Enligt Islam och Deegan (2008) är två av de vanligaste teorierna som använts inom forskning om hållbarhetsrapportering intressentteorin och institutionell teori. Det har även i
29 litteraturgenomgången framkommit att dessa teorier är de mest använda för att förklara fenomen och samband inom hållbarhetsrapportering och bestyrkande. Det vanligaste sättet att undersöka frivilligt bestyrkande är däremot ur ett agentperspektiv, menar Wong och Millington (2014). Bestyrkande och revision har tidigare studerats som ett övervakningsverktyg. Efterfrågan av frivilliga bestyrkanden kan utifrån företagsledningen motiveras med att sådana åtgärder på längre sikt är fördelaktigt för att öka trovärdigheten på rapporterna. Ytterligare ett sätt för att öka trovärdigheten är enligt Manetti och Toccafondi, (2012) att involvera intressenterna. Institutionella teorin är i sin tur användbar inom hållbarhetsrapportering för att granska bestyrkanden då den behandlar förhållandet mellan olika institutioner. Företaget betraktas som en aktör som besvarar efterfrågan på öppenhet och skapar legitimitet genom bestyrkande av hållbarhetsrapporter (Gürtürk och Hahn, 2015).
Wong och Millington (2014) menar i likhet att företag som påverkas av externa intressenter kan förväntas att bestyrka hållbarhetsrapporter, men även att företag inte låter bestyrka hållbarhetsrapporter om det saknas press från externa intressenter.
3.2.1 Agentteorin
I denna studie behandlas agentteorin då det argumenterats att agentkostnader har ett samband med åtagandet av frivillig revision (Simnett et al., 2009; Wong och Millington, 2014). Trots att agentteorin saknar empiriskt stöd kan den vara användbar för att på ett pedagogiskt sätt förklara vissa fenomen eller samband. Teorins fokus ligger enligt Eisenhardt (1989) på att avgöra det mest effektiva kontraktet mellan agenten och principalen. Centralt är att agenten är en individ som handlar på uppdrag av principalen baserat på antaganden om människor, organisationer och information (Eisenhardt, 1989; Heath, 2009). Ett exempel på dessa två är ägaren till företaget, principalen, och chefen som utför uppdraget åt ägaren, agenten (Heath, 2009). Agentteorin har tillämpats av forskare inom bland annat redovisning, ekonomi, och organisatoriska beteenden (Eisenhardt, 1989).
Enligt Eisenhardt (1989) förekommer två problem som kan uppstå inom agentteorin i förbindelsen mellan en agent och en principal. Det första problemet innebär agentkostnader, som rör konflikter mellan agentens och principalens mål och det faktum att det är för dyrt att kontrollera vad agenten faktiskt gör. Detta förtydligar Lennox (2005) som menar att chefer med högre aktieinnehav har större kontroll och utrymme att agera utifrån sina egna privata intressen. Chefer som däremot har ett mindre aktieinnehav har svagare incitament att agera utöver aktieägarnas intresse. Det andra problemet enligt Eisenhardt (1989) som agentteorin
30 behandlar, är situationer då det uppstår skilda meningar om vad som utgör risk. Ett vanligt synsätt inom agentteorin är därför att chefer tenderar att lösa konflikter mellan olika intressenter genom att publicera hållbarhetsrapporter (Jiraporn och Chintrakarn, 2013). Kritik har däremot riktats mot chefer då agentteorin indikerar att hållbarhetsrapportering enbart gynnar chefer men inte nödvändigtvis aktieägarnas vinstintresse. Chefer tenderar enligt detta påstående att investera i hållbarhet för att öka sitt personliga rykte och exponering i media.
Det har i tidigare studier visat att större företag även har högre agentkostnader och att dessa har ett positivt samband med frivilliga bestyrkanden (Simnett et al., 2009). Då oberoende bestyrkande är en kostsam övervakningsmekanism är det argumenterat att bestyrkanden är mer förekommande inom de organisationer som tjänar mest på det (Kolk och Perego, 2010).
Ruhnke och Gabriel (2013) menar att bestyrkanden vanligtvis har en fast kostnad. Detta medför att även om det tar mer tid för bestyrkandegivaren att gå igenom alla data hos de större företagen är kostnaden relativt desamma som för de mindre, även med avseende på de rörliga kostnaderna. Det är därför mer gynnsamt för större företag att bestyrka sina rapporter då de kan engagera en bestyrkandegivare i ett mer omfattande uppdrag, till samma relativa kostnad. Om de rörliga kostnaderna inte stiger utan uppdragets kostnad till största del består av fasta kostnader kommer större företag att gynnas, under antagandet att större företag har större tillgångar. Bestyrkande är ett verktyg som ökar trovärdigheten i hållbarhetsrapporterna och reducerar agentrelaterade konflikter vilket enligt Simnett et al. (2009) påverkar valet av bestyrkandegivare. Ytterligare en faktor som påverkar valet av bestyrkandegivare men även valet att bestyrka, är enligt Kolk och Perego (2010) land. Länder som är aktieägar- eller intressentorienterade tenderar att påverka valet av bestyrkande och valet av bestyrkandegivare.
