I vårdpersonalens berättelser framkommer flera egenskaper och förmågor som är betydelsefulla för att tolka och förstå existentiell ensamhet. Oavsett de hinder som upplevdes i mötet fanns det berättelser där det framkom exempel på hur personalen använde egenskaper och förmågor för att förstå och möta existentiell ensamhet. Det handlade om egenskaper som empati, medkänsla, mod, nyfikenhet och en öppenhet inför en annan persons situation. Förmågor som var värdefulla i mötet handlade om att kunna lyssna, reflektera och byta perspektiv för att sätta sig in i den andres livsvärld, utan att värdera eller döma. Att ha kännedom om den äldres liv, både som det har varit och som det är nu, var betydelsefullt. Att ha kunskap om den historia och kultur som har präglat de äldre, och hur samhället har förändrats, var viktigt för att tolka och förstå äldre personers situation generellt, och för att kunna möta existentiell ensamhet och existentiella frågor i synnerhet. De tillfällen när personalen fick förtroendet och möjligheten att dela en annan persons innersta tankar var speciella. Dessa möten stannade kvar i minnet hos personalen, ofta under många år (I).
63
Vårdpersonalens beskrivning av hinder i mötet
Osäkerhet när den sköra kroppen begränsar
Vårdpersonalen upplevde osäkerhet när den äldres sköra kropp begränsade kommunikationen och interaktionen med andra. Det kunde handla om kognitiv svikt som vid demenssjukdom, nedsatt hörsel och syn, eller svår smärta. De tolkade upplevelsen av existentiell ensamhet som att vara ledsen, övergiven, känslor av ångest, rädsla, att vara sårbar och isolerad. När kroppen var en begränsning för att uttrycka sina upplevelser tolkade personalen existentiell ensamhet som en oförmåga att fly från situationen, att vara dömd att se på världen och vad som sker utan att vara en del av den, eller att leva i en värld för sig själv. När personalen inte kunde tolka, förstå och hjälpa kände de sig osäkra, otillräckliga och maktlösa. I vissa fall kände de också medkänsla och vemod. Känsla av otillräcklighet väcktes av att inte kunna nå eller förstå utan i stället behöva gissa sig till vad den äldre behövde (I).
Motstånd när behoven upplevs omättliga
Vårdpersonalen upplevde ett motstånd hos sig själva när den äldres behov av social kontakt upplevdes som omättliga och svåra att tillgodose. De uppfattade att den äldres längtan efter kontakt tog sig olika uttryck som hemlängtan, hjälpsökande och ångest, men även ilska, rädsla inför döden eller inför att behöva dö ensam. Den äldres försök till att skapa mänsklig kontakt och längtan efter närhet uppfattades som ett uttryck för existentiell ensamhet, vilket kopplades till en känsla av att vara osynlig och bortglömd av omvärlden. När personalen inte kunde tillgodose den äldres krav och önskemål väckte det en känsla av försvar hos dem själva som gjorde att de ville distansera sig. Personalen kände sig frustrerade och otillräckliga när de inte kunde tillgodose den äldres behov, eller fylla det inre tomrummet, oavsett vad och hur mycket de än gjorde (I).
Osäkerhet i hur man ska ta sig igenom den personliga skyddsmuren
Vårdpersonalen upplevde osäkerhet när de äldre upplevdes avskärma sig och bygga upp en personlig skyddsmur mot nära relationer. Det uppfattades som en ovillighet att dela sin privata sfär, vilket utgjorde ett hinder i relationen. Dessa äldre uppfattades vara personer som alltid levt enligt egna regler och inte litat på andra än sig själva. Uttryck som ångest, bitterhet och ilska kopplades till existentiell ensamhet som en reaktion på personens oförmåga att upprätthålla sina livsregler och sitt oberoende. Personalen uppfattade att det fanns en ambivalens mot att släppa kontrollen och släppa in andra. Personalen kände sig osäkra på vilka de skulle låta vara och vilka de skulle försöka nå. Med intuition och känsla i situationen beskrev personalen hur de lyckats
hitta en glipa och en väg in, förbi den osynliga skyddsmuren, utan att göra intrång i den personliga integriteten. Möten med existentiell ensamhet kännetecknades här av personalens engagemang och vilja att nå den äldre och känsla av ansvar för att stödja den äldre. Om de inte blev insläppta kände de att de inte gjort tillräckligt (I).
Rädsla och svårigheter att möta existentiella frågor
Vårdpersonalen upplevde rädsla och svårigheter inför att möta och samtala om existentiella frågor, både hos sig själva och hos de äldre som de mötte. När personalen ställdes inför den äldres existentiella frågor om livet, kunde de känna in den äldres ångest och vånda, meningslöshet och besvikelse. De känslorna kopplades till rotlöshet, övergivenhet och hopplöshet som gällde tiden som varit, men också om meningen med livet i nuet och inför framtiden. Grubblerier om skuld och ånger, men också de äldres tankar inför döden, återfanns i personalens berättelser. Tankar om brustna relationer och val som gjorts tidigare i livet, men också uttryck för att vara värdelös och att inte längre vara till nytta för någon, att känna sig som en främling i samhället, beskrevs som tecken på existentiell ensamhet. Personalen beskrev att det fanns äldre som hade svårighet att i ord beskriva sina känslor och tankar om existentiella frågor eller att känna sig ensam på djupet. Det kunde ta sig uttryck i att personen fokuserade på sin kropp, tecken på svaghet och försämring, och genom att de sökte kontakt med personal. Trots att personalen kunde känna igen tecknen på existentiella grubblerier, hindrades de av sin egen rädsla och svårigheter att samtala om existentiella frågor. Att ställas inför existentiell ensamhet och existentiella frågor väckte funderingar hos personalen själva. Att möta och samtala om existentiella frågor förutsätter, enligt personalen, både självkännedom och mod. En annan reflektion var vikten av att prioritera existentiella samtal och att prata om döden och döendet innan det är försent (I). (Se figur 1.)
65 Figur 1. Vårdpersonalens beskrivning av hinder i mötet.