Vidare framkom att informanterna i Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie uppgav att det fanns en brist på dels tillgänglig information, dels kunskap om tillgänglig hjälp för utsatta HBTQ-personer. Många av informanterna uppgav att bristen på information ledde till att de inte visste hur de skulle hantera situationen vilket bidrog till ökad isolering för de drabbade, vilket i sin tur gjorde att de stannade kvar i en våldsam relation längre. Detta framkom även i Turells (1999, nr.5) kvantitativa enkätstudie med 499 HBTQ-informanter, där syftet var att undersöka hur olika stödresurser används av målgruppen när de utsatts för våld i
parrelationer. Studien syftade även till att undersöka vilka tjänster som det behövs mer av samt vilka barriärer som identifierats för att informanterna söker hjälp. I resultatet framkom likt Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie att en anledning till varför informanterna inte sökte hjälp för sin våldsutsatthet berodde på, förutom på rädsla av att isoleras, bristen av kunskap om tillgänglig hjälp. McClennen et al. (2002, nr.9) fann liknande resultat i deras kvantitativa enkätstudie som syftade till att presentera bland annat samband mellan våld och
homosexuella mäns relationer, men även att undersöka informanternas hjälpsökande beteende. Studiens informanter var 63 våldsutsatta homosexuella män, varav 20% av dem uppgav att bristen på kunskap om tillgänglig hjälp var en anledning till att de stannade kvar i den våldsamma relationen. Bristen på kunskap har andra studier också identifierat som faktorer för att stanna i ett våldsamt förhållande. Oswald et al. (2010, nr.7) gjorde en
kvalitativ studie med syftet att undersöka 24 lesbiska mödrarnas uppfattning av olika typer av rådgivning som de deltog i, individuell- eller parterapi. I deras resultat framkom även här att bristen på kunskap om våld i samkönade relationer och tillgängligt stöd var ett hinder för vissa lesbiska mödrar att lämna relationen.
Vidare har Merrill och Wolfe (2000, nr.8) gjort en kvantitativ enkätstudie bestående av 52 informanter som syftade till att undersöka gay och bisexuella mäns upplevelser av
partnervåld. Vad som framkom i Merrill och Wolfes (2000, nr.8) studie var att mönster och frekvensen av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld stämde överens med resultaten från tidigare studier som undersökte heterosexuella och lesbiska kvinnors utsatthet. Likt den studien som Merrill och Wolfe (2000, nr.8) jämförde med så visste 33% av informanterna inte vart de skulle vända sig för att söka hjälp. Likaså visade sig i Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie att den information som fanns tillgänglig angående stödinsatser för våldsutsatta var enligt informanterna enbart avsedd för icke-samkönade par. Detta bidrog till svårigheten att se sig själv som utsatt eftersom de befann sig i en samkönad relation. I Merril och Wolfes (2000, nr.8) studie framkom dessutom att homosexuella män främst tenderade att söka hjälp hos vänner och att de vände sig till skyddade boenden i minst utsträckning. Samma fann Turell och Cornell-Swanson (2005, nr.4) i sin kvantitativa enkätstudie med 760 informanter som undersökte HBTQ-personers hjälpsökande beteende. Deras resultat visade att homosexuella män var minst benägna att söka sig till olika former av skyddade boenden.
Bristen på kunskap om tillgänglig hjälp visade sig vara en annan problematisk aspekt som målgruppen stöter på. Bornstein et al. (2006, nr.2), Turell (1999, nr.5), McClennen et al.
(2002, nr.9), Oswald et al (2010, nr.7) samt Merrill och Wolfe (2000, nr.8) har i sina studier funnit mönster om detta i informanternas utsagor. Detta problem kan förstås utifrån att det råder en heteronormativitet i samhället. Att som homosexuell leva i ett våldsamt förhållande i ett samhälle där det råder en heteronormativ bild av våld i nära relationer kan bidra till
svårigheter att känna sig inkluderad i definitionen av våldsutsatt. I ett sådant samhälle är det troligtvis inte orimligt att som våldsutsatt HBTQ-person känna att det inte finns någon hjälp för dem eftersom deras relation inte tillhör normen. Det kan även förklara varför
informanterna i Merrill och Wolfes (2000, nr.8) studie främst söker hjälp hos vänner om synen de har är att samhällets skyddsnät främst är till för heterosexuella. En liknande tanke kan relateras till vad informanterna i Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie uppgav, där det nämndes att information som fanns tillgänglig angående stödinsatser för våldsutsatta enbart var avsedd för icke-samkönade par.
Det är heller inte svårt att tänka sig att stöd- och hjälpinsatser för våldsutsatta är formade efter den rådande normen. Merrill och Wolfe (2000, nr.8) fann bland annat i sin studie att män inte tenderar att söka sig till skyddade boenden. Deras hjälpsökande beteende kan förstås utifrån att de skyddade boenden som finns inte besitter tillräcklig kompetens att bemöta HBTQ-personers särskilda behov, vilket nämns i rapporten från RFSL (2008). Vidare kan
homosexuella mäns obenägenhet att vända sig till skyddade boenden enkelt förklaras med att det råder en brist på boenden över lag för dem. Sett ur en svensk kontext så påpekar
exempelvis Holmberg och Stjernqvist (2006) detta som en brist i Sverige, något även framkommer ur Socialstyrelsens undersökning från 2012 som visade att enbart 15% av kommunerna tog emot män i sina skyddade boenden (NCK 2018). Vidare framgår det i den svenska regeringens handlingsplan (Skr. 2007/08:39) att rättsväsendets myndigheter, skola, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården har ett gemensamt ansvar i det förebyggande arbetet för våldsutsatthet. I handlingsplanen uppmärksammas samhällets bristande beredskap att bemöta HBTQ-personer som utsatts för våld och vikten av att förbättra arbetet inom området. För att komma dit kan det ses som nödvändigt att information om att det finns hjälp att få för sin våldsutsatthet når ut till samhällets samtliga medborgare, oavsett deras sexuella läggning.
