(se bild 2)
Julottan 1886, alltså tre år efter att Friedrich von Bodelschwingh 1883 dokumenterar julkrubban i Bethel, stod högaltaret i Händene 1100-talskyrka i Skarabygden smyckad med den transparang som återger julkrubban och dess traditionella figurer. Vad hittills känt, den första och äldsta julkrubban i ett Svenska Kyrkans kyrkorum. Dåvarande komministern Gustav Teodor Lundblad, en då 35 år ung man med rika nådegåvor, inte minst inom konstens och musikens områden, kunde knappast ha anat vidden av vad detta hans företag skulle förebåda. Julkrubban bestod här av en målad transparang, med de traditionella figurerna, uppställd på högaltaret, och belyst bakifrån. Som framgår av bilderna är denna framställning genom sitt högt drivna tromp d’œilmåleri ytterligt svår att skilja från en julkrubba med tredimensionella figurer.
I brev till förf. 2007-01-13 dokumenteras denna julkrubba av informanten fru Gunilla Flink. Om sin farfars, Gustaf Theodor Lundblads, julkrubba skriver hon:
”[---] År 1886 var den klar. Farfars 2-åriga dotter Ingeborg satt vid stora matsalsbordet bredvid sin pappa Gustaf, när han knåpade, klippte och klistrade. Klistret var från körsbärsträdet (utanför fönstret) som han blandade med vatten. Han hade upptäckt att det fungerade utmärkt. Min syster ’Piggan’ (=Margareta) och jag har hört att ’krubban’ kom fram varje juldags morgon och sattes fram på Altaret med ljus bakom.
’Transparanten’ = krubban, lystes upp av ’levande’ ljus först och senare i tiden av el. ljus, som placerades bakom krubban. När julottan var över lades den varligt in i brunt, tjockt papper och ett kraftigt ”fibersnöre” virades om. Paketet lades sedan upp på kyrkans vind. [---] ” 1
Vad själva motivframställningen beträffar, kan den måhända, vid en första hastig blick, framstå som blott och bart en av många övriga familjeidyller kring den heliga familjen och Barnet i Krubban. Men, vid ett djupare studium låter sig ett tränat öga snart finna ett långt vidare budskap i kompositionen: I förgrunden, i kompositionens gyllene snitt, dras ögat till en knäböjande sannolik herde, med högerhanden för hjärtat som i en orantposition. Herdens
blick faller dock längs ett starkt förkortat perspektiv, ännu mer på Barnet i kompositionens mitt, nedåt till basens mitt där dess kroppsställning uppenbart avslöjar ett dött lamm med slutet öga. Detta utgör även basen i kompositionens centrala vertikallinje, där Barnet, som sagts, utgör kompositionens centrum, med dess moder lätt böjd däröver. Rummet öppnar sig i bakgrunden mot ett exotiskt landskap, med palmer och en avlägsen vulkan som förmörkar en blå himmel med ett violett, sfumatodisliknande moln. I bakgrundens centrum reser sig en svartbevuxen kulle på vilken beväxningen avtecknar ett svart kors mot vulkanmassivets askgrå fond, små detaljer väl ägnade att sakta växa fram för betraktarens öga (se bild 3).
Uppenbart är att vi här har en prefigurerande scen där den ikonografiska tolkningen hänvisar till Kristi försoningsdöd jämlikt profetian i profeten Jesaja bok, om Herrens lidande tjänare:”Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm som föres bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klippa det − ja, han öppnade icke sin mun.”2
Likaså jämlikt Apokalypsen, om det slaktade Lammet: ”Och de sade med hög röst: ’Lammet som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet, och starkhet och ära, och pris och lov’.”3
Kompositionen i Händenekrubban ger alltså uttryck för samma kors- och försoningsteologi som i dess praktiskt taget samtida motsvarighet i Betel, där korset av röda rosor fullbordar kompositionens teologiska budskap: ”Att Frälsarens krubba och kors höra samman gjordes därigenom åskådligt för oss alla [...]”4
I Händenekrubban prefigureras Kristi försoningsdöd av offerlammets tillbedjan, samtidigt som bakgrunden, vid foten av en hotfullt ångande vulkan, uppenbarar det svarta korset i centrallinjen över Kristusbarnet. De i landskapet markerade palmerna, framför vulkanen, utgör, en möjlig medveten symbolik för segerpalmen inför Kristi uppståndelse, och vulkanen: Tanatou portar; underjorden-dödsriket-helvetet, dit vår Herre genom korsets väg nedsteg, för att på den tredje dagen genom uppståndelsen vinna frälsningens segerpalm.
