I Perssons (2021, nr.3) studie angav många professionella som arbetar med våldsutsatta män att deras klienter haft dåliga erfarenheter i deras hjälpsökande. Männen vittnade om att de blivit förlöjligade eller ifrågasatta när de berättat om sin situation. Männen nämnde poliser, socialsekreterare samt sjuksköterskor som exempel på professionella som bemött dem illa.
Likaså fann McClennen et al. (2002, nr.9) i deras studie att informanterna uppgav att den hjälp som ansågs vara sämst kom bland annat från sjukvården och polismyndigheter. Stödet från psykologer, psykiatriker och socialarbetare upplevdes inte heller vara bra, dock något bättre. Persson (2021, nr.3) menar att tidigare dåliga erfarenheter kan påverka männens benägenhet att våga söka hjälp igen, vilket riskerar att leda till ett stort mörkertal av män som är utsatta. Liknande resonemang fann Walters (2011, nr.6) i sin studie. Där framkom i
resultatet att tidigare dåliga erfarenheter av bemötande från polismyndigheter gjorde att kvinnorna inte kontaktade dem. Walters (2011, nr.6) framför att polisen vid utryckning inte sällan likställer vad som annars hade benämnts som våld i nära relationer med bråk när det rörde sig om två kvinnor. Walters (2011, nr.6) nämner att om polisen inte tar situationen på allvar innebär detta indirekt att de ger frikort till våldsutövaren med att fortsätta med sitt beteende. 65% av informanterna i McClennen et al:s (2002, nr.9) studie uppgav att de främst sökte hjälp hos informella källor. Tidigare, dåliga erfarenheter av professionellt bemötande kan enligt McClennen et al. (2002, nr.9) vara en möjlig förklaring till varför målgruppens hjälpsökande beteende inte sällan stannar vid informella källor. Andra studier har intressant nog funnit motsägelser gällande upplevelsen av polisens tillgänglighet, då 97,5% av de 280 informanterna i en studie av St. Pierre & Senn (2010, nr.13) uppgav att polisen ansågs vara den mest tillgänglig myndigheten. Vidare fann de i samma studie att tidigare dåliga
erfarenheter eller diskriminering inte ansågs vara en barriär för deras hjälpsökande beteende.
Att informanterna i Perssons (2021, nr.3), McClennen et al:s (2002, nr.9) samt Walters (2011, nr.6) studier vittnar om att de bemötts dåligt av professionella kan förstås utifrån ett
intersektionellt perspektiv. Det kan tänkas att det hos de professionella som informanterna mött har stereotypa föreställningar om vad som anses vara “manligt” eller “kvinnligt”. Detta i sin tur skapar hinder för deras hjälpsökande beteende, såsom att inte uppsöka hjälp från polisen. Utifrån stereotypa föreställningar kan det antas att det inte är “manligt” att behöva söka hjälp när man blir utsatt av sin partner. Detta skulle kunna förklara varför männen i studierna inte söker hjälp hos professionella och varför deras hjälpsökande beteende stannar hos informella källor. Liknande resonemang kan föras att det på grund av föreställningar inte anses vara kvinnligt att slåss. Vidare skulle de professionellas bemötande kunna förstås utifrån hur de tillskriver stereotypa föreställningar på deras klienter utifrån deras kön och sexualitet. Det kan antas att polisen när de bemöter en man som blir slagen av sin manliga partner inte ser på situationen som lika allvarlig som om det hade varit en kvinna, vilket skulle kunna förklara informanternas låga tilltro till polisen. Tidigare forskning (Parry &
O’Neal 2015) stödjer detta, då polisanmälningar sällan görs i situationer där våld förekommer i samkönade parrelationer eftersom de är oroliga över att bli dåligt bemötta baserat på tidigare erfarenheter. Genom att anamma ett intersektionellt perspektiv framkommer hur olika
kategorier, såsom kön och sexualitet, bidrar till att skapa skillnader i professionellas bemötande beroende på hur dessa kategorier genomskärs och korsas med varandra.
Informanternas uppfattning om polisen som otillgänglig har även påvisats av tidigare forskning. Selau och Selau (2005) har exempelvis identifierat att polisen inte tenderar att
involvera sig tillräckligt när det rör våld i samkönade parrelationer. På grund av
föreställningar om våld i nära relationer riskerar förövaren i en samkönad relation slippa undan konsekvenser, något som också framkommer i Walters (2011, nr.6) studie då
exempelvis våld mellan två kvinnor snarare likställs med bråk. Likaså riskerar offren att inte få ta del av skyddsåtgärder i samma utsträckning som utsatta i en heterosexuell relation får.
Att informanternas upplevelser om polisens tillgänglighet i St. Pierre & Senns (2010, nr.13) studie motsäger det som informanterna uppgav i Persson (2021, nr.3) och McClennen et al.
