Betydelsen av inlevelse och visuellt stöd vid högläsning

varierande sätt.

En form av stöd, informationsredundans, kan vara att läraren hjälper eleverna att hålla koncentrationen med hjälp av bildstöd. Bildstödet hjälper eleverna i deras meningsskapande process, då bilder förmedlar innebörden i texten på ett annat sätt än när texten läses (se Walldén, 2019b). Eva nämner att med den bok de läser högt just nu används ett bildspel som finns till boken. Detta visar Eva på tavlan under högläsningen som en stöttning och för att eleverna gärna vill se bilderna:

…//…ja det är det ju för dom som har svårt att bara ta in…//…ljud liksom så då betyder det jättemycket att de har en bild…//…det är jättemånga som har svårt att fantisera sig in i hur det ser ut...//…här får de ju bilderna framför sig hela tiden. (Eva)

Även Kerstin betonar vikten av bilder och berättar att ett eget bildspel visas på tavlan till den bok de läser just nu:

…//…under tiden jag läser byter jag bild ibland för att dom ska ha någonting att hänga upp ögonen på för att kunna koncentrera sig bättre. (Kerstin)

Ursula däremot ser bilderna som en nackdel då eleverna inte får måla upp sina egna inre bilder. Att eleverna målar upp inre bilder är en del av första fasen av föreställningsvärldarna (se Langer, 2005). Ursula föredrar att låta eleverna måla inre bilder och ibland rita egna bilder i samband med läsningen:

Det är fint att inte visa bilder...//…jag tycker att det är väldigt viktigt att barnen lär sig det. Att själva kreera och skapa bilder i huvudet. Och den tar du helt bort om du

visar bilder. Ibland får barnen rita...//…när de lyssnar, för de kan ta bilder till sig och använda det. (Ursula)

Att visa bilderna i boken upplever lärarna kan störa mer än hjälpa då eleverna blir ivriga och läraren måste gå runt för att visa alla i klassen. Monica är en av lärarna som ser det som ett avbrott i den meningsfulla läsningen och ger exempel på hur man kan tänka kring visningen av bilderna. Vidare poängterar Monica däremot att det hade varit optimalt att visa bilderna digitalt på tavlan för att undvika ett stort avbrott i högläsningen:

...//…man skulle kunna visa bilderna sist exempelvis, eller någon enstaka bild men de böcker vi läser nu är det bilder på varje sida och det blir för långa avbrott tycker jag, att få visa alla bilder. Däremot får barnen gärna komma fram själva och titta på bilderna vid ett annat tillfälle…//…speciellt för dem som har lite torftigare ordförråd...//...som kan behöva det stödet, en del barn är ju väldigt duktiga på att skapa sina egna bilder…//…de är konstnärer liksom medans vissa barn…//…inte får upp en levande bild i huvudet av högläsning så de hade såklart blivit hjälp av det. (Monica)

En av våra frågeställningar, angående hur lärare kan stötta elever i samband med högläsning, ser vi många exempel på när vi analyserat intervjumaterialet. Utöver bilder är andra former av visuella stöd gester, inlevelse, ansiktsuttryck och rekvisita i form av utklädnad som både Kerstin och Eva nämner att de ibland använder, vilket är andra former av informationsredundans som vi tidigare nämnt (se Hammond och Gibbons, 2005).

Klä ut sig lite eller visa liksom, tända ljus skapar stämning eller gör någonting så att man får fångat ett intresse, att nu händer det nåt speciellt liksom, nu ska det här bli spännande, nu ska det här bli kul…//…sen så tycker jag det är viktigt att tempot, att man faktiskt tränar sig på att läsa högt...//…att inte läsa för fort, att läsa med inlevelse, alla dom där sakerna. Det är inte alltid så lätt…//…när man har en klass framför sig också att kunna hålla fokus och kunna fånga dom. Att kunna titta ner, titta upp och hitta tillbaka och verkligen få dem att fånga intresset och hålla ögonkontakt med dem under tiden. (Kerstin)

Vid genomförandet av högläsningen nämner två av lärarna att det är viktigt att leva sig in i det de läser. Eva poängterar röstens betydelse:

…//…gärna med olika röstlägen om det är olika personer som pratar så gör det lite levande och gärna ta in lite rekvisita om man har nån eller jag brukar gestikulera och visa grejer som nu knackar det på dörren, då brukar jag knacka. (Eva)

Likaså nämner Monica att det är viktigt med inlevelse. Monica betonar också vikten av “att bjuda på sig själv”:

…//…så man inte bara läser rätt upp och ner, att man verkligen vågar leva sig in i boken…//…skriker de i boken skriker jag är det att de viskar så viskar jag asså verkligen…//…och att man ändå är så trygg och skicklig när man sitter och läser att man även kan släppa läseboken och ha koll på de andra för att få ögonkontakt för att se var det bär hän liksom…//…men inlevelsen…//…jag tror det är det viktigaste. (Monica)

Att leva sig in i det man läser kan troligen engagera eleverna i vissa avseende och få dem att behålla fokus vid texten. Det är också ett sätt att träda in i och förstå det som läses, vilket ligger i linje med de två första av de fyra faserna i föreställningsvärldarna (se Langer, 2005). Samtidigt stöttar inlevelsen, som Monica nämner, eleverna att “läsa mellan raderna” genom att till exempel lyssna på tonläget i rösten (se Dysthe, 1996).