Våld i konsten
E N STUDIE OM HUR VÅLD GESTALTATS I KONSTEN UNDER
1900- TALETS SISTA DECENNIER
Författare: Kajsa Frostensson
©Masteruppsats i konstvetenskap
Vårterminen 2020
45 hp
Handledare: Henrik Widmark
Författare Kajsa Frostensson
Titel och undertitel: Våld i konsten
EN STUDIE OM HUR VÅLD GESTALTATS I KONSTEN UNDER 1900-TALETS SISTA DECENNIER.
Engelsk titel: Violence in art
A STUDY ON VIOLENCE DEPICTED IN ART DURING THE LAST DECADES OF THE 20TH CENTURY.
Handledare Henrik Widmark
Ventileringstermin: Höstterm. (år) Vårterm. (år) Sommartermin (år) 2020
Content
This essay examines how family-related violence was depicted in art in Sweden during the 70s, 80s and 90s. A major shift in the views of violence within the family and in relationships occurs during this period, which becomes evident through a change in laws but is also visible in an ongoing social debate. Basing my research on a number of works by female artists, depicting violence, I have analysed ways of interpreting and understanding the violence in these images, in relation to the changed views on family, gender roles and violence. The female perspective on violence is often the same as the perspective of the violated, and I have chosen to study female artists, thus assuming that a changed attitude is most clearly reflected in this group.
The artists included in the study are Marie-Louise Ekman, Marja Ruta, Kristina Abelli Elander, Maria Lindberg, Maria Friberg and Monica Larsen Dennis, Helene Billgren, Tuija Lindström, Charlotte Gyllenhammar, Anna-Maria Ekstrand and Annika von Hausswolff.
The works are grouped into four categories based on a model created by Gregory H. Stanton, which he developed in the survey of genocide. His model depicts ten stages in which violence slowly increases. My division is in four stages and is named structural violence, embodied acts of violence or abuse, crime victims or traces of crime, and consequences of violence.
Seen over the period covered by the study, one can observe an increase in the number of images with violent content. The depictions change from being political messages to
becoming more provocative and questioning power structures. This is a development which is happening simultaneously with the breakthrough of postmodern art.
The artists have in several works been influenced by or relate to images of violence shown in news media and popular culture, a genre that grows during the 1980s home video epoch. But
The girl as a symbol of an innocent victim is represented in several of the works, and the girls are given a much greater freedom of action in the artworks than in reality. A concealed aggression is made visible and in several of the works the girls act violators.
Depiction of violence has not been treated as a theme or categorized as a separate genre in the arts. To the extent that I have found analyses of works containing violence in the arts, there has been a hesitative attitude and the images have been perceived as simple in a
communicative or interpretive aspect. In my study, I come to another conclusion, Seeing that the processing of violence in the artistic works creates a counter-image to stereotypical and simplified images in media and and so helps us to see the normative values, power
imbalances, behaviours and expectations that are often the basis for acts of violence.
Keyword: Violence, art, feminism, postmodernism, girls in the art, violence in close relationship, Swedish female artists
Marie-Louise Ekman, Marja Ruta, Kristina Abelli Elander, Maria Lindberg, Maria Friberg, Monica Larsen Dennis, Helene Billgren, Tuija Lindström, Charlotte Gyllenhammar, Anna- Maria Ekstrand, Annika von Hausswolff.
