Utställningen Den Svenska Historien var uppdelad på Historiska museet och Nordiska museet och visades dessutom i lokala varianter på landets länsmuseer. Debatten om utställningen startade dock långt före öppningsdatumet. I skriften Kulturrådet 1992:1–2 drog projektledaren Sten Rentzhog upp riktlinjerna för utställningen. 205 Texten angav
projektets inriktning och låg till grund för de första offentliga debatt- inläggen kring detsamma. Inlägget ger en första inblick i Sten Rentzhogs övergripande utställningsideal.
Den vetenskapliga historieuppfattningen och redovisning av den vetenskapliga processen
Redan i första debattinlägget stod det klart att graden av vetenskaplighet i utställningen inte skulle ses som måttet på den kommande utställningens kvalitet. Sten Rentzhog konstaterade att ”analyser och förklaringar inte kommer
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
89
att kunna beredas plats inom utställningens huvudfåra”.206 Utställningen skulle
istället kännas levande och engagera besökarna. Besökarna tänktes bejaka historien och ambitionen att nå dit var överordnad vetenskaplig problematisering. Kravet på objektivitet, som Rentzhog hävdade hade präglat till exempel skolhistorieundervisning under lång tid, framställdes snarast som ett hinder för en lyckosam historieframställning. I Den Svenska Historien skulle detta krav därför luckras upp:
Vid urvalet tas hänsyn till det som är lysande, färgstarkt och spektakulärt, m.a.o. till det som har kapacitet att väcka känslor. Inte minst kravet på att skolans historieundervisning skall vara objektiv har lett till att man länge undvikit detta. Ändå är det så, att det egentligen bara är det som väcker känslor som ger tillfälle till inlevelse och identifikation och därmed till kunskap också i djupare bemärkelse.207
Vetenskaplig problematisering ansågs inte eftersträvansvärt. Snarare skulle väckande av känslor, närhet, subjektivitet vara vägledande för utställningen. Rentzhog ville dock ha många inslag i utställningen och han presenterade ett tiopunktersprogram kring utformningen av den. Utställningen skulle 1) förklara nuet, 2) ge sammanhang, 3) knytas till personer och händelser, 4) väcka känslor, engagemang och opinion, 5) kretsa kring det svindlande ”om”, 6) bygga på igenkännande, 7) arbeta med knutpunkter och sedan tidigare etablerade epok- indelningar, 8) ge närkontakt med historien, 9) ge bilder och motbilder samt 10) kretsa kring historiemåleri.208 Sten Rentzhog utredde inte närmare sam-
banden punkterna, eller om de var förenliga med varandra, vilket redan Ulf Zander konstaterade i sin avhandling.209
Genom tiopunktersprogrammet nyanserades Rentzhogs utställningsideal. För att undvika slagsidor i historieberättandet skulle såväl bilder som motbilder av samma händelser och personer presenteras: ”På det viset kan såväl de segrande som de besegrades synpunkter från den aktuella tiden komma fram och bilden av det förgångna levandegöras både ur de styrande och de styrdas perspektiv.”210 Män och kvinnor ur olika samhällsklasser skulle representeras,
men när det kom till mer abstrakta strukturer och problematiseringar skulle dessa tydligt få stå tillbaka i utställningen. Detta gav en föraning om den strid
206 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 16. 207 Ibid., s. 14f.
208 Ibid., s. 14ff.
209 Zander, Ulf, Fornstora dagar, moderna tider. Bruk av och debatter om svensk
historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund, 2001, s. 429.
90
kring idealistisk och materialiskt inriktad historieskrivning som framträdde än tydligare i senare debattinlägg. Sten Rentzhogs resonemang kring kontra- faktisk historia – vad som kunde ha hänt om något i ett historiskt förlopp hade utspelat sig på ett annat sätt – gav också vägledning kring dragningen åt en idealistisk historiesyn, med dess fokus på enskilda historiska aktörer och händelsers betydelse för det historiska förloppet:
En sådan tanke [vad som hade skett om isen brustit i tåget över Bält 1658 till exempel] kan ge en insikt om att den historiska utvecklingen inte är förutbestämd, att det är människor med en fri vilja som bestämmer historien och att framtiden därmed i varje enskilt ögonblick faktiskt i princip ligger öppen för oss.211
Förenklingar och övergripande bilder skulle ges företräde. Rentzhog framhöll också sådant som var museitekniskt framkomligt. Kronologin skulle brytas ner till ”innehållsligt och scenografiskt hanterliga delar”.212 Bortom program-
förklaringens ord skulle det bli en faktisk utställning och museimannen Rentzhog tydliggjorde att museimediet hade ramar att arbeta inom. Han valde dock att snäva in utställningen inom dessa möjlighetens ramar – utställningen skulle ta ställning i fråga om historiesyn och vilken plats vetenskapen hade i museiutställningen.
