Något som försvårade HBTQ-personers hjälpsökande beteende var kompetensen hos professionella, vilket bland annat framkommer i Oswald et al:s (2010, nr.7) studie. Det som upplevdes som mest hjälpsamt av informanterna i deras studie av dem som gick i individuell terapi var att terapeuten pratade öppet om våldet utan att försöka minimera eller prata runt det. Vad informanterna uppgav som minst hjälpsamt var när terapeuten minimerade eller pratade om våldet som någonting som kunde förhandlas bort kvinnorna emellan. En del av kvinnorna kände sig under parterapin trängda när terapeuten konfronterade båda kvinnorna och menade att våldet som förekom var något som båda hade ett ansvar att lösa gemensamt.
Några av kvinnorna i studien kände sig också svikna av terapeuten när terapeuten inte uppmärksammade förövarens försök att släta över eller bortförklara våldet som förekom. Av de kvinnorna som gick i rådgivning uppgav hälften av dem (7 stycken) att stödet de fick var väldigt hjälpsam, vilket var på grund av att terapeuten särskilt beaktat att relationen var samkönad samt att terapeuten benämnt problemet som våld. Andra positiva effekter som identifierats som viktiga var att bli “lyssnad till” och att bli uppmuntrad till “egenkraft” eller
“empowerment” (Turell 1999, nr.5).
Likt Oswald et al:s (2010, nr.7) studie vittnar artikeln av Bornstein et al. (2006, nr.2) att många av informanterna som fått stöd från terapeuter under och efter deras förhållande var missnöjda. De uppgav exempelvis att terapeuterna inte identifierade förövarens försök att minimera allvaret i situationen. Likaså uppgav en stor del av informanterna att terapeuten tenderade att minimera våldet i relationen eller framställde det som att båda var ansvariga för det våld som föregick. En av informanterna som Bornstein et al. (2006, nr.2) intervjuat berättade att: “...She implied that I was to blame by saying that she felt that I had one of those relationships that we brought out the worst in each other” (Bornstein et al. 2006:173, nr.2).
I både Oswald et al:s (2010, nr.7) samt Bornstein et al:s (2006, nr.2) studier framkommer att informanternas upplevelser av terapeutiska möten med professionella varit både positiva och negativa. I Oswald et al:s (2010, nr.7) studie framkom att det som ansågs vara mest hjälpsamt för kvinnorna var när terapeuten benämnde deras upplevelser som våld och inte slätade över situationen bara för att kvinnorna var i en parrelation med andra kvinnor. Utifrån Christies (1986/2000) teorier om det ideala brottsoffret och den ideala förövaren kan detta tolkas som att trots att relationen till synes inte är stereotyp, med en man som våldsutövare, kan
terapeuten identifiera sin klient som våldsutsatt. Enligt Tully (2008) existerar vissa myter om hur våld i samkönade parrelationer inte förekommer överhuvudtaget eller att exempelvis kvinnor inte kan vara förövare, eftersom det inte anses ligga i deras natur som kvinna.
Hjälpen upplevs som dålig när terapeuten såg våldet som ett gemensamt ansvar för kvinnorna att lösa eller när terapeuten ignorera det helt och hållet, vilket även framkommer i Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie. Dessa terapeuters agerande skulle kunna förklaras med att det finns en blandad syn på våld i samkönade parrelationer även hos professionella, där en del har svårt
att se bortom bilden av den ideala förövaren. Detta påverkar inte bara hjälpen som deras klienter får, eller inte, men även kvinnornas upplevelser av stödinsatserna och sannolikt deras framtida hjälpsökande beteende. Utifrån både Oswald et al:s (2010, nr.7) och Bornstein et al:s (2006, nr.2) studier framkommer att professionellas attityder och kompetens blir avgörande för kvinnornas upplevelser av de stödinsatser som de kommer i kontakt med.
Furman et al. (2017, nr.1) genomförde en kvalitativ studie för att undersöka hur hjälp- och stödinsatser ser ut för HBTQ-personer i samkönade parrelationer där det förekommer våld.