(2002, nr.9) visar på att det förekommer skillnader inom HBTQ-gruppen. Detta i sin tur påvisar vikten av att inte behandla alla HBTQ-personer som en homogen grupp, utan kontexten och skärningspunkten mellan olika kategorier bör beaktas i varje enskilt fall.
Vidare fann Donovan och Barnes (2019, nr.10) att andra aspekter som påverkade
informanternas hjälpsökande beteende var bland annat förväntade negativa responser från omgivningen. Författarna nämner en kvinna som uppgett en negativ erfarenhet av att inte bli betrodd när hennes partner var våldsam mot henne offentligt på grund av att deras utseende inte stämde överens med den stereotypiska bilden av offer och förövare. Kvinnan som blev utsatt uppgav att eftersom hon var större, icke-vit och mer maskulint presenterande passade hon bättre in i bilden av en förövare. Detta i sin tur ledde till att polisen arresterade henne i konfrontationen och inte hennes partner. Andra hinder som kan uppstå i hjälpsökandet är förväntad misstro från professionella, vilken kan hindra HBTQ-personer att söka hjälp.
Exempelvis nämner författarna hur en 19 årig kvinna som blivit utsatt av sin kvinnliga
partner hade tidigare erfarenhet av att inte bli betrodd av personalen på ett skyddat boende för utsatta kvinnor. Kvinnan berättade: “[A] lady there turned around and… asked me… what the man was like and I said it’s a woman and she said ‘Oh women don’t hit other women, we can’t really support you’” (Donovan & Barnes 2019:564, nr.10).
Informanternas upplevelser som beskrivs i Donovan och Barnes (2019, nr.10) studie om att inte bli betrodd som offer kan även här relateras till Christie (1986/2000) teorier om det ideala offret och den ideala förövaren. På grund av stereotypiska ideal i samhället om hur ett offer ser ut blev kvinnan i deras studie automatiskt stämplad som förövare, trots att det inte var hon som var skyldig. Det kan antas att eftersom kvinnan var mer maskulint presenterande än sin partner passade hon bättre in under den ideala förövaren som enligt Christie
(1986/2000) beskrivs som stor, stark och manlig. Således kan det för omgivningen bli svårt att förstå henne i ett sammanhang som offer på grund av hennes utseende. Vidare för att förstå hur omgivningen eller polisen hade svårt att reda ut vem som var offer eller förövare i situationen kan bero på kriteriet att en förövare ska för offret vara främmande (ibid.). Detta blir särskilt problematiskt när våldet förekommer i en nära relation eftersom både offer och förövare är väl bekanta med varandra. För kvinnan i Donovan och Barnes (2019, nr.10) studie blir det ännu svårare för omgivningen på grund av vedertagna föreställningar om att våld i nära relationer främst relateras till mäns våld mot kvinnor. Även i en professionell kontext kan dessa föreställningar gestalta sig. I samma studie uppgav en annan kvinna att hon på grund av förövarens kön inte blev betrodd i sin våldsutsatthet. Det borde vara en
självklarhet att det i en professionell miljö finns en bredare och större medvetenhet om att våld i nära relationer inte enbart sker mellan män och kvinnor, utan är något som förekommer i alla parkonstellationer. Personalens oförståelse tydliggör hur det även i en professionell kontext finns djupt rotade stereotypiska föreställningar om vilka kriterier som måste uppfyllas för att ses som ett offer.
Hardesty et al. (2011, nr.11) har i en kvalitativ studie genomfört 24 intervjuer med lesbiska och bisexuella mödrar med erfarenhet av våld i nära relationer. I resultatdelen redogörs 23 av
mödrarnas erfarenheter eftersom en av informanterna inte såg våldet som problematiskt, och valdes således bort av forskarna. Syftet med studien var att undersöka deras hjälpsökande beteende. I studien identifierades tre olika mönster i kvinnornas hjälpsökande, där författarna fann ett samband kopplat till informanternas syn på sin egen sexuella läggning. Det första mönstret de identifierade var kvinnor som öppet sökte hjälp. Dessa kvinnor kände inte skuld över sin sexualitet och levde öppet och dolde aldrig det faktum att de var utsatta för våld eller att deras förövare var en kvinna. Medelåldern för dessa kvinnor var högre jämfört med de andra två grupperna. Dessa kvinnor vände sig till sin familj och upplevde att de fick stöd och hjälp från dem. Vidare sökte sig även dessa kvinnor hjälp hos formella källor och i de fall där de mötte motstånd hos professionella stod de upp för sina rättigheter. Ett andra mönster som utmärkte sig var att vissa av kvinnorna tyckte det var skamligt att bli utsatt av en kvinna.
