Nästa kategori är den som visar brottsoffer eller spår av brott. Den skiljer ur sig från de två tidigare genom att det vi ser tolkas som resultatet av en våldshandling. Crescendot har varit och även om ett fortsatt hot om våldsamhet vilar över verken är den akuta konfliktsituationen över. Kanske att ett viss mått av eftertänksamhet kan läsas in, en häpnad eller ett avväpnat lugn. Flera av dem är starka iscensättningar av vad som verkat ha varit våldsamma utbrott där en ond bråd död blivit resultatet.
Att avbilda kvinnor som våldets offer är problematiskt, kanhända blir det ett fastställande av en ordning som legitimerar snarare än fördömer våld i nära relation.110 Jag kommer att diskutera detta i ett eget kapitel då det kräver reflektion.
Under kategorin brottsoffer eller spår av brott platsar flera av verken, Tuija Lindström,
Charlotte Gyllenhammar, Annika von Hausswolff och Christina Abelli Elander, som alla visar någon form av föregången våldshandling.
Griselda Pollock beskriver en konsthistoria formad av en manlig kanon. I denna kanon har kvinnliga konstnärskap osynliggjorts, och bilden av kvinnan har också formats genom denna kanon. Kvinnan har varit objektet som avbildats genom en manlig blick.111 Detta är något vi kan applicera på flera av de verk som presenteras i resultatet då de på olika sett förhållit sig till den manliga blicken.
Den manliga blicken blir extra påtagligt i Annika von Hausswolffs verk Back to Nature. Där en naken kvinnokropp ligger livlös i vassen. Avbildandet av nakna kvinnor i naturen har en
110 Griselda Pollock, Differencing the Canon, s. 30.
111 Ingar Brinck, “Att se, skapa och förstå konst”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson och Anette Göthlund, s.168.
mycket lång tradition inom konsten, och för mig går tankarna omedelbart till en av Zorns frodiga dalkullor. 112von Hausswolff är nog medveten av denna konnotation och har noga iscensatt fotografiet, kanske för att utmana vårt seende och ge en kvinnlig dimension till vad objektifieringen av kvinnor kan leda till. Samtidigt förmedlas i bilden inget fördömande kring det våld som kvinnan utsatts för. Den är märkligt neutral, mer som ett kriminalfotografi och bilden är obehagligt nog väldigt estetisk. Estetiseringen av våld har en lång tradition och inte minst har detta utvecklats inom filmmediet.113 Bilden leder därför till reflektion över
konsumtion av våldsbilder via populär- och nyhetsmedia – vad berättar det om vårt samhälle och våra värderingar? Föreställningen om den unga kvinnan som blir överfallen och offer för ett sexualbrott är en stereotyp som verkar begränsande för vår förståelse för vad en våldtäkt kan vara. En schablon som kan bli ett hinder för offer, när det handlar om att få upprättelse, visar Maria-Pia Boëthius i sin bok Skylla sig själv.114
Fotografiet får en ny mer konstnärlig prägel under 80-talet då kvinnliga fotografer som Tuija Lindström lyfter fram innehållet framför tekniken.115 Betydelsefull blir serien Kvinnorna vid Tjursjön, en svit i vilken bilden på det röda strykjärnet är en del. Den blodfärgade undersidan av ett strykjärn är i sig inte våldsam, men läst tillsammans med de andra bilderna väcks föreställningen om att något våldsamt har inträffat. Det skapas ett filmiskt berättande där det blodfärgade strykjärnet kan läsas som vapnet i en attack. I verket är det stämningen mer än det vi faktiskt ser som är bärande. Stämningen är inte direkt hotfull, mer oroande. Lindströms verk lyfter de psykologiska effekterna av våld. Serien kan tolkas som återgivning av
sinnesstämningen hos någon som blivit utsatt för våld. Där det röda blodiga strykjärnet dyker upp som en minnesbild av övergreppet, och personen som flyter i den svarta tjärnen får beskriva den känsla av osäkerhet och tomhet som kan följa den utsatta.116
I konsten under 90-talet blir den unga kvinnan som brottsoffer ett förekommande tema. Något som har med den ökande medvetenhet om våld i nära relation att göra, men handlar också om att fotografiet som konstnärligt medium tog plats på konstscenen. Fotografiets tradition inom det dokumentära och användning i nyhets och populärmedia, vidgade det konstnärliga
112 Sara Arrhenius, Annika von Hausswolff in dialog with Sara Arrhenius, s. 22.
113 Erik Hedling, ”Ondskan, Jan Guillou och det undergörande filmvåldet” i Våld - representation och verklighet, redaktion Eva Österberg och Marie Lindstedt Cronberg, s. 104 – 106.