Studien baseras på semistrukturerade intervjuer med tio professionella som arbetar med personer som har utsatts för våld. I resultatet framkommer att sex av informanterna uppgav att de fått särskild utbildning av samkönat partnervåld men att de inte tyckte att det var tillräckligt givande. En av informanterna uppgav att utbildningen hen fick endast förekom vid ett tillfälle samt att det fanns önskemål om kontinuerlig utbildning inom området. Vissa av informanterna uppgav dock att de lärde sig mer om problematiken kring samkönat
partnervåld i direktkontakt med utsatta HBTQ-personer. I studien uppgav samtliga
informanter att deras organisationer skulle behöva bli mer inkluderande. Vidare framkom att deras organisationer följde feministiska perspektiv som främst ser kvinnan som ett våldsoffer av en manlig förövare.
I Furman et al:s (2017, nr.1) studie framkom att merparten av informanterna hade fått utbildning inom HBTQ-personers våldsutsatthet men det fanns skilda meningar angående huruvida det gynnade dem tillräckligt i deras arbete. Informanterna berättade vidare att utbildningen de fick var sparsam och de uppgav önskemål om kontinuitet. Enligt RFSL (2008) finns det en stor brist på kunskap och beredskap att möta våldsutsatta HBTQ-personer inom stödorganisationer. Ett sätt att förstå varför det inte läggs mer vikt på utbildning av denna typ kan vara för att det råder en heteronormativ syn på våld i nära relationer. Enligt teorin har den heterosexuella normen en överordnad position i samhället (Tully 2008; Lobel 1986; Renzetti 1988). Även om det är 40 år sedan problemet började uppdagas kan
informanternas utsagor i Furman et al:s (2017, nr.1) studie om bristen på utbildning förstås utifrån att samkönat partnervåld fortfarande inte tar lika stor plats i samhällsdebatten. Normer tycks inte sällan vara trögflytande och ta lång tid att förändra. Att samtliga informanter i Furman et al:s. (2017, nr.1) studie uppgav att deras organisationer arbetar efter feministiska teorier, där kvinnan automatiskt ses som offer av en manlig förövare, menar vi pekar på normers rigiditet.
Andra studier vittnar även om heteronormativa tankar om våld i nära relationer där klienters sexualitet kommer att spela roll för professionellas bemötande. Basow och Thompson (2012, nr.12) gjorde en vinjettstudie där 282 professionella som arbetar med våldsutsatta fick svara på frågor i ett fiktivt fall där en kvinna som blev utsatt för våld sattes i två olika kontexter; en där hon porträtterades som heterosexuell och en där hon framställdes som homosexuell.
Syftet med studien var att undersöka huruvida klientens sexuella läggning och typen av våld hon utsattes för hade betydelse för personalens sätt att hjälpa henne som klient. I deras studie framkom att kvinnans sexuella läggning hade betydelse gällande att se henne som offer. När kvinnan framställdes vara i ett samkönat förhållande visade resultatet att personalen i mindre grad såg henne som offer jämfört med när kvinnan framställdes vara i ett icke-samkönat förhållande. Att klientens sexualitet kom att spela roll för hur benägna professionellas var att hjälpa kan vara ytterligare ett tecken på hur en heteronormativ syn på våld kan bidra till att osynliggöra samkönat partnervåld. Att förklara våld genom en könsordning kan få stora konsekvenser för våldsutsatta HBTQ-personer (RFSL 2008). Vidare fann Basow och Thompson (2012, nr.12) att typen av våld som hon utsattes för spelade en avgörande roll i
professionellas syn på kvinnan som offer. När kvinnan utsattes för fysiskt våld sågs hon som offer oavsett sexuell läggning men inte när det rörde psykiskt våld, där hon inte sågs som offer i samma mån när hon porträtterades som lesbisk. Vidare visade sig att personalen var mer tillmötesgående gentemot kvinnan när hon utsattes för fysiskt våld. Personalen uppgav dessutom att de behövde mer bevis av våldet för kunna bedöma kvinnan som offer när hon var lesbisk till skillnad från när hon var heterosexuell. Personal som hade tidigare
erfarenheter av att arbeta med våldsutsatta HBTQ-personer kände sig mer bekväma i sitt arbete med homosexuella klienter. Det visade sig att erfaren personal hade lättare att se kvinnan som offer i en samkönad relation och var bättre på att föreslå olika typer av
hjälpinsatser. Enligt Christie (1986/2000) är roller som offer och förövare så pass etablerade att det blir svårt att se bortom dem. Enligt Christie (1986/2000) framställs den ideala
förövaren som en stark och farlig man. Denna stereotypiska bild av en förövare omkullkastas när kvinnan i vinjetten var i ett lesbiskt parförhållande vilket skulle kunna förklara varför personalen behöver mer bevis av att hon är utsatt när hon utsätts för psykiskt våld.
