Under denna rubrik kommer den tredje forskningsfrågan att besvaras. För att förskollärarna ska kunna bemöta alla barn likvärdigt och respektfullt finns det olika uppfattningar om vilka faktorer
som påverkar mötet med barn i behov av särskilt stöd. Vi har valt att dela upp detta i tre olika underkategorier; Stödinsatser, föräldrakontakt och barngruppens storlek.
Stödinsatser
Olika typer av stödinsatser anser flertalet förskollärare är av betydelse i mötet med barn i behov av särskilt stöd. En specialpedagog är något som förskollärare uppfattar som betydelsefullt i mötet med barn i behov av särskilt stöd då de kan få extra stöd från hen om det är något som förskollärarna funderar över eller behöver tips och råd om. Förskollärarna kan kontakta specialpedagogen när de behöver extra stöd och därefter kan specialpedagogen besöka förskolan för att exempelvis titta närmare på ett barn. Detta uppfattas som betydelsefullt då specialpedagogen kan se med nya ögon och ge tips och råd utifrån det som förskollärarna kan jobba vidare med. Ylva beskriver att de själva har mycket kunskap att bidra med när det gäller barn i behov av särskilt stöd, men att ibland behövs en specialpedagog för att få en ny synvinkel på problemet. Att kunna ha någon att bolla tankar, funderingar och idéer med är något som hon uppfattar är betydelsefullt. Hon förklarar: “Jag tycker att
specialpedagogen är vårt viktigaste verktyg, särskilt när specialpedagogen kommer och ser det från ett
utanförperspektiv och hur man kan bolla (...) så jag tycker att specialpedagogen har hjälp otroligt mycket att vi har fått verktyg hur man göra och utvärdera”
Vi tolkar det som att Ylva anser att en specialpedagog är ett av deras viktigaste verktyg och att specialpedagogen därmed ses som en betydelsefull person. Om förskollärarna har märkt att ett barn skulle må bra av att få extra stöd i olika situationer kan de göra en handlingsplan för barnet, att de kan lägga upp arbetet själva. Däremot om problemet skulle kvarstå är specialpedagogen en bra tillgång och komma med nya verktyg, idéer och material.
Däremot råder det olika uppfattningar om hur enkelt det är att få tag i en specialpedagog. En del förskollärare uppfattar att det är enkelt att få tag i en specialpedagog medan andra förskollärare uppfattar att de inte får den hjälp de behöver. Birgit beskriver att de får handledning av
specialpedagog en gång i månaden på deras möten medan Ylva beskriver att de får kämpa för att få en specialpedagog. Många av de gångerna får de ingen specialpedagog och de får försöka lösa problemet själva. Det som Ylva förklarar vidare som blir lidande när de inte får tillgång till en specialpedagog är barnen, de barn som är i behov av särskilt stöd. Specialpedagogerna har hand om stora områden och därför kan vissa bli lidande för detta då de inte kan vara överallt på en gång. Tilda uppfattar också specialpedagogen som en viktig resurs i deras arbete och att när de väl får hjälp av specialpedagogen är hjälpen bra. Vi tolkar det som att förskollärarna upplever att när de har fått den hjälp de behöver har de fått de verktyg som de behöver däremot verkar det finnas en uppgivenhet när de inte får en specialpedagog.
