I vår studie har informanternas resultat analyserats och tolkats utifrån dilemmaperspektivet. Vi kommer att analysera studiens frågeställningar gentemot dilemmaperspektivet. Nedan följer en kortfattad beskrivning av perspektivet.
Dilemmaperspektivet handlar om att försöka att se komplexiteten i vårt utbildningssystem, ett dilemma är en motsättning som inte har en fullt utvecklad lösning. Ett dilemma kan handla om vi ena sidan väljer att bemärka barn som vi anser är annorlunda gentemot de andra barnen. Den andra sidan handlar om att vi löper risk att inte uppmärksamma de barn som har svårigheter och som är i behov av särskilt stöd. Att ha rätten att bli inkluderad i klassrummet och barngruppen kontra de barn som är i behov av att vara i mindre grupper eller arbeta enskilt är även det ett dilemma (Nilholm, 2005).
Förskollärares definition av begreppet barn i behov av särskilt stöd
Att analysera informanternas uppfattningar om hur de definierar barn i behov av särskilt stöd visar att de först och främst uppfattar begreppet som svårdefinierat och som ett brett begrepp. Däremot så framkommer det olika definieringar om hur förskollärarna definierar barn i behov av särskilt stöd. Förskollärarna nämner att ett barn i behov av särskilt stöd kan vara ett barn som har en fysisk begränsning där barnet kan behöva hjälp i sin vardag, det kan även vara barn som har svårt för lekkoder, det sociala samspelet, har ett utåtagerande beteende eller ett barn som är tystlåten. Det som också framgår i vårt resultat är att förskollärarna ibland nämner ordet “normalt” och “som alla andra barn” men ångrar sig snabbt efter de sagt ordet då det låter fel och hemskt att säga. Detta kan kopplas ihop med dilemmaperspektivet där förskollärarna har definierat och bemärkt barnen med olika etiketter som symboliserar deras problem och svårighet. Samtidigt som de även har definierat barnet gentemot det som anses vara “normalt”. Däremot går det att förstå detta genom att förskollärarna vill kunna hjälpa och stötta dessa barn så att de får det stödet som de behöver för att kunna utvecklas. Det är detta som blir dilemmat för förskollärarna, att samtidigt som barnen har sina behov och ska bli hjälpta i det, kategoriseras de in utefter deras behov.
Förskollärares uppfattningar om vilka didaktiska val som är betydelsefulla i anpassningen av en inkluderande lärmiljö
I studiens resultat om vilka didaktiska val som är betydelsefulla i anpassningen av en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd finns även där olika dilemman. I resultatet framkommer det att de olika anpassningar som förskollärarna uppfattar är betydelsefulla är bland annat anpassningen av rummet. I rummet uppfattar förskollärarna att framkomlighet, tillgänglighet och bild- och
teckenstöd är anpassningen som anses vara betydelsefulla för en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd. Det som kan ses som dilemmat i detta är att samtidigt som de anpassar en inkluderande lärmiljö för ett barn kanske inte det ses som inkluderande för ett annat barn.
Förskollärarna nämner att de gör anpassningar i lärmiljön så att det ska gynna alla barn. Här kan det också bli ett dilemma, för gör de en anpassning som anses gynna alla barn, har det då gjort en anpassning för barn i behov av särskilt stöd eller en allmän pedagogisk insats för alla barn? I vårt resultat framkom detta genom att en förskollärare förklarade att för att lärmiljön ska vara tilltalande kan de vrida på ett bord eller sätta upp en hylla för att det ska bli en spännande effekt för alla barn. Här blir det ett exempel på hur dilemmat träder in, har förskolläraren anpassat lärmiljön för ett barn i behov av särskilt stöd som gör att anpassningen känns inkluderande eller är anpassningen gjort för att barnen ska tycka att det är spännande? Dilemmat kan även vara att förskollärarna vill gärna att lärmiljön ska vara inkluderande och ser lärmiljön som föränderlig och gör anpassningar allt eftersom de ser att det finns behov av det. Däremot blir det ett ständigt övervägande för förskollärarna vilka didaktiska val som anses vara betydelsefulla och därmed kunna uppnå en inkluderande lärmiljö för barn i behov av särskilt stöd. Det är ett dilemma om vilka anpassningar som ska göras för vilket barn och om anpassningarna som görs ses som inkluderande eller segregerande.
