5. ANALYS
5.4 TREDJE MANS RÄTT VID UTMÄTNING
5.4.2 Presumtionens betydelse och beviskravens innebörd
För att egendom ska kunna utmätas krävs det att egendomen ägs av gäldenären, innebärande att gäldenären ska presumeras vara ägare till egendomen. Eftersom egendom som ska utmätas kan ägas av tredje man är det av betydelse att tredje man lyckas bevisa att egendomen inte tillhör gäldenären. Det sätts höga krav på tredje mans bevisning. På grund av att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken part som äger viss egendom, särskilt när två makar har egendom i gemensam besittning, har gäldenärens make eller sambo fått en viss bevislättnad176.
Att det ska framgå att egendom inte tillhör gäldenären kan tyckas vara en bevisgrad som inte är särskild hög eller svår att uppnå. Men i och med att makar och sambor, i flesta fall, gemensamt besitter egendom kan svårigheter uppstå vid bevisning om vem som är ägare till egendomen. Av HD:s kortfattade domskäl i NJA 1983 s. 410177 kan det konstateras att bevis som till exempel ägarregistrering inte ansågs utgöra tillräcklig stark bevisning för att göra det sannolikt att bilen tillhörde gäldenärens maka. I målet saknades därutöver dels kvitton som skulle stärka makans påstående om att hon hade förvärvat bilen på avbetalning, dels kunde makan inte bevisa att hon finansiellt kunde förvärva bilen.
I NJA 1984 s. 132178 kunde gäldenärens maka däremot både framlägga ett köpeavtal
beträffande förvärvet av hästen och visa fakturor på köpet. Trots bevisningen som makan framlade saknades bevis på att makan hade ekonomiska möjligheter för att kunna äga hästen, trots att modern försträckt pengar till henne. HD ansåg således att det inte framgick att makan var ägare till hästen. Ur domen kan det utläsas att det krävs att tredje man måste kunna bevisa hur egendom har finansierats och sin rätt till egendomen, som enligt författarens mening är ett rimligt krav. Om part inte kan bevisa hur ett förvärv av viss egendom har finansierats och inte heller bevisa att denne har rätt till ett ägande av egendomen uppstår frågor kring hur egendomen har förvärvats och vem som rätteligen är ägare till den. Är part rätt ägare av viss egendom torde bevissvårigheter inte uppstå och inte heller äganderättskonflikter.
Det finns likheter mellan de två fallen, eftersom båda makar lyckades bevisa att de, på ett eller annat sätt, hade förvärvat respektive egendom. Men vad de ej lyckades med var att fullt styrka
176 Se avsnitt 4.2.1, andra stycket. 177 Se avsnitt 4.3.2, andra stycket. 178 A.a., fjärde stycket.
sin rätt till egendom som deras anspråk avsåg. Både finansiering av hur tredje man har förvärvat viss egendom och skriftlig bevisning tycks gå hand i hand, lyckas tredje man bevisa dem båda torde beviskravet framgå ha blivit uppfyllt. Om det enbart hade varit tillräckligt att lägga fram skriftlig bevisning av ett förvärv skulle troligtvis skenhandlingar, som syftar till att freda egendom från att utmätas, uppstå. Trots att tredje man lyckas bevisa att denne har haft ekonomiska möjligheter för att kunna finansiera ett förvärv samt haft skriftlig bevisning på förvärvet, är det troligt att skenhandlingar ändå förekommer. Till exempel genom att en gäldenär överför medel till tredje mans konto, för att denne sedan ska förvärva egendom och framstå som ägare. Sådana transaktioner torde dock, genom utredning av kontotransaktioner, kunna bevisas och ogiltigförklaras. Trots att det är sannolikt att skentransaktioner förekommer medför de beviskrav som finns till försvårade omständigheter för att framgångsrikt lyckas genomföra sådana transaktioner.