Trots detta hade de en positiv syn på sin sexuella läggning och levde också öppet. Skammen resulterade i att deras hjälpsökande skedde i hemlighet. Särskilt utmärkande för denna grupp var en större rädsla att förlora vårdnaden av sina barn om våldet skulle uppdagas, samt en rädsla att ses ned på av sin omgivning på grund av myten att våld inte förekommer i lesbiska relationer. Som mest valde dessa kvinnor att berätta för någon enstaka vän. Genom att inte söka hjälp öppet innebar det att dessa kvinnor blev mer isolerade. I kontakten med
professionella valde dessa kvinnor att inte benämna situationen som våld på grund av rädsla av konsekvenserna, vilket beskrevs vara den största barriären i deras hjälpsökande. Det tredje mönstret som Hardesty et al. (2011, nr.11) identifierade i informanternas utsagor var att försöka lösa det på egen hand. Dessa kvinnor kännetecknades av att de kände skuld både över sin sexualitet och över att vara utsatt av våld i av sin partner. Dessa kvinnor sökte varken formell eller informell hjälp och majoriteten av dem levde inte öppet med sin sexualitet.
Kvinnorna var socialt isolerade generellt och hade få vänner, dessutom bodde de i
segregerade områden där synen på sexualitet var negativ. Kvinnorna i denna studie hade även dålig kunskap om deras rättigheter, vilket även påverkade deras hjälpsökande beteende negativt. Kvinnorna sökte inte hjälp öppet på grund av att de var rädda att förlora sina arbeten, att bli utfrysta eller att behandlas illa av sjukvård eller polis. En annan rädsla som blev ett hinder var rädslan över att förlora vårdnaden av sina barn. Liknande resonemang fanns även i andra studier. Oswald et al. (2010, nr.7) identifierade bland annat skamkänslor över att ha blivit utsatt av en annan kvinna. Ett annat hinder som beskrevs var att de lesbiska mödrarna i samma studie förväntade sig negativa konsekvenser av att lämna relationen, såsom en rädsla att förlora vårdnad av sina barn eller för vedergällning från sin partner.
Ytterligare förväntade negativa konsekvenser som beskrevs var bland annat en rädsla av att behandlas fördomsfullt av stödorganisationer.
Hardesty et al:s (2011, nr.11) studie visar tydligt i sitt resultat att det finns skillnader i det hjälpsökande beteendet för lesbiska mödrar, vilket kan förstås utifrån ett intersektionellt perspektiv. Kvinnorna som tillhörde den sista gruppen som studien identifierat hade mindre kunskap om sina rättigheter och bodde i segregerade områden där synen på deras sexualitet var negativ. Detta kan tyda på att dessa kvinnor besitter lägre socioekonomisk status jämfört med de andra två grupper av kvinnor, vilket kan förklara varför deras hjälpsökande beteende är begränsat. Som tidigare nämnts syftar intersektionalitet till att belysa hur olika kategorier samspelar med varandra och skapar hierarkiska ordningar. Klass kan ses som en sådan
kategori enligt Mattsson (2015). På grund av dessa kvinnors klasstillhörighet kan det antas att de besitter mindre makt i att kunna hävda sina rättigheter som utsatt och deras brist på
kunskap leder möjligtvis till att de har högre förväntade negativa konsekvenser av att söka hjälp hos både formella och informella källor. Vidare kan detta leda till att de försöker lösa situationen själv vilket riskerar ytterligare skada både dem själva och sina barn. Förutom klass kan även föräldraskapet ses som en kategoritillhörighet som kan försvåra kvinnornas
beslut att lämna ett destruktivt förhållande. Både Hardesty et al. (2011, nr.11) och Oswald et al. (2010, nr.7) beskriver att moderskap innebär ytterligare förväntade negativa konsekvenser i rädslan över att förlora vårdnaden av sina barn ifall de lämnade sin partner. Sexualitet enligt Mattsson (2015) är en annan kategori som inte sällan möjliggör och hindrar människors livsmöjligheter i skärningspunkten med andra kategorier. När sexualitet korsas med klass framkommer olika maktpositioner för de olika kvinnorna i Hardesty et al:s (2011, nr.11) studie. Det kan utifrån deras studie tolkas att ju mer socioekonomiskt kapital någon besitter, ju bekvämare är dem i sin sexualitet. Det kan tänkas att med bättre tillgångar, både
ekonomiskt, socialt och kunskapsmässigt medföljer en större säkerhet i sig själv som person och gällande vilka rättigheter en har. Motsatsen kan ses i kvinnorna som bodde i segregerade områden och därmed kan antas besitta en lägre klasstillhörighet. Dessa kvinnor kände en större osäkerhet och mer skuld över sin sexuella läggning, vilket skulle kunna bero på bristen av tillgångar jämfört med de andra lesbiska mödrarna. Genom att analysera kvinnornas hjälpsökande beteende utifrån ett intersektionellt perspektiv uppkommer återigen att det finns skillnader inom gruppen lesbiska kvinnor. Vidare visar detta på hur viktigt det är att belysa de olika kategoriernas betydelse i varje enskilt fall då de kan komma att spela en avgörande roll för hur någon väljer att söka hjälp.