MEDVERKANDE I PROJEKTET
KAPITEL 3 BOSTADSFRÅGAN DÅ OCH NU
Annelie Björkhagen Turesson
Introduktion
Bostadsbristen är otvivelaktigt ett av de svåraste sociala problemen i Sverige för närvarande. Bostadskön är så lång, upplevs så traumatiserande och har så svåra konsekvenser ur olika synpunkter, att bostadsbristen mer och mer träder fram som en central social och politisk krisfråga. (Inghe & Inghe, 1967, s. 87)
För att skapa förståelse för den nuvarande bostadssituationen för barnen i Malmö i dag krävs det att man gör en historisk tillbakablick. Under hela 1900-talet blev hemmet en viktig politisk metafor i Sverige och olika reformer genomfördes för att förbättra bostadsförhållandena för befolkningen. Industrialismen hade medfört bo- stadsbrist i storstäderna vilket innebar att många blev hänvisade till att bo i dåliga och osunda bostäder (Edling, 1996).
År 1928 höll Per Albin Hansson sitt folkhemstal. Bostadssociala utredningen tillsat- tes 1933 som resulterade i en utredning 1945. Den innebar att bostadsbristen skulle byggas bort på 15 år och undermåliga bostäder skulle renoveras (SOU 1945:63). Hy- rorna skulle inte vara högre än 20 procent av en genomsnittlig industriarbetarlön. En ny lag kom 1945 vilket innebar att kommunen fick ett ansvar för bostadsförsörjningen och 20 år senare startade miljonprogrammet som innebar att en miljon lägenheter skulle byggas inom en period på tio år och en bostad skulle vara en social rättighet (prop. 1967:100). År 1974 inrättades ett bostadsdepartement vilket markerade bostads- frågans betydelse i välfärdsstaten. Bostadspolitiken tar alltså avstamp i folkhemsideo- login och även i den sociala ingenjörskonstens inriktning på att bygga goda bostäder åt folket och tillrättaläggandet av familjernas liv (Hirdman, 2010).
Under 1970-talet ökade byggandet av villor på grund av bostadssubventioner, rän- tebidrag och hög inflation. Det innebar att familjer med två inkomster fick möjlighet att flytta från hyreshusen till villaområden i andra delar av staden. Det ledde till so- cioekonomisk segregation (Sahlin, 2017). Utvecklingen medförde att det uppstod ett bostadsöverskott hos de allmännyttiga bostadsbolagen vilket innebar att grupper med sociala problem som annars hade svårt att få en egen bostad, fick möjlighet till egen bostad och härbärgen, ungkarlshotell och socialbyråer för hemlösa lades ner. På 1980-talet bröts denna trend och det uppstod bostadsbrist igen i Sverige. Kom- munerna tvingades till nödlösningar genom att köpa boendeplatser på hemlöshetsin- stitutioner, ofta med frivilliga organisationer och privata bolag som huvudmän (Magnusson, Meeuwisse & Swärd, 2003).
I andan av new public management, i början av 1990-talet, skedde en avreglering och marknadsanpassning av bostadsmarknaden vilket ledde till att man trots uttalade socialpolitiska ambitioner inte lyckades lösa problemet med bostadsbrist och hem- löshet. Bostadsdepartementet lades ner och statens lån till byggande upphörde också under denna tid. 1993 hävdes lagen om bostadsanvisning som hade gett kommuner möjlighet att styra fördelningen av lägenheter på sociala grunder (SFS 1980:94) och investeringsbidraget för ny- och tillbyggnad upphörde. Allmännyttiga bostadsbolag skulle också marknadsanpassas under denna tid och förväntades inte längre ta ett so- cialt ansvar.
Miljonprogrammen har under flera decennier haft dåligt rykte och många sats- ningar har gjorts för att förbättra förhållandena i området att förbättra förhållandena i de olika områdena (Lahti Edmark, 2002). Segregationen uppmärksammades redan på 1970-talet och man försökte att blanda upplåtelseformer, hushållstyper och gene- rationer. Folkrörelser arbetade med olika projekt under 1980-talet för att öka gemen- skapen i områdena men först på 1990-talet kom den etniska segregationen på agen- dan (Sahlin, 2017). Den fattigaste delen av befolkningen är i allt högre grad hänvi- sad till områden där det bor få svenskar och få medelklasshushåll (Stjärne m.fl., 2007). I dag förekommer det ofta rapporter från förorten om skjutningar, otrygghet och kriminalitet. I samband med valrörelsen 2006 myntade Folkpartiet ”utanför- skapsområden” och i valrörelsen 2018 pratade Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor om ”no-go-zoner” och hon menade då särskilt utsatta områden där inte polis och ambulans kan operera under normala omständigheter. Begreppet har sitt ursprung i den amerikanska militären och har använts för att beskriva områden som är utom kontroll för staten och där det är farligt för allmänheten att befinna sig. Be- greppet är kontroversiellt eftersom man menar att det ger en felaktig bild (SVT Ny- heter, 2018, 23 maj).
