öppna för varandra för att kommunikationen ska fungera, vilket återigen blir en förutsättning för kreativiteten i gruppen (a.a.:51-52).
2.3.2 Dramatisk gestaltning
Att dramatisera är att gå in i en roll i likhet med skådespelaren på en teaterscen. Skillnaden mellan pedagogiskt drama och en teaterscen är att skådespelaren följer ett manus, medan
12
deltagaren i en dramaövning improviserar fram sin roll. Syftet med improvisationen i pedagogiskt drama är att nå olika sorters kunskap, till exempel social eller teoretisk kunskap, genom att engagera kroppen, känslan och intellektet. I dramatiseringen övas förmågan till inlevelse och förståelse för andra människor (Rasmusson & Erberth, 2008:127).
2.3.3 Rollspel
Rollspel är liksom dramatisering en improvisation där deltagarna lämnar sitt här och nu, för att gå in i en annan roll. Syftet med rollspelet är att gestalta den sociala omvärlden och utforska en annan social verklighet än den som deltagarna i stunden befinner sig i. Detta sker med betoning på verklighetstroget spel. Ett av rollspelets användningsområden är det pedagogiska sammanhanget där undervisningen behöver levandegöras (Rasmusson & Erberth, 2008:147). Detta är något som även läraren kan använda sig av, vilket Dorothy Heathcote har utvecklat en metod runt. Utan förvarning kunde hon själv plötsligt gå in i en roll, vilket väckte elevernas känslomässiga respons och gav dem ett starkare engagemang för ämnet än om de hade fått en vanlig verbal introduktion (Wagner, 1992:163). Heathcotes teknik handlade lika mycket om att snabbt kunna lämna sin roll och bli sig själv igen, vilket gav eleverna visshet om att det var ett rollspel som försiggick och inte en verklig situation (1992:163-164).
2.3.4 Teater som kommunikation
Inom ämnet pedagogiskt drama finns teatern. Enligt Rasmusson och Erberth bygger denna kommunikationsform på samspelet mellan skådespelarna sinsemellan och mötet mellan ensemble och publik. Teaterns forum är nuet, den existerar bara under själva speltiden och liknar på det sättet livet självt. En föreställning kan inte sparas såsom ett konstverk kan (Rasmusson & Erberth, 2008:57-58). Teaterspråket är mångsidigt och ofta icke-verbalt. Rasmusson och Erberth betonar kroppsspråket som ett viktigt arbetsinstrument för skådespelare, men också för andra yrkeskategorier, eftersom det förmedlar större delen av våra känslor och tankar (a.a.:59). Skillnaden mellan teater och drama är svår att fastställa. Rasmusson och Erberth konstaterar att den klassiska definitionen av teater, A spelar B och C tittar på, även inkluderar rollspel och improvisationer. De finner till sist skillnaden i att teater är en konstform med fokus på föreställningen som produkt, medan dramats fokus är deltagarnas utvecklingsprocess utifrån ett pedagogiskt perspektiv (a.a.:161-162).
13
2.4 Besjälat lärande
I kommande stycke följer ett utdrag av Bo Dahlins, Rutger Ingelmans och Christina Dahlins (2002) tankar om själens betydelse i pedagogiken. Ur deras lärobok, Besjälat lärande; Skisser
till en fördjupad pedagogik, används i den här uppsatsen endast kapitel sex Att levandegöra stoffet och avsnitt 11.1 Kunskap eller själslig utveckling – eller båda? (Dahlin, Ingelman &
Dahlin, 2002:101). Detta styckes relevans i den här uppsatsen har att göra med gudstjänstens undervisande aspekt som bland annat blir tydlig i predikan och textläsning.
2.4.1 Det levande materialet
Dahlin, Ingelman och Dahlin skriver att själen inte kan fångas av någon definition (2002:9). Författarna betonar att de inte har för avsikt att ge en slutgiltig förklaring på vad själen är, bara att de vill låta den ta plats i pedagogiken. Att själen är svår att ringa in kan resultera i att man ogärna vill tala om den och därför blir den osynlig. Författarnas förslag är istället att försöka förstå själens beskaffenhet, men samtidigt hålla sig medveten om att den är omöjlig att greppa (a.a.:9). Att ha inlevelse i det material som ligger till grund för ens undervisning låter materialet komma närmare själen. Den nästan viktigaste didaktiska frågan är inte vad som ska läras ut, utan hur (a.a.:101-102). Det ”själsliga” kommer fram genom uttrycket, vilket understöds av elever som uttalat sig om lärarens förhållningssätt i klassrummet. Materialet som en lärare presenterar blir mer levande där det finns en känsla av medmänsklighet och värme (a.a.:105-106). Författarna betonar också konsten att berätta som ett sätt att levandegöra. Enligt dem innebär det att kunna förmedla en historia med kroppen, rösten och inlevelsen som sina enda instrument, utan hjälp av en text (a.a.:107-108).
2.4.2 Kunskap och personlighetsutveckling
I bokens sista kapitel lyfts den pedagogiska debatten om balansen mellan kunskapsförmedling och personlighetsutveckling. Författarna vänder sig emot både den kunskapsfokuserade sidan, där kunskapen förmedlas såsom kall fakta, och den personlighetsutvecklande sidan, som inte fäster så stor vikt vid djup kunskap. Med en tvådimensionell figur visar författarna sin ståndpunkt. Figuren har två variabler som korsar varandra i 90 graders vinkel och som bildar fyra fält. Den ena variabeln rör sig mellan en hög och en låg andel personlighetsutvecklande moment. Den andra variabeln går mellan ytlig och djup kunskapsförmedling. Det besjälade lärandet har förlagts i fältet som har kontakt med de variabelspetsar som visar på den djupa
14
kunskapsförmedlingen och många personlighetsutvecklande inslag (Dahlin, Ingelman & Dahlin, 2002:214).
