Vad gäller betyg och bedömning har jag redan ovan skrivit att samtliga intervjudeltagare konstaterat att kursplanerna missgynnar elever med diagnos inom AST. Detta påverkar bedömning på ett sätt som kan negativt på vissa sätt och positivt på vissa sätt. En positiv
88
Pierre, Jon (Red.); s. 181
39
aspekt som flera lyfter är att det nya betygssystemet är tydligare, något som gör att lärare bättre kan undervisa det de ska. Detta gör också att det är lättare för eleverna att veta vad som behöver göras. Det som däremot är svårt är att elever som lärarna möter ofta redan har dåligt självförtroende. Att då presentera en kursplan som de har en mycket liten chans att nå är svårt. Några av intervjudeltagarna berättar att de visar de mål som eleverna har en chans att uppnå, ibland visar de alla mål och ibland tycker de inte att det finns någon poäng att visa några alls. Att för en lärare avgöra vad i dessa mål som eleven inte klarar på grund av funktionshinder är väldigt svårt. Att pysa något kräver just att det är på grund av
funktionhinder, det ska dessutom vara så att eleven aldrig kan klara just detta mål. Framförallt har intervjudeltagarna berättat om svårigheten med vad som händer efter grundskolan, om de pyser ett betyg så syns inte det i betyget. I kommande skolgång kan då eleven mötas av dålig anpassning och oförståelse fram tills nästa lärare uppfattat just detta funktionshinder. Detta ger en mycket svår situation för både pedagogisk personal och för elever. En stor oro finns kring var dessa elever ska hamna efter grundskolan, om de går vidare till gymnasiet finns oron efter gymnasiet istället. Detta kopplar jag till den brist på alternativ som råder, såväl under tiden man går i grundskolan som efter. Det går även att koppla till det som någon intervjudeltagare tar upp, att det finns mindre möjligheter att koppla läroplaner till sociala mål, alltså att träna på att fungera i samhället.
40
Slutsats & Diskussion
Slutsatsen av detta examensarbete är mångbottnad men jag tar det utifrån varje frågeställning.
Hur ser de tillfrågade intervjudeltagarna på förändring av skollagen, sett ur deras verksamhets perspektiv?
Detta är en väldigt bred frågeställning vilket inte ger något enkelt svar. Men för mig var det viktigt att intervjudeltagarna skulle få möjlighet att beskriva sin syn utan några större gränser. Detta för att lokalisera de problem och fördelar som kan finnas. Jag skulle vilja påstå att intervjudetagarna har ett helhetsperspektiv utifrån varje enskild elev. Med detta menar jag att de ser på förändringen av skollagen utifrån den enskilda elev som den
påverkar. Samtidigt har de ett helhetsperspektiv i den bemärkelsen att de ser till varje elevs hela skolgång och även fortsättning efter detta. Det går inte att ge ett entydigt svar om huruvida elever med diagnos inom AST läser inom grundskolans läroplan är bra eller inte. Den generella ståndpunkten om lagändringen är att den går att förstå och samtliga
intervjudeltagare ser, till varierande grad, både fördelar och nackdelar med den. För att svara mer specifikt på vad som är bra och inte så går jag in mer på de två följande frågeställningarna:
Hur uppfattar intervjudeltagarna att lagändringen påverkar eleverna? Hur uppfattar intervjudeltagarna att lagändringen påverkar pedagogik och
bedömning?
De positiva perspektiv som intervjudeltagarna ser i förändringen av skollagen är de rättigheter som följer för dessa elever. De har nu en lagstadgad rättighet att få läsa i grundskolan, detta leder till möjligheter i framtiden som gymnasium och högskola. De har också rätt att inte kategoriseras som utvecklingsstörda, något som samtliga
intervjudeltagare ser som en självklar individuell rättighet. De uppfattar också läroplanerna som att de passar den samtid vi lever i bättre, även om de inte är lättare för denna
41
När det kommer till intervjudeltagarnas uppfattningar om negativ påverkan för eleverna på grund av förändringen av skollagen så handlar det även i detta
sammanhang ett helhetsperspektiv. Exempel på ett problem som uppenbarat sig medan jag gjort intervjuerna är oron för var eleverna ska hamna efter grundskolan. För de som
kommer vidare till en gymnasieutbildning är oron inte lika stor, men för de som inte kan leva upp till grundskolans mål är den desto större. Bristen på alternativ blir här extra tydlig och flera av intervjudeltagarna oroar sig för vad som ska hända eleverna, ”Kommer dom bli hemmasittare…”90
frågar sig intervjudeltagare 1.
Ett annat problem som jag funnit är att det finns en oro för bristfälligt individuell anpassning för elever med diagnos inom AST. Samtidigt ska alla dessa elever fogas in i en läroplan som långt ifrån alla har speciellt stora möjligheter att klara.