Agentteorin handlar som tidigare nämnt om hur konflikter mellan agenten och principalen ska hanteras (Heath, 2009). Enligt Lennox (2005) bidrar dessa problem till en ökad efterfrågan på högre revisionskvalité (kvalitetsindikator). Det är hävdat att revisorns oberoende ökar trovärdigheten och kvalitén (kvalitetsindikator) genom att minska informationsasymmetrin som uppstår mellan agenten och principalen (Moroney et al., 2012).
3.2.2 Intressentteorin
Intressenter har visat ett betydande intresse för hållbarhetsrapporter så väl som bestyrkanden av dessa (Park och Brorson, 2005). Anledningar till detta är enligt Gürtürk och Hahn (2015)
31 att intressenter söker tillförlitlig information för att fatta beslut och att endast trovärdig information tas i beaktande. Mori Junior et al. (2014) menar att hållbarhetsrapporter har varit ett väsentligt verktyg för företag att kommunicera hållbar prestation till intressenter.
Begreppet intressenter myntades första gången i ett internt PM vid Stanford Rsearch Institute där tanken var att ifrågasätta föreställningen att företagets aktieägare var den enda grupp företagsledningen behövde tillmötesgå (Parmar, Freeman, Harrison, Wicks, Purnell och de Colle, 2010). Den mest kända definitionen av intressenter är den av Freeman som beskriver intressenter som “någon grupp eller individ som kan påverka eller påverkas av att företag uppfyller mål” (1984, refererad i Strand och Freeman, 2015, s.67). Den första att använda termen intressentteorin var däremot Ansoff (Roberts, 1992) i ett försök att definiera målen i företagen. Det primära syftet för intressentteorin är att skapa värde för intressenter (Strand och Freeman, 2015). Intressenterna kan delas in i olika grupper (Friedman och Miles, 2006), där de mest vanliga indelningarna av intressenterna utgörs av:
Aktieägare
Kunder
Leverantörer och distributörer
Anställda
Det lokala samhället
Zorio et al. (2013) menar att intressenter kan utgöra en stor grupp människor som är allt från faktiska eller potentiella anställda till konsumenter. Vissa forskare delar in intressenterna i en primär och en sekundär grupp, där de primära intressenterna är de som är nödvändiga för företagets existens (Parmar et al., 2010). Det kan därför variera mellan företag till vilka intressenter de ser till. Intressentteorin har enligt Donaldson och Preston (1995) tidigare använts inom managementitteraturen på grund av sin beskrivande noggrannhet, instrumentala makt och normativa giltighet. Under senare år har litteraturen gett tydliga antydningar om ett befintligt behov att öka intressenternas engagemang och deltagande i processer för hållbarhetsrapporter (Manetti och Toccafondi, 2012). Det har även indikerats att kvalitén i dessa är beroende av intressenters engagemang. Att engagera intressenterna blir mer och mer hyllat som en hörnsten i företagens sociala, miljömässiga, ekonomiska och etniska styrning (Unerman och Bennett, 2004).
32 Enligt Freeman (1984, refererad i Donaldson och Preston, 1995) existerar inte någon enstaka intressentteori utan den är generell och omfattande och bör därför ses som en genre. Utifrån detta har det under de senare åren presenterats ett flertal versioner av intressentteorin så som beskrivande eller empirisk, instrumental och normativ (Hörisch, Schaltegger, och Freeman, 2014). Den beskrivande eller empiriska aspekten i intressentteorin kan beskriva hur företag lyckas identifiera relevanta intressenter och deras förväntningar inom hållbar utveckling.
Inom den instrumentala versionen analyseras effekterna kring intressenternas åstadkommande angående företagens traditionella mål, till exempel intäktsökning eller ytterligare relaterade mål. Den normativa intressentteorin syftar till att integrerar beskrivande, empiriska och normativa aspekter (Hörisch et al., 2014). Enligt Parmar et al. (2010) syftar den normativa intressentteorin till att besvara två organisatoriska frågor. Den första frågan är vilket syfte företagen har och den andra till vilka intressenter företagsledningen är skyldig gentemot.
Ledningen uppmanas till att identifiera vilka intressenter som är inblandade i verksamheten då dessa är väsentliga för företagets fortlevnad.
Även Herremans, Nazari, och Mahmoudian (2015) menar att intressentteorin har två olika synsätt, det moraliska och det strategiska. Det moraliska synsättet säger att de som påverkas av en organisations verksamhet har rätt till att bli informerad samt kräva att informationen ska hålla en viss prestanda. Den strategiska synen betonar däremot företagens fördelar med att informera intressenter som legitimitet, social licens att bedriva verksamhet, riskhantering samt lärande. Denna variation av intressentteorin och dess synsätt bidrar till att olika företag utvecklar olika typer av relationer till sina intressenter (Herremans et al., 2015).
