Under rubriken ”Huru vi fira julen vid Diakonissanstalten” står 1906 att läsa i Febe, Ersta diakonissanstalts julkalender.
”Två höga granar äro afsedda för kapellet, en reslig gran för den stora samlingssalen i Diakonisshuset o. s.v. Därinne ordnas ock ett vackert julbord, prydes med mossa, granar och allehanda växter samt vackra bilder, som föra vår tanke till Betlehems ängd: vi se den strålande stjärnan öfver det låga stallet, Jesusbarnet i krubban, tillbedjande herdar, lofsjungande änglar och de vise männen, kommande från Österlandet med sina håfvor” 6
Ett drygt sekel har alltså nu förflutit mellan fru Reenstiernas dagboksanteckning 1804, vari hon kom att dokumentera den hittills äldsta kända offentliga julkrubban i Sverige, låt vara ännu som ”en catolsk ceremonie”
och julkrubban på Ersta 1906.
Emellertid skulle ytterligare 90 år, alltså ett ungefärligen lika långt tidsintervall, förflyta innan denna julkrubba vinner sitt inträde i Ersta kyrka 1996. Förklaringen härtill uppges vara att Diakonisshuset på Ersta och samlingssalen, den s.k. Bringsalen, genom Erstaanstaltens omgestaltning i senare tid fått såväl annan utformning som funktion. För att där göra krubban mera tillgänglig hade denna därför sedan 1996 fått sin plats i kyrkan. Ur denna krubba är det ursprungliga Jesusbarnet efter förlust numera ersatt. Likaså har en del figurer under årens lopp tillkommit.
Den ursprungliga Erstakrubban donerades 1906 till Ersta diakonissanstalt av makarna John och Antonia Borg, då bosatta i Södertörns Villastad, där nuvarande Farsta centrum senare uppförts. Det torde här även, för klarhets skull, påpekas att John Borg, född Johnsson, vid vigseln antog hustruns efternamn: Borg.7 Från ett besök i tyska Zülchow, och den där befintliga diakonianstalten, hemförde han julkrubban till Sverige.
Antonia Borg var dotter till prosten i Mora, Västerås stift, Dennis Borg, broder till den kyrkohistoriskt namnkunniga Elsa Borg, alias ”Vita Bergens ängel”. Hedersnamnet därav att hon drev en s.k. missionshydda8 för den fattiga befolkningen i kvarteren kring Vita Bergen på Söder i Stockholm.
I detta sammanhang står även krubban som kom till Skarpnäcks Markuskyrka på 1960-talet, cf. Stockholm stift, LUKA 24, från då nedlagda Sofia Småbarnsskola, på Fjällgatan 31 i Stockholm, där utbildningen i barnarbete ingick som ett led i Ersta barnavårdsutbildning. Dessa figurer inköptes i Italien omkring 1920 av diakonissan Dagmar Dahlberg, som även var föreståndarinna för Sofia Småbarnsskola. Alltsedan dess uppbyggdes, efter dess närbelägna förebild på Ersta, årligen denna krubba på en av småbarnsskolans verandor. Efter småbarnsskolans nedläggning donerades under 1960-talet denna krubba till Skarpnäcks Markuskyrka där den ännu sedan dess årligen ställs upp på samma plats, invid ett fönster i kyrkan.
Stockholms Stadsmission 1915, i kyrksalen ”Bullkyrkan” 1992. I LUKA 24
Ur sina tidiga barndomsminnen berättar vår informant, fru Anna Gunnard, född Sandahl den 7 januari 1918 i Lidingö, som dotter till dåvarande kyrkoherden där, Martin Sandahl och hans hustru Ida. Makarna bosatta där sedan 1915.
”Vid Stortorget 3 i Stockholm låg Stockholms Stadsmission. Varje advent åkte vi som barn med föräldrarna till adventskaffe på Stadsmissionen där en mycket förnämlig krubba fanns och visades för allmänheten. Även min man och hans syskon har minne av denna krubba.” 9
Då Stadsmissionen 1913 stod inför förvärvet av fastigheten Stortorget 3, mottogs även donationen av den julkrubba, som i dess sålunda nya regim nu första gången framställdes i Stadsmissionens samlingssal 1915. Alltsedan dess har den, fram till 1992 då den recipierade i kyrksalen, under säsongen framställts i samlingssalen, först under ledning av Stadsmissionens dåvarande husmor Anna Andersson, maka till dåvarande föreståndaren Sam Thysell. Krubban exponerades här från adventets början till jultidens slut. Julafton lades Jesusbarnet i krubban. Fru Andersson hade ansvar för krubban ända fram till
1965 då hon kom att efterträdas i denna syssla av konstnären Birger Frohm som då omgestaltade krubban och dess landskap.
Krubbans figurer hade då även till stora delar kommit att utbytas. Den nuvarande, Frohmska krubban är, med landskap och figurer, till största delen tillverkade i polykromt bemålad papier-maché och med fixerade figurer. Beträffande såväl implementering som gradvis omgestaltning följer även Stadsmissionens krubba från 1915 samma mönster som de övriga tidiga stockholmskrubborna. Liksom i fallet Ersta först placerad i samlingssalen, för att långt efteråt, 77 år senare, recipiera i kyrksalen, den s.k. Bullkyrkan. Kyrksal utan julkrubba vid säsongen hade nu hunnit bli mera förvånande än en naturlig förväntan att en kyrksal med full service till besökaren självklart skall inrymma julkrubba under säsongen. När väl steget togs 1992 hedrades emellertid krubban med att altarsättas i kyrksalen, där den nu under säsongen alltså intar högaltarplatsen. Som för övriga tidiga nu till kyrkorum överflyttade stockholmskrubbor, gäller även här utan teologiska motiv en strävan efter större tillgänglighet.
