Att ha tillgång till olika stödinsatser för barn i behov av särskilt stöd är något som samtliga
förskollärare uppfattar som betydelsefullt i deras arbete. Ibland kan de behöva ytterligare stöd från specialpedagog eller resurser för att underlätta arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Det framgår i vårt resultat att förskollärare anser besitta på mycket kunskap om barn i behov av särskilt stöd men
att de ibland behöver extra stöd och hjälp från en specialpedagog. Förskollärarna uppfattar även specialpedagogen som ett av deras viktigaste verktyg i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Däremot tolkar vi det som att det råder olika uppfattningar om hur enkelt det är att få tag i en
specialpedagog. En del förskollärare uttrycker att de har tillgång till en specialpedagog minst en gång i månaden medan andra förskollärare får kämpa för att få en specialpedagog. Att förskollärarna ofta får använda sig av sin egna kompetens och erfarenhet är något som framkommer i Lundgren och Persson (2003) studie. Det stöd som barn i behov av särskilt stöd fick var av engagerade förskollärare där de använde sig av deras egna kunskaper och kollegornas. Utifrån detta tolkar vi det som att förskollärarna anser att de får klara av mycket själv med sina egna kunskaper och erfarenheter. Att det kan vara svårt att få tag i extra stödinsatser som en specialpedagog då specialpedagogen kan ha stora områden att arbeta på. Även här tolkar vi det som att det finns uppgivenhet i att förskollärarna inte får stöd i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Men främst tolkar vi det som att
uppgivenheten sitter i att barnet inte får det stöd och hjälp som den behöver.
De barn som är diagnostiserade med en medicinsk diagnos är de barn som löper störst möjlighet i att få en resurs inkopplad. De barn som har en medicinsk diagnos har möjlighet att få mellan 50-100% stödinsats under vistelsetiden på förskolan (Björck-Åkesson, 2009). De barn som däremot inte är diagnostiserade kan riskera att inte få tillgång till stödinsatser och därmed inte få sina behov
tillgodosedda. Vi tolkar det som att när förskollärarna använder sin egna kompetens och erfarenhet är detta inte något som gör att barnet kan få stödinsatser i form av en resurs. I vårt resultat framkom det att resurssystemet för barn i behov av särskilt stöd har dragits in vilket innebär att de barn som är inte är diagnostiserade inte har möjlighet att få en resurs inkopplad. Vår tolkning går i likhet med det som Pramling Samuelsson et.al (2015) belyser att när barngrupperna är stora och det finns barn i behov av särskilt stöd bör det finnas resurser. Däremot beslut om hur resurser ska fördelas och prioriteras sker på kommunal nivå som kräver starka argument (Lutz, 2006). Det vi däremot funderar över är huruvida resursen är till för barnet eller för förskollärarna då det benämns att en resurs är bra för att förskollärarna får mer tid till annat. Eller om de i första hand tänker på att barn i behov av särskilt stöd faktiskt ska få det rätta stödet?
En ytterligare stödinsats som nämns är att förskollärarna delar upp barnen i mindre grupper, dels för att det ska bli lugnare vid aktiviteter men också för att det kan hjälpa vid exempelvis språkträning. Det handlar om att förskollärarna är lyhörda för att det behövs stödinsatser för flera barn i gruppen, och därför är uppdelningen inget som handlar om att segregera barnen. I vårt resultat framkommer det tydligt att dela in barnen i mindre grupper anses gynna barnen samtidigt som förskollärarna trycker på att barnen inte ska plockas ut ur gruppen enskilt. Lutz (2006) är inne på ett liknande spår, att barnen inte ska segregeras från barngruppen utan att de ska bli inkluderande. Ibland kan
förskollärare, resurser eller specialpedagoger plocka ut ett specifikt barn för att ha en-till-en undervisning, vilket innebär att barnet får ha enskild undervisning med en lärare. Det däremot författaren menar är att dessa typer av undervisning tenderar att segregera barnen från barngruppen. Barnen får inte uppleva och känna sig inkluderad i alla former av undervisning i verksamheten (a.a). Detta går i liknelse med vårt resultat där en förskollärare uttryckte att hon upplever att det
förekommer, att barn ibland plockas ut och har enskilda aktiviteter med sin resurs. Vi finner detta intressant då forskningen tyder på olika uppfattningar om att barnen plockas ut ur gruppen för att ha enskild undervisning. Hannås och Bahdanovich Hanssen (2016) och Tufvesson och Tufvesson (2008) visar på resultat där en-till-en undervisning har visat sig positivt för barnet. Det som blir intressant är huruvida barnet känner inför att plockas ut ur gruppen då studierna är utifrån ett vuxenperspektiv. Det som främst är anledningen till att förskollärarna anser att en-till-en undervisning är betydelsefull
är att förskollärarna inte har tiden för att ge barnet det stöd de behöver. Detta blir en koppling till dilemmaperspektivet där Nilholm (2005) beskriver förskollärarnas dilemma över att möta upp barnens behov. I detta fall handlar det om förskollärarna ska inkludera barnen i barngruppen, dela in barnen i mindre grupper eller om barnet ska få enskild undervisning. Vi tolkar det som att
förskollärarna ständigt behöver göra överväganden för att möta upp alla barns olika behov.
