De små grupperna i särskolan gör att det blir lättare att individualisera och för läraren att skapa en relation med varje elev. Det är viktigt att eleverna känner sig sedda och lyssnade på. Bakk och Brockstedt (1993) säger att en god lärandemiljö kan få eleven att utnyttja alla resurser det har. I små grupper blir det lugnare och lättare att individualisera vilket ger en bättre lärandemiljö. I de olika klassrummen som jag besökte var det som jag tidigare nämnt olika möblerat men alla hade tillgång till både enskilda platser och stora bord där hela gruppen kunde sitta. Enligt Asmervik (2001) har personer med utvecklingsstörning ofta dåliga sociala funktioner som hänger samman med svaga inlärningsmöjligheter och bristfälliga språkliga funktioner då kan det vara bra att kunna sitta enskilt när man så önskar. Vygotsky (enligt Bunkholdt, 1994) menar att det sociala samspelet är en av de grundläggande faktorerna för inlärningen (enligt Bunkholdt, 1994) därför är det bra att möjligheten till stora bord finns. Efter mina intervjuer har jag förstått att många av eleverna i särskolan också har andra diagnoser än utvecklingsstörning som man som pedagog måste ta hänsyn till.
Pedagogerna som jag intervjuade säger att elever i gråzonen inte orkar lika mycket som deras jämnåriga och att arbetsminnet är sämre. Någon pedagog säger att det underlättar om man varierar arbetssättet. En annan pedagog sa att elever i gråzonen har svårt att ta till vara sina erfarenheter till ny inlärning. Piaget pekade på fyra faktorer för att kognitiv utveckling skulle ske bl.a. erfarenhet och social interaktion (Engström, 1998) de två faktorerna kan ge stöd åt
38
pedagogernas uttalanden. De får även stöd i det av Asmervik (2001) som säger att (den här typen av) eleverna distraheras lätt och glömmer ofta saker och ting, de tröttnar snabbt och tål påfrestningar dåligt. Att de tröttnar snabbt och tål påfrestningar dåligt gör det ännu viktigare att de har möjlighet att arbeta i smågrupper när så behövs. Jag skulle trots detta vilja se fler integrerade särskoleklasser i grundskolan, så kallade särskilda undervisningsgrupper, SU- grupper. Enligt Magne (1999) behöver även de i smågrupper ett nätverk att få stöd i och om SU-gruppen är integrerad med en grundskoleklass kan de få nätverksstödet där. Att ett nätverk är viktigt för individens utveckling anser även Vygotsky eftersom det sociala främjar inlärningen (enligt Bunkholdt, 1994).
Asmervik (2001) beskriver vad som kännetecknar denna typ av elever. De har en bristfällig förmåga att generalisera och abstrahera vilket medför problem där man kan dra nytta av sina erfarenheter i nya situationer. Koncentrationsförmågan och det auditiva och visuella minnesspannet är nedsatt. Därför måste undervisningen ske i korta perioder och vara konkret. Rosenqvist (1995) menar att metoderna inte är annorlunda i särskolan men att det kanske är lärarna där som entusiasmerar eleverna och för dem framåt i sin utveckling. Vilken inställning som pedagogen har till sitt arbete är alltså vikigt och detta uttryckte även de pedagoger jag intervjuade. De flesta betonade vikten av tålamod och att se varje enskild individ och deras framsteg även om de är mycket små. Innan jag påbörjade arbetet hade jag förhoppningen att hitta särskilda metoder i särskolan och då tyckte jag att Rosenqvist var orättvis som sa att det inte finns någon unik metod. Jag har inte heller hittat någon sådan utan den stora skillnaden är att individualiseringen är mer utvecklad i särskolan.
Det är viktigt av att förbereda eleverna på vad som ska hända, tid till att få arbeta i sin egen takt, individuellt anpassade uppgifter, konkret material och flexibelt arbetssätt (Blom, 2003). Detta kunde jag se mycket av när jag var och besökte särskolorna samt att jag fick höra det på intervjuerna. Förberedelserna syntes tydligast genom att varje dag var noggrant uppskriven på tavlan. Någon pedagog berättade att om det var något oklart i det schemat så ifrågasatte eleverna det med det samma. Om något nytt skulle hända så gick de igenom det mycket grundligt för att alla skulle kunna känna sig trygga. Eftersom mycket av arbetet sker individuellt ges det tid till att arbeta i sin egen takt och att träna de moment man behöver mer. Det finns konkret material att använda sig av då så behövs. I en liten grupp är de enklare att
39
vara flexibel men det är en avvägning man får göra så att inte förberedelsebehovet ställer till det.
Målet med undervisningen är att eleverna i särskolan ska klara att leva ett så normalt liv som möjligt som vuxna. Självklart är detta det slutgiltiga målet men det ligger alldeles för långt ifrån elevens tidsperspektiv. Vad är viktigt för eleven nu? Vad behöver eleven för att ha det bra imorgon? Jag saknade kortsiktiga mål för eleverna hos de pedagoger jag intervjuade. Freltofte (1999) menar att för motivationen måste det man lär sig vara till för att användas här och nu. Bland de pedagoger jag intervjuade var det vanligt att man utgick från vardagen i matematikundervisningen och att man på så sätt höll sig i elevens tankevärld men just när det gäller målet med undervisningen uttryckte alla att det handlade om att klara sin ekonomi, ha förståelse om pengar och att kunna klockan. Pedagogerna uttryckte hur viktigt det är att eleven ska ha en känsla av att de klarar sig och att de kan klara av uppgifter, även Freltofte (1999) menar att detta är viktigt för inlärningen och självkänslan. Hon uttrycker sig så här att: ”Neuropedagogiken inte försöker hänga upp jackan på en krok som inte existerar, i tron på att kroken ska växa ut. I stället letar man reda på en befintlig spik som man kan hänga jackan på.” (s.36)