Stora Sköndal, 1922, i kyrkorummet 1995. I LUKA 24
Historiken kring julkrubban på diakonianstalten Stora Sköndal är, fastän ett och ett halvt decennium senare, i mycket en parallell till utvecklingen på Ersta. Precis som på Ersta fick julkrubban också här sin ursprungliga plats i den gamla matsalen. Här debuterade den 1922, på ett bord av storleken 75 x 120 cm. Denna krubba och dess figurer var tillverkade av papp. Krubbans bakgrund utgjordes av en transparang, med Betlehems stjärna mot blå himmel, små guldstjärnor och bokmärkesänglar av puttityp. Denna bakgrund kröntes av ett språkband med devisen: ”Stilla inom tidens gränser Evighetens sol går opp”. Krubban och dess transparenta bakgrund var belysta bakifrån.
Kring år 1930 byttes emellertid de tidigare nu slitna figurerna ut mot de nuvarande, utförda i polykrom stuckaturgips av ca 20 cm:s höjd, sannolikt av tyskt ursprung. Ett stall i trä tillkom samtidigt emedan den transparenta bakgrunden fanns med ända till 1945. Då nytt kök och ny matsal 1952 inrymdes i det s.k. Kyrkbyns gästhem, kom där dessa funktioner att ersätta de tidigare. Julfirandet, och julkrubban, som under åren 1952−1955 haft sin plats i dåvarande elevmatsal, kom nu, julen 1955, att inrymmas i den nya elevmatsalen. Änskönt krubban här de första åren kom att ambulera mellan olika platser i lokalen, fixerades slutligen dess plats till sydvästra hörnet där den under säsongen uppställdes ända fram till dess att den 1995 recipierade i Stora Sköndals kyrka.
Redan 1952 hade det gamla trästallet skattat åt tidens tand, och där utbytts mot en av stenar uppbyggd grotta. 1960 fann den alltsedan 1920-talet
av växlande lärare och elever sammansatta krubbkommittén, med ansvaret för julkrubban, att ett nytt stall borde tillkomma julkrubban. Genom nämndens eget arbete skedde också så. Ett större och vackrare stall i trä och polykrom papier-maché ansågs även kräva nya och större figurer. Så skedde att 1930 års figurer där överläts till patienterna på den s.k. Normansgården, varvid nya och större figurer införskaffades 1960. Som berättas i en bilaga till frågelistan LUKA 24 utbildades här tidigt en tradition med att anställda, elever och vänner sände personliga stenar från världens alla hörn till julkrubbans prydande, numrerade, förtecknade och försedda med lämpliga bibelcitat. Så är t.ex. sten 7, från Ångermanälven, försedd med en hänvisning till Josua 4, 1−11 som berättar om Israels tåg över Jordanfloden. Samlingen från Nordkap till Hawaii utökas fortlöpande med nya hälsningar från nya platser.
Sammanfattningsvis kan här alltså sägas att: Samma julkrubba återuppstår i sin implementering som Fenix ur askan, i detta fall nu i tredje generationen. Precis som fallet var med de övriga äldre stockholmskrubborna, skulle det dröja mellan debuten i mat- och samlingssalen till dess reception i kyrkan: I Stora Sköndals fall, jämnt 70 år. När denna julkrubba uppställdes inför julen i Stora Sköndals kyrka 1995, var även här motiveringen mera betingad av praktiska skäl än av teologiska visioner: ”Man ville ha den i kyrkorummet för att komma ännu flera till del. Särskilt då besökande barn, grupper och familjer.”
Tyska S:ta Gertruds församling (Tyska kyrkan) 1925. I kyrkorummet 1991.
I LUKA 23 & 24
1925 anskaffades till Tyska församlingen i Stockholm en julkrubba med 21 snidade träfigurer, fördelade på 13 människo- och 8 djurfigurer. Vid sidan av det traditionella beståndet finns fyra kvinnofigurer, tre knäböjande och en stående. Dessa grupperas med två knäböjande i anslutning till krubbans herdefigurer (två knäböjande och en stående) samt en stående och en knäböjande kvinnofigur i anslutning till krubbans tre vise män. Någon övrig tanke på innebörden av dessa kvinnofigurer har ännu inte stått att finna. En möjlig hypotes om de fyra kvinnofigurerna utesluter inte att dessa ursprungligen kunde vara ägnade att gestalta traditionens judiska jordemoder och hennes assistenter. Bland djurfigurerna finns fyra får (två stående och två liggande), två stående kor samt en åsna. Till dessa kommer en liten mus, likaså denna med öppna hypoteser till sin roll i sammanhanget. Krubban är ett tyskt arbete frän 1925 av bildhuggare J.Mormann i Wiedensbruck.
Det torde inte vara helt oväntat att Tyska församlingen, med bred tyskspråkig verksamhet, redan tidigt innehaft förutsättningar att även i den svenska huvudstaden införliva julkrubbans kyrkliga tradition. Även denna krubba följer dock samma mönster för sin reception i kyrkan som övriga äldre
stockholmskrubbor: Från introduktionsåret 1925 har den under säsongen uppställts i församlingssalen där den haft sin årliga plats och tradition under de 66 år som skulle förflyta fram till att den 1991 vinner reception i kyrkan med motiveringen att ”Säsongen är längre i kyrkan (i regel fanns det inga aktiviteter i församlingssalen.)”
Vad som kan verka förvånande beträffande denna 1925 års krubba av högt konstnärligt värde är att den ännu vid millennieskiftet kvarstår som den oblandat ursprungliga.