Det framkom vissa skillnader i hur synen på våldsoffer och förövare var för somliga informanter i studierna. Exempelvis uppgav flertalet informanter i Bornsteins et al:s (2006, nr.2) studie att det fanns en osäkerhet i att identifiera sin partner som förövare. Detta ledde till att många trodde att det i själva verket var dem själva som var förövaren. En av
informanterna uppgav: “She would attack me, and I would fend her off, and she would end up with scratches or something, and [she] would be like, See! She’s abusing me!”(Bornstein et al. 2006:169, nr.2).
Som citatet ovan beskriver hade kvinnan svårt att veta huruvida hon i relationen skulle se sig själv som offer eller förövare. Enligt Christie (1986/2000) uppstår inte sällan
definitionsproblem när den stereotypa bilden av både offer och förövare inte längre är varandras motsatser. Enligt Christie (1986/2000) beskrivs den ideala förövaren inte sällan som en stark, farlig och främmande man. Eftersom kvinnans partner inte kan ses som
främmande eller som en man får hon svårt att tydligt se dels sin partner som förövare, dels sig själv som offer. Det framkommer däremot att så här inte alltid är fallet då andras studier har uppvisat motsatsen. Exempelvis framkom det både i Merrill och Wolfes (2000, nr.8) samt
McClennen et al:s (2002, nr.9) studier att även om självförsvar var något som rapporterades som vanligt förekommande så höll informanterna inte med om att våldet var ömsesidigt, utan de hade en tydlig bild av sig själv som offer och sin partner som förövare. Skillnaderna som fanns mellan studierna indikerar på att det finns en risk med att kategorisera alla HBTQ-personer som en homogen grupp. Andra artiklar har även funnit skillnader inom målgruppen, såsom Turell och Cornell-Swanson (2005, nr.4). I deras resultat framkom att skillnaderna inom målgruppen visserligen inte är särskilt stora varken avseende typen av hjälp som sökts eller hur hjälpen upplevdes. Vissa skillnader framkom dock, såsom att kvinnor i högre utsträckning än män sökte professionell hjälp i form av rådgivning. Vidare påvisades inga statistiskt signifikanta skillnader mellan kategorier som inkomst, ålder eller etnicitet i att söka sig till rådgivning. Däremot framkom att ålder hade en betydande roll i att uppsöka hjälp från polismyndigheten. Äldre HBTQ-personer var mer benägna att anmäla brott jämfört med yngre HBTQ-personer. Andra samband som framkom var ekonomiska förutsättningar och hjälpsökande beteende bland unga HBTQ-personer. Yngre med sämre ekonomiska tillgångar sökte sig i högre grad till familjen som stöd. Vidare visade resultatet att etnicitet kom att spela roll för huruvida informanterna sökte hjälp för sin våldsutsatthet eller inte.
Afroamerikaner och latinamerikaner sökte i mindre grad hjälp för fysiska skador som uppkommit i samband med våld i hemmet, samt att de i mindre grad sökte sig till olika stödprogram och hjälporganisationer över lag (Turell & Cornell-Swanson 2005, nr.4).
Utifrån Turell och Cornell-Swansons (2005, nr.4) studie framkom att vissa aspekter möjliggör eller försvårar informanternas hjälpsökande beteende. Ett intersektionellt perspektiv syftar till att synliggöra hur olika kategorier samspelar med varandra och hierarkiskt ordnar dem, vilket resulterar i att vissa kategorier gynnas medan andra
missgynnas (Mattsson 2015). En skärningspunkt mellan sexualitet, klass och ålder kan ses i Turell och Cornell-Swansons (2005, nr.4) resultat, då det visar sig att yngre HBTQ-personer med sämre ekonomiska tillgångar främst söker sig till familjen som stöd. Detta innebär i praktiken att vara ung, homosexuell och ha dålig ekonomi medför en underordnad position även inom målgruppen. Att vara homosexuell innebär redan från början att stå i underordnad position i relation till heterosexuella. Därutöver blir en ung HBTQ-person med mindre ekonomiska tillgångar ytterligare underordnad inom målgruppen och missgynnas i sitt hjälpsökande genom att främst söka sig till informella källor. Det kan antas att vänner och familj inte besitter samma kompetens som formella källor, vilket kan resultera i att det skadar dem mer i slutändan än HBTQ-personer som inte tillhör dessa kategorier. Liknande
resonemang kan föras vad gäller skillnader i deras hjälpsökande beteende baserat på deras etnicitet. Det framkom i Turell och Cornell-Swansons (2005, nr.4) studie bland annat att till skillnad från andra HBTQ-personer så sökte afroamerikaner och latinamerikaner inte lika ofta sig till olika stödorganisationer eller till sjukvården. Sannolikt beror detta inte på att
afroamerikaner och latinamerikaner inte behöver söka hjälp i samma utsträckning som andra HBTQ-personer. Det kan snarare tänkas bero på andra faktorer som på grund av
skärningspunkten mellan kategorierna de tillhör eller tillskrivs missgynnar dem i deras hjälpsökande beteende, såsom rasism, homofobi eller en kombination av båda. Ovanstående skildrar riskerna med att se på HBTQ-personer som en homogen grupp. Genom att analysera utifrån ett intersektionellt perspektiv kan ett flertal dimensioner synliggöras som annars förblir i det dolda.