2. Forskningsdesign
2.3 Teori
2.3.2 Beskrivning och definition av identifierade framgångsfaktorer
i. Specialförbandens förmåga till adaptivitet (P1)
Tidigare teori om specialförbandens förmåga till adaptivitet för att organisatoriskt anpassa sig till strategisk och operativ kontext kan sammanfattas i två huvudsakliga underområden. Adaptivitet är beroende av förmåga att lära sig av erfarenheter och underrättelser samt ledarskap som stödjer fördelning av mandat och resurser.
Cleveland et al. beskriver hur förhållanden i krig producerar incitament för organisatorisk anpassning. Även om forskare beskriver skiftande variabler som förklaring till fenomenet så överlappar slutsatserna. Militära organisationer har utmaningar i att omsätta erfarenheter till teori för att vinna krig. Ett organisatoriskt lärande för anpassning ställer krav på adaptivitet till nya och förändrade omständigheter. De militära organisationer som inte har förmåga att lära sig av erfarenheter blir sårbara för nederlag inte bara på stridsfältet utan även strategiskt.77
Mot bakgrund av framtida konflikters komplexitet beskriver Gyllensporre ett krav på specialoperationer att kontinuerligt anpassa sig till strategisk och operativ kontext. Gyllensporre utgår teoretiskt från Arrequín-Toft och menar att specialoperationer bör kontinuerligt inriktas för att möjliggöra asymmetriska militära handlingsalternativ mot motståndaren. Gyllensporre beskriver vidare hur militärstrategisk kontext ställer krav på fysisk access till fientligt territorium för att tillfoga en anfallande motståndare förluster, friktioner samt slutligen dess vilja till offensiv strid.78 Gyllensporres teori för framtida specialoperationer ur en småstats perspektiv beskriver hur specialförband kontinuerligt måste acceptera organisatorisk anpassning. Anpassningsförmåga till en komplex strategisk och operativ kontext ställer krav på specialförband att befinna sig i ständig utveckling.
Specialförbands förmåga till adaptivitet är således beroende av en organisation som tillåter ständig förändring. Påståendet stöds av Fussell utifrån amerikanska erfarenheter från Irak att verka med specialförband i en komplex operationsmiljö. Genom att acceptera komplexitet med problem som kontinuerligt förändras kan egna möjligheter att reagera effektivt
77
C Cleveland, B Jensen, S Bryant, A David, Military Strategy for the 21st Century: People, Connectivity and Competition, Amherst: Cambria Press, 2018, 37.
78 Dennis Gyllensporre, ”Contemporary Hybrid Warfare and the Evolution of Special Operations Theory”, i, Special Operations from a Small State Perspective, red. Gunilla Eriksson och Ulrika Petterson, Cham: Springer Nature, 2017, 35-36.
utvecklas.79 Kiras menar att de amerikanska specialförbanden i exemplet ovan från Irak, lyckades åstadkomma organisatorisk anpassning och innovation tack vare ledarskapet hos chefer. Genom fördelning av långsträckta mandat och resurser till taktisk nivå ökade specialförbandens förmåga till adaptivitet och innovation. Fördelningen av mandat bidrog till ökad risktagning för taktisk nivå men sammantaget minskad risk för att misslyckas med angivet uppdrag.80 Fussell menar att organisationer som delegerar långsträckta mandat och resurser måste hantera de risker som uppstår genom kontinuerlig synkronisering av strategisk avsikt och lägesbild. Genom synkronisering av strategiska avsikter och lägesbild ges förutsättningar för att specialoperationerna genomförs mot strategiska målsättningar.81 Fussell beskriver således ett implicit beroendeförhållande till underrättelser för att stödja adekvat adaptivitet hos specialförband. Egen sammanfattning och precisering av vald teori beskrivs i definitionen av specialförbandens förmåga till adaptivitet. Specialförbandens förmåga till adaptivitet skall i aktuell studie förstås som:
En organisatorisk förmåga att lära sig av erfarenheter och underrättelser samt ledarskap som stödjer fördelning av mandat och resurser, till stöd för anpassning till strategisk och operativ kontext.
ii. Specialförbandens förmåga till taktisk och teknisk innovation (P2)
Tidigare teori om specialförbandens förmåga till taktisk och teknisk innovation för att uppnå eftersökt strategisk och operativ effekt kan sammanfattas i två underområden. Innovation är beroende av förmåga till kreativitet för utveckling och användande av tekniska och taktiska lösningar på komplexa problem. Vidare krävs organisatorisk kultur och ledarskap som accepterar skapandet av nya förmågor för att uppnå eftersökt strategisk och operativ effekt.
