Här beskrivs pedagogernas uppfattning om vad de anser är ett professionellt förhållningssätt i mötet med föräldern på förskolan. De framträdande uppfattningarna om vad ett professionellt förhållningssätt är har sammanfattats i följande underrubriker: Pedagogernas uppfattning om föräldern som expert på sitt barn, Pedagogernas uppfattning om synliggörandet av professionen gentemot föräldern och Pedagogernas uppfattning om den samverkan och samtal som måste äga rum.
5.2.1 Pedagogernas uppfattning om föräldern som expert på sitt barn
”(…) vi kan mycket om barnen men de kan allra mest om sitt eget barn (…) de känner sitt barn på ett sätt som jag inte gör (…) vi ser olika saker (…).” (Pedagog J)
”(…) man får föräldern att känna att den är den viktigaste personen för sitt barn (…) föräldern får känna att de kan bäst om sitt barn (...) vi ska ta till oss det (...).” (Pedagog C)
”Vi kanske tycker att barnet är på ett vis här medan föräldern inte tycker att det stämmer med bilden hemma (…) man får lite information om hur de ser på saker och på sitt barn (…).” (Pedagog B)
”(…) jag måste anse att dom klarar sin situation och kan det dom kan med sina barn, det får jag ta till mig och lyssna på och lära, för dom har ändå den största kunskapen om sina barn.” (Pedagog I)
De flesta av pedagogerna menar att de ska låta föräldern vara expert på sina barn. Även om de i egenskap av professionella utövare har mycket kunskap kring barnet och barn i allmänhet så är det föräldern som vet mest om just sitt barn. Denne har en kompetens som pedagogerna menar att de inte har kring det aktuella enskilda barnet. Pedagogerna menar även att föräldern ska få känna sig kompententa kring sitt barn i mötet på förskolan. Genom att se föräldern som kompetent kan pedagogen få reda på information som vidgar helhetsbilden av det enskilda barnet. Pedagog J förklarar att hon kan mycket om barn i allmänhet och i synnerhet mycket kring pedagogik. Dock säger hon att föräldern känner sitt barn på ett vis som inte hon gör, utanför förskolans värld. Både hon och pedagog B menar att förälder och pedagoger ser olika saker hos barnet och att det finns en bild av barnet på förskolan och en utanför den. Detta måste de ta till sig menar de och därmed vidga sin syn på barnet. Pedagog C och I menar att de genom sitt agerande ska få föräldern att känna sig som experter på sitt barn. Föräldern ska känna sig kunnig och kompetent, och inte bara det utan pedagogen ska också anse detta. Det ska alltså inte bara förmedlas till föräldern utan detta synsätt ska också finnas hos pedagogen.
Genom att slå ihop sina kunskaper så breddas den (Schön 1995/2003). I gemenskapen mellan förälder och pedagog finns kunskap och i den lär båda parter. När den slås ihop
kring barnet så breddas den. När pedagogen lyssnar på föräldern och ser denne som kompetent så gynnas barnets utveckling och lärande eftersom kunskap slås ihop.
När kunskaper slås ihop och olika åsikter ses som tillgångar så uppstår en jämbördighet i samarbetet. Både pedagog och förälder blir då experter men på varsitt håll (Paulsen, 2013). Pedagogen beskriver detta jämbördiga samarbete och utifrån det menar vi att hon inte vill mästra över föräldern och därmed sätta sig över denne.
Med rätt inställning till föräldern och dennes kompetens kan pedagogen uppnå ett professionellt förhållningssätt i mötet med föräldern (Holm, 1987/2001). Denna menar vi synliggörs i pedagogernas uppfattningar. Artefakterna i detta sammanhang menar vi är förståelse, följsamhet, språk och empati. Med hjälp av dessa kan pedagogen tänka och agera samt lösa problem som kan uppstå i detta möte med föräldern.
5.2.2 Pedagogernas uppfattning om synliggörandet av professionen
gentemot föräldern
”(…) dom ska få en insikt i hur vi arbetar och varför vi gör saker och ting (…).” (Pedagog I)
”Man visar sin professionalitet som personal i samarbetet med föräldern (…) visar det genom att inte prata privat (…) vi pratar om vad vi kan i vår profession (…).” (Pedagog C)
”(…) Jag måste vara tydlig med att detta är min roll och såhär tänker jag (…) de får en trygghet genom mitt professionella bemötande då jag visar dom att jag vet vad jag gör och att jag kan mitt jobb.” (Pedagog A)
”(…) man måste vara professionell (…) man får inte blanda in för mycket känslor. Där är föräldrar som behöver prata väldigt mycket men det kan jag ju inte göra hur mycket som helst. Att vara professionell är att hålla detta inom en rimlig nivå (…) att komma nära men inte för nära (…).” (Pedagog E)
”(…) jag förmedlar sakerna proffsigt (…) jag tänker på mitt förhållningssätt när jag säger det och hur jag säger det (…) även om det inte är en positiv sak så säger jag det på ett proffsigt sätt.” (Pedagog F)
Det finns liknande uppfattningar hos pedagogerna kring sin profession och hur betydelsefullt det är att synliggöra denna för föräldrarna. Genom att göra det så utstrålar pedagogerna säkerhet och trygghet i mötet med föräldern, vilket smittar av sig på föräldern. Pedagogerna menar hur detta leder till att överlämnandet av barnet till förskolan underlättas. Pedagogerna beskriver hur de genom att vara tydliga och inte för privata synliggör professionen. Pedagog E beskriver det som nära men inte för nära och menar också att hon inte skall bli kompis med föräldern. Pedagogerna menar att det måste finnas en distans mellan förälder och de själva om professionen skall synliggöras. Pedagog C, A och F betonar den språkliga kommunikationen som ett synliggörande av professionaliteten - genom att berätta och på det sättet visa föräldern vad de kan. Pedagogerna menar att professionen måste synliggöras för föräldern om pedagogen skall kunna agera på ett professionellt vis.