114 Maria-Pia Boethius, Skylla sig själv, s. 29, s.71.
115Anders Olofsson, ”Tuija Lindström”, i Mellan verkligheter: fotografi i Sverige 1970-2000, redaktion Kristoffer Arvidsson, Louise Wolthers och Niclas Östlind, s.260.
116 Eva Östberg, ”Upptäckten av den oskyldiga människan”, i Offer för brott, redaktion Eva Bergenlöv, Maria Lindstedt Cronberg och Eva Österberg, s.11-12.
uttrycket. I bilder från dessa medier var kvinnan som offer för ett manligt våld förekommande.
Svårigheten som kvinna att slå sig in i den manligt dominerade konstvärlden på 80-talet erbjöd genom fotokonsten en öppning.117Tuija Lindström och Annika von Hausswolff är ett urval av de kvinnliga fotografer som kom fram då och som har arbetat med temat våld.
Ytterligare kan nämnas Lotta Antonsson, Stina Brockman och Ingrid Orfali.
Charlotte Gyllenhammars verk Brudkista ger associationer till ett tragiskt familjedrama. De brända möblerna, den svartbrända sanden, den illusoriskt livlösa gestalten som klänningen och håret ger upphov till, samt den tunga andning i hörlurarna, skapar rester av en
händelsekedja som slutat i katastrof. Vi kan inte veta att det är våld som har orsakat detta men vår erfarenhet från annan visuell media, som film och nyheter leder våra tankar åt det hållet.
Offret är primärt kvinnan som egentligen inte finns där mer än som en hänvisning genom håret och klänningen. Kanske finns här även barn som förlorat sin mor, och morföräldrar som förlorat en dotter. Gyllenhammar gestaltar ett våld som utraderar inte bara kvinnan, utan också hela hemmet och med det den samhällsbärande tryggheten som finns inbyggd i
familjerelationer och vår bostad. Outtalat i verket finns ett budskap om att vi alla är förlorare i det våld som riktar sig mot kvinnor.
Christina Abelli Elanders verk är i allra högsta grad våldsamt, en målad figur i form av en styckad kvinnokropp, samtidigt är det ett av de minst obehagliga. I den serietidningsstil hon använder sig av skapas en humor och distans som gör det möjligt att hålla det bilderna skildrar ifrån oss. Det makabra våldet känns influerat av våldsfilmer som massproducerades under 80-talet då en ny marknad för hemmavideon tog fart.118 I dessa är ofta monstret eller dåren en av huvudpersonerna, som i sitt påtvingade utanförskap bär på ett hämndbegär mot samhället. Offret i berättelserna är ofta en ung kvinna som hamnar i klorna på monstret och faller offer för dess dödslusta. I boken Skin Shows: Gothic Horror and technology of Monsters av Judith Halberstam analyseras vår tids behov av monster och hur de utvecklats från Mary Shelleys Frankenstein legend. Tydligt blir att monstret fyller en funktion i att vara bärare av samhället icke accepterade känslor, beteenden och utseenden, däribland en kvinnlig aggressivitet och sexualitet.119 En slutsats som fungerar som en illustration till Judith Butlers
117Ingar Brink, ”Att se skapa och förstå konst” i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson och Anette Göthlund, s.168.
118 Debattprogrammet Studio S, Videovåldet, sänt 2 december 1980.
119 Judith Halberstam, Skin Shows: Gothic Horror and technology of Monsters, s. 40-52.
beskrivning av hur samhället straffar de som utmanar eller faller utanför de genusroller som erbjuds i vår kultur. 120Det Abelli Elander berättar handlar därför mer om feministisk kamp, att äga rätten till sin kropp och hur man som kvinna kan uttrycka sin sexualitet, än att synliggöra våldsoffer.
Om man i de andra grupperingarna hittar ifrågasättande av den ordning som utmålar mannen till våldsutövare och kvinnan till offer, blir det närmast till en regel i denna kategori. Där konstnärerna i tidigare delar vill belysa genusnormer eller ojämlikhet, är man här mer inriktad på att lyfta fram konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor, vilket är det vanligaste scenariot när det handlar om grovt våld i våld i nära relationer.121 När konstnärerna gestaltar resultatet av detta våld lyfts ämnet till en politisk nivå, där våld mot kvinnor är ett samhällsproblem.
