kyrkorum
Till Bielefeld, inte långt från det Hamburg som makarna Petersen 1813 lämnade för sitt småländska Herrestad, kommer 1872 Friedrich von Bodelschwingh som föreståndare för epileptikeranstalten Bethel och diakonissanstalten Sarepta. Här lyckas det honom att mycket snart utöka dessa till ett ytterst omfattande storföretag med sjukhus, barnhem, hem för arbetslösa och seminarium för utbildning av präster och missionärer. Så uppstår här på något decennium den vittomfattande Bethelmissionen. Sonen, med samma namn, efterträdde sin fader i detta verk, och avancerade 1933 till tysk evangelisk riksbiskop, men tvangs att avsäga sig.
I sin barndomsskildring "Aus einer hellen Kinderzeit" berättar han om sin barndom i Bielefeld. Den observante läsaren märker snart likheten mellan julkrubborna och deras former och bruk på Tagel och Herrestad och de julkrubbor som von Bodelschwingh här dokumenterar. Den skildring han här ger av julbönen på Bethel 1883 utgör den hittills veterligt äldsta dokumentationen av en julkrubba i ett lutherskt kyrkorum, om än i Tyskland:
”[---] Men det bästa kom, när mor gick upp på vinden och hämtade ner den gamla krubban. Den var så enkel som möjligt, men oss tycktes den vara det största konstverk. Redan våra bortgångna syskon hade suttit framför samma krubba, och deras små fingrar hade en gång lekt med dess figurer. Därför voro dessa särskildt dyrbara för mor och oss.” [---]
”Denna ton ljöd mäktigt vidare i oss, då vi på julaftonen gingo i julbön med far och mor. Från alla håll kommo de gående, våra stora och små sjuka vänner. Med dem sutto vi tätt framför krubban. På vardera sidan bakom den stod en stor gran med tända ljus, och mellan grenarna syntes ett kors av röda rosor, som ljusskenet föll på. Att Frälsarens krubba och kors höra samman gjordes därigenom åskådligt för oss alla. [---]”
”När högtidsstunden i kyrkan var slut, gingo far och mor från hem till hem i vår församling för att på så många ställen som möjligt hälsa på sina sjuka skyddslingar vid julgranen. Men när mor återvände hem för att vidtaga de sista förberedelserna, besökte far också de allra eländigaste bland Bethel-folket, [---]”
”[---] Det märkte vi, när han äntligen kom hem. Han var alldeles utmattad. Men hans ande var i desto kraftigare verksamhet. Och nu kastade han av alla främmande bördor för att helt vara till för sina egna barn. Hastigt försvann han i salen för att hjälpa mor att tända ljusen. Snart hördes det efterlängtade ljudet av en liten klocka. Så öppnades dörren, och mot oss strömmade grandoft och strålande ljusglans. Mor satt vid pianot, far på en låg stol tätt framför den lilla krubban. Bakom dess röda papper var ett ljus tänt, och så föll ett hemlighetsfullt sken in i den lilla grottan och på barnet i krubban. Vi stämde upp Paul Gerhardts psalm:
Vi sjunga med din änglahär dig lov och pris, o Herre kär, att Du, som länge väntad var, nu äntligt till oss kommit har.
Far sade sedan inte mycket. Men vi måste hela tiden se in i hans ögon. I dem låg en djup förundran. Långsamt och stilla hörde vi honom säga: "Ljuset från den här lilla grottan når ut i hela världen." Mor spelade och i allas våra hjärtan ljöd liksom en ton från den himmelska julförsamlingens jubelsånger:
Här vill ditt halleluja jag med glädje sjunga dag för dag, och där i himlens höga sal i tider utan gräns och tal." 31.
Ur denna Friedrich von Bodelschwingh juniors skildring från det nittonde århundradets evangeliska Nordtyskland framstår traditionerna med julgran och julkrubba, såväl i hemmet som i kyrkans helgade rum, som självklara och sedan länge praktiserade: Det bästa i julförberedelserna var när mor, traditionen trogen, gick upp på vinden och hämtade ner den gamla julkrubban, av berättelsen att döma knuten till familjen genom en lång tidigare antecedentia.
