Kulturjournalisten Anders Björnsson, som vid tiden främst arbetade på Sveriges Radio, antydde i maj 1992 vad som komma skulle i debattväg genom ett inlägg i Aftonbladet och ett i Sydsvenska Dagbladet.229 Dessa texter ger en
inledande bild av Björnssons utställningsideal. Han framstod som en skarp kritiker av utställningsprojektet. Hans största invändningar rörde dels de instrumentella/dagspolitiska ambitioner som han noterade i Rentzhogs programförklaring, dels den historiesyn som framträdde i samma text. Dessa teman presenteras därför först.
Nutidens och instrumentella ambitioners plats i utställningarna
Björnsson var mycket kritisk till projektledningens instrumentella ambitioner att påverka besökarna av den kommande utställningen i en tydlig riktning. Björnsson inledde med 1800-talsnationalisten Massimo Taparelli D’Azeglios ord ”Vi har skapat Italien: nu måste vi skapa italienare”. Björnsson tyckte sig se stora identitetsskapande likheter mellan nationsbildningsprocesserna i det sena 1800-talet och Den Svenska Historien. Han såg ingen poäng med att gå tillbaka till en sådan nationell identitetsvurm utan framhöll istället ett perspektiv präglat av ”tillnyktring”:
Ska man tala om en svensk identitet ligger den nog mindre i anslutningen till en kämpaglad historia än insikten om att Sverige under 1900-talet haft en sällsamt lycklig social och ekonomisk utveckling. Den finns i kodord som snabb industrialisering, handeln på världsmarknaden, folkhemmet och den svenska modellen. De har gett oss ideal och värderingar som har varit gemensamma för alla samhällsklasser och politiska grupperingar. De har enat och skapat konsensus, medan synen på ett mera avlägset förflutet har splittrat och gett upphov till ideologiska trätor.230
Vid en hastig blick på citatet kan det se ut som att Björnsson främst hade invändningar mot Rentzhogs historiesyn och att Björnsson företrädde en annan sådan. Den nationalistiskt inriktade historiebeskrivningen borde enligt
229 Björnsson, Anders, ”Historiejippo med skumma avsikter”, Aftonbladet,
1992-05-11 (artikeln publicerades något tidigare även i den finska veckotidningen Ny Tid) och Björnsson, Anders, ”Kronan på det svenska verket?”, Sydsvenska Dagbladet, 1992-05-02.
230 Björnsson, Anders, ”Kronan på det svenska verket?”, Sydsvenska Dagbladet,
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
97
Björnsson bytas ut mot en historia med modernare förtecken; en historia som inte främst speglade och tjänade makten. Det skulle göra diskussionen om utställningsprojektet till en innehållslig fråga och att Björnsson också hade dagspolitiska, om än andra, mål för ögonen. I andra passager i texten framgick dock att skillnaden mellan Björnssons och Rentzhogs utställningsideal var större än så. Skillnaderna rörde också olika inställning till utställningens och museernas uppgifter.
Björnsson gjorde en stor poäng av Rentzhogs ambitioner kring en ”nationell identitet som är gemensam för alla” när han påpekade att emblemet för utställningen – Sankt Göran och draken – inte var oproblematiskt för till exempel ”den som har sina rötter i den skånska myllan”.231 Sverige med 1993
års gränser fick, som vi noterade tidigare, konsekvenser för hur utställningen kunde komma att uppfattas av olika besökare. Björnsson önskade en mer kritisk och pluralistisk hållning där olika perspektiv på det förflutna gavs plats; där inte alla besökare skulle pressas in i en tankemodell. Denna pluralism vittnar snarast om ett egalitärt utställningsideal. Den svenska historien kunde inte beskrivas på ett entydigt vis, och enligt Björnsson borde detta redovisas tydligare i utställningen. Björnsson framförde tydligare än Rentzhog att utställ- ningar ger uttryck för konstruktioner snarare än rekonstruktioner och att det finns anledning att problematisera dessa.
