Branschspecifik praxis och god redovisningssed i framtiden

Bengtsson anser att den nuvarande ordningen avseende den kompletterande är behäftad med vissa brister, speciellt vad gäller uppkomsten av det redovisningsmässiga ”gap” som uppstått mellan små och medelstora kontra stora, internationellt verkande företag. Han tycker exempelvis att det är olyckligt att redovisningsprinciper som är avsedda för stora noterade företag tenderar att ”spilla över” på de mindre och onoterade företagen. Att de stora företagen, och den redovisningen dessa tillämpar, drar de små och medelstora efter sig är inte bra såtillvida att redovisningen för de två sistnämnda tenderar att bli omotiverat omfattande och betungande för dessa. De mindre företagen är i första hand betjänta av stabila regler som är konsekventa och förutsebara och utformade efter dessas faktiska redovisningsbehov. Bengtsson tycker också att den oklara ansvarsfördelning som i dag finns vad gäller förhållandet mellan lagreglering och den kompletterande normgivningen kan ge upphov till många praktiska bedömningssvårigheter för de redovisningsskyldiga. I framtiden skulle denne därför vilja se en tydligare uppdelning mellan olika storleksmässiga typer företag och en mer utförlig reglering i lag, i vart fall för de mindre företagen. Bengtsson framhåller dock att han i dagsläget torde vara ganska ensam om den sistnämnda uppfattningen. Det kan dock enligt

honom ändå motiveras med att en tillfredställande utveckling av redovisningen för de små och medelstora företagen knappast kommer att kunna komma till stånd genom praxis i beaktande av den snabba utveckling som sker inom redovisningsområdet. I takt med att redovisningsregleringen kommer att bli mer detaljreglerad både genom nationell och överstatlig lag likväl som genom den normgivning som ges av BFN tror Bengtsson också att utrymmet för och behovet av branschspecifik praxis inte kommer att bli speciellt stort.

Gunnarsson upplever att den nuvarande redovisningssystematiken fungerar relativt tillfredställande. På sikt anser han dock att det är nödvändigt att göra en större åtskillnad mellan noterade och onoterade företag, då det knappast är en framkomlig väg att alla företag skall tillämpa redovisningsregler som är avsedda för kapitalmarknadens behov. Han tror även att detta kommer leda till att begreppet god redovisningssed kommer att försvinna helt ur den nationella lagstiftningen. Redan i dagsläget anser han att begreppet kan ses som en ”kvarleva” från äldre lagstiftning i beaktande av att den största delen av de redovisningsnormer som tillämpas i praktiken ges av organ som BFN, RR och IASB. Gunnarsson tror även redovisningen in spe kommer att bli mer detaljreglerad enligt amerikansk modell för både onoterade och noterade företag. För de förstnämnda kommer BFN bli helt tongivande och troligtvis ges möjligheter att utforma juridiskt bindande föreskrifter, medan IASB genom EU kommer att styra utvecklingen för de sistnämnda. En ökad detaljreglering tror han också är nödvändig för att säkerställa att redovisningen kan utveckla på ett effektivt sätt och undgå den utvecklingsmässiga apati som emellanåt kunde prägla den svenska utvecklingen innan tillkomsten av nya redovisningslagar och en ökad normgivning genom BFN och RR:s försorg. Uppkomsten av branschspecifik praxis genom exempelvis branschorganisationers försorg tror han inte kommer att vara möjlig i framtiden i beaktande av att detaljstyrda regleringar gör sig allt mer gällande. Branschorganisationer kommer istället att få fungera som remissinstanser vid utarbetandet av nya standarder och uppdatering av befintliga dito.

Ingblad tror att termen god redovisning på sikt helt kommer att försvinna som rättslig standard i takt med att redovisningen kommer att bli både mer detaljreglerad i lag och internationell till sin prägel. De noterade företagen kommer att följa internationella redovisningsregler som IAS i ännu större utsträckning än vad som medges i dagsläget. För de onoterade företagen kommer BFN att spela en dominerande roll som tillsynsmyndighet och antagligen ges större befogenhet än vad myndigheten besitter för närvarande. Han anser vidare att en större åtskillnad mellan olika stora företag måste göras eftersom en

internationalisering av redovisningen går i riktning mot att göra upprättandet av redovisningen omotiverat betungande och innehållsmässigt omfattande för de företag som inte vänder sig till internationella investerare. Ingblad tror också att branschspecifik praxis i framtiden kommer att ges genom att exempelvis IASB eller BFN utarbetar speciella branschrekommendationer som komplement till sina mer generella standarder. Att branschorganisationer och liknande utarbetar egna branschrekommendationer tror han dock inte kommer att ske i framtiden, utan dessa får istället fungera som remissinstanser till BFN och IASB.

Innerstedt anser att den nuvarande ordningen inte är ett helt lyckad potpurri av reglering genom lag och kompletterande normgivning med otydlig juridisk ansvarsfördelning dem emellan. Han tror vidare att framtidens redovisning kommer att bli mer detaljreglerad i lag. Något som inte är uteslutande av godo emedan ett visst utrymme för tolkning och utveckling genom praxis alltid är nödvändigt i och med redovisningen ständigt måste utvecklas i takt med sin ekonomiska omvärld för att kunna fungera effektivt. Han anser vidare att en tydligare åtskillnad som bättre förmår att uppmärksamma de redovisningsmässiga skillnaderna måste göras mellan de stora företagen och de mindre. En sådan uppdelning och kategorisering skulle exempelvis kunna baseras på omsättning. Vad gäller normgivningen för de mindre företagen torde denna in spe till fullo kunna ske genom BFN:s försorg, då denna typ av företag behöver en tydlig normgivning anpassad efter deras faktiska behov. En mer detaljerad normgivning kommer enligt honom också innebära att ramarna för utvecklandet av branschspecifik praxis minskar.

Respondent Z anser skillnaderna mellan stora och små företag kommer att öka än mer i framtiden. Redan i dagsläget är denna skillnad påtagligt mer markant än när han började arbeta inom revisionsbranschen för cirka 10 år sedan. För att redovisningen inte skall innebära en ogörlig administration för de företag som inte verkar internationellt eller endast gör det i begränsad utsträckning, tror Z därför att redovisningen framgent kommer att bli både mer juridiskt regelstyrd och uppdelad efter företagens storlek än vad den är för närvarande. Han ser denna utveckling som önskvärd eftersom detta medför att regelverket blir mer konsekvent och lättare att följa, särskilt för de företag som inte har behov av att fullt ut tillämpa internationella redovisningsstandarder som IAS. En naturlig utveckling i beaktande av detta är att BFN tilldelas det övergripande juridiska huvudansvaret för utvecklingen av denna redovisning. I likhet med övriga respondenter tror han inte att utvecklandet av branschspecifik

praxis genom företagens egen eller deras branschorganisationers försorg kommer ges något större utrymme i beaktande av att normgivningen blir mer detaljerad och juridiskt bindande.