Innehåll
Inledning ... 3
Bakgrund ... 4
Syfte och frågeställning ... 5
Urval, material och arbetssätt ... 6
Urval tid ... 6
Geografiskt urval ... 7
Konstnärligt urval ... 7
Urval verk ... 7
Begreppslig definition ... 8
Metod och teori... 9
Tidigare forskning och litteratur ... 11
Disposition ... 13
Våld ... 15
Historien ... 15
Våld som metod ... 15
Hur förstå våld ... 17
Våld i bild ... 18
Resultat ... 20
Indelning ... 20
Strukturellt våld ... 22
Marie-Louise Ekman ... 22
Maria Lindberg ... 25
Maria Friberg och Monica Larsen Dennis ... 27
Gestaltade våldshandling eller övergrepp ... 30
Marja Ruta ... 30
Helene Billgren ... 32
Brottsoffer eller spår av brott ... 35
Tuija Lindström ... 35
Charlotte Gyllenhammar ... 37
Kristina Abelli Elander ... 39
Annika von Hausswolff ... 42
Konsekvenser av våld ... 44
Lena Cronqvist ... 44
Anna Maria Ekstrand ... 47
Resultatanalys ... 50
Presentation av tidsperioden ... 50
Kvinnorörelsen ... 50
Modernism - postmodernism ... 51
Inledning materialanalys ... 52
Strukturellt våld ... 52
Gestaltade våldshandlingar eller övergrepp ... 54
Brottsoffer eller spår av brott ... 55
Konsekvenser av våld ... 58
Kan man under tiden 1970 – 2000 se en förändring i hur våld gestaltas? Kan man relatera den förändringen till en förändrad syn på våld? ... 60
Ska våld avbildas? ... 62
Slutsats ... 64
Sammanfattning ... 66
Nyckelord ... 67
Litteraturförteckning ... 68
Otryckta källor ... 68
Tryckta källor ... 68
Lagtext och regeringsförslag ... 70
Digitala källor ... 70
Artiklar ... 70
Hemsidor ... 70
Video ... 71
Radio program/Podd ... 72
Övrigt ... 72
Bildförteckning ... 73
Inledning
Det här är en uppsats som kommer visa hur den förändrade synen på våld i nära relation under 1900-talets senare årtionden påverkar och blir synlig inom bildkonsten. Detta är ett antagande och jag kommer att styrka det genom analys av ett antal konstnärliga verk, som är representativa för dessa årtionden och innehåller våldsskildringar.
En ökande medvetenhet om konsekvenserna av våld har haft en utveckling som gått parallellt med en förändrad syn på individen och familjen. Det har lett till ett fördömande av våld i hemmet, något som historiskt rent av betraktats som en husfaders plikt.1 Våldets legitimitet och olika uttryck är kulturellt betingat och måste ses i sitt sammanhang för att ges mening.2 Uppsatsen kommer inledningsvis att beskriva den förändrade synen på våld genom en förändrad lagstiftning, men också idéer som föregått och omgärdat dessa ändringar.
Under 60- och 70- talet blev konsten del i en politisk kamp där inte minst familjen och den privata sfären kom att skildras ur ett politiskt perspektiv. Gestaltningar av vardagen och hemmet, sett ur en kvinnlig synvinkel, blev del i den feministiska rörelsen. Det var bilder som visade kvinnors ojämlika villkor med ansvar för hem och barn, samtidigt som de skulle vara yrkesverksamma och göra karriär. Bilder som kom att bli slagträn i kvinnorättsrörelsen.3 På 80- och 90-talet skedde en förändring inom konsten och istället för att vara verktyg för en politisk kamp, kom den att ifrågasätta rådande hierarkier och maktstrukturer i samhället.
Konsten som metod att undersöka gränser och fastställda system utvecklades inom det postmoderna. Det kom att påverka hur makt och våld skildrades, vilket ofta utvecklades som ett samspel med betraktarens eller samhällets förväntningar och värderingar.
I den här studien är det familjerelaterat våld, gestaltat av kvinnliga konstnärer som var verksamma i Sverige under perioden 1970 till 2000, som undersöks. Resultatet ställs mot en feministisk analys och teoribildning, framförallt är det Judith Butler och Griselda Pollocks beskrivningar av kvinnors underordnade ställning som är utgångspunkten.
1 Marie Lindstedt Cronberg, ”Husbondeväldets undergång” i Våld. Representation och verklighet, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, Lund: Nordic Academic Press, 2006, s.207-226.