I Aftonbladet utvecklade Björnsson sina ställningstaganden. Det sena 1800- talets Europa konstaterades vara en imperiernas tidsålder då kraftmätningarna stod för dörren. Det var samtidigt de stora utställningarnas epok där utställ- ningarna användes för att underbygga nationell stolthet. Det var ”de nationella projektens glansdagar”. I ”provinsen” Sveriges fall handlade det om att ”få ett agrarsamhälle på efterkälken, med knyckig industriell start, att tro på sig självt. Båttrafiken över Atlanten måste hejdas, arbetarrörelsen kvävas i sin linda, de förhärjande klassmotsättningarna bringas under kontroll.”232 Den tidens utställ-
ningar var knutna till makthavarnas syn på dagsaktuella frågor och deras ambitioner att stärka respektive lands ställning. Utställningars nations- uppbyggande funktion tonades sedan ned under mellankrigstiden när blickarna istället började riktas mot framtiden när den svenska nationen skulle stärkas.
231 Björnsson, Anders, ”Kronan på det svenska verket?”, Sydsvenska Dagbladet,
1992-05-02. Denna skulptur går inte bara tillbaka på legenden om Sankt Göran och draken, utan symboliserar också Sten Sture den äldres seger över unions- kungen Kristian I vid slaget vid Brunkeberg 1471. Skånes långa danska historia gjorde därför symbolen tveksam, enligt Björnsson.
232 Björnsson, Anders, ”Historiejippo med skumma avsikter”, Aftonbladet,
98
Bakåtblickande museer hade ingen tydlig politisk roll att spela i det projektet, enligt Björnsson.233 Att Den Svenska Historien hade 1993 års Sverigegränser som
utgångspunkt var inte bara historiskt felaktigt, utan också en markering av en återgång till ett synsätt att historien skulle brukas för dagsaktuella syften, enligt Björnsson.
Björnsson såg en trend. Den Svenska Historien kopplades samman med Nordiska museets ambition att under 1991 blicka tillbaka på det svenska 1890- talet med dess framstegsoptimism och idealism. Det var tydligen inte någon engångsföreteelse, ”isolerad förlöpning”, utan snarare ett medvetet steg tillbaka till det sena 1800-talets historieskrivning. Björnsson citerade Sten Rentzhogs visioner inför 1990-talet i Nordiska museet och Skansens årsbok Fataburen från 1991 och konstaterade att Rentzhog efter ett 1900-tal där ”det svenska alltmer suddats ut” eftersträvade ett sökande efter en nationell identitet.234 Den Svenska
Historien var ett steg i samma riktning och Nordiska museet hade tagit ett med-
vetet strategiskt steg för att ge svensk historia en ny, eller snarast nygammal, roll. Björnsson frågade sig vad de stora kulturradikala krafterna i det svenska museiväsendet skulle ägna sig åt då Rentzhog konstaterade att ”analyser och förklaringar av det historiska förloppet inte kommer att kunna beredas plats i utställningens huvudfåra”:
Den svenska historien är ett nykonservativt överrumplingsprojekt. Dess ambition är att skapa en handlingsorienterad nationell mytologi. Ingenstans ställer projektmakarna en enda traditionskritisk fråga. Det gäller att överta, bevara, bejaka och försvara. En kritisk, emancipatorisk historieforsknings rön lyser totalt med sin frånvaro i projektbeskrivningen. Det svenska samhället skildras totalt isolerat från det europeiska sammanhanget – nu ska vi fås att tro på det unika ”Svenska Äventyret”.235
Björnsson resonerade på en metanivå för att museiutställningar kan brukas för olika syften. Han framhöll denna del av utställningsverksamhet, även om han ogillade hur det konkret tog sig uttryck just i fallet Den Svenska Historien. Rentzhog ville använda utställningen för specifika syften och på så vis själv bruka historien. Anders Björnsson motsatte sig den typen av ambitioner. Han ansåg att utställningen istället borde problematisera, dissekera och ifrågasätta
233 Björnsson, Anders, ”Historiejippo med skumma avsikter”, Aftonbladet,
1992-05-11.