Beträffande beviskravet görs sannolikt, i 4 kap. 19 § första stycke UB, tycks kravet inte vara tillräckligt för att bryta gäldenärens äganderättspresumtion. Som redogjorts för anses inte uppvisande av en faktura eller ett kvitto vara tillräckligt för att bryta äganderättspresumtionen mellan makar179. Att egendom samägs mellan makar är sedvanligt, men att makar särskilt har
avtalat om att samäga egendom enligt SamägL är troligtvis inte lika vanligt förekommande. Om make eller sambo kan bevisa att paret samäger egendom enligt SamägL är det enbart gäldenärens andel som får utmätas. Den problematik som uppstår är dock att ett äganderättsanspråk vanligtvis tar sikte på hela egendomen, vilket kan aktualisera utmätning enligt 8 kap. 8 § UB180. Därmed uppstår problem för gäldenärens make eller sambo, som hävdar att paret samäger egendom enligt SamägL, eftersom egendomen i sin helhet kan komma att utmätas trots att gäldenärens äganderättspresumtion har brutits. Därmed tycks det vara rimligt att 4 kap. 19 § första stycke UB sällan tillämpas, eftersom bestämmelsens utfall inte ter sig vara till nytta för samägande tredje man.
Om tredje man lyckas göra det sannolikt att egendom inte tillhör gäldenären kan tredje man enligt 4 kap. 20 & 26 §§ UB få ett föreläggande om att väcka talan.181 I samband med att ett föreläggande om att väcka talan meddelas kan äganderättskonflikten till viss del flyttas över från att vara en konflikt mellan gäldenär och tredje man till att vara en konflikt mellan tredje
179 Se exempelvis avsnitt 4.3.2, beträffande NJA 1983 s. 410 samt NJA 1984 s. 132. 180 Se avsnitt 4.3.3.
man och borgenär. Beträffande gäldenärens konflikter med tredje man och borgenär har de två senare inte ett egentligt problem gentemot varandra, utan konflikten mellan dem två uppdagas först efter att utmätningen har genomförts.
För att bedöma vem som är ägare till egendom som blivit utmätt, tredje man eller borgenär, är bestämmelserna om föreläggande att väcka talan i domstol av betydelse.182 När utmätning av gäldenärens egendom redan har skett, men tredje man lyckats visa att egendomen sannolikt tillhör tredje man, innebär KFM:s föreläggande att tredje man kan återfå egendomen. Vid ett föreläggande att väcka talan tycks konflikten, beträffande vem som rätteligen ska anses vara ägare till egendom, vara mellan tredje man och sökande borgenär. Mot bakgrund av att utmätning sker med förbehåll för tredje mans rätt och att sökande borgenär meddelas ett föreläggande om att väcka talan, tycks tredje man ha en starkare position beträffande ägandet av egendomen. Bevisbördan faller således på borgenären, som måste visa att denne har bättre rätt till egendomen för att erhålla betalning för sin fordran.
I och med att egendom enligt 4 kap. 22 § UB kan utmätas med förbehåll för tredje mans rätt, där sökande borgenär måste väcka talan mot tredje man beträffande vem som har bättre rätt till egendomen, tycks regeln vara till fördel för tredje man. Men på grund av att tredje man vid en sådan tvist måste bevisa att denne har bättre rätt till egendomen än vad gäldenären har, kan det medföra problem för tredje man. Eftersom det i fall när gäldenär har egendom i sin besittning kan vara svårt för tredje man att bevisa att egendomen rätteligen tillhör tredje man. När KFM har fattat ett felaktigt beslut och utmätt egendom som inte tillhör gäldenären, utan tillhör tredje man och inte rättat beslutet, befinner sig tredje man i en svag position. I och med att godtroende förvärvare ska kunna lita på att egendom som KFM utmäter rätteligen har tillhört den person som har en exekutionstitel mot sig, ter det sig vara orimligt att förvärvaren ska lida skada. Dels på grund av att det ligger på KFM att fatta rättsenliga beslut, dels på grund av att tredje man möjligen inte har framställt sitt anspråk på egendomen inom den tidsfrist som krävs. Om exekutivköparen är i ond tro är det dock naturligt att tredje man inte ska behöva stå tillbaka för köparen. Att tredje man får ersättning när egendom som rätteligen tillhör tredje man utmäts är ett skydd som innebär att KFM erkänner sitt misstag och medger att tredje man inte ska behöva lida på grund av det.