Betydelsefulla faktorer i mötet med barn i behov av särskilt stöd
När det kommer till betydelsefulla faktorer i mötet med barn i behov av särskilt stöd kommer det att kunna stämma överens med dilemmaperspektivet. Här handlar det främst om barngruppens storlek och huruvida man ska möta upp inkludering mot behov att få vara i mindre grupper eller enskilt. Förskollärarna vill sträva efter att inkludera barn i behov av särskilt stöd i hela barngruppen, samtidigt ska förskollärarna kunna bemöta och ge möjlighet åt de barn som är i behov av att vara i mindre grupper. Detta blir ett dilemma som förskollärarna ställs inför, inkludera barnen i hela barngruppen kontra möta upp barnets behov av att få vara i mindre grupper eller arbeta enskilt. Ett ytterligare dilemma inom detta är resurserna och specialpedagogernas betydelse för barn i behov av särskilt stöd. Förskollärarna i vår studie ansåg att resurser och specialpedagoger är betydelsefulla i arbetet med barn i behov av särskilt stöd då de kan komma med ytterligare kunskaper, tips och idéer. Det förskollärarna nämner i vår studie är att de ibland upplever att barn som har en resurs ofta plockas ut ur barngruppen för att göra enskilda aktiviteter med sin resurs. Detta var något som förskollärarna upplever blir en segregerande effekt då barnet ibland exkluderas istället för inkluderas i barngruppen. Detta är också något som blir ett dilemma för förskollärarna, de anser att barnet ska inkluderas i gruppen medan barnet själv kanske mår bra av att få arbeta i en mindre grupp eller enskilt med sin resurs. Ett dilemma kan även uppstå när förskollärarna har bedömt att ett barn är i behov av särskilt stöd med barnets föräldrar är inte överens. Här ställs förskollärarnas kunskap mot barnets föräldrar som också besitter på mycket kunskap om sitt eget barn.
Diskussion
I denna del kommer vi att föra en diskussion om utvalda delar av resultatet som vi finner mest intressant kopplat till studiens syfte gällande förskollärares uppfattningar om hur en inkluderande lärmiljö kan utformas för barn i behov av särskilt stöd. Vi kommer även behandla samtliga av studiens forskningsfrågor gällande hur förskollärare definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd, vilka didaktiska val som anses vara betydelsefulla när de utformar en inkluderande lärmiljö samt vad som är betydelsefullt i mötet med barn i behov av särskilt stöd. Detta kommer även att kopplas ihop med tidigare forskning om ämnet.
Förskollärares definition av begreppet barn i behov av särskilt stöd
Gemensamt för samtliga intervjuade förskollärare är att begreppet barn i behov av särskilt stöd anses vara ett brett begrepp som är svårdefinierat. Inom forskningen kan vi även där utläsa att förskollärare anser att barn i behov av särskilt stöd är svårdefinierat då det kan innefatta många olika typer av behov (Lillvist & Granlund, 2010; Palla, 2011). De definitioner som framkommer i såväl våra
intervjuer som forskning är barn som har ett fysiskt handikapp i form av rörelsehinder samt barn som är utåtagerande, har svårt med lekkoder, socialt samspel och språksvårigheter (Palla, 2011). De barn som definieras ha ett utåtagerande beteende, svårt med lekkoder och språksvårigheter är något som framkommer i våra intervjuer som definieras som tillfälliga behov. Dessa behov är oftast inte något som förskollärarna tar kontakt med specialpedagog för utan är något som de med hjälp av deras egna kunskaper försöker lösa. Exempelvis som beteendeproblem kan vara ett tillfälligt behov där barnet visar olika känslor som tidigare aldrig visats. Resultatet visar på att förskollärarna är medvetna om att barn i olika perioder genomgår olika faser som kan leda till ett förändrat beteende. Däremot var detta något som förskollärarna poängterade att problemet inte är barnet, det är inte barnets fel utan att det är upp till förskollärarna att finnas där och stötta och hjälpa. Detta går i likhet med det som framgick i Lutz (2006) resultat där problemet ofta las på barnen och att det var barnen som skulle anpassa sig. Utifrån detta verkar det råda olika uppfattningar om huruvida barn i behov av särskilt stöd ses som ett problem eller inte. I vårt resultat ses barn i behov av särskilt stöd som en utmaning mer än ett problem där förskollärarna trycker på att det är en utmaning för dem. Vi förstår det som att utmaningarna handlar om att försöka få de andra barnen medvetna om varandras olikheter, att förskollärarna upplever att det kan vara en utmaning att få barnen att förstå att alla är olika. Att det inte enbart handlar om att det är en utmaning för förskollärarna att anpassa lärmiljöer eller material utan att utmaningen även handlar om att alla barn ska få en förståelse för att alla barn är olika.