Att ha en resursperson kopplad till ett barn är också något som förskollärarna uppfattar har betydelse för att kunna möta barn i behov av särskilt stöd. En resursperson kan vara inkopplad och jobba mot ett barn för att ge det barnet det stöd det behöver. Förskollärarna uppfattar det som betydelsefullt då det ger förutsättningar för barnet att få den hjälp och stöd som barnet har rätt till. Att det finns en person som kan vara de extra långa armarna, hjälpa barnet på toaletten, hjälpa vid påklädning eller matsituationer. Däremot tolkar vi det som att det även här finns olika uppfattningar om den hjälp förskollärarna får med att ha en resursperson i barngruppen. I många av fallen dras resurssystemet in och det kopplas enbart in resurspersoner mot barn som har ett fysiskt handikapp. De barn som är i behov av särskilt stöd när det gäller mer tillfälliga behov som utåtagerande, sociala svårigheter och språksvårigheter är det förskollärarna själva som får ta ansvaret för att lösa. De barn som är i behov
av särskilt stöd och som behöver en resursperson behöver påbörja en utredning som förskollärarna uppfattar har en lång beslutningsprocess innan barnet kan få en resursperson. Kajsa ger ett exempel på detta: “Resurssystemet för barn i behov av särskilt stöd det har ju tagits bort och för att de om möjligt ska
kunna få en resurs som kan hjälpa dem så behövs det en första utredning och det kan vara en jättelång beslutningsprocess”
Vi tolkar det som att Kajsa anser resurssystemet är en viktig del för dem att kunna möta barn i behov av särskilt stöd. Då gäller det framförallt barn med fysiska handikapp som kan behöva hjälp med påklädning eller toalettbesök. Vi förstår det som att det kan vara en underlättnad för förskollärarna om det finns en inkopplad resurs till barn med ett fysiskt handikapp. Däremot är oftast väntetiderna långa och barnen hinner börja skolan innan beslutningsprocessen är klar samt att det inte finns en garanti att barnen ens kommer ha tillgång till en resurs.
Att ha en resurs inkopplad finns det däremot olika uppfattningar från förskollärarna där de beskriver att när de väl har en resursperson i barngruppen kan det bli mer ett “vi” och “dem”. Ylva nämner att hon varit med om att barnet plockas ut ur barngruppen med sin resursperson för att göra andra aktiviteter än resterande barngrupp. Hon menar att barnen som har en resursperson upplevs bli mer låst till resursen än när resurspersonen inte är där, att barnen utmanas mer när resurspersonen inte är med. Det kan handla om att barnen blir mer inkluderat och interagerat om de är utan sin
resursperson och blir mer som en i gruppen. Ylva beskriver detta vidare: “Det är bra att ha den här
resursen därför att grupperna är stora och pedagogerna är få (...) ibland så tror jag att det är mera positivt, mera utmanande när det här barnet är utan sin resurs (...) det blir mer att kom så gör vi det här, jag håller dig i handen när du ska åka rutchkana och du kan vara med när vi sparkar boll”.
Vi tolkar det som att barnet blir mer inkluderat i olika aktiviteter om resurspersonen inte är med då det lätt kan bli att resursperson har planerat in någon specifik aktivitet för just det barnet. Barnet i detta fallet plockas ut ur gruppen för att göra något gemensamt med sin resurs samtidigt som Ylva uppfattar att barnet utvecklas mer när barnet får interagera med hela barngruppen. Det råder alltså olika uppfattningar om huruvida en resursperson egentligen är nödvändig eller inte. Vi tolkar det som att en resursperson kan vara bra i de praktiska situationerna som påklädning eller toalettbesök. Däremot går det även att tolka det som att det kan segregera barnen från barngruppen om barnet är ihopkopplad med en resurs.
En ytterligare viktig resurs i mötet med barn i behov av särskilt stöd uppfattar förskollärarna är dem själva, att de är engagerade förskollärare som möter varje enskild individ med respekt. Här upplever förskollärarna att det är av vikt att försöka fånga barnens intresse, att de aktiviteter de gör ska barnen tycka är kul. Att oavsett om det är till för språkträning eller träna på socialt samspel så ska barnen uppleva att det är roligt. Förskollärarna uppfattar att engagerade förskollärare är ett av det mest betydelsefulla i mötet med barn i behov av särskilt stöd, att förskollärarna kan känna glädje i deras yrke. Ingrid ger exempel på att om de känner glädje för sitt yrke förmedlar det en känsla till barnen att de märker att de är engagerade i sitt arbete att att barnen därmed kan känna sig trygga. Vi tolkar det som att de barn som är i behov av särskilt stöd i form av exempelvis språkträning ska kunna uppleva att de aktiviteter som förskollärarna planerar är roliga. Därmed krävs det engagerade förskollärare som har varit lyhörda och aktiva för att få syn på vad barnens intresse är.