Konsekvenser av våld
Den sista kategorin är verk som visar konsekvenser av våld. Vilket kan handla om självskadebeteende eller sadistiskbeteende som bearbetning av upplevt våld. 122
Under denna kategori har jag lagt in Anna-Maria Ekstrand och Lena Cronquist, två väldigt olika konstnärskap. Men det finns gemensamma nämnare i deras verk, bland annat visar de båda en stark aggressivitet mot begränsande könsroller där rätten att definiera sig själva och kvinnorollen förenar dem.
Anna-Maria Ekstrand skapar i sina altarskåp en alternativ verklighet där Barbie har tagit makten och styr, mer eller mindre med yxan i handen, över en värld där den dåliga smaken i rosa toner är estetiskt dominerande. Kens öde är fatalt med dödlig utgång, medan Barbie glatt vinkar till betraktaren. Det är ett våld som för tankarna till filmer av Quentin Tarantino där våldsgestaltningarna är väldigt estetiserade, men associationerna går också till terapeutiska metoder där möjlighet att bearbeta och berätta om traumatiska upplevelser görs genom ”lek med dockor”.123 Det finns en aggression i verken som är riktad mot Ken som representant för män som grupp. Jag upplever inte att det är Ekstrands egna upplevelser av våld eller förtryck, som bearbetas utan att verken snarare fungerar som en hotelse mot ett patriarkalt system–
Barbie kommer att ta kontrollen så det är bäst att ni passar er.
120 Judith Butler, Genustrubbel, s.127-128.
121 https://www.bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-i-nara-relationer.html, hämtad 2020-05-11.
122 https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/symtom-och-besvar/psykisk-ohalsa/sjalvskadebeteende, hämtat 2020-04-13.
123 Kajsa Widegren, Ett annat flickrum, s. 143-144.
Lena Cronqvist verk däremot arbetar på det personliga planet. Hon bearbetar genom konsten livets olika skeenden och ger gestalt åt undertryckta känslor. Det är erfarenheter som barn, unga kvinna, som mor, och tillslut som medelålders kvinnan som tvingas ta hand om åldrande föräldrar. Det är upplevelser som skapar aggression mot en roll, och mot de som är beroende av att hon ikläder sig den rollen. Cronqvist ger de här känslorna fritt spelrum i sina bilder och låter sina flickgestalter ta makten, inte bara genom att förminska sina föräldrar till
dockstorlek, utan också genom att plåga dem.124
Men som Katarina Wadstein McLeod beskriver i sin avhandling Lena Cronqvist: Reflections of girls är Cronqvist bilder en fantasi som hjälper henne att hantera aggressiva känslor mot sina närmaste, de är aldrig tänkta att levas ut i verkligheten.
By diminishing the parent figures to doll size the girl figures gain control over the relationships, and the act of trying to control another being can be perceived as aggressive. To reduce a subject to an object, only to dominate, abuse and subjugate them, is indeed an aggressive act. [---]I too would like to place the cruel play with the miniaturised parents into the realm of dream, or reverie, and hold on to the argument that what is staged in Cronqvist’s images is an adult’s play, not a child’s, [ ….125
Cronqvist våldsamt agerande flickor gör uppror mot ett förtryck och en roll, som tvingar dem att vara oskyldiga, passiva och snälla. Hennes lekande flickor skrämmer och vänder på uppfattningen om vem som är offer och vem som är förövare i slutänden.
I kategorin ”Konsekvenser av våld” kan gestaltningar av våld ses som en bearbetning och en terapeutisk metod för att hantera jobbiga upplevelser och känslor. Bilderna får därigenom en mer privat och personlig funktion, men känslorna härstammar från både personligt och samhälleligt åsamkade aggressioner av upplevt våld eller förtryck. Att på detta sätt genom katarsis rena sig från traumatiska händelser har en historia inom psykoanalysen och vår kultur, och dessa bilder kan förstås som del av detta sammanhang.126
124 Katarina Wadstein MacLeod, Lena Cronqvist: Reflections of Girls, s.165.
125 Katarina Wadstein MacLeod, Lena Cronqvist: Reflections of Girls, s.165.
126 https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=katarsis, hämtad 2020-05-11.