Som aktuell illustration till kyrkoårets temata i övrigt intar julkrubbans metod naturligtvis en pedagogisk rangplats. Ur denna form har i svensk kyrkotradition utvecklats att som ett kontinuum genom kyrkoårets faste- och påskcykel följa Jesu jordevandring, ofta fram till himmelsfärdshelgen. Vad hittills känt skedde detta här tidigast på 1970-talet genom keramikern och kyrkovärden Ulla Frick i Billinge, Lunds stift, som påbörjade att tillhandahålla svenska kyrkor sådana figurer. Påskbordet/Påsklandskapet var ett faktum.
Som en intressant parallellitet till det gamla västsvenska begreppet julbord uppstod här begreppet påskbord, för denna form av julkrubbans förlängning, även beteckningen påsklandskap förekom. Det senare har tenderat att vinna terräng, även för andra sådana framställningar med kristet innehåll; t.ex. Getsemanelandskap etc. Svenska Akademins ordlista tar emellertid ännu i sin senaste upplaga från 2006 upp substantivet påskbord, dock utan närmare precision, precis som även för de båda substantiven julbord och julkrubba. Hur julkrubban via fasteberättelsen griper an till påskbordet som fortsätter att skildra Herrens jordavandring till himmelsfärdsdagen och sedan kanske ända fram till pingst har författaren som ung präst i Billinge blivit förevisad i kyrkvärden Ulla Fricks hem och verkstad på tidigt 1970-tal. Visionen fanns att nå fullt ut i en strävan att med julkrubbans metodik återge det totala kyrkoåret genom något av ett kyrkans taktikbord.
2. Historisk utveckling
2.1 Rötterna
Gustaf III i Neapel 1784
I ”Dagbok öfver En Resa genom Tyskland och Italien åren 1783 och 1784 af G. Adlerbeth”, betygar författaren sin framställning vara skådad så som den visade sig för konungen. I Neapel hade emellertid det kungliga sällskapet otur med vädret: Frost och snö, som här, änskönt i februari, är så sällsynt att malisen fruktar det vara ett fenomen som åtföljer nordliga furstar. I sin egenskap av sann lutheran avfärdar Adlerbeth den enastående julkrubba sällskapet den 3 februari 1784 här besöker, med gycklerier som ingen sann uppbyggelse befordrar. I vilken mån vädret; med kyla, regn och storm, blåste ytterligare på hans apologetiska glöd kan vi här bara gissa:
”Jag nämnde från Rom en katolsk påminnelse om Kristi födelse och uppenbarelse för de tre visa konungarna genom så kallade presepj. Man tillställer sådana i Neapel med än mera omsorg; och jag i förmiddags en dylik hos en förmögen köpman, som därtill användt vinden i sitt hus. Dekorationen föreställde ett landskap med höjder och dälder beklädda med gräs och mossa. Tre små fontäner gåvo vatten. En mängd väl bildade kreatur syntes där betande, och 150 väl gjorda människofigurer af trä med hufvuden af terre cuite och kläder af guld- och silfvertyg befolkade parken. De voro ungefär en half aln höga. Deras vaisselle var af guld och silfver, prydd med smaragder och andra stenar; byggnader såsom slott, värdshus, kolonnader, voro strödda mellan klippor, skogar och sjöar. En del av dessa voro nätt skurna i trä, andra åter målade på skärmar, men med en hållning som narrade ögat. Kostymen var i allt illa iakttagen, och hvem finner icke att hela verket, huru lyckligt det ock måtte varit utfördt, var en barnlek? Jag har dock trott mig böra nämna det såsom ett prof af nationens lynne, af religionsfördomar och af en uppeldad inbillning, som se Guds ära befrämjad genom så fåfänga medel, och slösa möda och kostnad på gycklerier, som ingen uppbyggelse befordra.”1.
I Memoires secrets et critiques des cours, des guvernements, et des moeurs des principaux états de l´Italie, par Joseph Gorani a Paris 1794 (sic!) finns en fyllig samtidsskildring av denna, ”den enastående krubban”. Det dokumenteras här också hur den svenske konungen vid sitt besök visade sin erkänsla genom att presentera julkrubbeinnehavaren, antikvitets- och bokhandlaren, monsieur Torres flera medaljer.2 Om konungen, eller eljest någon i hans sällskap, hemförde något ur monsieur Torres antikvitetsutbud framgår emellertid ej här. Sådana krubbor förekom vid åtskilliga hov och katolska kyrkor litet varstans i södra och centrala Europa, t.ex. vid hoven i Madrid, Lissabon, Wien och München, men Neapel och Palermo var i detta avseende de allt överskuggande världsmetropolerna.