3.2.3 Institutionell teori
Enligt Aerts et al. (2006) är institutionell teorin användbar för att förklara organisationers beteenden och den institutionella isomorfismen kan bidra till förståelsen till varför företag miljörapporterar i frånvaron av krav från intressenter eller legitimitetsbehov. Institutionell teori används i denna studie för att bidra till förklaringen av omfattningen av bestyrkanden, som görs beroende av efterföljandet av rekommendationer i ramverk. Enligt Ortas et al.
(2015) baseras teorin baseras på hur sociala generellt accepterade regler kan hänföras till företagens ageranden. Enligt Gürtürk och Hahn (2015) beskriver teorin tendensen att procedurer och strukturer tas för givna men samtidigt behöver institutionaliseras för att företaget inte ska förlora legitimitet.
33 Isomorfismen är en av grenarna inom den institutionella teorin, som är känt för hur organisationer efterliknar varandra och homogeniseras (Gürtürk och Hahn, 2015). Processerna beskrivs genom tre mekanismer (1) tvingande, (2), normativ och (3) imiterande. Den tvingande isomorfismen beror på politiska påtryckningar av formella och icke-formella krav såsom lagar och regleringar eller intressenter, medan den normativa isomorfismen beror på beslutsfattares professionella natur och att följa normer. Den tredje dimensionen av institutionell isomorfism, den imiterande, innebär att företag antar vissa mönster eller åtgärder genom att imitera andra företag, som en följd av osäkerhet. Institutionaliseringen av bestyrkande av hållbarhetsrapporter menar Gürtürk och Hahn (2015) uppstår till följd av att intressenter efterfrågar transparens och att företag behöver svara på detta för att uppnå legitimitet. Gürtürk och Hahn (2015) menar att den tvingande isomorfismen kan kopplas till företag som enligt lag, praxis, förväntningar eller till följd av legitimitet låter bestyrka hållbarhetsrapporter, medan den normativa isomorfismen får företagsledningen att välja att utföra detta till följd av att normer ska följas eller få legitimitet. Ett tredje sätt att rapportera eller låta bestyrka kan bero på att företag gör vad andra företag gör, vilket kopplas till imiterande isomorfism.
Imiterande isomorfism kan enligt Gürtürk och Hahn (2015) uppstå som en följd av att det saknas ett generellt accepterar ramverk för bestyrkanden, liksom att det är frivilligt.
Osäkerheten företagen känner uppmuntrar till imitation. I en studie om neoinstitutionell teori och miljörapportering har även Aerts et al. (2006) funnit väsentliga bevis för att imitation påverkar valet att rapportera. De fann också tendenser av imitation inom vissa industrier och mellan länder. Enligt Ortas et al. (2015) föreskriver den institutionella teorin att företag inom olika länder har olika kulturer, tro och sociala regler vilket leder till olika prioriteringar, vilka i sin tur påverkar beslut. I sin studie fann de bevis för att spanska och franska företag tenderade att rapportera mer om sociala aspekter medan japanska företag istället fokuserade på miljöfrågor. Enligt den institutionella teorin kan detta förklaras genom kulturella aspekter och Ortas et al. (2015) menar att religionen i Japan främst representeras av Shintoism och Buddhism där naturen är en viktig dimension. I Spanien och Frankrike däremot är Kristendomen dominerande, inom vilken sociala frågor värderas högre. Andra forskare har enligt Ortas et al. (2015) funnit bevis för att olika egenskaper inom företagens val av socialt ansvar beror på imitation, som exempelvis att framställa icke-finansiella rapporter eller att vissa branscher i större utsträckning förespråkar hållbar utveckling än andra.
34 Institutionalisering av att bestyrka hållbarhetsrapporter kan enligt Borail och Gendron (2011) även reflektera normativ isomorfism. Trots att många aspekter skiljer sig inom hållbarhetsområdet så finns det vissa huvudsakliga institutionaliserade egenskaper, som att bestyrkandegivaren är oberoende av klienten, fokusering på processer snarare än prestation och tillit till bestyrkandestandards. Vidare menar Gütürk och Hahn (2015) att den normativa isomorfismen reflekterar hur accepterade standards för bestyrkande antas och tillämpas, vilka de mest förekommande inom litteraturen i dagsläget är AA1000AS och ISAE3000. I en litteraturgenomgång finner däremot Hahn och Kühnen (2013) att adoptionen, omfattningen och kvalitén (kvalitetsindikator) av hållbarhetsrapportering beror på externa avgörande faktorer och att det är oklart huruvida institutionell teori kan förklara detta.