I studierna av St. Pierre och Senn (2010, nr.13), Bornstein et al. (2006, nr.2) samt Pepping et al. (2007, nr.14) undersöktes HBTQ-personers användning av stödinsatser och vikten av HBTQ-specialiserade stödinsatser. Den första barriären som St. Pierre och Senn (2010, nr.13) studie undersökte var tillgängligheten av specialiserade HBTQ-stödinsatser. Forskarna fann att tillgängligheten på HBTQ specialiserade verksamheter var bristfällig, vilket innebär att HBTQ-personer måste använda sig av allmänna stödinsatser som inte nödvändigtvis är HBTQ-specialiserade. Informanterna i St. Pierre och Senns (2010, nr.13) studie uppgav att HBTQ-specifika organisationer upplevdes vara mer mottagliga än övriga, vilket i sin tur innebar att de upplevdes som mer önskvärda att vända sig till. Liknande framkom i Pepping et al:s (2017, nr.14) studie som är baserat på en kvantitativ enkätstudie med syftet att
undersöka hur olika stödinsatser för samkönade parförhållanden används. Vidare ville forskarna undersöka hur nöjda de 363 informanterna var med hjälpen samt vilka preferenser som fanns av innehållet i stödet. Det framkom i deras studie att 87% av informanterna
svarade att hjälpen bör vara HBTQ-anpassad för att de ska vända sig dit. Forskarna ville även undersöka eventuella hinder för informanterna att söka sig till olika stödinsatser. Förutom oro över personalens bemötande uppgav en stor del av informanterna att bristen på kompetens hos personalen skulle kunna vara en potentiell barriär för dem att söka hjälp. I Bornstein et al:s (2006, nr.2) studie vittnar även informanterna om att HBTQ-specialiserad hjälp sågs som mer hjälpsam än generella stödinsatser. Informanterna i deras studie uppgav att de inte skulle sökt hjälp från en organisation som inte var specialiserad enligt målgruppens särskilda behov.
Därmed beskrev informanterna att det var av stor vikt att organisationerna öppet visade sitt stöd för HBTQ-personer, som exempelvis prideflaggan, för att de överhuvudtaget skulle söka sig dit. I artiklarna från St. Pierre och Senn (2010, nr.13), Bornstein et al. (2006, nr.2) samt Pepping et al. (2017, nr.14) uppgav informanterna hur viktigt HBTQ-anpassade stödinsatser är både gällande stödets upplevda tillgänglighet och upplevelsen av personalens kompetens att kunna bistå med adekvata stödinsatser. Bristen på tillgängligt specialiserat stöd kan återigen förstås utifrån att det finns en heteronormativ syn på partnervåld. En anledning till bristen på tillgängligt stöd för våldsutsatta HBTQ-personer skulle kunna bero på att det våldet som återspeglas i samhällsnormerna är mäns våld mot kvinnor, således är det den typen av våld i nära relationer som större delen av resurserna läggs på. Här blir det tydligt att sexualitet kan ses som en maktordning, vilket innebär per automatik att vissa gynnas och vissa
missgynnas genom sexualitetens hierarkiska ordning, genom att exempelvis inte erbjudas likvärdig hjälp.