2.5 Church & Stage
I boken Church & Stage berättar Dean J Seal (2005) om sin erfarenhet av teateruppsättningar i kyrkan. Han har arbetserfarenhet från teater- och kyrkosammanhang och en Master examen från United Theological Seminary i New Brighton. När Seal framför sin vision att integrera teater i kyrkan, syftar han både till kyrkan som byggnad och till kyrkan som församling. Han har flera olika förslag på hur detta kan göras. I det här stycket redogörs endast för hans tankar om skådespel i gudstjänsten, vilka får tjäna som en hjälp att länka samman litteraturen ovan.
Seal menar att god konst har en enorm dragningskraft, vilket blir uppenbart när människor kan fångas av ett konstverk i timmar (Seal, 2005:21). Ett stort antal konstformer har sedan länge funnits i det kyrkliga livet: alltifrån arkitektur och skulpturer, till ritualers koreografi och till orden i böner och sånger. Konsten har potential att dra in människan i den rituella upplevelsen, vilket Seal själv har upplevt genom musiken i gudstjänster. Samma förmåga tillskriver han teatern, trots att den och en del andra konstformer länge har blivit åsidosatta inom den Lutherska traditionen (a.a.:23-24). När olika former av teater integreras i kyrkan måste två aspekter hållas i ständig åtanke, skriver Seal med eftertryck. Den första är församlingens delaktighet som liturgins syfte (a.a.:27). Den andra är hur ett teaterstycke i gudstjänsten också är en helig händelse och därför ett stort förtroende (a.a.:28). Seal menar att teaterns inkörsport i gudstjänsten är högläsningen av bibeltexter, som förekommer i nästan alla gudstjänster (a.a.:48). Han tillskriver därför högläsningen stor vikt, men visar också på dess svårigheter, vilka till exempel bottnar i bristande medvetenhet kring fysiska moment. Seals praktiska förslag till åtgärder som församlingen kan göra, för att möta problematiken med dålig högläsning, kretsar kring förberedelse och övning. Han menar till exempel att varje församling bör hitta någon som kan fungera som röstcoach till dem som brukar läsa, för att de ska kunna utvecklas i sin uppgift (a.a.:49). Seal uppmuntrar också till att omvandla bibeltexter till dramatiska gestaltningar, men poängterar att svårighetsgraden kan variera efter ambition. Det behöver inte vara mer avancerat än en dramatisk läsning mellan två personer för att bli mer levande än en klassisk läsning (a.a.:50). Om församlingen vill öka svårighetsgraden föreslår Seal bibliodrama, vilket är improviserande rollspel utifrån personer eller djur som nämns i bibeltexten. Detta, menar han, är ett sätt att presentera bibeltexten så att den kommer
15
närmare både församlingen och de som deltar i rollspelet. ”Bibliodrama takes us to an imaginative place in which the entire biblical universe is taken into consideration so that our understanding of the text is more three-dimensional” (Seal, 2005:51).
3 Metod
I följande kapitel kommer att redogöras för val av metod och urvalsprocess. Därefter följer en beskrivning av genomförandet och till sist några funderingar kring etiska riktlinjer, reliabilitet och validitet. Den teoretiska aspekten i kapitel tre baseras på Steinar Kvales och Svend Brinkmanns (2010) introduktion till den kvalitativa intervjun, Pål Repstads (1999) genomgång av kvalitativa metoder, Judith Bells (1995) introduktion till forskningsmetodik och Mats Trondmans (2003) tankar om en teoretiskt informerad metodologi.
3.1 Metodval
Under det här projektet har tre sceniska gestaltningar genomförts i två gudstjänster, vilket sedan har tjänat som utgångspunkt för kvalitativa intervjuer med 21 personer. Syftet med den här studien koncentrerar sig på hur gudstjänsten påverkas av scenisk gestaltning. Denna påverkan nås bara genom att fråga efter människors upplevelser av densamma. Därför föll valet på den kvalitativa forskningsintervjun som metod. Den kvalitativa intervjun måste vara flexibel för att intervjupersonen ska känna sig fri att berätta i sin egen ordning (Repstad, 1999:64). Den ger även utrymme för både intervjuaren och intervjupersonen att reda ut eventuella oklarheter i berättelsen (Kvale & Brinkmann, 2010:18).
Kvale och Brinkmann (2010) tydliggör att forskningsintervjun, trots sin likhet med ett samtal, inte är enkel att utföra (a.a.:31). De liknar intervjun vid ett hantverk, vilket är en synvinkel som står i kontrast till ”uppfattningen att forskning är detsamma som att följa regler och förutbestämda steg i specifika metoder” (a.a.:33). Liknelsen med ett hantverk framhävs ytterligare när Kvale och Brinkmann går igenom tolv aspekter av den kvalitativa forskningsintervjun. Av dessa tolv aspekter bedömer jag att fem är särskilt viktiga att lyfta fram i denna studie: livsvärld, det kvalitativa, medveten naivitet, fokusering och mellanmänsklig situation. Med livsvärld menas ”världen som den påträffas i vardagslivet och upplevs direkt och omedelbart oberoende av och före förklaringar” (a.a.:44) och den kvalitativa intervjun är som forskningsmetod en unik dörr till intervjupersonens livsvärld
16
(a.a.:44-45). Vidare beskrivs det kvalitativa som ”kunskap uttryckt på normal prosa” (a.a.:45), vilket stämmer in på den här studiens frågeställningar vilka inte går att besvara med tabeller eller siffror. Medveten naivitet ringar in intervjuarens förhållningssätt som behöver vara nyfikenhet på intervjupersonens perspektiv. Istället för att ställa frågor utifrån redan fastställda kategorier, behöver intervjuaren lyssna på det som sägs eller inte sägs och vara kritiskt uppmärksam mot sina egna antaganden (a.a.:46). Resonemanget om medveten naivitet kan intressant jämföras med Trondmans begrepp teoriberoende empiri. Det betyder att vi behöver teorin för att närma oss empirin, men empirin i sig kan ge oss nya upptäckter som teorin inte innefattar (Trondman, 2003:19). Nästa aspekt är fokusering som innebär att intervjuaren ställer öppna frågor kring det tema som ska undersökas, men utan att röja sin uppfattning om dessa. ”Det kommer sedan an på intervjupersonen att ta fram de dimensioner som hon finner viktiga inom undersökningsområdet” (Kvale & Brinkmann, 2010:46). Den mellanmänskliga situationen innebär att kunskapen i en forskningsintervju skapas i interaktionen mellan intervjuare och intervjuperson (a.a.:47-48). Denna interaktiva aspekt återkommer när Kvale och Brinkmann tar upp några grunddrag i intervjukunskap. Där nämner de att intervjun är en produkt av två personer (a.a.:70) och kunskapen som kommer fram formas av bland annat deras relation och kontexten som omger dem (a.a.:70-71).
