Förekomsten och betydelsen av branschspecifik praxis

Bengtsson anser att vilken bransch ett företag tillhör som huvudregel kan bestämmas utifrån vilket bransch- eller intresseförening det aktuella företaget är eller har möjlighet att vara medlem i. Han menar vidare att branschspecifik praxis givetvis kan existera inom ramen för redovisningslagarna och god redovisningssed, och är tillämpbar så länge den är i överensstämmelse med dessa. Denne framhåller dock att det oftast inte finns någon enhetlig syn på redovisning inom många branscher, vilket medför att det sällan utarbetas några gemensamma branschspecifika rekommendationer. Därtill saknar de flesta företag och branschorganisationer ofta resurser att kunna ta fram och kontinuerligt uppdatera några utförligare rekommendationer, utan dessa får mer karaktären av punktvisa nedslag rörande enstaka frågor. Han tror vidare branschspecifik praxis är viktigare för de större företagen som är internationellt verksamma för att dessa snabbt skall kunna anpassa sig efter och ta till sig internationella normer. De stora företagen har därtill ofta de ekonomiska och kunskapsmässiga resurser som krävs för att gemensamt kunna utveckla en kvalitativt nöjbar branschspecifik redovisning.

Gunnarsson anger att det som han uppfattar som en specifik bransch främst avgörs med hjälp vilken branschorganisation som företaget tillhör. Om företaget inte tillhör en sådan får branschtillhörigheten istället avgöras på grundval av till exempel vilken verksamhet som bedrivs av detta. Gunnarsson uppger att han skulle tillmäta en branschspecifik praxis stor betydelse om denna upplevdes som bättre anpassad efter en bransch särförhållanden än en mer generellt utformad redovisningspraxis. Vilken betydelse han anser att en branschspecifik

praxis skall tillmätas anser han därför vara avhängigt av hur pass ”unika” förhållandena inom en bransch är, något som givetvis kan vara svårt att bedöma. Gunnarsson uppger att han emellertid inte träffar på branschspecifik redovisningspraxis i någon nämnvärd utsträckning i sitt dagliga arbete. Dessa var av naturliga skäl mer frekvent förekommande innan tillkomsten av årsredovisningslagen och den utförliga reglering som ges av BFN och RR. Inom ett fåtal branscher, exempelvis bygg- och fastighetsbranschen, förekommer av respektive branschorganisation utarbetade redovisningsrekommendationer. Dessa reglerar med utgångspunkt ifrån av BFN och RR avgivna stadganden hur för dessa branscher speciella redovisningsspörsmål kan lösas. Dessa branschrekommendationer skall dock enligt Gunnarsson främst ses som tolkningar av befintliga stadganden från BFN och RR och inte som från dessa fristående eller avvikande regleringar. Han tror vidare att en branschrekommendation som inte håller sig inom ramen för och är förenlig med de allmänna råden och rekommendationerna som dessa organ utarbetar, skulle få någon legitimitet eller tillämpas. Gunnarsson anger att han själv föga sannolikt skulle tillämpa en sådan. En bransch möjligheter att påverka de redovisningsnormer som utarbetas anser han vidare främst låter sig göras genom att branschorganisationerna fungerar som remissinstanser. Han upplever inte heller att det för de flesta branscher finns erforderliga ekonomiska incitament eller konsensus för att utarbeta egna branschrekommendationer då en sådan knappast i praktiken skulle förmå påverka det redovisade resultatet i någon större utsträckning. Den faktiska nyttan av att ha branschspecifika rekommendationer är därför sett ur de utomstående intressenternas perspektiv ofta begränsad. Därtill anser han att man skall ha åminnelse att det kräver tillgång till en omfattande redovisningskompetens för att kunna utarbeta redovisningsrekommendationer, något som de flesta branschorganisationer eller företag inte själva besitter.