Föräldrakontakt
En bra kommunikation och samverkan med barnens vårdnadshavare är också något som förskollärarna upplever är betydelsefullt i mötet med barn i behov av särskilt stöd. Att daglig kommunikation med barnens vårdnadshavare dels när de lämnar barnen men även hämtar dem uppfattas betydelsefullt då det skapar trygghet och förtroende för förskollärarna. En viktig grund för att ha en bra samverkan med barnens vårdnadshavare uppfattas vara att våga vara öppna med varandra, att vara öppna med att berätta om barnets svårigheter så att barnen kan få det stöd de behöver. Även att berätta för vårdnadshavarna att deras barn är i behov av särskilt stöd kan uppfattas som ett tufft och jobbigt samtal. Däremot ju tidigare man berättar för vårdnadshavarna desto
gynnsammare blir det för barnen, att inte blunda för det och tänka att det är något som växer bort. Ylva förklarar: “Och det är ju kommunikationen tillsammans med föräldrarna och våga vara öppen (...) och ju
tidigare man gör det desto gynnsammare är det ju, att man inte bara blundar och tänker att det här växer bort”.
Vi tolkar det som att kommunikationen med vårdnadshavarna kan ge en trygghet och ett förtroende för förskollärarna, att vårdnadshavarna förstår att de också besitter på mycket kunskap. Vi förstår det även som att kommunikation med vårdnadshavarna innan barnen börjar på en ny avdelning är något som uppfattas vara av stor vikt för att de ska kunna möta barn i behov av särskilt stöd. Att innan barnet börjar på en ny avdelning ha ett samtal med vårdnadshavarna om barnet, hur de har jobbat innan, vilket handikapp eller svårighet barnet har. Detta för att förskollärarna ska kunna ta fram och anpassa material så att man är beredd att kunna bemöta barnet när den börjar på en ny avdelning. Förskollärarna upplever även att den dagliga kommunikationen med vårdnadshavarna kan ge svar på tillfälliga behov exempelvis om barnet har varit väldigt tyst under dagen eller utåtagerande fast barnet vanligtvis inte brukar vara det. Därmed tolkar vi det som att det är viktigt att ha en bra och öppen kommunikation med vårdnadshavarna då det möjligtvis kan svara på varför barnet har visat andra sidor av sig själv under dagen. Även att det kan handla om att någon i familjen är sjuk, har gått bort eller att barnet har sovit dåligt under natten som gör att barnet visar andra beteenden än vad den brukar. Därmed förstår vi det som att en öppen och daglig kommunikation med vårdnadshavarna kan vara väldigt betydelsefull för att förskollärarna ska kunna möta barn i behov av särskilt stöd.
Däremot kan det även vara så att föräldrarna inte accepterar att deras barn är i behov av särskilt stöd, vilket gör att förskollärarna inte får kontakta någon resurs eller specialpedagog. Detta ger Ylva ett exempel på:
“Det är inte alltid föräldrarna accepterar när vi säger att ditt barn är i behov av särskilt stöd, det faller inte alltid i god jord och då blir det extra jobbigt för då har man inte föräldrarnas förståelse heller och då är vägen ganska lång att vi kan komma åt en specialpedagog eller resurs som kan hjälpa oss i vårt arbete och att det här barnet ska må bra, vara glad, att det blir en lyckad situation.”
Ylva ger ett tydligt exempel på hur det kan kännas när de inte får gehör av föräldrarna att deras barn är i behov av särskilt stöd. Det går att förstå Ylva på det sättet att hon upplever att det blir jobbigt när de inte har föräldrarnas förståelse och att deras arbete blir svårare att genomföra. Ylva förklarar vidare att det inte går att tänka att problem försvinner av sig själv utan att det är viktigt att man går till botten med det så fort som möjligt. Däremot om förskollärarna inte har föräldrarnas samtycke kan de inte kontakta ytterligare hjälp från specialpedagog eller få tillgång till en resurs till barnet.