Fokus skulle ligga på igenkänning. Tanken att det fanns en grund- berättelse och att utställningen skulle fokuseras till större händelser och personligheter, ”de stora brytpunkterna i historien”, visar att Sten Rentzhog ville etablera eller i vart fall förstärka en redan existerande kanon:
Innehållet fokuserar på ögonblicksbilder av politisk och kulturell betydelse. De väljs ut så att de belyser de stora brytpunkterna i historien, dvs. då de för framtiden betydelsefulla avgörandena och de genomgripande struktur- förändringarna sker.213
Varje ny epok skulle introduceras genom en ”basstation” med grundläggande fakta om den tidens Sverige.214 Sedan tidigare etablerade epokindelningar skulle
befästas.
Den nationella historien stod i förgrunden. I Rentzhogs resonemang kring de så kallade ”rikslikarna” – den centralt producerade utställningsdelen som
211 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 15. 212 Ibid., s. 14.
213 Ibid. 214 Ibid., s. 15f.
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
91
länsmuseerna kunde använda i sina varianter av utställningen – framstod den nationella historien som en ryggrad i utställningsprojektet, en nationell kanon som de deltagande länsmuseerna hade att förhålla sig till. Rentzhog framhöll att lokal och regional särart kunde förekomma i länsmuseernas egenproducerade utställningar, men om så skulle ske eller inte framstod som mindre intressant i hans resonemang.215 Länsmuseernas utställningar kunde visa på kontraster och
rikslikaren ”kommer att utformas så att länsmuseerna kan välja om de vill använda den som introduktion eller göra den till en integrerad del av respektive regional utställning”.216
Rentzhog betraktade det som relativt oproblematiskt att identifiera ett relativt homogent sammanhållet och identifierbart gemensamt och svenskt kulturarv som alla skulle kunna enas kring. I den meningen framstod det som ställdes ut vara en rekonstruktion av förflutenheten. De viktigaste händelserna och personerna skulle identifieras och lyftas fram. Denna kanon kunde sedan, eventuellt, byggas på och problematiseras, men att identifiera de viktigaste personerna och händelserna framställdes inte som något problematiskt i sig.
I fråga om hierarkier och egalitaritet framträdde å ena sidan en öppenhet för att historien kunde beskrivas på ett annat sätt än vad som enligt Rentzhog gjordes i den akademiska historievetenskapen. Denna öppning för historie- skrivning som kopplades bort från akademin var i sig dock snarast ett egalitärt inriktat ställningstagande. Historiekommunikation kunde och borde bygga på även andra inslag än en vetenskaplig korrekthet. Ramarna för vad som var möjligt att göra i utställningssammanhang vidgades i denna del. Rentzhog var dock, å andra sidan, mycket tydlig med vilken typ av historieskrivning som utställningen skulle kretsa kring och vad den skulle tona ned. Den öppen- het som signalerades för nya inslag var samtidigt kringgärdad med tydliga distinktioner. Den kommande utställningen skulle ta ställning och det var museet som angav inriktningen.
215 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2., s. 17. I
praktiken hanterades frågan olika på olika länsmuseer, vilket uppmärksammades i Sveriges Radio (P1), Kulturnytt, 1993-03-17, där museet i Skåne hade fokuserat på en period om 23 år som traditionellt hade förskönats i rikshistorien. I Umeå fokuserades istället på ett enda år (1809), medan museet på Gotland greppade över 400 år genom nedslag vid vissa tillfällen.
92
Synen på museibesökarna
I Rentzhogs skiss över den kommande utställningen framstod det som att museet skulle tillhandahålla en relativt färdig bild över historien. Förutom att vetenskapliga problematiseringar skulle tonas ned framstod även publikens medskapande roll som nedtonad. Visserligen ansågs en stor publik vara viktig genom målet att ”så många som möjligt” skulle upptäcka den svenska historien och engagera sig i den. Att utställningen skulle bygga på igenkänning kan också ses som att arrangörerna månade om museibesökarna:
Syftet är att förstärka medvetenheten om det man ännu kommer ihåg, att sätta in det i ett större sammanhang och utöka det med ytterligare händelser och gestalter. En annan typ av igenkännande når vi genom att anknyta till företeelser som är välbekanta i dagens samhälle.217
Utöver dessa bilder av besökarna framställde Rentzhog publiken snarast som mottagare av utställningen, inte som bidragsgivare eller att de hade någon med- skapande roll. I denna mening förmedlade, snarare än kommunicerade, museet historia i Rentzhogs utställningsideal.
