4. TREDJE MANS STÄLLNING VID UTMÄTNING
4.3 BEVISNING BETRÄFFANDE ÄGANDERÄTTSPRESUMTION
4.3.1 Allmänt om presumtionens brytande
Presumtion om att egendom som är föremål för utmätning tillhör gäldenären kan brytas om tredje man lyckas motbevisa presumtionen.121 Beroende på hur stark presumtion som finns till
att egendom ägs av gäldenären, varierar bevisningsstyrkan som tredje man måste framlägga till stöd för sitt anspråk. Beträffande de presumtioner som gäller ensambesittning122, lagfart samt inskrivning ter det sig naturligt att det ska klarläggas att egendomen tillhör tredje man för att presumtionen ska brytas123. Det ska framgå att egendom tillhör tredje man. Emellertid förefaller bevisstyrkan vara annorlunda beträffande presumtion för äganderätt till egendom som finns i gemensam besittning mellan gäldenär och dennes make, maka eller sambo.124 Av lagens förarbeten framgår att det inte bör ställas särskilt höga beviskrav för att bryta äganderättspresumtionen för egendom mellan makar och sambor. Det bör till exempel inte ställas stora krav på bevisningen som krävs för att det ska framgå att part som sammanbor med gäldenär är ensamägare till egendom som finns i gemensam besittning. Det bör även beaktas att det vid samboende kan vara svårlöst att säkra bevisning om äganderätt till egendom som finns i gemensam besittning, vilket motiverar att KFM vid bedömningar ska ta hänsyn till faktiska förhållanden som råder, exempelvis egendomens beskaffenhet.125 De förutsättningar som krävs för att bryta gäldenärens äganderättspresumtion till egendom som finns i gemensam besittning beror på vilket anspråk som görs gällande. Görs anspråket gällande på ideell andel i egendom som utmärks av samäganderätt eller görs anspråket gällande på egendomen i sin helhet?126
4.3.2 Rekvisitet ”framgå”
Beträffande anspråk som make eller sambo gör på viss egendom i dess helhet är kravet på bevisningens stryka annorlunda, jämfört med när anspråk görs på ideell andel i samägd
120 Heuman, Lars, 2007, sid 146. 121 Torkel, Gregow, 2012, sid 148.
122 Avser de fall när gäldenären har egendom i egen besittning. Se 4 kap. 18 § första stycke UB. 123 Se exempelvis 4 kap. 18 § andra stycket UB och 4 kap. 24 § UB.
124 Gregow, Torkel, 1987, sid 40. – Hädanefter används endast make eller sambo –. 125 Prop. 1980/81:8, sid 1211.
egendom. I lagtexten127 föreskrivs det att det ska framgå att egendom tillhör make eller sambo för att gäldenärens äganderättspresumtion ska brytas.128 Att det ska framgå att tredje man är ägare av egendom är ett långtgående beviskrav, närmast synonymt med begreppen utrett,
klarlagt, visat eller styrkt. Vem som besitter egendomen är en väsentlig grund för bevisningen
och för att presumtionen ska brytas. Besittning av egendom stödjer presumtionen om att innehavaren är ägare, således krävs det stark bevisning för att tredje man ska lyckas freda egendom från utmätning som finns i gäldenärens besittning.129 Make eller sambo kan till exempel med hjälp av skriftlig handling styrka sin äganderätt till egendom som finns i gemensam besittning med gäldenären. En faktura, ett avbetalningskontrakt eller ett gåvobrev utgör exempel på skriftliga handlingar som kan freda egendom från att utmätas för gäldenärens skulder.130
I NJA 1983 s. 410 var frågan om en utmätt personbil ensamt tillhörde gäldenärens maka. Bakgrunden till fallet var att KFM hade utmätt en personbil för gäldenärens obetalda skatter. Gäldenärens maka hävdade sig vara ensam ägare till bilen och anförde besvär med yrkande att utmätningen skulle upphävas. Makan anförde till stöd för sitt äganderättsanspråk att hon bland annat hade förvärvat bilen genom avbetalningsköp år 1980, stod som ägare till bilen i bilregistret och att hon hade upptagit bilen som förmögenhetstillgång i sin deklaration för taxeringsåret 1982. RSV, som företrädde borgenären, framlade dels att gäldenären sedan länge hade skatteskulder vid tiden för när bilen förvärvades, dels att makan saknade inkomster för de senaste fem åren. Utöver angivna förhållanden hade makan år 1980 även antecknats som ägare till en trailer samt förvärvat en fastighet år 1981. Med bakgrund i angivna omständigheter ansåg RSV att makan inte var ägare till personbilen, utan att paret enbart försökt framställa det så, i syfte att maken utåt sett ska anses sakna tillgångar till betalning av sina skatteskulder.