Barngruppens storlek
Något som också har påverkan över hur mötet med barn i behov av särskilt stöd utfaller sig har att göra med barngruppens storlek. Förskollärarna uppfattar att en stor barngrupp påverkar barn i behov av särskilt stöd på det sättet att de inte kan ges samma förutsättningar som om barngruppen skulle varit mindre. Förskollärarnas uppfattningar har att göra mycket med tid när det gäller barngruppens storlek, att är barngruppen stor finns det mindre tid till att ge barnen som behöver det. Något som Tilda upplever blir tydligt de dagar då det exempelvis är lov är att barngruppen blir mindre, det blir lugnare och de har mer tid för att sitta ner med barnen och jobba med dem. Vidare menar Tilda att det skulle vara gynnsamt för samtliga barn om barngrupperna skulle skäras ner på och vara mindre. De skulle ha mer tid att jobba, hjälpa och stötta barnen men däremot har personaltätheten också en påverkan, om barngrupperna skulle skäras ner så tappar de personal. Det upplever förskollärarna blir ett dilemma, att de vill ha ner barngrupperna men då skärs det ner på förskollärare istället. För att barnen ska få mer tid går det att tolka som att att barngruppens storlek har betydelse för deras utveckling och lärande samt för att de ska kunna bli sedda och hörda på. Det går att förstå det som att förskollärarna ofta vill ge barnen så mycket tid men på grund av att barngrupperna är stora finns det risk att vissa barn hamnar i utkanten. Detta är något som förtydligas av Kajsa:
“Att har du svårt med inlärning och det är en stor grupp, då blir det ju ännu svårare (...) att dela in barnen i mindre grupper för att kunna hjälpa dem bättre, men i det stora hela ändå så är det 25 barn i en grupp eller 15 barn i en grupp så är det ju jättestor skillnad, dels att kunna ge dem tid men sen att ta, alltså som pedagog kan du ge dem mer tid att dem får ett mera lugn runt omkring sig.”
Att dela in barngruppen i mindre grupper är något som förskollärarna kan göra så de kan göra barngruppen mindre. Detta mycket för att barnen ska få vara delaktiga i olika aktiviteter där de får träna på olika områden. Utifrån vilket område som aktiviteten ska handla om, planeras aktiviteten utifrån enskilda barns behov. Det går att förstå det som att barn som är i behov av särskilt stöd mår bra av att bli indelade i mindre grupper då de lättare kan komma till ro och vara koncentrerade.
Samtidigt som att dela in barnen i mindre grupper uppfattas gynna barn i behov av särskilt stöd tolkar vi det som att det också är av vikt att de blir inkluderade i hela barngruppen. Att de val som förskollärarna gör när de plockar ur vissa barn kan ge barnen en exkluderingskänsla. När
förskollärarna planerar en aktivitet ska alla barn kunna delta så att barnen får känna att de är med i gemenskapen. Ylva förklarar att de inte brukar göra någon skillnad på om barnet har ett
rörelsehinder eller inte, utan att utifrån barnets behov så anpassar man aktiviteten så att alla barn kan vara med. Det handlar mycket om tankesätt, hur förskollärarna kan eliminera problemen och anpassa aktiviteter efter barnens behov. Nedan följer ett exempel från Ylva som talar om varför balansen mellan individ och grupp är en viktig beståndsdel att upprätthålla:
“När vi har våra temaarbeten och där är det här barnet verkligen interagerat. Men sen blir jag lite orolig att de plockas ut med saker som man kan göra naturligt tillsammans med de andra (...) Jag väljer att vara i gruppen så mycket som möjligt, inte plocka ut utan vara i gruppen så att barnet skulle känna att jag är här med alla (...) Och sen barn som har svårt att röra sig så avstår jag ju inte att göra en lek, en skogsstig eller äventyrsstig i skogen med balans eller krypa utan då får jag ju utmana det här barnet också och finnas nära”
Vi tolkar det som att dela in barnen i mindre grupper samt inkludera dem i hela gruppen uppfattas skapa olika möjligheter och svårigheter för barn i behov av särskilt stöd. Att dela in barnen i mindre grupper kan uppfattas vara en möjlighet för barnet att träna på exempelvis språket samtidigt som det kan uppfattas vara en svårighet då barnet inte inkluderas i hela barngruppen på ett naturligt sätt. Ylva beskriver i intervjun att hon anser att det blir mer utmanande och positivt när barnen integreras i barngruppen då barnet får känna sig inkluderat tillsammans med alla barn. Att oavsett om barnet har ett behov av särskilt stöd ska barnet bli integrerat med hela barngruppen istället för att enskilt plockas ut för att de behöver träna på något specifikt.