Närkontakt med föremål, berättelser och röster från det som skildrades skulle leda besökaren till att känna att ”detta verkligen har hänt – Det svenska äventyret.”218 I resonemanget rymdes en önskan om att nå någon form av
autenticitet. Känslan av att historien verkligen har hänt, att den var rekonstruerad, skulle frammanas med hjälp av samtida föremål. Autenticiteten var i den meningen både viktig och inte viktig. Utställningen skulle anknyta till de bilder av det förflutna som besökarna redan tidigare hade, men vetenskapen var i detta nedprioriterad. Uppbyggda historiska scener, historiemåleri och suggestiva inslag skulle skapa en känsla av autenticitet och rekonstruktion, vilken stod över autenticiteten i sig genom att historieforskningens resultat tonades ned. I termer av egalitaritet och hierarki framträdde visserligen en öppenhet i Rentzhogs ton, men öppenheten framstår även i detta fall som vill- korad. Sveriges historia skulle inte problematiseras, dissekeras, brytas upp utan skulle ansluta till, och förstärka, en traditionell syn på det förflutna. I Rentzhogs inledande text uttrycktes en tydlig hierarki i relationen museet–museibesökarna.
217 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 15. 218 Ibid., s. 16.
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
93
Nutidens och instrumentella ambitioners plats i utställningarna
Sten Rentzhog hade visioner kring vad utställningsprojektet konkret skulle leda till. Syftet var att ”åter göra historien levande och till en del av det allmänna medvetandet”. Enligt honom fanns en allmän historielöshet i Sverige. Utställ- ningen skulle bidra till historiekunskaper, vilka bland annat skulle öka möjlig- heterna att förutse framtiden:
Sanningen är väl den att de flesta svenskar lever utan historia – i ett historielöst samhälle. Under hela efterkrigstiden har historien förträngts och snarast varit något man skämts över. Allt mindre finns kvar av gemen- samma minnesbilder och hågkomster. [...] Bristande kunskap om hur människor levde förr och vad de kämpade för bidrar till vilsenhet i nuet. [...] Det gemensamma språket och den gemensamma historien är de två förutsättningarna som gör ett folk. Saknas dessa blir det problem. Ett historielöst samhälle är farligt oberäkneligt, som en människa utan minne.219
Rentzhog framhöll det samhälleliga värdet av gemensamma minnesbilder och hågkomster, en kanon. Utställningen skulle främja och stärka en svensk identitet. Vikten av att ”hitta en nationell identitet som omfattar alla” underströks.220 Möjligheten att nå fram till en svensk identitet omgavs av ett
resonemang om att vissa aspekter av historien hade överaccentuerats i tidigare historiska framställningar. Utställningen skulle därför inte bara medvetandegöra den svenska historien utan också korrigera innehållet i tidigare historie- skrivning. Ambitionerna bar hierarkisk prägel i det att museet kringgärdade den svenska historien med en rad distinktioner om vad som var rätt och fel och vad som borde accentueras jämfört med annat. En tydlig ändlighet i perspektiv sig- nalerades, då vissa historiska framställningar framställdes som avgjort bättre än andra och att utställningen tydligt skulle vägleda besökarna i detta.
Utställningsprojektet knöts samman med den vid tiden aktuella debatten om en eventuell svensk anslutning till EG-samarbetet221: ”Vi vill veta vad vi har
att ge, men också vad vi riskerar att förlora.” Nationens och kulturens status beskrevs ha fundamental betydelse för individen. Sverige och det gränslösa Europa skapade nya behov: ”Hur skall vi kunna ta del av och förstå andra kulturer, hur skall ’nya svenskar’ förstå oss om vi själva inte har kännedom om vårt eget kulturarv, och har en känsla av en egen identitet.”222 Fler kopplingar
219 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 7f. 220 Ibid., s. 12.
221 Vid tiden för skriften var EG på väg att ombildas till EU.
94
till invandringsfrågor gjordes. En gemenskap framställdes som nödvändig när Sverige tog emot tusentals människor årligen från andra länder: ”Vi måste ha en gemenskap som de kan bli delaktiga i. Det räcker inte med språket, verklig plats i gemenskapen har man först när man blivit delaktig i landets historia, kulturarv och traditioner.”223 Rentzhogs förhoppning var att den kommande
utställningen skulle råda bot på Sveriges brist på verklig gemenskap.