234 Rentzhog, Sten, ”Inför 90-talet”, 90-tal: visioner och vägval, Fataburen,
Stockholm, 1991, s. 16.
235 Björnsson, Anders, ”Historiejippo med skumma avsikter”, Aftonbladet,
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
99
den svenska historien. Detta visar på ett egalitärt inriktat utställningsideal i denna del av debatten. Besökarna skulle inte ledas in i en färdigtänkt bild av Sveriges förflutna. Utställningarna var skapade och det borde framhållas att de hade en relativ giltighet där olika perspektiv borde brytas mot varandra. Det skulle senare dock visa sig att även Björnsson kringgärdade sina resonemang med tydliga distinktioner.
Den vetenskapliga historieuppfattningen och redovisning av den vetenskapliga processen
Anders Björnsson frågade sig var den lilla historien fanns i den gigantiska satsningen. Rentzhogs ambition att ge en historia som är ”värd att bevara och försvara” ifrågasattes: ”För säkerhets skull meddelar museidirektör Rentzhog att ’analyser och förklaringar av det historiska skeendet inte kommer att kunna beredas plats inom utställningens huvudfåra’.”236 Utställningens ”bejakande”
upplägg utgjorde ett hot mot den kritiska historieforskningens plats i utställ- ningen. Björnsson ogillade såväl den propagandistiska tonen där besökaren skulle ställas inför ett fullbordat faktum som den politiska kopplingen:
Ekonomin är ur slag. Och de ledande politiska grupperna är i full färd med att foga in landet i en europeisk nyordning. Då förändras också den officiella historiesynen. På annat sätt kan jag inte tolka ”Den svenska historien”, det största utställningsprojektet någonsin i Sverige, som lanseras av Statens kulturråd och har försetts med generös tilldelning av offentliga medel.237
Genom att belysa vad han inte önskade i utställningar framförde Björnsson sitt eget utställningsideal. Han efterlyste en mer kritiskt reflekterande utställning där multiperspektiv och mer lokala tolkningar skulle få plats. Han ville således inte bara ändra innehållet från en idealistisk historieskrivning till en mer materia- listiskt förankrad historieskrivning. Han betonade med resonemanget också att besökarna inte borde serveras färdiga svar som bekräftade vad de redan visste. Besökarna borde snarare utmanas och utställningarna baseras på kritiskt ifråga- sättande vetenskaplighet snarare än på hänsyn till olika intressen i samtiden. Björnsson exemplifierade med en utställning på 1980-talet om Wien som hade
236 Björnsson, Anders, ”Kronan på det svenska verket?”, Sydsvenska Dagbladet,
1992-05-02. Liknande kritik framfördes i Sveriges Radio (P1), Kulturnytt, 1992-05-07.
100
gett skjuts åt en Centraleuroparenässans. Utställningen var mytisk till sin karak- tär där verklighet och dikt blandades:
Den som söker en identitet vill inte nödvändigtvis ha sanning, han vill ha självupplevelse, en bekräftelse på det egna jaget. Han vill ha något att tro på, inte avslöjanden att förfasa sig över. Han behöver förebilder, myter som kan inspirera handlandet. För honom är det nuet som styr vad han ser i det förflutna, aldrig det förflutna som belyser de egna gärningarna.238
Björnsson förespråkade ett annat utställningsideal. Om Björnssons tidigare resonemang kunde ses ha egalitära inslag framstår det här som att han förde in tydliga distinktioner, hierarkier, med historievetenskapen i högsätet. Relevans- sökande och nutidsorientering sågs här som en felaktig väg att gå. De kritiska perspektiven skulle springa ur vetenskapen. Nutida frågeställningar borde inte styra utställningarna. Förutom att Björnsson ogillade ett ”bejakande” utställ- ningsprojekt och en propagandistisk ansats var han kritiskt inställd till en kanon över den svenska historien. Han uttryckte en ovilja att lyfta vissa perspektiv över andra. Med detta sagt skulle utställningen ändå vila på vetenskaplig grund. Museiutställningen sågs som en förlängning av akademin.