De främsta och förnämsta ur konstnärsvärlden arbetade på dessa anläggningar. Intentionen var här inte att troget återge Frälsarens födelse, utan fastmer att roa betraktaren; till sin genre alltså något av senare tiders modelljärnvägsanläggningar. Paradoxalt nog finner vi här dock även en sak som dessa krubbor faktiskt har gemensamt med många av senare tiders västsvenska julbord/julkrubbor: den upplösta tidsaspekten. Frälsarens födelse gör alla, inklusive betraktaren, till deltagare i frälsningshistoriens eviga närvaro. I 1700-talets Neapel möter oss Frälsarens födelse, med heliga tre konungar, som skrudade i S:t Januari ordensinsignier, nalkas Betlehem, invid abbéer och lazzaroner vid foten av Vesuvius. I senare tiders Västsverige finner vi inte sällan hur födelsekrubban övergår i alltmera bomullsvita nejder, där kyrkfolket pulsar till ottan i hembygdens kyrka som en pedagogisk illustration till en lutherskt intellektuell utläggning av frälsningshistorien.
I professor Andreas Lindbloms samling julkrubbor ingår ovan beskrivna med samtida neapolitanska figurer. Dessa figurer från det senare 1700-talet har vunnit stor uppmärksamhet, bl. a. vid Historiska museets utställning 1975. 3
Dessa neapolitanska 1700-talskrubbor anses än i dag som krubbkonstens hittills sedda höjdpunkt. Folke Odenbring berättar om ett sentida besök vid en av dessa neapolitanska, nu museala, fantastiska julkrubbor.4 En levande beskrivning av Kasimir Chledowski dokumenterar på ett utmärkt sätt denna enastående krubba.5 Ett jämförande studium av de båda skildringarna; Goranis respektive Chledowskis, visar hur Chledowskis yngre beskrivning stundtals ligger Goranis så nära att det inte är uteslutet att Chledowski inte blott tagit del av denna, utan även låtit den få genomslag i den egna skildringen, som i övrigt tillför åtskilligt av helt eget gods:
”Den berömdaste julkrubban i Neapel i andra hälften av 1700-talet utställdes av bokhandlaren signor Torres. Det var en mästerlig skapelse. I första planet parker, dalar med vattenfall, en brusande ström, av frukter dignande träd, i fonden Vesuvius, snöhöljda berg, en vid horizont. Mitt i detta landskap hus, gator, en rörlig procession av marionetter; den neapolitanske ärkebiskopen, omgiven av prästerskapet och en mängd folk, bär kruset med den helige januari blod och söker med denna relik besvärja ett utbrott av Vesuvius. Längre bort på gatan går en kapucin från hus till hus, ringer på och ber om en allmosa, vidare ses nunnor sitta i sin kyrka och läsa böner, på åkrarna bärgar lantfolk säd eller plöjer. Slutligen ses de tre konungarna nalkas Betlehem prydda med den helige januari orden, och efter dem följer en rad hovvagnar efter mönstret av Bourbonhovets guldkareter. Glädjen över Kristi födelse symboliseras av en balsal, där en elegant abbé just träder in arm i arm med en vacker dam i robrong, följd av en hel rad par beredda att börja tråda dansen. Där saknas varken harlekiner, pantaloner, pulcineller eller lazzaroner, som utför muntra ”lazzi”. Det existerade en viss skillnad mellan marionettfigurerna i Neapel och på Sicilien. I Neapel utställdes för det mesta dockor i dräkter, som voro trogna kopior av det dåtida modet. Huvudena voro gjorda av emaljerad terrakotta, händer och fötter skurna i trä. De sicilianska dockorna åter, helt och hållet av trä, voro visserligen iklädda dräkter av ylle, siden eller lärft, men dräkterna voro överdragna med gips, för att de skulle styvna och göra intryck av att vara snidade i trä. En av de skulptörer vilkas marionetter skattades högst var Giuseppe Samartino, och jämte honom utmärkte sig Giuseppe Gori, Lorenzo Mosca, och flera andra i detta konsthantverk. Brokad - sammet och sidentyg i diminutiva mönster vävdes enkom för marionetterna, och juvelerarna förfärdigade smycken av äkta stenar för samma ändamål. Alla hantverk bidrogo till marionetternas utstyrsel; vapensmederna smidde vapen, sömmerskor och brodöser förfärdigade linne, krukmakarna mikroskopiska bordskärl, och på det sättet uppstodo de trognaste imitationer av allt vad man i dagliga livet såg på gatan, på teatern, på landet och vid kungliga hovet.”6.
Varför den ytterst konstintresserade konung Gustaf III av Sverige, eller någon ur de såväl framstående som månghövdade kretsarna kring honom, aldrig veterligen hemförde något exempel på julkrubba kan vi endast spekulera över. Tankar i hypotesens riktning ter sig alltmer aktuella mot bakgrund av att den internationellt kände hovmålaren och förste arkitekten hos konung Gustaf den III, Louis Jean Desprez, som själv härstammade från Neapel. Dennes betydelse för den första svenska julkrubban kommer, om än 20 år senare, dock att framstå som här nedan visas.