Det är ytterst sannolikt att pastor Lundblad, som mästare till 1886 års julkrubba i Händene, varit både medveten om, och påverkad av, den vid mitten av 1850-talets England tongivande Prerafaelitiska skolan, som ofta med etiketten viktoriansk typologi delade den högkyrkligt anglikanska rörelsens bruk av metaforer med symbolisk, prefigurerande innebörd i förkunnelse och bildvärld. Hedvig Brander Jonsson, Uppsala, har på ett enastående sätt fångat detta skeende i sin dissertation Bild och fromhetsliv i 1800-talets Sverige.
”Det är emellertid inte den heliga familjens förebildliga hemliv som skildras i 1800-talets nyskapande konstbilds framställningar av Jesu barndom. Snarare är det den mystiska dimensionen, en latent spänning mellan familjemedlemmarna beroende på deras ovanliga relation till varandra och Barnets storhet och framtida uppgifter. I bilderna prefigureras Kristi lidande, med snickarverkstadens trä och verktyg som givna symboler. Mot idyllen ställs föraningarna om ett abrupt och smärtsamt slut.
Mest representativ för detta framställningssätt är troligen John Everett Millais ’Christ in the House of His Parents’, vanligen kallad ’The Carpenter’s Shop’ (1850), vid sidan av Dante Gabriel Rosettis bebådelsescen ’Ecce Ancilla Domini’ från samma år och William Holman Hunts ’Light of the World’ (1854), den mest kända av prerafaeliternas målningar med bibliska motiv.”5
Att julkrubban i Händene vid sin tillkomst, 1885, torde ha varit väl så mycket ägnad att fokusera på Kristi försoningsdöd och frälsningsverk som på den gudomliga mandomsanammelsen i Kristi födelse, borde enbart anses följdriktigt för samtidens västsvenska homiletiska förkunnelse. En inte oväsentlig orsak till Händenekrubbans fortsatta lyckade tradition låg sannolikt till stor del i dess immanenta, allvarsamma och intellektualiserande budskap; en julkrubba för fullvuxna. Mot bakgrund av detta resonemang utgjorde också högaltaret den självklara platsen i kyrkorummet. Denna, den första hittills kända julkrubba som recipierar i ett Svenska kyrkans kyrkorum, är alltså en centralkrubba som från altarplatsen ständigt aktualiserar sitt budskap inför hela församlingen. De senare receptionerna, på 1900-talet, av julkrubbor i Svenska kyrkans kyrkorum skulle ofta, som t.ex. i Hjorthagen ställas upp på särskilt bord, även om denna dock genom sin centrala placering i koret måste räknas som centralkrubba.
Gustaf Teodor Lundblad, 1851−1931, gift 1880 med Hildegard f. Beckman, 1851−1923, en brorsdotter till biskop Beckman, ikläddes 1884 komministraturen i Händene, där makarna välsignades med såväl en snabbt växande barnaskara som, fram till 1904, tjugo gemensamma år av pastoral idyll.6
Som gemensam bakgrund för implementeringen av såväl Händenekrubban, och dess sedermera tidigaste efterföljare på 1900-talet finner vi i samtliga fall kreativa prästmän med oftast betydande nådegåvor inom både konstens och musikens områden.
Under Gustaf Teodor Lundblads gymnasietid i Skara uppodlades hos honom kärleken till konsten och musiken. Snart har han här både grundat en stråkkvartett och erhåller även frilektioner i teckning och måleri. Men, framför allt skulle Polyhymnias bevågenhet följa hans bana: 1888 bildade han sålunda
Kyrkosångens Vänner, där han blev ”sånganförare” till ”Prästakören”. Efter 25 år av uppskattade konserter i hemmastiftet har han också fått epitetet ”Kyrkosångens Vänners fader.”7 1901 ingår han på sällskapets Kyrkosångens Vänners centralkommitté uppdrag, i egenskap av dess sekreterare, med sin sakkunniga medverkan som utgivare av Svensk Koralbok i reviderad rytmisk form.8 1921 års svenska psalmbok skulle genom den av honom, med J. A. Eklund, författade psalmen sv. ps. 630, ”Ensam lämnad här i världen”,9
ytterligare inskriva Gustaf Teodor Lundblads namn i svensk kyrkohistoria och hymnologi. Ännu vid 76 års ålder, fyra år före sin död, den 1 februari 1931, skötte han som kyrkoherde inte bara sitt stora pastorat i Fredsberg, och samtidigt prostkallet i dess krävande kontrakt, utan fortsatte även att utge publikationer till litteraturens berikande.10
Jämte sina musikaliska verk publicerade sig Gustav Teodor Lundblad även inom paramentikens område.11 Som aktiv prästerlig medlem i föreningen Paramentikens Wänner delar han U.L. Ullmans ovan redovisade syn på hur kyrklig paramenta har att avspegla ”ett ädelt, idealt och heligt innehåll” i linje med föreningens Paramentikens Wänner lösenord: ”enkelhet, renhet och skönhet”.12 Varken Ullman eller Lundblad har här uppenbarligen inte varit opåverkade av tidens högkyrkligt anglikanska rörelse och dess sätt att bruka metaforer i förkunnelse och bildprogram, och, som Hedvig Brander Jonsson ovan visat, även ge dessa en symbolisk, prefigurerande innebörd. Julkrubbans tysta predikan var sålunda nu tiden mogen att presidera i såväl det Ullmanska hemmet som på det Lundbladska altaret i Händene.
