Det finns anledning till att problematisera gestaltning av våld och antagligen anledningen till att samhället och konstvetenskapen har varit avvaktande i sin hållning.136 Här kommer jag att lyfta två frågeställningar jag mött under arbetet med studien.
Vid ett flertal tillfällen har jag i litteraturen mött tankar och åsikter kring vad som gagnar och vad som inte gagnar offer för brott, när det kommer till visualisering av våld. Det finns som jag ser det två olika inriktningar, den ena handlar om att berätta och synliggöra övergrepp, och den andra handlar om att gestaltningar är stigmatiserande för offer och för förövare.
Jag ser också att de skilda synsätten har sin motsvarighet i två olika riktningar inom
feminismen, där den ena menar att det manliga är begreppsligt definierat, och därmed utgör den norm som utgör det normala. Det andra synsättet hävdar att det är det kvinnliga som är definierat, men rätten att definiera det kvinnliga innehas av män, och att definitionen därmed fungerar begränsande för vad det innebär att vara kvinna. 137
I den förstnämnda riktningen saknar kvinnor ett språk för att beskriva sina upplevelser, hur det är att vara kvinna utsatt för våld till exempel. Det är bara det som är definierat som kan skildras. Med utgångspunkt i det synsättet blir gestaltningen av våld en möjlighet att benämna sina egna upplevelser och att finna igenkänning i andra kvinnors erfarenheter.
I den feministiska riktning som menar att det kvinnliga är definierat, alltså att det kvinnliga genuset har getts preciserade kännetecken, blir ett samband mellan kvinnlighet och offer olyckligt. Kopplingen mellan offer och kvinnlighet leder till att du som kvinna relateras till och också intar offrets position, om du inte väljer att bryta mot normen. Detta samband osynliggör ju också de män som är offer.
136 Lena Johannesson, ”Om bilder som inte syns” i Våld; representation och verklighet, redaktion Eva Östberg &
Marie Lindstedt Cronberg s.29; Griselda Pollock, Differencing the canon, s.97.
137 Judith Butler, Genustrubbel, s.70-72.
I flera av de verk som presenteras i resultatet är normbrytande det centrala i verket, till exempel i Cronquist, Ekstrands och Billgrens verk där kvinnorna eller flickorna själva utövar våld.
Våren 2018 följde jag några samtal om sexuellt våld och sexuella trakasserier som
genomfördes i efterverkningarna av #Metoo, ett av dessa möten var på Pustervik i Göteborg.
En forskare på institutionen för socialt arbete, Ninni Carlsson, hävdade att det är avgörande för de som utsatts för övergrepp att de får ett språk, så de kan sätta ord på det de utsatts för.138 Den som har utsatts för våld och övergrepp bär ofta skam och skuld känslor för det den
upplevt, något som kan vara väldigt begränsande för den drabbade. Det är viktigt för personen att få berätta om vad den upplevt för att kunna göra sig fri från dessa känslor.
I kontrast till detta kan man sätta Griselda Pollocks resonemang kring gestaltning av våldtäkter i konstverk från barocken och renässansen. Hon menar att de är gjorda för den manliga betraktaren, där handlingen visserligen ska väcka ilska och avsky men det är det manliga subjektet som har utsatts för ett övergrepp, då kvinnan på den tiden i alla lägen var en manlig ägodel, och därför var det kvinnans manliga överhuvud som skymfats inte
kvinnan.139
Intressant blir ju i det sammanhanget hur man ska tolka ett verk som Judith slaughter
Holofernes av Artemisia Gentileschi. Historien bakom är att Gentileschi blev våldtagen av sin lärare Agostino Tassi och den första upplagan av verket är gjord strax efter rättegången, som slutade i att Tassi frikändes. I Gentileschis målning är det svårt att undgå med vilken
aggressiv beslutsamhet Judith halshugger mannen hon nyss lockat till sig. 140
Gentileschis inlevelse i händelsen är avgörande för styrkan i verket, och även om historien om rättegången är begränsande för hur vi tolkar det, anser jag att den personliga erfarenheten också ger verket en styrka. För konstnären kan eventuellt åskådliggörandet av en upplevelse göra att en bearbetning kan äga rum. Katarsis effekten som skapas genom att i fantasin förgöra förövaren eller förtryckaren möjliggör för konstnären att gå vidare. 141 En parallell till detta kan man se i Lena Cronqvist bilder av sina föräldrar, som hon krymper och plågar på
138 https://pustervik.nu/event/aw-samhallet-vid-skampalen/, hämtad 2020-03-28.