Vetenskapens plats i förhållande till andra arenor och till kommunikativa inslag
Vetenskapen framstod som en tydlig gräns för vad som borde ingå i utställ- ningen. Anders Björnsson ville gärna se pluralism, olika perspektiv och tolkningar men allt inom ramen för vetenskapen. Dramatiseringar och gestalt- ningar som tonade ner det kritiska problematiserandet var inte önskvärda. Björnssons syn på andra historiekommunicerande arenor framträdde tydligare i senare inlägg, men han framstår redan här som en försvarare av akademiska hierarkier. Skillnaden gentemot Rentzhog var uppenbar. Den senare förfäktade andra hierarkier: att museets överordnade uppgift var att leverera en färdig- förpackad och färgstark bild av det förflutna för publiken att ta del av.
Synen på museibesökarna
I frågan om vem eller vilka museerna borde rikta sig till var Björnsson inte explicit, utan diskuterade mer indirekt om vad i det svenska kulturarvet som var ”så viktigt att identifiera sig med när en miljon av åtta miljoner svenskar har friska rottrådar till helt andra kulturer”. Han lyfte ett varnande finger för att
238 Björnsson, Anders, ”Historiejippo med skumma avsikter”, Aftonbladet,
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
101
”’lysande, färgstarkt och spektakulärt’ historiemåleri kan utlösa konflikter som är svårhanterliga i en demokratisk och pluralistisk miljö”. Resonemanget var kopplat till besökarna av utställningen. Enligt Björnsson fanns en risk att utställningen skulle skapa problem när den besöktes av personer med annan kulturell bakgrund än den som utställningen manifesterade:
Vilka traditionssammanhang, ”gemensamma för alla”, är det som ska framhävas? Kommer det överhuvudtaget att finnas utrymme för alternativa, ifrågasättande, icke-nationella perspektiv i denna nationella renässans? Vad säger en miljon svenskar, med färska rötter i hela andra kulturer, om att bli en del av denna ”folkrörelse”? Är svenskarna med sin besatthet i släkt- forskning och gräv-där-du-står-sällskap, verkligen ett historielöst folk som måste väckas till nationellt medvetande?239
Björnsson ansåg att dessa frågor behövde ställas. Han konstaterade att det fanns få historiker i museivärlden och att denna värld nu riskerade att skapa onödiga konflikter i ”vårt mångkulturella, pluralistiska samhälle” genom en trångsynt återgång till ett nationalistiskt museiprojekt.
Med synsättet att utställningar av det förflutna är konstruktioner framstod det som svårt, till och med ointressant, för museet att försöka skapa gemen- samma bilder som omfattar alla. I den meningen stod Anders Björnsson för ett pluralistiskt utställningsideal. Kulturarven sågs i pluralform. Symbolen för utställningen, Sankt Göran och draken, gick inte att enas kring på ett särskilt enhetligt vis. Han frågade sig hur invandrare som inte kände sig hemma i en propagandistisk nationalhistoria skulle se på utställningen.240 Problematisering
av historien behövdes för att möta publiken. Att ge besökarna en färdig lösning ingick inte i hans utställningsideal. Publikens egna bakgrunder och föreställ- ningar var viktiga i sammanhanget, även om Björnsson mest resonerade på grupp- och inte på individnivå.
Att teoretiskt kritisera och att praktiskt leverera
Anders Björnssons position i debatten var en helt annan är Sten Rentzhogs. Där Rentzhog hade ansvar för att leverera en färdig utställning kunde Björnsson ägna sig åt kritik, utan krav på att leverera något konkret motförslag som skulle blidka alla intressenter i utställningsprojektet. Anders Björnsson
239 Björnsson, Anders, ”Kronan på det svenska verket?”, Sydsvenska Dagbladet,
1992-05-02.
102
kunde i egenskap av fri debattör hålla den historievetenskapliga fanan högst – den var vägledande. Detta var tydligt även i hans senare debattinlägg.