Efter miljonprogrammet sjönk bostadsbyggandet drastiskt i Sverige och få bostäder har byggts de senaste decennierna med undantag från några år under 1990-talet, vilket är problematiskt eftersom folkmängden har ökat med över 2 miljoner i Sverige från 1967 till 2017. Antalet hushåll har procentuellt ökat ännu mer: 63 procent på grund av fler ensamhushåll och fler vuxna personer i befolkningen (Sahlin, 2017).
Rätten till bostad är reglerad i grundlagen. I 1 kap. 2 § regeringsformen (SFS 1974:152) uttrycks:
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläg- gande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Målen för bostadspolitiken formulerades i prop. 2002/03:1:
Målet för bostadspolitiken är att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostä- der till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktiga hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar […].
Tidigare bostadspolitiska mål formulerades i stället bostaden som en social rättighet (prop. 1997/98:119).
Bostadsfrågan med Malmö i fokus
Mellan 1910 och 1925 var det bostadskris i Malmö och staden byggde nödbostäder för att lindra nöden. År 1924 uppfördes det 200 nödbostäder i Östra Sorgenfri. De så kallade Sorgenfribarackerna, som var små röda hus med vita knutar, revs inte förrän 1965 (Tykesson, 2001). Förutom nödbostäder byggdes det också arbetarbostäder. Stadsdelen Möllevången, som byggdes mellan 1904 och 1908, är ett resultat av detta arbete och innebar att Malmö sakta men säkert förvandlades till en storstad (Wal- lengren, 1994).
Den statliga bostadspolitiken syftade till att skapa förutsättningar för bra bostäder åt alla. Som ett resultat av det satsade Malmö år 1935 på att bygga kategoriboenden i form av bostäder till familjer med många barn. Det kunde genomföras med hjälp av de statliga subventionerna som var ett resultat av Bostadssociala utredningens första betänkande (SOU 1935:2). I Malmö uppfördes dessa så kallade barnrikehus på No-
belvägen i närheten av nödbostäderna. Under denna tid var det få byggherrar som dominerade bostadsmarknaden i Malmö: Malmös kommunala bostadsaktiebolag (MKB) som bildades 1946, HSB som grundades 1925 samt Riksbyggen och BGB.
Som en följd av miljonprogrammet byggdes 3 600 lägenheter varje år i Malmö under en tioårsperiod (Tykesson, 2001). Rosengård, Holma och Kroksbäck samt vil- laområdet Riseberga i östra Malmö är ett resultat av det. De här områdena erbjöd funktionella bostäder i tidens anda och kontrasten var stor i jämförelse med det gamla lägenhetsbeståndet i Malmö som betraktades som slum (Andersson m.fl., 1975).
Östergård och Österhus i Kirseberg kräver ett särskilt omnämnande. De båda fas- tigheterna byggdes 1924 och de första decennierna bodde det främst barnfamiljer i husen. Mellan 1950- och 1960-talen förändrades det och bostäderna fylldes med hy- resgäster som inte kunde få bostäder på den allmänna bostadsmarknaden. I likhet med nödbostäderna och barnrikehusen på Sorgenfri har Östergårdsområdet och Kir- seberg haft ett dåligt rykte. Det tror man bland annat har berott på att det har funnits många olika slags sociala institutioner i området som fängelse och mentalsjukhus (Andersson m.fl., 1975).
Österhus och Östergård låg i östra Malmö och de flesta bostäderna som byggdes inom ramen för miljonprogrammen var belägna i södra delarna av Malmö. De minst bemedlade människorna blev hänvisade till dessa områden och de med bättre eko- nomiska förutsättningar flyttade till de västra delarna av Malmö och till havet. Det har förstärkt segregationen i Malmö (Stigendal, 1999).
I dag har Malmö förändrats från industristad till postindustriell kunskapsstad. Ett exempel är utvecklingen av Västra hamnen i samband med den europeiska bostads- utställningen 2001 och områdena vid Öresundsbron som invigdes 2000. I Västra hamnen finns det HSB-ägda huset Turning Torso som har blivit en viktig symbol för det nya Malmö. Ett annat område som har byggts i Västra hamnen är Dockan som ligger vid Kockumsvarvets gamla kranbassäng (Knutagård, 2009). Malmö högskola, nu Malmö universitet, och Öresundsintegrationen har naturligtvis haft den största betydelsen för den stora omvandling som har skett i Malmö.