Ingblad menar att bestämmandet av ett företags branschtillhörighet med fördel kan göras utifrån vilken branschorganisation detta är medlem av. Det kan även bli aktuellt att ställning till branschtillhörighet utifrån vilka produkter företaget tillhandahåller och/eller vilken typ av verksamhet som bedrivs. Ingblad anser vidare att en förekommande branschspecifik praxis skall och måste tillmätas betydelse förutsatt att den är förenlig med god redovisningssed, vilket också är något som ges uttryck för i förarbetena. Det är dock ofta svårt att finna och beskriva förekomsten och innebörden av enhetlig branschpraxis. Brist på ekonomiska incitament, till exempel ur skattesynpunkt, kombinerat med otillräcklig kunskap gör även att utvecklandet av branschpraxis inte tilldrar sig något större intresse bland företagen och deras

branschorganisationer. Därtill kan även förhållandena inom en bransch skifta så pass mycket att det inte går eller upplevs som intressant att utveckla och tala om förekomsten av enhetlig standard. Om en branschspecifik praxis är överensstämmande med god redovisningssed får enligt Ingblad avgöras utifrån om det finns särskilda egenskaper hos en bransch som en mer generellt utformad redovisning inte förmår fånga. Förutsatt att det föreligger sådana särskilda egenskaper torde det kunna vara acceptabelt att ett avvikande görs från en mer generellt utarbetad god redovisningssed som är tillämplig för andra branscher och företag. Ingblad menar vidare att om förekomsten av branschspecifik praxis skulle prövas i domstol är det troligt att bedömningen av huruvida den överensstämmer med god redovisningssed eller inte skulle ta sin utgångspunkt i vad som uttrycks av BFN:s och RR:s allmänna råd och rekommendationer. Han vill dock framhålla att en branschspecifik praxis som avviker från dessa inte per automatik är att anse som stridande mot god redovisningssed.

Innerstedt framhåller att branschspecifik praxis som är överensstämmande med god redovisningssed måste betraktas som fullt juridiskt acceptabel och måste tillmätas större betydelse än ett allmänt formulerat råd om den förra är bättre lämpad för fånga upp en egenskap som är särskilt påtaglig och betydelsefull i den enskilda branschen. Den stora svårigheten vad gäller branschspecifik praxis är emellertid att praktiskt fastställa huruvida det överhuvudtaget föreligger en sådan och hur den i sådana fall är utformad. Därtill uppstår även frågan vad som avses med bransch och hur det skall kunna avgöras vilka företag som innefattas i denna. Han anser att branschtillhörighet förvisso oftast kan fastställas utifrån förekomsten av branschorganisationer. Gränsdragningsproblem kan dock uppkomma, vilket gör att det kan bli nödvändigt att se till verksamhetsmässiga och ekonomiska faktorer för att bedöma vilken typ av bransch som ligger för handen. Byggindustriförbundets branschrekommendationer är det enda exemplet på dokumenterad branschpraxis som han direkt kan erinra sig. Om frågan skulle uppkomma i en domstol anser han därför det är troligt att BFN skulle tillfrågas för uttala att sig om en branschspecifik praxis föreligger och huruvida denna är överensstämmelse med god redovisningssed.

Respondent Z anser att branschtillhörighet styrs och bestäms av vilken bransch- eller annan intresseorganisation som företaget tillhör. Respondent Z upplever att förekomsten av branschspecifik redovisningspraxis är mycket sällsynt. Under sina tio år i revisionsbranschen kan inte erinra sig att någonsin stött på eller själv använt sig av en sådan. Han tror dock att dessa var mer vanligt förekommande förr, när antalet redovisningsrekommendationer från

BFN och RR var mindre utförliga och omfattande till sitt antal. Han anser vidare att det knappast finns något större intresse från eller ekonomiskt incitament för företag och branschorganisationer att utarbeta egna branschrekommendationer. För de flesta onoterade företag är det inte heller möjligt att påverka det redovisade resultatet i en sådan utsträckning att branschrekommendationer upplevs som nödvändiga och berättigade. Om Respondent Z i sitt arbete skulle komma i kontakt med en branschrekommendation, anger denne att han självklart skulle vara yrkesmässigt intresserad av en sådan och kritiskt granska den för att se om den skulle kunna innebära att redovisningen blev mer rättvisande för den aktuella branschen. Han ställer sig dock tveksam till om han skulle välja att tillämpa en branschrekommendation som står i alltför bjärt kontrast till den normgivning som ges BFN och RR. Detta skulle knappast heller förordas av kollegor och byråns jurister. För att en branschrekommendation skall kunna vinna något vidare erkännande hos revisorer och redovisningsansvariga som överensstämmande med god redovisningssed menar respondent Z att det därför är nödvändigt den i vart fall tar sin utgångspunkt i förekommande stadganden från de ”stora” normgivande organen.