Traditionen är här redan sed och sedvänja. Så är här även fallet beträffande dess kyrkliga reception. Julaftonens julbön i kyrkan äger rum inför julkrubban, flankerad av tvenne granar, Christbäume, med tända ljus, och i fonden ett kors av rosor i kärlekens och blodets röda färg, att påminna om hur krubban och korset hänger samman i Kristi försoningsverk. Uppenbarligen intar julkrubban här kyrkans förnämsta plats; på högaltaret. En centralt placerad krubba, med detta arbetes terminologi en centralkrubba, utgör alltså redan i denna tidssituation hela gudstjänsten igenom en tyst predikan inför hela församlingen. Även i hemmet har här julkrubban sin sedvanliga, bestämda liturgi: Ringandet i klockan och inträdandet i den högtidligt illuminerade salen
sammanfaller med bruket hos Mormor på Herrestad, detaljer som stärker hypotesen om sannolikt tillämpade sedvänjor från sin ungdoms evangeliska Hamburg. Även Göran Åberg påpekar:
”Seden med julgran och julkrubba hade med fru Petersens tyska bakgrund att göra. Julkrubban på Herrestad torde vara en av de allra tidigaste evangeliska julkrubbor som är kända i Sverige, kanske den första. Krubbor av liknande art är kända inom den rapperska släkten, bl.a. på Tagel och Drettinge i Mistelås respektive Dädesjö, båda i Kronobergs län.”32
Bodelschwings Bethel i Bielefeld var en av flera evangeliska institutioner vid vilka julkrubbfigurer tidigt framställdes; Tillverkningen förenade dessutom evangelisation med ett tillskott för kristet kärleksverk. Detta samtidigt som en pedagogisk syssla härigenom även kunde sättas i händerna på de yngre. I Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv berättar fru Maria Stade, född 1884 och dotter till Strängnäsbiskopen Ullman och hans hustru, själv av tysk protestantisk börd, om just en sådan julkrubba som funnit sin väg till det Ullmanska hemmet:
”Vi hade ett vackert julbord, som föräldrarna skaffade sig på 1870-talet. Det fanns inte i Sverige utan skickades efter från Bielefeld i Tyskland. Greve v. Bodel-Schwinkl, som bildade ett hem för föräldralösa gossar, gjorde dessa figurer. Pappa brukade ordna julbordet, bl. a. fanns det vaxänglar från Tyskland och små hus av papp.”33
Som Oloph Bexell i sin dissertation om liturgins teologi hos U. L. Ullman visat, framhöll Ullman hur den kyrkliga liturgins högtidlighet skulle i kyrkorummet och dess paramenta avspegla ett ädelt, idealt och heligt innehåll. Hela sinnevärlden, menade Ullman, skulle tas i anspråk när sanningen och frälsningen skall framställas.34.
Denna grundtanke i den Ullmanska kyrkosynen torde ha gjort honom oförhindrad att i kyrkliga paramenta även inräkna julkrubban/julbordet, på liknande sätt som redan var fallet i Bielefeld. Synen på budskapets intellektuella alvar skulle dock, på ett motsvarande sätt som samtidigt möter inom den västsvenska kyrkotraditionen, sannolikt vara avgörande för att avstå. Nedslående kyrkliga samtidsförhållanden gjorde det här, som Bexell påpekar, dessutom långt, mycket långt, till ett infriande av Ullmans ideal.35. Dessa förhållanden, tillsammans med ett för tidsandan genuint repressivt förhållningssätt till allt som kunde tolkas katoliserande borde, för åtskilliga framtida decennier, ha lagt hämsko på varje tanke om reception av en julkrubba i ett svenskt kyrkorum. Men: det är mot denna bakgrund ytterst överraskande att finna hur de facto en julkrubba av transparangmodell
alltsedan receptionsåret 1885 årligen uppställts i Händene vackra medeltidskyrka, omedelbar grannkyrka till Skara domkyrka. Vad sker stort kan alltså mycket väl redan kunnat ha skett tyst, mycket tyst.
Till detta kommer skuggan av en katolsk ceremoni som ännu i viss mån verkar falla över begreppet julkrubba I en tid då svenska präster med påstådda eller verkliga tecken till katoliserande sympatier utsättes för skarpa repressalier är det uppenbart att den prästerliga ämbetsmannakåren med få undantag ängsligt undvek vadhelst som kunde strida mot den läromässiga renheten. Ett näraliggande exempel på dessa repressalieåtgärder utgör behandlingen av pastorsadjunkten vid Ersta diakonissanstalt, Jean Gondret, som avskedades från sin tjänst efter att ha infört ”katolska kyrkobruk” vid Ersta och dessutom ertappats med att knäfalla vid en katolsk mässa i Stockholm, vilket uppfattades som offentlig bekännelse. Att under detta kyrkliga arbetsklimat inrymma julkrubban i kyrkan vore något av att själv sätta ett mäktigt vapen i motståndarnas händer. Inom de närmaste decennierna skulle det heller inte blåsa några goda vindar på den ekumeniska förståelsen. Situationen för det s.k. kyrkorovet i Riga 1921 fick ett redan lätt inflammerat ekumeniskt förhållande att eskalera till skymningsläge mot Katolska kyrkan. 1921 ställde den romersk-katolska kyrkan krav på två kyrkor i Riga. För att hålla samman riket från hotet att förlora en stor del till det expanderande och katolska Polen, biföll därför den lettiska sejmen, den 23 maj 1923, det romersk-katolska förslaget att överlämna den lutherska Jakobikyrkan och den ortodoxa Alexejkyrkan till den romersk-katolska kyrkan. Detta i ett läge där av Lettlands då c:a 1 600 000 invånare drygt 900 000 var lutheraner och endast c:a 375 000 katoliker, av vilka c:a 300 000 boende i Lettgallen, gränslandet mot Polen.
Protester uteblev, naturligtvis, inte. Bengt Wadensjö framvisar t.ex. hur man vid ASP:s septembermöte i Norrköping 1923 hävdade att redan förekomsten av romersk-katolska personer i landet var ett hot mot Svenska kyrkan. Om samma hårda observans mot katolicerande tendenser var lika förhärskande över allt i rikskyrkan som i och kring huvudstadsstiftet är emellertid starkt tveksamt. Från rikets centralort rådde sannolikt en hög bevakning och debatt. Så torde även variera efter kyrkosyn, kyrkogeografi, anhängighet, eller ej, till här aktuella grupperingar etc.