3 Teoretisk grund
5.3 Bildningens roll i demokratin
Följer vi kunskapens väg får vi en god administration där den bokläsande unge mannen lägger sin röstsedel i valurnan, den unga kvinnan skiljer agnarna från vetet och rättvisans gudinna läser lagen och sköter rättvisans vågskål med oväld. Detta ger oss fred och välstånd, gudinnan Minerva sitter under ett prunkande olivträd med lagerkransar, konst, odling, skönhet, ljus och musik. (Fichtelius, 2017b, tidsstämpel 5:58-6:31)
Det här citatet är delar av beskrivningen av Elihu Vedders väggmålningar på Library of Congress, taget ur filmen Femte statsmakten. Det visar tydligt hur bildning anses kunna ge individen de egenskaper som krävs för en fungerande demokrati – förmågan att veta vad en ska rösta på, förmågan att vara objektiv och rättvis samt förmågan att agera källkritiskt. Denna syn på bildningens roll för demokratin är även tydlig i strategins tidsperspektiv (Fichtelius et al., 2019, s. 4–5):
Tidsperspektivet för denna strategi är läget år 2030. Förhoppningen är att de som lever i 2030-talets samhälle kommer att vara tillräckligt pålästa, informerade och kompetenta för att kunna bidra till en demokratisk värld där hållbarhet och mänskliga rättigheter är ledstjärnor. Det är ett hoppfullt perspektiv. De samhällsinstitutioner som arbetar för öppenhet, oberoende, åsiktsfrihet, kunskap och livskvalitet sitter med nyckeln till den goda framtiden i sin hand. Biblioteket är en sådan institution.
I tidsperspektivet framgår inte bara förhoppningen om att invånarna ska ha följt kunskapens väg utan här framgår också att det krävs en viss nivå av bildning och kompetens för att kunna bidra till demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är inte vilken typ av bildning som helst som det talas om i Demokratins skattkammare. Det formella lärandet och läsandet av “kvalificerad” litteratur får mycket utrymme. I Den femte statsmakten förs ett resonemang kring vad bildning är. Det framgår att det finns olika sätt att tolka begreppet på och författarna (Enarson et al., 2017, s. 427) förtydligar även hur lagstiftarens val av begreppet upplysning, framför begreppet information, i bibliotekslagen bör tolkas:
Det är intressant att lagstiftaren undvikit ordet information till förmån för ordet upplysning. Upplysning är ett ord som kan ge konnotationer till en viss förutbestämd upplysning som ges från en avsändare med viss förmodad auktoritet till en mindre upplyst person. Detta kan jämföras med uppdraget hos en missionär och associationen till propaganda ligger nära. Samtidigt kan ordet upplysning också associeras till tanken om en upplyst medborgare, alltså en kunnig och bildad person.
Det finns således en tanke om att bildningen ska vara inkluderande och inte utgå från ett ovanifrånperspektiv. I direkt efterföljande stycke beskrivs hur upplysningen kan vara objektiv och neutral och därmed undvika den missionerande tolkningen av begreppet (Enarson et al., 2017, s. 427):
Det är en kärnuppgift för en bibliotekarie att vägleda i de digitala såväl som i de fysiska informationsmängderna. För att biblioteket och bibliotekarien då ska leva upp till uppdraget att inta en neutral hållning krävs tydlighet med att upplysning inte ska sammanblandas med propaganda eller ett missionerande
förhållningssätt. Biblioteken ska kunna visa hur man söker, värderar och förhåller sig källkritisk till information.
Här återkommer en frånvaro av problematisering. I detta fall av bilden av
biblioteken och bibliotekarien som objektiv, neutral och som entydigt god, något vi återkommer till i avsnitt 5.4. Det vi vill fokusera på här är hur Demokratins
skattkammare kan sägas propagera för en viss typ av bildning, som även relaterar till klass, och som vi anser har betydelse för förmågan att verka inkluderande. I dokumentärfilmen framställs Selma Lagerlöf som vägvisare för den kultur och bildning som är åtråvärd för individen och för den demokratiska processen.
Ståendes i salongen på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka säger Fichtelius (2019, tidsstämpel 1:57-2:06, 2:10-2:28):
Kunskap, litteratur, bildning, vad kan fånga det begreppet bättre än den här salongen, Selma Lagerlöfs salong på Mårbacka?
Tänk vilka bildade samtal som fördes här en gång i tiden. Tänk om man hade fått sitta med som en fluga på väggen och höra vad som sades. Den fria åsiktsbildningen, det som utgör grunden för en fungerande demokrati, att vi pratar med varandra, men också att vi har kunskap och litteratur som är tillgängligt för alla.