Det fanns också genealogiska inslag i Rentzhogs resonemang. Valet av händelser och personer som skulle ingå i utställningen ”görs givetvis med nutida värderingar”.224 Tanken var visserligen att varje tid i görligaste mån
skulle tala för sig själv, utifrån sina egna förutsättningar och/eller egna värderingar. Nutida företeelser skulle ändå stå i fokus: ”Samhällsförhållanden, näringsliv, miljö och landskapsbild, traditioner och kulturminnen som finns i nuet får i utställningen sin förklaring – successivt får besökaren följa hur dagens Sverige vuxit fram.”225 Det var vad som var intressant utifrån situationen 1993
som skulle visas i Den Svenska Historien. Geografiskt var det också Sverige av 1993 års modell som stod i fokus, vilket exempelvis tonade ner 600 år av svensk-finsk sammansmältning.
I en sidoutställning ville Rentzhog lyfta fram hur historien hade tolkats, omtolkats och använts i samtiden för dagsaktuella syften. Detta kan kopplas till begreppet historiebruk. Samtidigt ville Rentzhog själv använda historien för specifika syften i nuet, då utställningen förväntades ha bäring på såväl identitet som invandring och EG. Någon problematisering av detta ideologiska historie- bruk förekom dock inte i hans text. Rentzhog höll isär de båda ståndpunkterna att den svenska historien dels skulle rekonstrueras och återberättas å ena sidan, dels att utställningen, å andra sidan, var tänkt att fylla tydliga syften i nuet som mer rymde en konstruktionsansats. Metaresonemang kring utställningen fram- stod som mindre intressanta. Utställningen skulle snarare framstå som färdig och tydlig av besökarna.
I Rentzhogs utställningsideal fanns ändå ett emancipatoriskt drag med egalitär ton. Han ville ingjuta känslan att framtiden ligger öppen för människor även i nuet – att framtiden stod öppen att formas utefter egna beslut. De ideal- istiska inslagen som vi såg honom antyda tidigare spelade en stor roll i detta. Enskilda händelser och personligheter hade avgjort historien. Därigenom låg också framtiden öppen för museibesökarna att forma själva. Historia och identitetsfrågor var här sammanlänkade. Men återigen framstod historien inte
223 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 10. 224 Ibid., s. 16.
”Kort sagt: Vi ska indoktrineras”
95
förutsättningslös, utan var tänkt att fylla dagspolitiska syften och mål som museet definierade eller styrde över. Rentzhog förde inga explicita resonemang kring att hans egna ställningstaganden var konstruktioner och att han själv ville bruka historien. Problematisering av de egna hållningarna och ambitionerna lyste med sin frånvaro, liksom utställningens oavsiktliga avspeglingar av svensk historiografi. Kritiker hävdade att perioden fram till cirka 1800, i enlighet med äldre ideal, dominerades av ”kungar och krig”. Därefter vidtog en snarast socialhistorisk ansats.226
Vetenskapens plats i förhållande till andra arenor och till kommunikativa inslag
Sten Rentzhog talade sig varm för en bred samverkan med det omgivande samhället. Länsmuseer skulle i samverkan med Nordiska museet och Historiska museet visa lokala versioner av utställningen. En ”bred medverkan från massmedia” konstaterades vara ”säkerställd”. Studieverksamhet, forskning och skola (”alla landets skolklasser”) fanns också som del av satsningen.
Rentzhog slog an en öppen ton: ”Här finns inga slutna dörrar, utan en enda stor inbjudan att vi nu gemensamt tar tag i uppgiften att få ett folk på marsch från förträngning till bejakande av vår historia.”227 Trots öppenheten
var projektets yttre ramar fastlagda. Hembygdsrörelsens medverkan villkorades genom att varje lokal förening som skulle engageras gavs i uppgift att söka ”rikshistorien i sin hembygd”.228 Det nationella huvudperspektivet framhölls.
Projektledningen villkorade medverkan och utgjorde ett tydligt nav för projektet som angav kompassriktningen.
Att teoretiskt kritisera och att praktiskt leverera
Sten Rentzhogs uppgift som projektledare för den stora utställningssatsningen var stor och det fanns många intressenter att försöka blidka. Den kommande utställningen var tänkt att fylla dagspolitiska syften och mål, men den skulle också bli en fungerande utställning. Det framstår som att Rentzhog med sitt tiopunktersprogram försökte täcka in många olika viljor och ambitioner. Han tog dock tydligt avstånd från den akademiska historieskrivningen. Utställningen skulle tydligt slå in på en annan bana än den han menade att den akademiska historieskrivningen stod för. Det framstår mot den bakgrunden inte som förvånande att den starkaste kritiken mot projektet kom just från detta håll.
226 Zander, Ulf, ”Svenskens historia?”, Internationella Studier, 1993:4. 227 Rentzhog, Sten, ”Den svenska historien”, Kulturrådet, 1992:1–2, s. 18. 228 Ibid., s. 7.
96