Gray menar att innovationsförmågan hos specialförband tar uttryck i ständig utveckling av doktrin, utrustning och metoder. Enligt Gray härstammar den ständiga utvecklingen från krav att hantera krävande uppdrag med hög risk samt uppträdande i små enheter. Därför har specialförband ett inneboende driv att kontinuerligt flytta egna gränser för träning och utrustning.82 Enligt McRaven manifesteras innovation av specialförband normalt som ny teknologi men också användandet av okonventionell taktik. McRaven tillskriver innovation
79 Chris Fussell, One Mission: How leaders build a Team of Teams, London: Macmillan, 2017, 22-23. 80 Kiras, 2017, 156.
81
Fussell, 2017, 129-131. 82 Gray, 1996, 174-175.
betydelse i att undvika eller eliminera hinder som i annat fall kan äventyra överraskning eller påverka tempo i en specialoperation.83 McRavens teori beskriver vidare innovations beroendeförhållande till underrättelser. Innovation för att undvika hinder i ett försvar är logiskt beroende av underrättelser för att utvecklas ändamålsenligt. Innovation bidrar främst med ny teknologi eller taktik till genomförandet av specialoperationer. Likväl framstår en logisk paradox då tillförd innovation rimligtvis innebär ökad komplexitet och friktion för genomförande styrkor. Ny teknik och taktik måste omhändertas genom omfattande förberedelser och förövning. McRaven beskriver således implicit ett krav på specialförband till adaptivitet för att omhänderta innovation.
Spulak menar att innovation för specialförband kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Specialförband är beroende av en fundamental förmåga till kreativitet för att åstadkomma innovation. Enligt Spulak särskiljer sig specialförband utifrån förmågan att åstadkomma innovation under pågående operationer. En operationaliserad innovation omfattar ofta men inte alltid teknisk innovation. Historiskt har dock teknisk innovation bidragit till utvecklingen av kreativitet hos specialförband. Spulak menar att förmågan till snabb operationell innovation baseras på specialförbandens individuella karakteristiska och organisatorisk kultur. Det är enligt Spulak framförallt genom en process som drivs underifrån och upp, som specialförband framgångsrikt kan åstadkomma snabb operationell innovation. Genom snabb operationell innovation kan specialförband reducera risker och friktioner i en komplex operationsmiljö med stora osäkerheter.84 Egen sammanfattning och precisering av vald teori beskrivs i definitionen av specialförbandens förmåga till taktisk och teknisk innovation. Specialförbands förmåga till innovation skall i aktuell studie förstås som:
En organisatorisk förmåga till kreativitet för att snabbt utveckla och använda nya taktiska och tekniska lösningar på komplexa problem samt organisation och ledarskap som stödjer skapandet av nya förmågor för att uppnå strategisk och operativ effekt.
83
McRaven, 1995, 18. 84 Spulak, 2007, 1-2, 53-56.
