De kliniska implikationerna av avhandlingens resultat kan ses i ljuset av personcentrerad vård och det ramverk som McCormack and McCance (2017) har utvecklat. Ramverket som främst har använts inom vården av äldre personer har fem huvudkomponenter som beskriver förutsättningar för en personcentrerad vård: ett
samhällsperspektiv, förutsättningar för personcentrerad vård, vårdandets sammanhang, personcentrerade processer och personcentrerade resultat. Samhällsperspektivet omfattar bland annat attityder och normer, vårdens styrning och
tillgång till kompetens som påverkar hur vården organiseras. Förutsättningarna omfattar personalens egenskaper, hängivenhet, självkännedom, kompetens (både professionell och social) och medvetenhet om sina egna värderingar, vårdandets
sammanhang handlar om möjligheterna till delat beslutsfattande, samarbete mellan
olika professioner, en stödjande organisation, nytänkande och förändringsbenägenhet samt en stödjande fysisk miljö, medan de personcentrerade processerna poängterar vikten av att utgå från den äldre personens värderingar, att ha ett genuint engagemang, delat beslutsfattande, en medveten närvaro och holistisk omvårdnad. Slutligen handlar de personcentrerade resultaten om att vården ska leda till en positiv upplevelse av vården, involvering, en känsla av välbefinnande samt att vårdkulturen är helande.
När det gäller förutsättningarna för en personcentrerad vård visar avhandlingens resultat att såväl personal som volontärer känner osäkerhet i att möta och hantera existentiella funderingar hos äldre personer. För att de ska kunna utveckla sin kompetens och självkännedom och bli medvetna om sina värderingar är det viktigt med möjligheter till kontinuerlig reflektion och systematiskt stöd. Resultatet visar även att det finns ett kunskapsbehov när det gäller olika sorters ensamheter, vad existentiell ensamhet är och hur det kan ge sig till uttryck. Denna kunskap är viktigt för att kunna uppmärksamma och möta äldre personers existentiella behov och funderingar. När det gäller vårdandets sammanhang visar resultatet att personalen behöver ges möjligheter att skapa meningsfulla relationer för att kunna möta existentiella frågor. Enhetschefer inom vård och omsorg har en central roll för att ge personalen handlingsutrymme i vardagen, i en stödjande organisation där enhetschefer och sjuksköterskor samarbetar och leder verksamheten. De har olika
ledarroller, men kan tillsammans utveckla vården och vara ett stöd till personalen. Vårdandets sammanhang är även relaterat till de kontextuella förutsättningarna. Resultatet visar att vårdkontexten har betydelse och att det är viktigt att i det stöd som ges, ta hänsyn till de förutsättningar som finns. I de personcentrerade processerna poängteras vikten av att utgå från den äldre personens värderingar. Resultatet visade att både personal och volontärer strävade efter att vara lyhörda för den äldre personens behov. Men de djupare, existentiella samtalen kräver inte bara att personal och volontärer känner sig säkra i att möta existentiella frågor, det kräver även att den andre är redo att prata om eller på andra sätt uttrycka dem. För att möta den äldre personen i ett personcentrerat möte, behöver de alltså även utgå från den äldres värderingar och ha ett genuint engagemang och en medveten närvaro. Målet är alltså största möjliga välbefinnande för den äldre personens, men även för vårdpersonalen för att vårdkulturen ska upplevas som helande (personcentrerat resultat).
När det gäller samhällsperspektivet som på ett sätt kan anses som överordnat, är det av vikt att chefer i vård och omsorg, företrädare i volontärorganisationer och politiker på olika nivåer har kunskaper om vilken betydelse prioriteringen av resurser kan medföra för vårdpersonalens möjligheter att ge en så god omvårdnad som möjligt. Det är även viktigt att diskutera hur volontärer som medmänniskor i ännu högre grad kan vara ett komplement till vårdpersonalen. Dessa fem komponenterna i McCormack och McCances (2017) ramverk har var för sig, och tillsammans, betydelse för person- centrerad vård. Det innebär att enskilda insatser inte är tillräckliga för en hållbar förbättring utan att förändringen behöver ske på flera olika nivåer.
97
FRAMTIDA FORSKNING
Även om avhandlingen har gett svar på många forskningsfrågor, har det uppstått nya längs med vägen. Avhandlingens resultat kan utgöra en viktig grund för utvecklingen av kommande interventioner som bland annat riktar sig till vårdpersonal. Följande aspekter är väsentliga att ta hänsyn till när det gäller utformningen av interventioner i syfte att stödja mötet med äldre personer som upplever existentiell ensamhet:
-‐ Det behövs mer än bara en förmåga att samtala för att möta existentiell ensamhet och existentiella frågor. Det behövs en förståelse för verbal och icke-verbal kommunikation samt när det ena eller det andra är lämpligast. Därför behöver en intervention i syfte att stödja vårdpersonal innehålla olika komponenter för att kunna möta den äldre personens behov såsom träning i att samtala och lyssna, men även i metoder där de kan möta äldre personer på andra sätt, exempelvis genom fysisk beröring.
-‐ Resultatet visade på vårdkontextens betydelse för personalens uppfattning om existentiell ensamhet, men även för deras möjligheter att möta existentiella frågor och möjligheten till stöd. En intervention behöver alltså kontextanpassas utifrån den aktuella verksamhetens förutsättningar.
-‐ Det är viktigt att se volontärer som ett komplement till vårdpersonal. En viktig interventionskomponent skulle kunna vara att mer systematiskt involvera volontärer i vården av äldre personer.
-‐ Enhetschefer är centrala för möjligheten att utveckla och förbättra vården. För att en intervention ska vara hållbar behöver ledarna involveras och ha mandat att påverka.
Det behövs ytterligare kunskap om enhetschefers respektive sjuksköterskors syn på stöd till personal och synen på varandras roller. Enhetschefer och sjuksköterskor inom vård och omsorg har två olika ledarroller och ett samarbete är centralt för en
äldrevård av god kvalitet. Vi saknar även kunskap om deras enhetschefers syn på att införa systematiskt stöd till personal samt vad som krävs för ett skapa ett klimat som främjar existentiella samtal. Avhandlingens resultat visade även att vårdpersonal och volontärer har olika förutsättningar, där volontärer kan bidra genom att vara med- människor. Vi saknar dock kunskap om äldre personers erfarenheter och vad det betyder för dem att möta volontärer. Slutligen vore det värdefullt att undersöka språkets betydelse för att möta, förstå och samtala om existentiella frågor och ytterligare studier om vilken betydelse andra former av kommunikation kan ha inom vården till äldre personer.
97