3.2 Urval
3.2.1 Gudstjänsttillfällen
De två gudstjänster som utgjorde forumet för den här studiens sceniska gestaltningar hölls under två söndagar. Första gudstjänsten inföll på påskdagen som hade temat ”Kristus är uppstånden”. Då firade Efs-kapellet gudstjänst tillsammans med Östra Torns församling,
Maria Magdalena, i Lund. Maria Magdalena är en av Svenska Kyrkans ordinarie
församlingar och deras liturgi, gudstjänstens formella ordning, är mer omfattande i moment och nerskrivna verbala uttryck än Efs-kapellets. Den andra gudstjänsten inföll två veckor efter den första. Vid detta tillfälle firade Efs-kapellet sin egen gudstjänst och temat var ”Den gode herden”. Båda teman är hämtade ur Den Svenska Evangelieboken som antogs av Svenska kyrkans kyrkomöte 2002.
17
3.2.2 Intervjupersoner
Hur många personer som behöver intervjuas i en undersökning är beroende av undersökningens syfte, menar Kvale och Brinkmann (2010:129). Som nämnts ovan berör syftet i den här uppsatsen upplevelsen av en gudstjänst, något som är unikt för varje person. Det innebär att ett stort antal intervjuer skulle kunna göras innan ny information skulle upphöra att tillkomma. Repstad berättar att han medvetet begränsade antalet intervjuer i en undersökning för att inte förlora översikten över materialet (1999:69), något som även var aktuellt under den här studien. För att intervjuerna skulle kunna genomföras och bearbetas under den tid som har funnits disponibel, stannade antalet intervjuer vid 21 stycken.
Urvalet av personer till intervjuerna har främst gjorts på grund av närvaro på gudstjänsterna i fråga och till en ungefärlig jämn fördelning mellan kvinnor och män i åldrar mellan ca 20 och 70 år. Hänsyn har också tagits, så långt det har varit möjligt, till att få en spridning av personer som har olika funktioner i församlingen och i gudstjänsten samt har olika social bakgrund och yrkesliv. Utifrån min förförståelse vet jag att fem av intervjupersonerna har vuxit upp i familjer som regelbundet har deltagit i gudstjänst och sex personer kommer från familjer som inte har haft mycket kontakt med kyrkan. Bland de 12 personer som har utbildning på universitetsnivå rör sig några inom beteendevetenskap, några inom IT och några inom humaniora och teologi. Vidare har några av intervjupersonerna gymnasiekompetens och några har erfarenhet av arbetsträning. Fem personer bland dem som medverkade i den första gestaltningen tillfrågades om de ville låta sig intervjuas i den här studien och fyra svarade ja. Både de som har en officiell uppgift i gudstjänsten och de som kommer för att delta mer passivt formar gudstjänsten med sin närvaro och upplever gudstjänsten utifrån sin egen position. Även i den här aspekten har det varit viktigt att det finns en bredd hos intervjupersonerna. I den här studien finns således intervjupersoner som tar både liten och stor plats i gudstjänsten: någon som sjunger i kören, någon som har planerat gudstjänsten, någon som är anställd, någon som är ovan scenisk gestaltning och någon som upplever gestaltningen inifrån. Gemensamt för intervjupersonerna är att de regelbundet, om än olika ofta, deltar i en gudstjänst. Att se alla närvarande som lika delaktiga i gudstjänstens utformande finner jag stöd för i Modéus teori om ”gudstjänstens vi” (Modéus, 2005:100-102), därför är det viktigt att hela detta ”vi” representeras i studien. Repstad menar att huvudkriteriet för vilka som ska intervjuas avgörs utifrån om forskaren tror att dessa personer har information som är relevant för studien (Repstad, 1999:67), vilket jag utifrån ovanstående kriterier har bedömt vara fallet. Jag har olika relation till alla som har intervjuats eller tillfrågats om intervju, alltifrån nära
18
vänskap till att vi har träffats någon enstaka gång. Tre av de 21 intervjuade personerna tillhör
Maria Magdalena församling och 17 är medlemmar eller har anknytning till Efs-kapellet. En
av intervjupersonerna har ingen koppling till någon av församlingarna, mer än som tillfällig besökare. Hos de intervjupersoner som jag har haft mer eller mindre förkunskap om, nämligen vänner och bekanta, har jag försökt hitta en variation i generell inställning till scenisk gestaltning i gudstjänsten. Två av de 21 intervjupersonerna har intervjuats angående båda gudstjänsttillfällena, vilket betyder att de flesta intervjupersonerna endast varit närvarande vid en av gudstjänsterna. Detta borde inte vara något negativt, då denna studie inte har till syfte att jämföra olika sceniska gestaltningar, utan att undersöka vilken påverkan scenisk gestaltning har på gudstjänsten och dess besökare.