Artefakten fungerar som ett redskap för människan när den hjälper henne att bemästra olika situationer, tänka och agera (Vygotskij 1934/2001). Vi menar att pedagogerna använder professionaliteten som en artefakt för att synliggöra och behålla sin position på förskolan. På detta vis skapas tydliga gränser mellan förskolan och världen utanför och mellan den professionella pedagogen och föräldern. Vi hävdar att dessa tydliga gränser kan ha en negativ effekt på etablerandet av jag-du-relationen eftersom föräldern inte anses kunna bidra med kunskap till förskolan. Paulsen (2013) beskriver jag-du- relationen som betydelsefull i mötet med föräldern på förskolan. Vi menar hur dessa tydliga gränser kan ha en negativ effekt på denna relation, vilket kan leda till att pedagogen blir experten och relationen inte jämbördig.
I samtalet med varandra kan kunskap och färdigheter utvecklas. Parterna delar erfarenheter med varandra (Paulsen, 2013). Därför menar vi att samtalet är ett viktigt redskap för pedagogerna när de vill synliggöra sin profession.
Hur pedagogen använder sin kunskap i detta möte med föräldern avgör vilken grad av professionalitet hon kan uppnå (Holm, 1987/2001). Flera pedagoger betonar tydligheten i mötet, vilket kan härledas till det professionella förhållningssättet och som anses vara en viktig del i det.
5.2.3 Pedagogernas uppfattning om den samverkan och samtal som måste
äga rum
”(…) om vi behöver göra en handlingsplan för barnet så har jag en tydlig och rak kommunikation (…) barnet ska inte känna av att jag varit i kläm med en förälder utan det är jag och föräldern som har ett problem, det får vi reda upp (…).” (Pedagog B) ”(…) vi samarbetar för barnets skull (…).” (Pedagog C)
”(…) vi hittar andra vägar för att nå föräldern om hon inte vill (…) för om dom inte vill så får inte situationen glida mig ur händerna, är det viktigt måste jag ha samtalet ändå (…).” (Pedagog I)
”Utvecklingssamtalet är mer ordentligt, jag pratar inte om mig själv utan då är det en timme om barnet. (…) sen kan chefen också säga att de föräldrarna är oroliga och vill att vi ska prata lite extra med dom.” (Pedagog G)
”(…) har du inte ett bra samarbete med föräldern så kan det förstöra relationen så det är viktigt att kunna samtala med dom.” (Pedagog F)
”(…) man måste vara professionell även om man inte alltid tycker att det är fantastiskt roligt (…) så måste jag kunna samtala med föräldern (…) det är något som man ska lära sig och nåt som du bara ska kunna.” (Pedagog E)
Samtliga pedagoger har samma uppfattning kring samverkan med föräldern; den måste äga rum för barnets skull. De menar att samverkan måste fungera och samtal måste äga rum, annars skapas inte de bästa förutsättningarna och en bra miljö för barnet på förskolan. Pedagog B och F menar att barnet inte skall drabbas av en dålig relation mellan förälder och pedagog, eller om något negativt har hänt som måste tas upp. De menar att detta är att vara professionell – att trots sämre relation med föräldern skall mötet fungera. Pedagog I berättar att samtal måste äga rum och om föräldern är motvillig så måste hon hitta andra vägar för att nå fram. Pedagog G tar upp utvecklingssamtalet som ett samtal som måste äga rum och fungera och berättar även om hur hennes chef kan be henne prata lite extra med en förälder för att förbättra relationen och därmed underlätta för barnet. Dessa olika typer av samtal, formella och informella, menar pedagog G kan lugna förälderns oro. Pedagog F och E menar att det
är professionellt att alltid kunna prata med och möta föräldern, trots att det inte alltid är roligt eller lätt. Pedagog E är tydlig och berättar att hon inte agerar professionellt om hon inte genomför samtal med föräldern.
Förskolans personal står idag inför ett socialt utvidgat uppdrag där de måste samverka och samtala med föräldern. En god relation skall upprättas och för att det skall kunna genomföras måste samverkan och samtal äga rum. Barnet gynnas genom samverkan och samtal (Tallberg Broman, 2013). Detta tydliggör samtliga pedagoger genom sina uppfattningar. I pedagogernas uppfattningar uttrycks en oro för de föräldrar som är svåra att nå, men de framhåller att samverkan och samtal ändå måste äga rum. De menar också att de känner ett ansvar för samtalen, både positiva och negativa. Tallberg Broman (2013) belyser att det kan vara komplicerat då pedagogen ofta främst har pedagogiska verktyg och inte de som krävs för att möta föräldern.
Genom att alla parter får synliggöra sina argument kan ett deliberativt samtal äga rum (Englund, 2000). I pedagogernas uppfattningar ser vi hur de strävar efter detta. Pedagogerna menar att de är professionella genom att veta vad som skall göras, varför och hur det skall göras. Detta kan härledas till samverkan och samtal – som pedagog F menar; ”det är något som skall kunnas.” I det professionella förhållningssättet måste en genuin förståelse finnas för föräldern och pedagogen måste vara medveten om hur hon bemöter dem, likt det Holm (1987/2001) belyser. Detta är återkommande i samtliga pedagogers uppfattningar.