I ett villaområde utanför Landskrona ligger Björkens förskola som arbetar utifrån Reggio Emiliainspirerad pedagogik. På avdelningen arbetar tre pedagoger med 22 barn i åldern ett till fyra år. Pedagogerna har utbildning inom denna pedagogik och fokus i verksamheten ligger på dokumentation. Förskolan är barnvänligt placerad bland grönområden och enfamiljshus, med gott om cykelvägar.
4.3.1 Intervju med Sara på Björkens förskola
Intervjun äger rum vid stängningsdags och avdelningen är så gott som tom på barn och pedagoger. Sara startade själv samtalet genom att visa dokumentationsmaterial från verksamheten och berättar om hur pedagogerna ger varandra tid för reflektion och analys. Sara menar att det är viktigt att utvärdera dokumentationerna. Hon berättar att metoden innebär att var och en bearbetar sin dokumentation för att senare analysera tillsammans med en eller flera kollegor. På så sätt får alla pedagoger ta del av samtligas dokumentationsmaterial som finns i pärmar på avdelningen. Dokumentationsmaterialet som vi besökare får ta del av innefattar ett flertal sidor med foto och text i olika temaarbeten.
På frågan vad dokumentation är, förklarar Sara att det finns dokumentation och pedagogisk dokumentation. Hon fortsätter berätta om sina erfarenheter utifrån vad en dokumentation är och beskriver att det är när ett barn och en pedagog samtalar utifrån
en bild. Samtidigt som konversationen dokumenteras noteras även eventuella miner eller kroppsspråk också. Utifrån dokumentationen sker därefter en analys av texten och svaren. Sara menar att det är nu som nya frågeställningar kan dyka upp och efter analysen skapas då en pedagogisk dokumentation. För Sara innebär dokumentationen inte endast en iakttagelse av ett barn till exempel när barnet utforskar en leksak. Det är vad som sker såsom rörelsemönster eller glädjen hos barnet. Sara menar att det är en konst att ställa rätt sorts frågor. Med det menar hon att vi som pedagoger måste öppna upp våra sinnen och ställa didaktiska frågor. ”Utmärkande för Reggio Emilia är att synliggöra verksamheten och arbeta med materialet i en process, som mynnar ut i ett eget lärande” säger Sara. I arbetet med de yngre barnen föredrar hon att diskutera bilder där vikten ligger på frågornas formulering. Hon menar att det också är en bearbetning av pedagogens eget lärande.
Dialogen i dokumentationen är ledande enligt pedagogerna vi intervjuat i vår undersökning. Sara betonar i sin intervju att frågorna till barnen måste vara väl genomtänkta för att resultera i en meningsfull konversation med barnen. Vi tolkar hennes ord med att frågorna som ställs till barnen ska bygga upp lärandet, och det är därför nödvändigt att frågorna är välformulerade. Vygotskijs sociokulturella teori och den proximala utvecklingszonen tillsammans med Bruners begrepp om ”scaffolding” anser vi förtydligar frågeställningarnas betydelse. Begreppet ”scaffolding” jämför Bruner vid en byggnadsställning. Likheterna blir skarpa då sambandet med uppbyggandet av barnets kunskaper finns i hur frågeställningarna formuleras av pedagogen. Sara, liksom övriga pedagoger vi intervjuat, berättar om hur dokumentationen byggs upp av frågor som ställs i dialogen med barnen. Pedagogerna assisterar och vägleder barnen i rätt riktning för att läroprocessen ska resultera i att barnen får ny kunskap med sig genom dokumentationen. Begreppen kompletterar varandra anser vi, då den proximala utvecklingszonen kännetecknas av hur barnet tillsammans med andra människor skapar ett lärande som barnet inte klarar av på egen hand (Hermansen, 1996:60-61).
Dokumentation som verktyg på förskolan ger en bra träning i språkmedvetenhet, hävdar Sara. Barn och föräldrar ges tillfälle att tillsammans prata om barnets dag genom foton som sätt upp på avdelningen. Barnen får språkträning genom den dagliga konversationen runt dokumentationen som sker i vår verksamhet. Sara påtalar den
känsla som ibland infinner sig, då dokumentationen upplevs som ett merarbete. Dock menar hon att detta inte är något hinder, eftersom arbetslaget sköter dokumentationen på ett naturligt sätt där alla stöttar varandra.
