Bestyrkande och kvalitetsindikatorer

Det har tidigare funnits en osäkerhet kring huruvida bestyrkanden faktiskt ökar trovärdigheten på hållbarhetsrapporter (Park och Brorson, 2005). Resultaten i en studie av Pflugrath et al.

(2011) visar dock att trovärdigheten är högre på CSR-information som är bestyrkt. Trots decennier av forskning och en bred diskussion om kvalité (kvalitetsindikatorer) finns det ett flertal olika definitioner och åsikter om hur det ska mätas (Knechel et al., 2013). I tidigare forskning har bestyrkande på hållbarhetsrapporter i börsnoterade företag analyserats (Seguí-Mas et al., 2015) där det vanligaste tillvägagångssättet för att mäta kvalitén (kvalitetsindikatorer) i bestyrkanderapporterna varit via innehållsanalyser (Zorio et al., 2013).

Enligt Francis (2004) och Simnett et al. (2009) förväntas rapporterna ha högre kvalité (kvalitetsindikator) när fler av minimikraven fullföljs utifrån professionella standarder. Att revisorerna följer standarder minskar enligt Deis och Gireoux (1992) dessutom risken att revisionskvalitén (kvalitetsindikatorer) påverkas av maktkonflikter till följd av viktiga

37 klienter. Kritik som riktats mot denna mätmetod är enligt Romero et al. (2014) är den att olika minimikrav kan ha olika betydelser. Vissa anser att oberoende är viktigare medan andra menar att bestyrkandenivån är viktigast. Tydligt är därmed att åsikterna skiljer sig beroende vem som efterfrågas och även mellan länder.

För att definiera kvalité (kvalitetsindikator) genomförde O’Dwyer och Owen (2005) år 2002 en studie för att se hur pass dåvarande praxis för bestyrkanden bidrog till redovisningsskyldigheten och en ökad transparens mot företagets intressenter. Genom att bryta ut minimikrav för bestyrkande i olika ramverk av AccountAbility, FEE och GRI, skapade O’Dwyer och Owen (2005) ett utvärderade ramverk att tillämpa vid innehållsanalyser. De utvärderade hur praxis för bestyrkanden kunde öka redovisningsskyldigheten och transparensen ur organisatoriska intressenters perspektiv. I efterhand har detta ramverk använts och utökats. Utifrån ramverket skapade Perego och Kolk (2012) en kodningsmanual där minimikraven definierades och tilldelades koder. Tolkningen av data via kodningsmanualen involverade båda författarna och två doktorander. För att kontrollera reliabiliteten testade författarna den först på ett slumpmässigt urval, utifrån vilket de kunde göra vissa förbättringar inför den verkliga studien. Kodningsmanualen användes sedan i en innehållsanalys där resultatet sedan testades i en statistisk analys för att testa samband mellan faktorer för externt bestyrkande samt faktorernas påverkan på bestyrkandekvalitén (kvalitetsindikator).

Ramverket av O’Dwyer och Owen (2005) har även använts av Fonseca (2010) för att värdera bestyrkanderapporter inom gruvindustrin, och i den studien beskrivs att bestyrkanderapporter är det viktigaste verktyget för att kommunicera trovärdighet gentemot intressenter.

Kodningsmanualen av Perego och Kolk (2012) har sedan tillämpats av Gürtürk och Hahn (2015) som har genomfört en studie med ett perspektiv ur institutionell teori inriktad mot isomorfism. En studie har även genomförts av Seguí-Mas et al. (2015) med utgångspunkt i samma kodningsmanual. Samtliga författare som tillämpat denna manual ansåg i sina studier att bestyrkanderapporter som uppfyllde fler av minimikraven påvisade högre kvalité (kvalitetsindikator). Som nämnt i föregående kapitel genomfördes vissa justeringar av kodningsmanualen av Gürtürk och Hahn (2015) men även Seguí-Mas et al. (2015). I tabellen i figur 5 åskådliggörs först perioden som data avser, antalet i urvalet eller populationen, antalen och frekvensen av hållbarhetsrapporter liksom bestyrkanderapporter, samt fördelningen av bestyrkandegivare i dessa studier.

38

Figur 5 Tabell med sammanfattning av frekvenser i tidigare forskning som studien behandlar.

Studien av Simnett et al. (2009) är utmärkande på grund av dess storlek i förhållande till de andra studierna, men trots detta är andelen bestyrkanden per hållbarhetsrapporter en av de lägsta. Detta skulle kunna förklaras av att studien genomfördes under 2002-2004, en tid då bestyrkanden inte var lika vanligt förekommande som i de övriga studierna, då bestyrkanden enligt Gürtürk och Hahn (2015) är ett växande fenomen. Utöver resterande studiers relativt likartade storlek är det anmärkningsvärt att fördelningen mellan bestyrkandegivare är förhållandevis jämn. En faktor som i en studie av Simnett et al. (2009) uppvisat ett signifikant samband med valet att valet att hållbarhetsrapportera och bestyrka är land. Även bestyrkandegivare från revisionsyrket har i tidigare forskning visat sig ha ett samband med land. Länder som är intressentorienterade har högre sannolikhet att bestyrka hållbarhetsrapporter (Kolk och Perego, 2010; Simnett et al., 2009) samt att anlita en revisor som bestyrkandegivare (Seguí-Mas et al., 2015; Simnett et al., 2009). Huruvida ett land anses vara intressentorienterat eller aktieägarorienterat beror enligt Simnett et al. (2009) på om landet använder lagsystemet civil law eller common law. Civil law länder anses ha en mer intressentorienterad modell för bolagsstyrning medan modellen är aktieägarorienterad i common law länder. GRI (Seguí-Mas et al., 2015) har i en studie funnit att Sverige är en av de topp 10 länder som framställer hållbarhetsrapporter. Detta motbevisades däremot av Seguí-Mas et al. (2015) då de fann att Sverige, som anses vara intressentorienterat, var ett av de länder som hade en lägre frekvens av hållbarhetsrapporter. Av hela studien utgjorde endast 7,3 procent hållbarhetsrapporter och 10,2 procent bestyrkanden från Sverige, men trots detta visade resultaten att hela 40,0 procent av alla svenska hållbarhetsrapporter var bestyrka. Då sambanden mellan bestyrkanden och företagshemland studerades fann Seguí-Mas et al (2015) att 31,2 procent av hållbarhetsrapporter som tillhörde företag från intressentorienterade var bestyrkta, medan endast 21,2 procent av rapporterna bestyrktes inom aktieägarorienterade länder. Simnett et al. (2009) menar även att länder som betraktas vara intressentorienterade

39 eller aktieägarorienterade kan påverka efterfrågan på att bestyrkanden utförs samt valet av bestyrkandegivare. I samhällen som är intressentorienterade bedöms intressenterna ha ett legitimt intresse och en betydande påverkan i företagets aktiviteter. I aktieägarorienterade länder uppfattas endast aktieägarna vara de enda intressenter som har makt att påverka företagsaktiviteter, och intressenterna beaktar endast företagen som ett verktyg för att skapa värde. Att bestyrka hållbarhetsrapporter uppfattas därför vara en del av en strategisk plan för att hantera relationerna med intressenterna. Simnett et al. (2009) argumenterar därmed för att bestyrkanden av hållbarhetsrapporter är vanligare i länder med samhällen som är intressentorienterade som de fann i sin studie genom statistiska teser, vilket är ett resultat som är i enlighet med dem av Seguí-Mas et al. (2015).