Förskollärarna i studien nämner ibland det “vanliga” och “normala” barnet som en motsättning för barn i behov av särskilt stöd. De barn som inte har några bekymmer benämns som ett “vanligt” och “normalt” barn och barn i behov av särskilt stöd jämförs mot dem. Det som är intressant är att i intervjuerna kunde några förskollärare säga att man får inte säga normala och sedan fortsätta med att benämna de som har bekymmer och de som inte har bekymmer. Det framkom även i intervjuerna att barn i behov av särskilt stöd har rätt till exakt samma saker som barnets normala kompisar, däremot var detta något som poängterades lät hemskt att säga. Detta överensstämmer med Pallas (2011) studie där det framkom att förskollärare beskrev barn i behov av särskilt stöd som något avvikande och använde begreppen “normalt” och “normalitet”. De syftade främst till vad som anses vara normalt vid en viss ålder samt vilka beteenden och förmågor som ansågs vara normala. Det går att tolka detta som att förskollärarna har svårt att definiera barn i behov av särskilt stöd och att de därmed
dilemmaperspektivet (Nilholm, 2005) där det finns ett dilemma över huruvida förskollärare ska benämna barnen med ett specifikt behov. Detta kan göra att barnen hamnar i ett specifikt fack, att barnet ses utifrån dess behov. Dilemmat blir att förskollärarna samtidigt ska kunna ge barnet det stöd och hjälp som den behöver.
I intervjuerna framkommer det att när det handlar om det sociala samspelet kan förskollärarna utmärka de barn som anses ha svårt att ta kontakt med både vuxna och barn. Förskollärarna berättar att det kan upptäckas när det är märkbart att barnen har svårt att kommunicera med andra, att de inte riktigt når fram och blir inkluderade i lekar och andra aktiviteter, och oftast handlar det enligt
förskollärarna om att barnen har språk eller talsvårigheter som gör att det brister i samspelet med andra. Den anpassning som förskollärarna har gjort har bestått av att dela in barnen i mindre grupper för att de anser att det har betydelse för språkträningen, dels för att de vistas i en lugnare miljö samt att kontakten tillsammans med andra kan bli lättare. I intervjuerna med några av förskollärarna framkommer också att det sociala samspelet kan handla om att inte förstå lekkoderna, att det kan vara svårt att veta hur man gör för att leka och ta kontakt med andra barn, men någon större
definition av vad lekkoderna innebär framgår inte. Det går att tolka detta som att förskollärarna utgår från det som anses vara ett avvikande beteenden vilket går i likhet med Lutz (2006). Att när
förskollärarna använder sin egna kunskap och erfarenheter om barn i behov av särskilt stöd utgår de från att de märker att barnet inte följer normen, att deras beteende är avvikande.
Vår tolkning är att de barn som utmärker sig mest är de barn som har synliga funktionshinder i förskolan och att de därmed kan dra slutsatser om att de behöver stöd. Det framgår inget specifikt hur de arbetar för att stötta de barn som inte förstår lekkoderna, utan de verkar också omfattas av att delas upp i mindre grupper för att stöttas på det sättet.