När, var och hur de första julkrubborna recipierade i svenska kyrkor är för modern kyrkohistorisk metod till svaret förvisso lättare gripbara än ett uttömmande svar på frågan varför. Dock är det under denna fråga processen i det historiska skeendet först kan låta sig blottläggas. Det är inte enbart rekonstruktionen av händelseförloppet, utan även mentalitetsforskningen, klarläggandet av bevekelsegrunderna för de agerandes handlingar, som utgör den kyrkohistoriska källkritikens mål och problem. Även om generaliseringar absolut måste undvikas, kan i många fall gemensamheter och särdrag bilda sådana mönster ur vilka processer och inte sällan historiska skeenden av olika magnitud emanerar.
I pastor Lundblads gestalt och livsöde framtonar mycket som gemensamt delas av de kyrkliga julkrubbornas pionjärer vi här nedan möter. Oftast unga, naturligt nog, kyrkans män, prästmän i den yngre karriären, entreprenörer som i de flesta fall åtnjuter stöd av familjekrets och församling. I intet fall har här förekommit skilda synpunkter på julkrubban i kyrkan. Omöjlig att förbigå är även en gemensam kommunikativ framtoning i kärleken till konst, musik och teatraliska uttrycksmedel som inte sällan når ekvilibristiska parnasser. När en ny tid i kyrkans utveckling alltmera både öppnade och ställde kraven på kyrklig
förnyelse låg sålunda beredda gärningar väntande på den nya tidens kyrkomän som förstod att skapa ett brett socialt engagemang kring nya, kollektiva verksamheter där varje medlem även bar sitt ansvar för helheten. Genom dessa förnyelsens andliga ledare samlades kretsar av församlingarnas ungdom och äldre till bl.a. körsång, musicerande och teaterverksamhet, eller litteratur och konsthantverk som fallet blev med t.ex. sy- och arbetsföreningar. I ett sekel av folkrörelser kom dock kyrkan att länge hävda en tèteposition. Prästgården som oftast utgjorde bygdens naturliga religiokulturella centrum kompletteras med församlingshem för denna växande verksamhet. Bland alla dessa ideella innovationer, burna av andliga ledare, besjälade av kulturell humanism, var nu tidsandan beredd att även den kyrkliga julkrubbans innovation skulle 1885 lyckligt och väl implementeras till en ännu årligen återkommande tradition. Svaret på frågan ”varför”, den slump som bildar mönster, avvaktade sin punctum saliens. Efter ombyggnad 1832 försågs Händene 1100-talskyrka med predikstolsbalkong som överbyggnad till det därunder placerade altaret. En fotografisk bild från före 1912 visar hur en dörr i predikstolsbalkongens fond där förbinder predikstolen med sakristian, belägen där nedan, på andra sidan den rakslutna korväggen (se bild 5). Predikstolsbalkongen, med ovan bevarad barockpäll från tidigare predikstol, flankeras vidare av tvenne sidotrappor med heltäckt balustrad. Det rakslutna korets vägg mot sakristian smyckas på vardera sidan predikstolsaltaruppsättningen av ett cirkulärt fönster, s.k. oxöga, ovan vardera en psalmnummertavla varunder en dörr på respektive sida förbinder koret med sakristan, allt i empirstil av Karl-Johansvariant. Altaret med vit duk och mörkt korsprytt antependium, prydes av en cirka halvmeterhög vit Kristusstatyett av Thorvaldsentyp, på mörk sockel, flankerad av tvenne kandelabrar. Med största sannolikhet var det under dessa yttre förutsättningar altaret, de första 26 åren efter receptionen 1886, blev platsen för den Lundbladska julkrubban.13
Pastor Lundblads konstnärliga ådra skulle emellertid komma att traderas vidare i Händenetemplet. 1912 fullbordade vid 23 års ålder yngste sonen Gunnar, då läkarstuderande, den nuvarande altartavlan. Motivet återger Emmausvandringen. Som modell för Kristus lånades här dåvarande kyrkoarrendatorns yttre drag, och i de yttre dragen hos mannen på tavlans vänstra sida möter oss och besökarna i Händene kyrka, än i dag Pastor Gustaf Teodor Lundblad.14 (se bild 2)