Pedagogerna gör en grovplanering, oftast tillsammans med barnen, och reflektioner sker under den tid som projektet finns vid liv. Barnen har sin egen portfolio och under processen är de delaktiga i dokumentationen. Sara betonar att det inte sker någon återproduktion, det är alltid nya ämnen och projekt som står i centrum liksom barnens läroprocess.
Sara berättar självmant vidare om hur synen på dokumentation har förändrats genom de åren hon varit verksam pedagog. På 1970 och 1980-talen var allting stöpt i samma form och fokus låg på barnens svagheter. Dialogpedagogiken gjorde entré men stannade inte utan kom istället tillbaka först i mitten av 1990-talet. Sara berättar om ett ”hallelujamoment” hon fick genom en resa till Italien då hon besökte Reggio Emiliainspirerade förskolor där pedagogerna hade samma uppfattningar angående barn som hon själv. Hon trodde att hon var ensam om att tänka Reggio Emiliainspirerat.
Sara berättar att pedagogerna tar del av varandras dokumentationer både under tiden projektet pågår och när teman är avslutade. Hon menar att de inspirerar varandra genom nya idéer i olika temaarbeten och visar oss ett flertal dokumentationer som förskolan har i pärmar på avdelningen. Sara avslutar intervjun med att poängtera att förskolans historia speglas genom dokumentationen.
4.3.2 Intervju med Emma på Björkens förskola
Emma arbetar på Björkens förskola i en femårsgrupp och intervjun sker på eftermiddagen strax före mellanmål. Vi möts av två pojkar i hallen men när Emma hälsar oss välkomna försvinner de in på avdelningen. Intervjun sker i barngruppen då det inte finns möjlighet för Emma att gå ifrån. Emma inleder mötet med att informera oss om tema ljuset, som är aktuellt på avdelningen och som fötts genom barnens frågeställningar och idéer.
Innan vi startar intervjun vill barnen ha Emmas uppmärksamhet för att kunna komma igång med olika aktiviteter. De två pojkarna vi gjorde bekantskap med vid entrén, springer nu runt och försöker fånga vår uppmärksamhet. När lugnet lagt sig startar intervjun.
Dokumentation innebär flera olika företeelser för Emma. Hon säger att en dokumentation är själva innehållet av verksamheten, och menar att det också kan vara vägledande information som skapar nya tankar hos barnen. Pedagogerna använder pedagogisk dokumentation i verksamheten, som ett led i att se barnens utveckling. Emma menar att det sedan ska föras vidare till en annan nivå. Tanken är då att det sker något med själva innehållet och pedagogerna hjälper varandra vidare i arbetssättet dokumentation. På grund av personalbyte är temat på väg att avslutas berättar Emma, och projektet inför nästa termin blir inte så omfångsrikt. Hon talar om för oss att det är lätt att köra fast i temat. När idéerna tog slut senast var det barnens tankar och idéer som hjälpte henne att komma vidare. Barnen skapade egna regnbågar med lera, ståltråd och pärlor. Emma säger att det var fascinerande att följa deras regnbågskapande. Genom processen gavs det tillfälle att dokumentera, hon ställde då frågor och noterade företeelser.
Emmas berättelse om barnens regnbågsskapande för oss vidare till Loris Malaguzzis tankar om det kompetenta barnet. Wallin (2003:23-24) menar att Reggio Emiliapedagogiken lyfter fram barnens kreativa sida genom att barnen tillåts tänka själv. Wallin menar att barn är rika på både fantasi och nyfikenhet, något som vuxna inte ens kan föreställa sig. Wallin (2003:23-24) menar att problemet som finns hos pedagogen måste lösas upp så att den vuxne istället kan låta sig bli överraskad av barnens förmågor och talanger. Emma nämner för oss hur inspirerad hon blev av barnens skapande och kunnande. Tydligare än regnbågsberättelsen anser vi inte att det kan bli. Emma ger oss ett utmärkt exempel på hur pedagogen kan låta sig följa med på barnens engagemang och kunskap då hon själv gjort slut på idéerna.