3.2.3 Rollspel, dramatisering eller scenisk gestaltning?
För att få fram ett samlingsnamn för de dramatiska framföranden som har ingått i den här studien har jag utgått från Rasmussons och Erberths (2008) sätt att handskas med olika dramapedagogiska uttryck.
I inledningen ovan nämns att gruppen som jag startade i Efs-kapellets församling kallas
dramateamet. I församlingen har våra gestaltningar och rollspel allmänt benämnts som
”drama”, utan att jag eller någon annan har noterat att detta samlingsnamn är alldeles för stort för att säga något kärnfullt. Begreppet drama kan, i gudstjänstsammanhang, till exempel täcka stora delar av gudstjänstens stående moment, eftersom de emellanåt har karaktär av att gestalta något ur den bibliska historien. Nattvarden är ett sådant exempel, då den återknyter till Jesu sista måltid. Vi såg i avsnitt 2.1 att Pettersson och Smids använder begreppet drama som beteckning för skådespel i gudstjänsten. De specificerar det dock som liturgiskt drama.
Dramatisering skulle kunna vara ett användbart begrepp istället för drama. Jag väljer dock att undvika det, eftersom det ligger så nära ordet drama och för att Rasmusson och Erberth kopplar ihop det med improvisation (Rasmusson & Erberth, 2008:127). Inte heller rollspel är ett fullgott uttryck, då även det beskrivs som en slags improvisation (a.a.:147). Rollspel har också ofta den innebörden i en pedagogisk situation att alla i gruppen deltar genom att gå in i en roll. Antingen är alla i roll samtidigt utan publik eller turas personerna i gruppen om att gå in i roll och att vara publik till varandra (a.a.:148). Att tala om rollspel i gudstjänsten kan därför innebära att alla förmodas delta och växla mellan att spela och vara publik, särskilt som det idag förekommer olika former av interaktiva gudstjänster. I den här studien har dock en
19
mindre andel personer agerat inför större delen av församlingen. Ytterligare en anledning till att rollspel inte fungerar som samlingsnamn i den här studien är att det syftar på människor som går in i andra roller än sina egna. Av de tre dramatiska framföranden som har gjorts under studien har endast ett varit rollspelsbaserat.
Så som Rasmusson och Erberth använder uttrycket gestaltning, passar det bäst som samlingsnamn i den här studien. ”Konstnärlig gestaltning bygger på kommunikation med publik eller läsare. Den är offentlig [och] står för sig själv…” (Rasmusson & Erberth, 2008:25). Begreppet gestaltning har den fördelen att det kan inbegripa mer än bara gestaltning med fysiskt närvarande människor. Rasmusson och Erberth nämner dock gestaltning även i en improvisatorisk kontext (a.a.:127), vilket ger en viss osäkerhet runt dess betydelse. Dessutom är gestaltning alldeles för brett för att stå som ensamt samlingsbegrepp i den här studien. Liksom ordet drama finns gestaltning på många sätt med i gudstjänsten. Nationalencyklopedin definierar gestaltning som ”ge form åt idé” (Nationalencyklopedins Ordbok, 2004). Martin Modéus talar om ”symbolisk gestaltning” (Modéus, 2005:309) och syftar på symbolernas funktion som betydelsebärare. Begreppet gestaltning behöver därför kompletteras för att kunna användas i den här uppsatsen.
Det är viktigt att betona att kyrkorummet och församlingen för en kort stund ändrar förhållningssätt till varandra. Större delen av församlingen fungerar som publik till en mindre grupp personer och en del av kyrkorummet förändras till ett scenutrymme. I avsnitt 2.2.3 ovan nämndes scenperspektivet som ett systemfel i gudstjänsten. I den här studien syftar begreppet scen, eller scenisk, på en avgränsad gestaltning, som snarare blir en omväxling i gudstjänstens skeende än ett perspektiv som genomsyrar hela gudstjänsten. Scenisk gestaltning blir därmed samlingsnamn för de dramatiska framförandena i den här studien. Det är dock ett relativt långt uttryck, som kan göra texten trögflytande, varför det emellanåt förkortas till gestaltning.
3.3 Genomförande
3.3.1 De sceniska gestaltningarna
Den första sceniska gestaltningen var ett försök att ge en realistisk bild av ett skeende under påskdagen som återges i Lukasevangeliet (kapitel 24, vers 9-12).4 Den framfördes av två personer ur dramateamet samt ett antal frivilliga ur församlingen. Gestaltningen liknade till
20
formen ett rollspel, men som framgår i avsnitt 3.2.3, var det dock ingen improvisation utan en scen som spelades enligt utarbetat manus. Den andra och tredje av de sceniska gestaltningarna framfördes i samma gudstjänst. Den första var ett bildspel5 i Power Point som handlade om att gå på gudstjänst med tema Den Gode Herden. Bilderna ackompanjerades av en röst som berättade i jag-form om sin upplevelse av att bli kallad ett får.6 Den andra gestaltningen var en saga som förstärktes med rekvisita.7 Sagan var en fri tolkning av dagens evangelietext ur
Johannesevangeliet (kapitel 10, vers 11-16). Vid detta andra tillfälle var gestaltningarna mer experimenterande än den förra; bildspelet å sin sida framförde tankar som kritiserade och ifrågasatte liknelsen av Gud som en herde och människor som hans får. Sagan å sin sida var en fri tolkning av evangelietexten där bilder på både Hitler och figuren Vargen, i serien om Bamse, förekom.8
3.3.2 Intervjuerna
Intervjuerna genomfördes enskilt med varje intervjuperson, antingen i samband med gudstjänsttillfället under efterföljande fikastund eller under de följande två till fyra veckorna. Varje intervju spelades in på diktafon, vilket Repstad anger som en positiv aspekt, eftersom jag som intervjuare inte behöver anteckna och istället kan koncentrera mig på samtalet och intervjupersonens icke-verbala uttryck (1999:70). I huvudsak två frågor9 ställdes, där den första var inledande och den andra kan beskrivas som specificerande eller sonderande (Kvale & Brinkmann, 2010:150-151). Den andra frågan ringar in på vilket sätt gestaltningen i gudstjänsten bidrog till helhetsupplevelsen och därmed har frågan specificerat vad intervjupersonen ska behandla i sitt svar. Men frågan har inte begränsat dimensionerna av svaret och därför skulle jag bestämma den som en sonderande fråga. Utifrån olika intervjupersoners svar har jag ställt olika följdfrågor; ibland när jag inte har förstått personens ordval och ibland när jag har blivit nyfiken på någon tanke som personen har uttryckt. Varje intervju har avslutats med frågan om intervjupersonen vill tillägga något. Om personen har velat göra något tillägg har svaren varierat mellan att personen har upprepat något som hon/han vill betona extra mycket eller att hon/han har lagt till någon ny tanke. Intervjuerna tog mellan fem och femton minuter, beroende på hur mycket intervjupersonen ville berätta.