iii. Specialförbandens förmåga till underrättelser (P3)85
Specialförbandens förmåga till underrättelser kan sammanfattas utifrån behovet att hantera osäkerheter, reducera risker och exploatera sårbarheter. Tidigare teori om specialoperationer är samstämmig i att tillskriva underrättelser särskild betydelse för framgång. Behovet av analyserad, bearbetad och delad information beskrivs som grundläggande för ett genomförande. Mot bakgrund av senare konflikter argumenterar Westberg för ökad betydelse av tillgänglighet till trovärdiga underrättelser. Han menar att det ökade behovet främst utgörs av krav på tidskritiska underrättelser som kan stödja ett högre operationstempo.86 AWE belyser behovet av kontinuerliga underrättelser för att reducera risker vid planering av specialoperationer. Behovet att kontinuerligt analysera exempelvis väderdata kan vara särskilt värdefullt för infiltrationsplattformar och sensorer.87
McRaven beskriver behovet av goda underrättelser som en grundläggande beståndsdel i relation till att uppnå en enkel plan. McRaven menar dock att utmaningen i att isolera relevanta underrättelser inte skall underskattas. Det kommer alltid förekomma brister i formulerade underrättelsebehov. Likväl så har alla försvar svagheter som kan exploateras vid specialoperationer.88 Yarger omsätter McRavens tankar om underrättelsers betydelse för att uppnå principen om enkelhet. Även Yarger belyser kravet på goda underrättelser i förberedelser samt genomförande av specialoperationer. Yarger tillför framförallt behovet för specialförband att förstå och omsätta underrättelser från strategisk nivå, till kunskap att planera och agera på.89 Egen sammanfattning och precisering av vald teori beskrivs i definitionen av specialförbandens förmåga till underrättelser. Specialförbandens förmåga till underrättelser skall i aktuell studie förstås som:
Förmåga att inhämta och delge analyserad och bearbetad aktuell lägesinformation om motståndaren, egna styrkor och omvärlden, till stöd för att hantera osäkerheter, reducera risker och exploatera sårbarheter.
85 Avsnittet är en utveckling av författarens tidigare tankar i ”190609-Examination DYNOPS1 -Jonny Andersson” under kurs Dynamiska Operationer 1.
86
Anders Westberg, ”To See and not to be Seen: Emerging principles and Theory of Special Reconnaissance and Surveillance Missions”, Special Operations Journal, vol. 2, nr. 2, 2016, 124.
87 AWE, 2017, 171. 88
McRaven, 1995, 12-13, 18. 89 Yarger, 2013, 59-60, 64.
iv. Specialförbandens förmåga till vilseledning (P4)90
Specialförbandens förmåga till vilseledning kan sammanfattas utifrån behovet att påverka motståndarens lägesuppfattning, beslutsfattande och militära aktiviteter. Whaley har i sitt omfattande verk om vilseledning framhållit vikten av att vilseledningsaktiviteter koordineras från strategisk nivå. Whaley sammanfattar vilseledning som ”en medveten handling av en
aktör som syftar till att luras och vilseleda ett offer”.91
Tidigare forskning om vilselednings betydelse för specialoperationer utgår framförallt från McClesky. McClesky beskriver framgång i de fall specialoperationer har omfattats av aktiviteter som syftar till att vilseleda motståndaren. Enligt McClesky är framförallt maskering, avledning och täckmantel framgångsrika metoder för vilseledning vid specialoperationer.92 McClesky indelar vilseledning i sex underkategorier som används i studien för beskrivning av vilseledningsaktiviteter:93
1. Kamouflage, aktiviteter för att utrustningsdetaljer skall smälta in i bakgrunden. 2. Maskering, aktiviteter för att föremål skall framstå som något annat.
3. Avledning, aktiviteter som syftar till att avleda uppmärksamhet.
4. Elektronisk manipulering, manipulering av elektromagnetiska karaktäristiska. 5. Skenåtgärder, användandet av modeller i syfte att simulera verkliga föremål.
6. Täckmantel, administrativa metoder och medel för att maskera en enhets identiteter och operationer.
Enligt McRaven kan vilseledning tillföra avgörande betydelse för framgång vid komplicerade specialoperationer. En misslyckad synkronisering mellan vilseledningsaktiviteter och taktisk plan kan dock ge katastrofala konsekvenser. McRaven menar att framförallt överraskning av motståndaren ska eftersträvas vid användande av vilseledningsaktiviteter. Överraskningen uppnås genom att motståndaren avleds från egen huvudaktivitet, varvid dennes responstid fördröjs.94 Specialförbandens förmåga till vilseledning sammanfattas och preciseras i aktuell studie förstås som:
Förmåga att koordinera och genomföra medvetna aktiviteter som syftar till att påverka motståndarens lägesuppfattning, beslutsfattande och genomförande av militära aktiviteter.
90 Avsnittet är en utveckling av författarens tidigare tankar i ”190609-Examination DYNOPS1 -Jonny Andersson” under kurs Dynamiska Operationer 1.
91 Barton Whaley, Stratagem Deception and Surprise in War, Boston: Artech House, 2007, 82. 92 McCleskey, 1991, 50.
93
Ibid, 45-46.