139 Griselda Pollock, Differencing the Canon, s. 107-108, s. 158 – 163.
140 Griselda Pollock, Differencing the Canon, s. 115-124, s. 158.
141 Katarina Wadstein MacLeod, Lena Cronqvist: Reflections of Girls, s 172.
olika sätt.Det självupplevda finns med som en ingrediens i flera av verken. Det faktum att det är verk av kvinnor som berättar om kvinnliga erfarenheter, ger verken styrka.
Men visst finns det en risk med att i bild låsa fast händelser och roller. Exempel på det är berättelser av framförallt våldtäkter och sexuella övergrepp som inte stämmer med den allmänna bilden, och därför inte getts det rättsliga fördömande som det skulle haft. Det kan handla om övergrepp inom äktenskapet, eller om en kvinna som följt med en man hem utan en önskan om någon sexuellrelation, i dessa fall ifrågasätts ofta kvinnans historia. 142
Det finns också en tanke om att se på våld får personer att begå våldsbrott. Inte minst under 80-talets videovåldsdebatt var detta ett argument. Det finns också teorier som menar
motsatsen, genom att se våld minskar det vårt behov av att själva utföra dessa handlingar.143 Jag har dock inte gått vidare på detta spår utan konstaterar endast att det historiskt men även idag finns argument både för och emot visualisering av våld.
Slutsats
I det postmoderna med början under 80-talet utvecklas konsten mot att vara utforskande, där individens status i samhället får betydelse och synliggörs. Hur vi förstår och tolkar är
beroende av vem vi är, vilken kropp, genus, kultur, utbildning och samhällsställning vi har.144 Vem du är som betraktare och hur du reagerar blir en del av konstverket. Konsten vill också sudda ut gränsen mellan populärkultur och finkultur, mellan bra och dåligt och har plockat upp både estetik och berättelser från massmedia. 145 Att vi under 90-talet ser en ökning av kvinnliga konstnärer som arbetar med våldsskildringar framförallt inom fotokonsten, handlar sannolikt om ett inflytande från populärkultur, där våld är en betydande genre.
I min studie kan man se att de kvinnliga konstnärerna inte följer medias stigmatiserande representationsmodell utan utmanar betraktaren i dennes förståelse av kön, makt och genus.
Den konstnärliga bearbetningen av våldsskildringar är viktig för ifrågasätta och skapa en kontrast till den mediala bilden. Kajsa Widegren skriver i sin avhandling Ett annat flickrum
142 Eva Österberg, ”Kvinnor och barn som offer”, i Offer för brott, redaktion Eva Bergenlöv, Maria Lindstedt Cronberg och Eva Östberg, s.299-301; Maria-Pia Boëthius, Skylla sig själv, s. 110-113.
143 Hasse Hansson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z Nordström, Seendets språk, Katharsisteorin och
uppeggelseteorin s.75; Lena Johannesson, ”Om bilder som inte syns”, i Våld: Representation och verklighet, redaktion Eva Östberg och Marie Lindstedt Cronberg, s.26-27.
144 Anette Göthlund, ”Undersökning och gestaltning”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson och Anette Göthlund, s.107.
145 Anette Göthlund, ”Undersökning och gestaltning”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson och Anette Göthlund, s.84.
att ”[hon ser] konstnärlig gestaltning som ett kraftfullt redskap för nya förståelser och föreställningar.”146
Ett exempel på detta är hur flera av konstnärerna har undersökt barnets, i studiens urval främst flickors utsatthet och möjlighet att reagera på kränkningar, hot och våld. I verken har
konstnären inte begränsat flickorna till rollen som oskuldsfulla offer, utan de ges en
handlingskraft och en bredd i både känslor och agerande som möjliggör förändring. I boken Offer för brott lyfts vid flera tillfällen ”viktimiseringens” – det vill säga skapandet av brottsoffers olyckliga följdverkningar, där samhället tar över ansvaret och initiativet för den som drabbas.147 Det finns något helande för offret i att aktivt söka upprättelse, något som går förlorat i dagens rättsprocesser.148 En bearbetning jag tycker mig avläsa i studiens
bildmaterial, även om revanschen görs med pensel.
En slutsats jag gör utifrån min studie är att gestaltning av våld är djupt problematisk, framförallt för att det riskerar att cementera redan fixerade roller men också för att
bildskapandet i sig etablerar en distans till våldet och därigenom en möjlig acceptans, en form av normaliseringsprocess. Genom visuella källor som nyheter och populärmedia möter vi mängder av bilder där våld är vardag. Det är bilder som kommit att påverka konsten och konstnärerna. De kvinnliga konstnärerna i studien har valt att skapa motbilder till dessa våldsbilder, som får oss att reagera och reflektera. Deras bearbetningar hjälper oss att få syn på stereotyper, maktobalans, beteenden och förväntningar som många gånger är grunden för våldshandlingar.