5 se Bilaga nr 4 6 se Bilaga nr 5 7 se Bilaga nr 6 8 se Bilaga nr 7 9 se Bilaga nr 9
21
3.3.3 Bearbetning av data
När alla intervjuer var genomförda lyssnade jag igenom dem och transkriberade essensen av intervjupersonens svar på varje fråga. Om intervjupersonens uttalande kom som ett direkt svar på en av ursprungsfrågorna, lät jag bli att skriva ut ord som ”jag tyckte”. Då fokuserade jag istället på det som personen sa för att beskriva gudstjänsten eller gestaltningen. Det kunde till exempel vara satser som ”både nyare och traditionella uttryck” och adjektiv som ”spännande”. Den här metoden föreslår Repstad för att analysarbetet inte ska bli för omfattande och stjäla energi från skrivandet av resultatet (1999:86). Jag var dock noga med att hålla reda på den kronologiska ordningen i intervjun och att göra markeringar där jag utelämnade något, vilket även Repstad poängterar vikten av. När intervjupersonens svar blev en aning röriga, med många upprepningar, var jag noggrann att skriva ner varje ord, eftersom det vid dessa tillfällen är lättare att felcitera eller misstolka personen. Efter transkriberingen gick jag igenom intervjuerna i nedskriven form och noterade likheter och olikheter mellan olika personers svar. Detta sammanställande har lett fram till följande rubriker: Del i helheten,
Pedagogisk gestaltning och Vidgande sinnesintryck, under vilka intervjuerna redovisas.
3.4 Etiska riktlinjer
Intervjupersonerna har tillfrågats antingen under samma dag som gestaltningen i fråga framfördes eller inom en vecka efteråt. Förfrågan har framförts i ett socialt sammanhang eller via mail eller telefon. I frågan har ingått en förklaring av studiens syfte och intervjuernas roll i studien. Intervjupersonen har blivit informerad om att hon/han kommer att förbli anonym i projektrapporten. Namnen som förekommer i resultatet är således fingerade. Intervjupersonerna har haft full valfrihet att ställa upp eller inte. Av 27 tillfrågade har 6 personer avböjt att vara med, på grund av tidsbrist eller personliga skäl. Den tillfrågade har haft möjlighet att påverka när och var intervjun skulle ske. Dessa hänsyn stämmer överens med det som Kvale och Brinkmann (2010:87) kallar för informerat samtycke. Även Bell (1995:96) uppger dessa faktorer som viktiga för intervjupersonens valfrihet. Kvale och Brinkmann tar vidare upp konfidentialitet, vilket innebär att information som gör att intervjupersonen kan identifieras förblir konfidentiellt (2010:88-89). Utmärkande detaljer i intervjupersonernas redogörelse för sina upplevelser av gudstjänsterna eller gestaltningarna kommer således inte att återges i den här uppsatsen. Kvale och Brinkmann lyfter även forskarens roll till ytan och menar att forskaren i sig själv behöver ha en moralisk känslighet och stark integritet, då kunskapen i intervjun förmedlas genom henne själv och hon kan
22
komma att påverkas av deltagare i projektet och av relationen till intervjupersonerna (a.a.:90-92). Detta riskområde i studien analyseras djupare i avsnittet om maktasymmetri (5.5.1).