Den medvetenhet som förskollärarna i vårt resultat besitter handlar främst om att de uppfattas ha en god relation med barnen. Detta utifrån att de är medvetna om vilka barn som behöver extra stöd i olika situationer. Förskollärarna kan observera barnen under en period för att kunna få syn på om det behövs extra stöd till ett barn. Om de upptäcker att ett barn kan behöva särskilt stöd i vissa
situationer eller behöver träna på något specifikt delar de in barnen i mindre grupper.Vår tolkning går i likhet med Pramling Samuelsson et.al (2015) resultat där tiden uppfattades som en bristande faktor. Det som lyftes fram var att ju fler barn det fanns i barngruppen desto mindre tid finns det att hinna med planerade aktiviteter. Ju större barngrupp desto mindre tid och möjlighet finns det att ge alla barn utrymme för att bli lyssnade till. Att barngrupperna önskas vara mindre var även något som framgick i vårt resultat där förskollärarna menade på att för stora barngrupper riskerar att de barn som är i behov av särskilt stöd att komma i skymundan. Att förskollärarna inte kunde erbjuda tillräckligt med tid till de barn som är i behov av särskilt stöd.
Det vi finner intressant att reflektera över är hur dessa gruppkonstellationer formas. I de mindre grupperna beskriver förskollärarna att de blandar barnen så att det inte blir en grupp med enbart barn i behov av särskilt stöd utan att de integreras med andra barn som inte har specifika bekymmer. Enligt vår tolkning så menar förskollärarna att dela in barnen i mindre grupper är till för att gruppen blir lugnare och att förskollärarna skulle räcka till. Förskollärarna planerar utefter vad barnen anses behöva träna på och därefter delas barnen i mindre grupper och anses uppfylla barnens behov. Det vi reflekterar över är hur förskollärarna anser att de genom att ha en resurs och dela in barnen i mindre grupper anser att de kan uppnå en maximal utveckling för barn i behov av särskilt stöd.
Gruppdynamiken kan enligt vår tolkning vara av betydelse men att se det som den optimala lösningen för barn i behov av särskilt stöd ställer vi oss fundersamma över. Enligt Pramling
Samuelsson (2015) är det endast en kort tid under dagen som barnen blir indelade i mindre grupper.
Det framkommer i resultatet att engagemang hos förskollärarna själva är av betydelse i mötet med barn i behov av särskilt stöd. Det ska finnas engagerade förskollärare som är lyhörda, visar hänsyn och respekt och kunna fånga barnens intressen. Förskollärarna upplever också att om de själva är glada och engagerade i sitt arbete, så skänker det också glädje till barnen och de får känna trygghet i förskolan. Detta liknar det som Gat et.al (2010) hävdar om att förskollärare bör vara lyhörda över hur miljön uppfattas och vad den kan erbjuda, samt att förskollärare behöver stötta barnen med de verktyg som behövs för att utveckla sin självkänsla. För att kunna skapa trygghet i förskolan uppfattar förskollärarna att de behöver ha en gemensam syn och medvetenhet om de barn som är i behov av stöd så att alla vet vad som behöver göras och hur de kan stötta på bästa sätt. Vår tolkning är att engagemang hos förskollärarna verkar vara en viktig del i deras arbete. Vi uppfattar också att det är viktigt för dem att det fungerar bra i arbetslaget och att de kan prata med varandra och föra diskussioner, och det medför en form av trygghet hos förskollärarna.
Vår tolkning är även att det kan vara betydelsefullt för föräldrarna att de ser att förskollärarna är engagerade och ger förslag på vilka möjligheter och tillvägagångssätt det finns för att hjälpa barn i behov av särskilt stöd. En god föräldrakontakt var något som även nämndes som betydelsefullt av
förskollärarna i vårt resultat. Att ha en daglig kommunikation samt att kunna vara öppen med varandra ansågs som betydelsefullt. Det som däremot framkom var att förskollärarna ibland kunde mötas av motstånd från föräldrarna då de ibland inte vill acceptera att deras barn är i behov av särskilt stöd. Vi tolkar det som att föräldrarna kan tycka att det är pinsamt eller “skämmigt” att deras barn är i behov av särskilt stöd och därför inte är villiga att ta emot hjälpen.
Slutsats
Syftet med denna studie var att undersöka förskollärares uppfattningar om hur de definierar och anpassar en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd. En slutsats vi kan dra i denna studie är att förskollärare uppfattar begreppet barn i behov av särskilt stöd som ett brett och
svårdefinierat begrepp. Däremot definierar förskollärarna barn i behov av särskilt stöd som barn som kan behöva hjälp och stöd i olika situationer och perioder. Barn i behov av särskilt stöd utmärker sig genom att de kan ha ett fysiskt handikapp, svårt med det sociala samspelet, lekkoder, utåtagerande beteende och som ett avvikande barn.
En annan slutsats är att de betydelsefulla didaktiska val som förskollärarna uppfattar är betydelsefull när de utformar en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd, är de olika anpassningarna som framkommer i resultatet. Dessa anpassningar anses gynna barn i behov av särskilt stöd men även hela barngruppen. Det som blir ett dilemma i arbetet med barn i behov av särskilt stöd är huruvida förskollärarnas anpassningar är inkluderande. I många fall vill förskollärarna inkludera barn i behov av särskilt stöd i hela barngruppen då de anser att när de plockas ut ur barngruppen med sin resurs blir barnet exkluderat och segregerat. Därefter blir dilemmat om huruvida förskollärare alltid ska inkludera barn i behov av särskilt stöd i barngruppen eller om de ibland delar in barnen i mindre grupper eller enskilt för att barnet mår bra av det. Slutsatsen vi kan dra av detta är att förskollärare dagligen möter olika dilemman som exempelvis personalbrist, barngruppernas storlek, barn i behov av särskilt stöd och föräldrafrågor. Utifrån detta behöver förskollärarna göra överväganden över vad som är barnets bästa.