Även om konstnärerna prövat gränser och förändrat vad som är ett ämne för konstnärlig gestaltning, har jag funnit en tveksamhet inom konstvetenskapen runt ämnet våld. Antagligen en orsak till att det inte undersökts mer. Det gör det dock inte mindre angeläget att skaffa redskap och ett språk för konstvetenskapen att förstå och analysera dessa verk med, något som denna uppsats haft en ambition att göra.
146 Kajsa Widegren, Ett annat flickrum, s.22.
147 Eva Österberg, ”Kvinnor och barn som offer”, i Offer för brott, redaktion Eva Bergenlöv, Marie Lindstedt Cronberg, Eva Österberg, s. 299-301.
148 Eva Österberg, ”Kvinnor och barn som offer”, i Offer för brott, redaktion Eva Bergenlöv, Marie Lindstedt Cronberg, Eva Österberg, s. 304.
Sammanfattning
I den här uppsatsen undersöks hur relations och familjerelaterat våld gestaltats i konsten under 70-, 80- och 90 - talet i Sverige. Stora förändringar i synen på våld i nära relation äger rum under denna tid, något som blir påtagligt genom en förändrad lagstiftning men också i en pågående samhällsdebatt. Jag har med utgångspunkt i ett antal konstverk av kvinnliga
konstnärer, som innehåller skildringar av våld, analyserat hur man kan tolka och förstå våldet i dessa bilder, i relation till en förändrad syn på familj, könsroller och våld. Det kvinnliga perspektivet på våld är ofta som den våldsutsatta, och jag gör valet att studera kvinnliga konstnärer i ett antagande om att en förändrad inställning tydligast återspeglas i den här gruppen.
De konstnärer som är med i studien är Marie-Louise Ekman, Marja Ruta, Kristina Abelli Elander, Maria Lindberg, Maria Friberg och Monica Larsen Dennis, Helene Billgren, Tuija Lindström, Charlotte Gyllenhammar, Anna-Maria Ekstrand och Annika von Hausswolff.
Verken är inordnade i fyra kategorier som utgår från en modell skapad av Gregory H. Stanton, som han utvecklat efter kartläggning av folkmord. Hans modell är en trappa bestående av tio steg, där våldet sakta ökar. Min indelning är i fyra steg och betecknas, strukturellt våld, gestaltade våldshandlingar eller övergrepp, brottsoffer eller spår av brott samt konsekvenser av våld.
Sett över den tid som studien omfattar kan man ana en ökning av antalet bilder med våldsamt innehåll. Gestaltningarna går från att vara politiska budskap till att bli mer provokativa och ifrågasättande av maktstrukturer. En utveckling som sker samtidigt med genombrottet för den postmoderna konsten.
Konstnärerna har i flera verk influerats av eller relaterat till våldsgestaltningar från
nyhetsmedia och populärkultur, en genre som växer under 80-talets hemma-video epok. Men konsten interagerar inte bara med annan visuell media, utan involverar även betraktaren genom undersökande och ifrågasättande av värderingar och hierarkier.
Flickan som symbol för ett oskuldsfullt offer bearbetas i flera av verken, och flickorna ges ett betydligt större handlingsutrymme i konsten än i verkligheten. En undanträngd aggressivitet synliggörs och i flera av verken agerar flickorna våldsutövare.
Gestaltning av våld har inte behandlats som ett tema eller kategoriserats som en egen genre inom konstvetenskapen tidigare. I den mån jag hittat analyser av verk innehållande våld inom
konstvetenskapen, har det funnits en avvaktande hållning och att man uppfattat skildringarna som enkla ur en kommunikativ eller uttolkande aspekt. I min studie kommer jag till en annan slutsats, nämligen att bearbetningen av våld som görs i de konstnärliga verken skapar en motbild till stereotypa och onyanserade bilder från massmedia, och hjälper oss att få syn på normerande värderingar, maktobalans, beteenden och förväntningar som många gånger är grunden för våldshandlingar.
Nyckelord
Våld, konst, feminism, postmodernism, svenska kvinnliga konstnärer, flickor i konsten, våld i nära relation,
Marie-Louise Ekman, Marja Ruta, Kristina Abelli Elander, Maria Lindberg, Maria Friberg, Monica Larsen Dennis, Helene Billgren, Tuija Lindström, Charlotte Gyllenhammar, Anna-Maria Ekstrand, Annika von Hausswolff