3.5 Reliabilitet och Validitet
Särskilt vaksam mot sina egna antaganden måste intervjuaren vara vid transkriberingen av intervjun, då utskriftens form påverkar tolkningen av intervjupersonens svar. Kvales och Brinkmanns (2009:200-201) förslag på reliabilitetskontroll är att låta två personer skriva ut samma intervju och sedan kontrollera var utskrifterna skiljer sig åt. Bell (1995:94) föreslår att två personer utför intervjun, för att minimera risken att alla intervjuer tenderar att vridas i samma riktning, vilket hon kallar skevhet. En sådan kontroll har tyvärr inte varit möjlig att genomföra i den här studien. Bell (1995:94) skriver att det är lättare att vara medveten om och erkänna att detta missförhållande kan uppstå, än att försöka undgå det helt, därför har jag försökt möta detta riskmoment med noggrannhet. Inspelningskvalitén har kontrollerats vid intervjutillfället, för att bevara ljudstyrka och tydlighet i intervjupersonens svar. Repstad (1999:71) menar att en inspelad intervju ger i analysfasen en möjlighet att kritiskt lyssna på sig själv som intervjuare. Vid avlyssningen av intervjuerna upptäckte jag vid några tillfällen någon ytterligare vinkling i intervjupersonens svar eller, som jag beskrev ovan, ett misstag i min intervjuteknik. Detta har gett chans till en slags kontroll mot den skevhet som Bell varnar för. Enligt Kvale och Brinkmann (2010:201) finns även risken för missvisande återgivning av intervjun i utskrivningsfasen. I den här studien har felcitering av intervjupersonernas svar varit närvarande på grund av den problematiska relationen mellan skrift- och talspråk. Kvale och Brinkmann nämner svårigheten att veta var en mening börjar och var den tar slut. Detta kommer av att talspråket är flytande i den bemärkelsen att punkt och stor bokstav inte förekommer. ”Själva föreställningen om en sats tillhör skriftspråkets tradition…” (a.a.:201). Genom att skriva ut meningar med kommatering och andra satsavgränsningar påverkas intervjusvaren till sitt utseende. Vad blir då en valid utskrift? I detta resonemang menar Kvale och Brinkmann att forskaren måste ställa sig frågan hur den utskriften ska se ut som lämpar sig för syftet med forskningen (a.a.:203). I den här uppsatsen har jag valt att skriva så flytande som möjligt och främst kommatera i utskrifterna där intervjupersonen har gjort någon form av ny ansats i sitt tal. Jag har endast satt punkt i citaten om intervjupersonen tydligt har visat med formulering och pausering att hon/han har påbörjat en ny mening. Därtill har jag undvikit att citera intervjupersoner som har uttryckt sig för rörigt eller kortfattat för att det i skrift ska framgå vad de menar. Kvale och Brinkmann pålyser inte bara riskerna med olika
23
utskriftsformat. De menar att även en ordagrann utskrift av intervjun kan missleda läsaren. Det kan göra att intervjupersonen verkar förvirrad eller att personer eller grupper beskrivs på ett stigmatiserande sätt (a.a.:204). På grund av detta har de längre citaten i avsnitt 4.2.1 och 4.2.2 redigerats från upprepningar. I sammanställningen av intervjuerna och i framkallandet av kategorier har ett avsnitt räknats som icke giltigt. Intervjupersonen uttryckte sig då på ett sätt som, vid granskning i efterhand, inte går att förstå. I den situationen missade jag att ställa en följdfråga. Vid andra liknande tillfällen har följdfrågorna spelat en viktig roll för att redan under intervjun klarlägga innebörden av intervjupersonens tankar.
4 Resultat
I följande kapitel redogörs för den information som kom fram i intervjuerna. Intervjupersonerna visade en del likheter i sina svar, vilket har gett att redovisningen sker under följande rubriker: del i helheten, pedagogisk gestaltning och vidgande sinnesintryck. Materialet under respektive rubrik avhandlas utifrån varje gudstjänsttillfälle.
4.1 Del i helheten
Totalt gjordes, som nämnts ovan, 21 intervjuer. Av 16 stycken framgick att den sceniska gestaltningen hade en mer eller mindre tydlig inverkan på intervjupersonens hela gudstjänstupplevelse. Av dessa 16 gav den sceniska gestaltningens samlade intryck en negativ upplevelse för två personer, vilka även upplevde många moment som negativa i gudstjänstens helhet. Två personer uttryckte en mindre positiv upplevelse av gudstjänsten i stort, men de uppskattade den sceniska gestaltningen. Resterande 12 personer hade en positiv upplevelse av både gudstjänsten och gestaltningen, borträknat någon detalj.
4.1.1 Påskgudstjänsten
På påskdagen firade, som tidigare nämnts, Maria Magdalena församling och Efs-kapellet en gemensam gudstjänst. Jesper, som är medlem i Efs-kapellet, tycker att gudstjänsten blev en bra helhet, även om allt inte hängde ihop. Enligt honom blev den sceniska gestaltningen en god ingång till predikan. Maud, som tillhör Maria Magdalena, upplevde gudstjänsten som rörig med för många olika inslag, varav den sceniska gestaltningen var ett. ”Jag hade glömt av att ni också skulle vara med idag”, berättar hon och syftar på gästerna från Efs-kapellet. Carina tillhör Efs-kapellet och kände sig lite förvirrad i den liturgi som Maria Magdalena använder. Den sceniska gestaltningen blev däremot ett bekant inslag, eftersom hon känner de
24
flesta personerna som medverkade i den. Hon upplevde rörelsen i gestaltningen som en överraskande kontrast mot stelheten i den övriga liturgin. Karl, som tillhör Maria Magdalena, är bekväm i deras liturgi. Han menar att gudstjänsten förlorar i djup varje gång liturgin bryts av. Samma agenda varje gudstjänst tillåter deltagaren att ”borra sig djupare” i innehållet. Samtidigt påpekar han att andra vinningar kan göras med hjälp ett nytt tillägg. Styrkan i just denna sceniska gestaltning såg Karl i ”dramatiken att vittna och inte bli trodd”, något som även Anette upplevde. Karin bor i Uppsala och tillhör inte någon av församlingarna som anordnade den här gudstjänsten, men hon är van att gå i kyrkan. Hon anser att den sceniska gestaltningen gjorde gudstjänstens budskap lättare att förstå och poängterar vikten av att den användes som komplement till predikan. Karin tycker inte att man ska använda scenisk gestaltning bara för att det är kul. Den måste höra ihop med resten av gudstjänsten och ta upp samma ämne som predikan.