En enhällig HD fastställde i korta domskäl att det i målet ej framgick att bilen tillhörde makan. Hon kunde inte styrka sin äganderätt och lyckades inte bevisa att bilen tillhörde henne, varför den enligt 4 kap. 19 § UB ansågs tillhöra gäldenären. HD lämnade makans besvär utan bifall.
127 Se exempelvis 4 kap. 17-‐18 och 24 §§ UB. 128 Gregow, Trokel, 1987, sid 192.
129 A.a., sid 249 & 253. 130 KFM:s handbok, sid 265.
I NJA 1984 s. 132 hade KFM utmätt en travhäst för en gäldenärs skulder. Vid utmätningstillfället befann sig hästen hos en travtränare, gäldenären hade således inte fysisk besittning av hästen. Travtränaren gjorde inte anspråk på att äga hästen, däremot anförde gäldenärens maka besvär och yrkade att utmätningsbeslutet skulle upphävas på grund av att hon stod som ensam ägare till hästen.
Till stöd för sitt anspråk åberopade makan ett köpeavtal, som utvisade att hon hade köpt hästen för 15 000 kronor, fakturor avseende köpet samt ett intyg som makans mor hade utfärdat, vari modern försäkrade att hon för förvärvet av hästen hade försträckt dottern 20 000 kronor. KFM kom med ett yttrade om att makan inte hade de ekonomiska möjligheter som krävdes för att förvärva och äga hästen. Till exempel hade hon under långa tidsperioder varit arbetslös och vid ett flertal tillfällen erhållit försörjningsstöd. Dessutom levde makans moder på en vanlig änkepension och saknade möjlighet att låna ut 20 000 kronor till dottern under den tid hon erhöll försträckningen. RSV, som företrädde borgenären, framlade att makan varken hade upptagit innehavet av hästen eller den påstådda skulden i sin självdeklaration. Däremot ansågs gäldenären ha haft goda ekonomiska förutsättningar till förvärv och innehav av hästen. HD konstaterade att hästen vid utmätningstillfället antingen var i gäldenärens ensamma besittning eller i båda makarnas besittning, därmed förelåg en presumtion enligt 4 kap. 18-19 §§ UB, för gäldenärens äganderätt. Med bakgrund i makans åberopade bevisning ansåg HD att det inte framgick att hästen tillhörde henne.
4.3.3 Rekvisitet ”görs sannolikt”
Om makes eller sambos anspråk avser ideell andel är det tillräckligt att det görs sannolikt att det föreligger samäganderätt med gäldenären. Uttrycket görs sannolikt, som återfinns i 4 kap. 19 § första stycke UB, kan utgöra ett liktydigt begrepp med sannolika skäl, vilket återfinns i 4 kap. 22 § första stycke UB. I 4 kap. 22 § första stycke UB föreskrivs att det erfordras sannolika skäl för att utmätning, med förbehåll för tredje mans rätt, ska få ske när presumtionsreglerna i 4 kap. 17-19 §§ UB inte är tillämpliga. Samma beviskrav ställs upp när föreläggande enligt 4 kap. 20 § UB ska meddelas till tredje man. Beviskravet som ställs upp i 4 kap. 20 & 22 §§ UB torde innebära att både gäldenärens äganderätt och tredje mans äganderätt ska framstå som mera troligt än att äganderätt inte föreligger, dock har sannolikhetskravet i 4 kap. 19 § första stycke UB inte lika stark betydelse.131
I 4 kap. 19 § första stycke UB föreskrivs att presumtionen bryts om make eller sambo gör det sannolikt att lös egendom som finns i gemensam besittning med gäldenären samägs enligt SamägL, eller om det framgår att egendomen inte tillhör gäldenären.132 Bestämmelsen utgår från att gäldenären är ensam ägare till egendom som finns i gemensam besittning.133 Att enbart påstå att egendom som finns i gemensam besittning är samägd anses inte vara tillräckligt, utan det krävs en ytterligare faktor som talar för att ett samäganderättsförhållande föreligger.134 En faktor som tillmäts betydelse, men som inte är särskilt stark, är när det på en faktura framgår att båda makar eller sambor anges vara köpare till egendom. Därmed krävs det inte mycket för att stödja ett anspråk på ideell andel i egendom för att uppfylla viss sannolikhetsgrad.135 Görs det sannolikt att make eller sambo är samägare till egendom som kan komma att utmätas, får enbart gäldenärens andel i egendomen utmätas. Med bakgrund i att invändningar om äganderätt vanligen tar sikte på egendom i sin helhet, medför det att bestämmelsen i 4 kap. 19 § första stycke UB sällan tillämpas. Blir det dock aktuellt att utmäta en andel i viss egendom kan 8 kap. 8 § UB aktualiseras och beslut om att sälja hela egendomen meddelas.136