Emma berättar om en dokumentationskurs som hon läser, där läraren i kursen gav dem tipset att ge sig in i fantasins värld om det skulle haka upp sig i temaprocessen. Det är alldeles för lätt att fastna i enformiga förskolesysslor. Till sin hjälp fick de därför ett reflektionsprotokoll att arbeta utifrån, vilket underlättar den pedagogiska
dokumentationen betydligt. Emma fortsätter berätta om nästa kurstillfälle, då en av deltagarna presenterade en kort och innehållslös dokumentation för dem, om två barn framför ett dockskåp. Analysresultatet blev en längre diskussion bland deltagarna i kursen utifrån de medverkande barnens samtal. Pedagogen blev förvånad över att hennes obetydliga dokumentation kunde resultera i en större analys. Dokumentation kan även vara bra inför ett utvecklingssamtal, då man på ett mer konkret sätt kan återge specifika tillfällen för föräldrarna, berättar Emma.
Ett annat syfte med att dokumentera menar Emma är att barnen får en portfolio med sig hem, en insamling av materialet vi arbetat med under projektet, där man tydligt kan följa barnets väg med sitt individuella arbete i temat. Det gör att barnens delaktighet konkretiseras, både för föräldrar och för pedagoger, men framförallt för barnen själva.
Emma berättar om regnbågsstarten, då hon frågade barnen vad de ville göra och utifrån denna dialog skapade barnen regnbågar, som nu hänger i fönstren på avdelningen. De har då utgått ifrån att det är viktigt för barnen att man synliggör dokumentationsmaterialet på ett positivt sätt. Enligt Emma handlar det också om att komplettera den dokumentation som de förvarar i pärmar på förskolan.
Emma lämnar vår plats för att medla i en konflikt mellan tre barn, samtidigt har tidigare nämnda pojkar nu fått sällskap av flera barn som rusar omkring på avdelningen. Innan Emma kommer tillbaka till intervjun uppmanar hon barnen att starta upp någon aktivitet istället för att springa runt. Därefter byter hon ämne och berättar att rektorn har frågat om det är någon av pedagogerna som har några idéer om vad de kan använda förskolans dokumentationer till. Vi anser att sammanträffandet som vi då stöter på är intressant, eftersom vi några dagar tidigare diskuterat detta med Emmas kollega Sara, som ansåg att dokumentationen är en del av förskolans historia.
Slutligen berättar Emma att om det funnits tid vore det spännande att följa och dokumentera en arbetskollega under en arbetsdag. Hon påpekar att det är viktigt att man lyssnar på varandras idéer, samt att det råder öppenhet och ärlighet inom arbetslaget. Emma berättar att personalomsättningen har varit stor den senaste terminen, och att de nu väntar på att få in nya medarbetare i arbetslaget. Vi avslutar intervjun då det är dags för barnen att äta mellanmål.
Genom intervjun med Emma har vi känt av stressen i luften. Det har inte enbart varit avbrotten i vårt samtal utan det har anats genom svaren i frågorna. Speciellt då hon i slutet talar om för oss att barnen haft flera olika pedagoger under terminen och att hon därför måste avsluta temat tidigare än hon tänkt. Då vi tolkar hennes resonemang drar vi slutsatsen att sammansättningen på arbetslaget spelar en oerhört viktig roll, vilket hon också påpekar i sitt tidigare svar. Tidigare intervjuer vi gjort i undersökningen ger oss liknande svar om hur stödet påverkar dokumentation som arbetssätt. Likaså bör pedagogerna i arbetslaget vara likasinnade och ge varandra tid för dokumentationerna. Lenz Taguchi (2000:207-208) fann genom sin forskning att pedagogerna underströk vikten av att ha ledningens stöd i dokumentationsarbetet, samt att arbetssättet bör vara en gemensam bas för pedagogerna som arbetar tillsammans. Samtidigt fanns det pedagoger som trodde att de själva var i riskzonen att bli kritiskt granskade genom arbetssättet i barngruppen. Vi som gjort undersökningen anser oss istället kunna se möjligheterna med dokumentationsmetoden.