4.1.2 Gudstjänsten om Den Gode Herden
Den här gudstjänsten firade Efs-kapellet på egen hand. Johan upplevde att den sceniska gestaltningen fungerade som en introduktion till predikan. Niklas uttrycker att den sceniska gestaltningen lades som grund, i vilken resten av gudstjänsten förankrades. Holger berättar att han hade svårt att fokusera den här dagen och därför inte upplevde mycket av gudstjänsten. Han minns fotot av Hitler10 som användes till sagan och att han hade tolkat det som en symbol för den gode herden. Under intervjun berättar jag att bilden på Hitler kom in i sagan som symbol för den lejde fårvaktaren.11 Detta tycker Holger stämmer bättre än hans första tolkning. Martina berättar att hon kände sig fångad av den sceniska gestaltningen och framhåller att barnen lyssnade på Sagan om den gode herden. Gudstjänster som innehåller någon form av scenisk gestaltning blir mer givande för Martina. Hon påpekar dock att gestaltningen måste vara av god kvalité: ”Svårigheten, som jag reflekterade över, är när man vill använda drama, men man inte riktigt kan, för då kan det nästan förstöra mer än vad det... alltså det är så viktigt att man gör det bra.”
4.2 Pedagogisk gestaltning
Under intervjuerna uttryckte 17 personer tankar som kan kopplas till en pedagogisk aspekt av scenisk gestaltning i gudstjänsten. Någon nämnde just ordet ”pedagogisk”. Andra uttryck som
10 se Bilaga nr 7
11 Den lejde beskrivs i evangelietexten som någon som vaktar fåren för pengarnas skull, men som inte bryr sig
25
återkom var ”ta till sig” och ”tydligt”. För de flesta innebar den sceniska gestaltningen en hjälp att förstå temat, men tre personer uttryckte en motsatt åsikt.
4.2.1 Påskgudstjänsten
Maud, som var åskådare till den sceniska gestaltningen, upplevde att den var för kort för att hinna sjunka in hos henne. Hon förstod inte varför bara en av lärjungarna sprang ut efter kvinnorna. När jag berättar för henne att han skulle föreställa Petrus, tycker hon det är skönt att inte behöva fundera över det hela eftermiddagen. Men samtidigt är det bra att få tänka efter lite, tillägger hon. Janne uppfattar situationen på ett liknande sätt. Han brukar gå till
Efs-kapellets gudstjänster och den här gången medverkade han i gestaltningen. Under intervjun är
han osäker på om församlingen, det vill säga åskådarna, förstod gestaltningens innebörd, eftersom den gick så fort. Mette, Patrik och Kent, som alla brukar gå till Efs-kapellets gudstjänster, medverkade också i den sceniska gestaltningen. För Kent var detta helt nytt och han beskriver det som en fördjupad och berikande erfarenhet av texten. Särskilt förberedelserna för gestaltningen gjorde texten mer levande. Mette, som har mer erfarenhet, berättar att hon upplever texten som mer äkta varje gång hon deltar i en gestaltning om den. Patrik tycker om att gestaltningen visade hur det kunde ha varit i verkligheten. Den hjälpte honom att tänka sig in i situationen och han uppskattar att språket inte var censurerat, utan ord som ”skit” förekom. ”Livet är inte så fint. Det är lite mer grovt, lite smutsigt” säger han.
Karl framför en önskan om att kroppsliga uttryck skulle vara vanligare i gudstjänsten, än de oftast är idag. Han menar att vi har en tendens att vara ”kroppslåsta” i allmänhet. Han tycker principiellt att det är otroligt viktigt att uttrycka sig med kroppen, både individens uttryck och uttrycket inför andra. Tyvärr är hans erfarenhet att han inte blir så positivt berörd, som han önskar bli, av till exempel ”drama och spel och heliga danser ”. En anledning är att sceniska gestaltningar, enligt honom, kan bli för långa. Ibland finns föresatsen att visa hela evangelietexten; att kvinnorna förberedde sina kryddor och sedan lade sig att sova för natten och nästa dag gick till graven och så vidare. En liknande åsikt uttrycks av Patrik som menar att en gestaltning kan bli så fullpackad att den i slutändan inte säger något alls. Den här gången upplevde Karl något annat:
”…det var ett uttryck och det var explosivt, som en installation /…/, det väsentligaste, vågade stanna vid det uttrycket, duttade inte bort det med för mycket före och efter så det till slut blir som ett litet
26
julspel, som i och för sig är bra, /…/ men det här var mer som en installation: alla männen satt och så. Det förstärkte verkligen. Det var bra. Det var mycket bra. Jag tyckte det. Det är inte för att du sitter här.”
4.2.2 Gudstjänsten om den gode herden
Kristian berättar att han blev mer uppmärksam på textläsningen, genom att den förbereddes i bildspelet och sagan. På grund av dem minns han texten bättre från den här gudstjänsten, än han minns texter från andra gudstjänster. Det blir ett slags ”djupinlärning” säger han. Emma uppskattade bildspelets ifrågasättande ton. På det viset kan fler aspekter ifrågasättas än när det tas för givet att alla är på samma utgångspunkt. Carina menade att bildspelet satte ord på något som hon hade upplevt men inte reflekterat över förut. Angående Sagan om den gode
herden nämner Carina och Johan att den hjälpte dem att ”ta till sig” textens innehåll på ett
”personligt plan”. Carina berättar att det annars är lätt att läsa en text, utan att tänka på vad den betyder. Humorn blev för Jens, Elin och Lotta en orsak till att de minns och uppskattade gestaltningarna. Fem personer framförde olika och tydliga åsikter om fotografiet av Hitler som förekom som rekvisita till Sagan om den gode herden. Kristian uttrycker att den chockerande effekten gjorde honom ytterligare uppmärksam. Niklas menar att det är bra med konkreta bilder för ondska, vilket han menar att Hitler liknas vid i det kollektiva medvetandet. Själv kopplar han tidigt i intervjun ihop bilden av Hitler med djävulen. Senare under intervjun återkommer vi till bilden av Hitler och Niklas ändrar sin tolkning:
”Hitler var ju inte en bild för djävulen egentligen, utan en bild på den dåliga herden. Och då kanske man istället… eller som jag såg det nu när jag tänker efter, var ju att det var kanske, alltså exempel på extremt dåligt förvaltarskap, när någon missköter hela det ansvar som den personen har fått eller gagnat sig, eller hur man ska se det. Ja, och det är ju en intressant twist.”