Att salongen på Mårbacka och de “bildade” samtal som en gång förts där får representera bildningen är inte ett inkluderande perspektiv där alla kan känna sig hemma. Det finns, enligt Gustavsson (2003, s. 40), en bildningstradition i Sverige som vilar på “folklig grund” och som “har vidare demokratiska ambitioner” – en tradition som bärs av bland andra Paulo Freire. Strategins gestaltande av
bildningsidealet tycks snarare grundas i den typ av bildning som Gustavsson (a.a.) menar visat sig vara “en angelägenhet för en elit i samhället”.
Tillgången till litteratur och läsning som en klassfråga beskrivs i strategin som hemmahörande i historien (Fichtelius et al., 2019, s. 2). De hinder som beskrivs handlar nu istället om läsklyftor relaterat till “kön, ålder, bostadsort, språk och sociala förhållanden” (a.a., s. 13). Klass som en faktor som påverkar individens möjligheter i samhället uppmärksammas inte i strategin men vi menar att det är en högst aktuell faktor att förhålla sig till och att inte gå omvägar kring när det gäller bibliotekens förmåga att tillgängliggöra litteratur och läsning för alla. I ett
pressmeddelande från regeringen (Regeringskansliet, 2019b) i mars 2019 redovisas Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) rapport om svensk ekonomi och där framgår att ”ökande kapitalinkomster under de senaste åren har gjort att klyftorna växt” och finansminister Magdalena Andersson konstaterar att kapitalinkomsterna blivit mer ojämnt fördelade vilket lett till att “en mycket stor andel tillfaller en liten grupp människor”.
Det finns en verklighet som inte uppmärksammas här. En verklighet som i synnerhet folkbiblioteken tar del av. I denna verklighet finns de som Demokratins skattkammare inte uppmärksammar när strategin väljer att framhålla detta elitistiska bildningsideal. Där finns de av samhället utsatta och marginaliserade grupperna och där finns arbetarna. Men där finns även de som helt enkelt inte är intresserade av den typen av bildning.
5.3.1 Medborgaren
Vad demokrati innebär i praktiken definieras inte i Demokratins skattkammare. Läsaren förväntas i mångt och mycket veta vad som ingår. Men som vi visade i avsnitt 1.1.1 kan begreppet demokrati fyllas med lite vad som helst. Det går dock att göra en tolkning av vad demokrati innebär för individen i strategin. Nedan följer tre exempel för att illustrera detta.
Bibliotekens verksamhet bidrar till en samhällsutveckling i stort och till att
demokratin fördjupas genom att alla får bättre möjligheter till insyn, inflytande och deltagande i den demokratiska processen. (Fichtelius et al., 2019, s. 6, vår
kursivering)
Kunskap och litteratur är viktigt för demokratin och den enskilda människans möjligheter till att fritt verka i samhället. Strategins utgångspunkt är
bibliotekslagen med portalparagrafen bibliotek för alla. Det är en vision om att biblioteken ska finnas till för alla utifrån vars och ens behov och
förutsättningar. Målet är ett demokratiskt samhälle stärkt av litteratur, kunskap
och bildning. (Fichtelius et al., 2019, baksidestext, vår kursivering)
DEMOKRATI ... Ett demokratiskt samhälle där alla fritt kan ta del av världens samlade litteratur och kunskap för att kunna verka i samhället på egna villkor” (Fichtelius et al., 2019, s. 3, vår kursivering)
Som individ i en demokrati förväntas alla ha insyn, inflytande och deltagande i den demokratiska processen samt friheten att verka i samhället på egna villkor. Med den demokratiska processen menas antagligen den representativa valprocessen som karaktäriserar den svenska demokratimodellen, vilket i strategin tydliggörs exempelvis genom bilden på sidan 10 (se bild 4) där tre typer av valsedlar som används i de svenska valen skjuter ut ur biblioteksgrunden (Fichtelius et al., 2019). Ett annat exempel får vi genom dokumentärfilmen (Fichtelius, 2019, tidsstämpel 3:23-3:32):
På nåt sätt så blir det mer som ett demokratiuppdrag tycker jag. Att se till att alla har möjlighet att vara demokratiska medborgare. Och kan förstå vad man
ska rösta på, förstå källkritiken, och förstå informationen, vart den kommer ifrån och så.
Bild 4 (Fichtelius et al., 2019, s. 10)
Den syn på demokratisk praktik som strategin förmedlar tycks handla om ett röstdeltagande vilket kan sägas gå helt i linje med det legitimeringskrav som finns inom den representativa demokratin – alltså, för att vara legitim som modell krävs en viss nivå av deltagande i de allmänna valen (jmf SOU 2015:96, s. 512, 513). Att demokrati automatiskt antas ge individen inflytande, deltagande och frihet att på egna villkor verka i samhället osynliggör de maktrelationer som inom den
intersektionella teorin anses samverka och skapa förtryck och utsatthet. Individens frihet, utifrån ett intersektionellt perspektiv, är beroende av exempelvis klass, kön, funktionalitet och etnicitet.