Intervjudeltagarna är inte alltid överens om var eleverna passar bäst, men de är överens om att det på olika sätt finns problem i det skyddsnät som ska leda till att de får en plats i samhället. Intervjudeltagarna vittnar om oförmåga till anpassning i tidigare och nuvarande skolgång som får förödande konsekvenser för elevernas möjligheter i grundskolan. På sätt och vis är detta alltså på grund av hur deras funktionshinder yttrar sig, men det betyder inte nödvändigtvis en oförmåga att uppnå målen för grundskolans läroplan. Tvärtom kan grundskolan ses som en möjlighet så länge anpassningen fungerar.
Jag hävdar att den lagändring som kategoriserar alla elever med diagnos inom AST till grundskolan är ett av problemen i detta. Många elever med diagnos inom AST missgynnas till den grad av kursplanerna och betygssystemet i grundskolans
läroplaner att det leder till misslyckande, lägg till detta en tidigare misslyckad skolgång så är chanserna ännu mindre. Att kräva bättre anpassning från skolor och ha en definitiv kategorisering på detta sätt går enligt mig inte ihop. Likt flera av de som jag har intervjuat ser jag det som mer rimligt att ha ett alternativ där grundskolans läroplan kan utgöra en varierande del av utrymmet, men att det är mer fokus på att anpassa till individen. Ja, det kräver resurser och ja, det kräver omstrukturering av hela skolan, men detta är en senare fråga. På frågan om det är rimligt att alla elever med diagnos inom AST kan anpassas till grundskolans läroplan svarar jag nej. Målet borde enligt mig vara att anpassa grundskolans läroplan och verksamhet till alla, alltså varje enskild elevs förutsättningar. Vare sig det gäller sociala förutsättningar, funktionshinder eller kunskapsnivå.
90 Intervju 1.
42
En annan slutsats jag dragit grundar sig i den uppfattning intervjudeltagarna haft att grundskolan inte är så bra på att anpassa sig till elever med speciella behov kombinerat med bristen på direktiv i mottagandet av elever med diagnos inom AST. Jag tror det är farligt att förlita sig på att kommuner kommer satsa tillräckliga resurser för att klara detta uppdrag utan att det finns tydliga direktiv. I ”dåliga tider” riskerar dessa elever att drabbas hårdare om bra skyddsnät saknas, något som får effekt i hela deras skolgång.
En annan slutsats91, som styrks av intervjudeltagarnas uppfattningar och skolinspektionens rapporter, är den att det krävs omfattande arbete för att
kompetensutveckla grundskolan så att de klarar dessa elever. Detta måste ske utifrån ståndpunkten att varje elev med diagnos inom AST har olika funktionshinder och kräver olika typer och grader av anpassning. Många ser ökad kunskap som grunden för en bra anpassad skola för elever med diagnos inom AST, vare sig det gäller ”specialskola” eller vanlig grundskoleklass. Här skulle jag vilja se tydliga riktlinjer i den nya lärarutbildningen då dessa elever tillhör alla lärares elever. Vidare påverkar detta också den fysiska
integreringen av elever med diagnos inom AST i grundskolan. Med mer kunskap om bra individuell anpassning kan fler elever läsa i ”vanlig grundskoleklass”, något som varit uppe för diskussion bland samtliga intervjudeltagare. Jag ser det, likt dem, som önskvärt att så många som möjligt ska kunna gå i vanlig grundskola men oroas också av att elever ska missgynnas på grund av brister i anpassningen.
Anledningen till att det är relevant att göra en studie om detta är för att skapa diskussion. Lärare, som jag själv, som snubblat in på detta område får viss erfarenhet. Men de som aldrig jobbat i en verksamhet för elever med diagnos inom AST och har behörighet att undervisa dessa elever kan helt plötsligt bli tvungna att skaffa sig kunskap. Så till vida att detta inte redan är gjort från skola, kommun eller stat. Därför tycker jag att detta är högaktuellt och kräver omfattande studier och diskussion.
Slutligen vill jag konstatera att denna studie kan uppfattas som mer deskriptiv, där de problem som finns beskrivs. För mig är detta en slutsats i sig, att vidare utredningar och fokus på elever med diagnos inom AST krävs för att garantera en bra skolgång. Det räcker inte med att skriva i lagar att elever med diagnos inom AST har samma rättigheter som andra för att skolan ska förändras, konkreta insatser krävs. Det krävs djupare studier för att veta exakt hur dessa skulle genomföras, men några förslag från mig är:
91
43
Större involvering av pedagogisk personal i utredningar inför placering.
Kunskapsutveckling med mål att öka grad av anpassning för elever med diagnos inom AST.
Möjlighet till anpassning av målen för de som enligt pedagogisk utredning har svårt att möta grundskolans krav.
Större samarbete mellan de olika årskurserna för att försäkra bra övergångar. Fler alternativ efter grundskolan både för de som klarar krav och de som inte gör
det.
Tydligt riktade resurser för att ge grundskolan de medel som behövs för ovanstående punkter.