Johan tycker däremot inte att det är rätt att Hitler så ofta likställs med ondska. Han påpekar att Hitler är ansvarig för sina handlingar, men ändå älskad av Gud och, till sist, bara en människa. För Jens fungerade fotot mindre bra i sagan och anledningen till det är att Hitler är en faktisk person ur modern historia, medan resten av sagan hade ett fiktivt anslag. Den femte personen
27
som framförde sin tolkning av Hitler var Holger. Som nämnts i avsnitt 4.1.2 uppfattade han Hitler som en symbol för den gode herden.
4.3 Vidgande sinnesintryck
I intervjuerna framförde 12 personer att den sceniska gestaltningen riktades mot fler än ett sinne eller att den ”illustrerade” evangelietextens innehåll. Martina förklarar att de sceniska gestaltningarna fångar henne därför att hon ”upplever mer med sinnena” än hon gör vanligtvis under en gudstjänst.
4.3.1 Påskgudstjänsten
Karin och Anette uttrycker båda att den sceniska gestaltningen visualiserade gudstjänstens budskap. Karin upplevde en närvarokänsla. Gestaltningen gjorde det lättare för henne att tänka sig in i hur situationen skulle ha kunnat se ut. Anders beskriver den sceniska gestaltningen som en fysisk bild av predikan. Karl använder uttrycket ”installation”.
4.3.2 Gudstjänsten om den gode herden
Under majoriteten av intervjuerna angående den här gudstjänsten används uttryck som har med synen att göra och flera personer ställde detta i kontrast mot hörseln. Emma menar att en scenisk gestaltning gör att budskapet blir tydligt ”för att man får se någonting, inte bara lyssna, utan man får se någonting och ta in både på vad man hör och vad man ser. Så det blir flera intryck samtidigt.” Johan och Kristian berättar att de minns mer av evangelietexten när den har bearbetats i en scenisk gestaltning, vilket båda förklarar med det visuella intrycket.
4.4 Sammanfattning
Majoriteten av intervjupersonerna i den här studien framförde att de upplever en skillnad i gudstjänstens helhet när scenisk gestaltning är ett inslag. Den första gudstjänsten fick flera personer helt olika intryck. Gestaltningen var ett rörigt inslag för någon, en god ingång till predikan för någon annan. Två personer tyckte att den var för snabb, medan någon blev förtjust i rörelsen. Den beskrevs som verklighetstrogen och som en installation. De gestaltningar som framfördes under den andra gudstjänsten gav ett mer entydigt utslag i intervjuerna. De upplevdes smälta in i gudstjänstens helhet. Sagan beskrevs som tydlig och pedagogisk, men blev samtidigt anledning till den största missuppfattningen. En knapp majoritet av intervjupersonerna uttryckte att scenisk gestaltning tilltalar flera sinnen. Några
28
angav detta som orsak till att de minns dessa gudstjänster tydligare än andra. Ett övervägande flertal av intervjupersonerna upplevde scenisk gestaltning som ett positivt inslag i gudstjänsten.
5 Analys
I följande kapitel kopplas resultatet samman med litteraturen och samtidigt besvaras uppsatsens frågeställningar. Underrubrikerna i analysen har formats efter de gemensamma teman som resultatet visar med litteraturen. Avsnitt 5.1, Gemenskap och kommunikation, belyser hur scenisk gestaltning kan bidra till relationsbekräftelsen inom gudstjänsten. Avsnitt 5.2, Besjälat lärande i gudstjänsten, lyfter den pedagogiska aspekten i resultatet. Avsnitt 5.3,
Den individuella upplevelsen, innehåller mina reflektioner över hur olika de tolkningar var
som framkallades av de sceniska gestaltningarna. Avsnitt 5.4, Dragningskraften, fokuserar på vad i scenisk gestaltning som kan påverka gudstjänstens attraktionskraft. I avsnitt 5.5 analyseras metodval.
5.1 Gemenskap och kommunikation
I Besjälat lärande (2002) går att läsa elevers uttalanden om betydelsen av god personkemi mellan dem och läraren för att ämnet ska bli tillgängligt för dem. Rasmusson och Erberth (2008) ser trygga relationer som en förutsättning för ett kreativt klimat. Modéus (2005) menar att gudstjänstens roll i kyrkan ska vara att samla de troende till ett möte med varandra och Gud. Han hävdar att tydligare bekräftelse av dessa relationer skulle kunna ge gudstjänsten starkare attraktionskraft än den har idag. Dessa författares samlade erfarenheter leder i samma riktning: att varma och levande relationer är nödvändiga i sammanhang där människor ska utbyta erfarenhet och kunskap. Detta borde vara en självklarhet i gudstjänsten, men som syntes i avsnitt 2.2.3 ger Modéus många exempel på olika systemfel som står i vägen.
Modéus återkommer ofta till det som han kallar för ”gudstjänstens vi”: den regelbundet gudstjänstfirande grupp som ser församlingen i fråga som sin egen. Det är avgörande för relationsbekräftelsen att gudstjänsten både skapas och firas av detta ”gudstjänstens vi”, enligt Modéus. I avsnitt 4.1.1 berättade Carina och Maud om sina helt olika upplevelser av samma sceniska gestaltning. Carina påverkades positivt av sin relation till personerna som medverkade. Maud blev däremot överrumplad både av gestaltningen och av gästerna. Modéus beskriver att gudstjänsten försvagas som rit och framställs mer som ett evenemang när en