2 Eva Österberg och Marie Lindstedt Cronberg, ”Kvinnor och våld – då och nu”, i Kvinnor och våld: En mångtydig kulturhistoria, redaktion Eva Österberg och Marie Lindstedt Cronberg, Lund: Nordic Academic Press, 2005, s. 7- 8. 3 Yvonne Eriksson, ”Den visualiserade kvinnligheten ur ett feministiskt perspektiv”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson & Anette Göthlund, Lund: Bokförlaget Signum, 2003, s.69-77.
Bilder av våld är problematiska, det återger obehagliga och dramatiska situationer som
förmedlar stigmatiserande identiteter som offer och förövare. I slutet av studien formulerar jag en hypotes om varför konstvetenskapen i viss mån tagit avstånd till gestaltningar av våld.
Bakgrund
Sommaren 2015 var jag i Namibia och inför mitt besök fick jag frågan om jag kunde hålla ett föredrag på temat Gender based violence in art, relaterat till svenska och europeiska
förhållanden. Föredraget skulle hållas på FNCC (Franska kulturcentret) i Windhoek och arrangerades av ett konstnärskollektiv och en kvinnorättsorganisation. Jag blev nyfiken på ämnet och frågan intresserade mig på ett personligt plan som kvinna.
Förberedelsetiden var kort och därför inventerade jag endast svenska samtida kvinnliga konstnärer, som jag tyckte mig ha viss kännedom om. Men med temat för ögonen tyckte jag snart att var och varannan kvinnlig konstnär jobbade med detta ämne. Jag tyckte mig förstå att det fanns en erfarenhet som blev synlig genom verken, en erfarenhet av våld, hot, kränkningar och trakasserier. Upptäckten väckte mitt intresse för att förstå våldets mekanismer men också att se hur man inom konsten historiskt har hanterat och arbetat med ämnet.
Under hösten 2017 fylldes sociala medier under #Metoo av berättelser om sexuella
trakasserier och övergrepp mot kvinnor. Det var kvinnorna själva som berättade och mängden av historier fick världen att reagera. När en vågade berätta gav det modet till fler att avslöja övergrepp de utsatts för. Flera av berättelserna hade utspelat sig för länge sedan men det var först nu som de utsatta kunde berätta. Upplevelserna hade skapat skam och skuldkänslor hos de utsatta, men i den kollektiva vittnesbörden kunde offren bli befriade från känslor av skuld och skam. Det blev tydligt att sexuella trakasserier mot kvinnor var ett samhällsproblem.
Synen på våld i nära relation har förändrats mycket under historien, att belysa detta genom bildkonsten är en omfattande uppgift. Våld i olika form möter oss dagligen genom en mängd olika medier och vår syn på vad som är acceptabelt förändras, det som var godtagbart igår kan vara totalt oacceptabelt imorgon.
Våldshandlingar rymmer dels ett offer, dels en förövare och vem som är vad kan vara svårt att uttolka och är inte heller ett statiskt tillstånd. Våldet kan förstås på olika sätt beroende på vem, hur och när handlingen tas under övervägande. I presentationen till boken Offer för brott, Våldtäkt, incest och barnamord i Sveriges historia från reformationen till nutid beskrivs denna utveckling.
Synen på brottslingar och oskyldigt drabbade i samband med incest, våldtäkt och barnamord har varierat under århundradena. På 1930-talet sågs en flicka som utsattes för incest som medskyldig och så sent som på 1960-talet fanns det ingen statlig hjälp för de som utsatts för brott. På 1970-talet användes ordet ”brottsoffer” för första gången i media. I slutet på samma årtionde såg Brottsoffermyndigheten dagens ljus. Idag har vi omkring 110 brottsofferjourer runt om i landet.4
Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur relations och familjerelaterat våld gestaltats i konsten i Sverige från 1970 till 2000 med utgångspunkt i kvinnliga konstnärskap, samt hur man kan tolka och förstå våldet i de aktuella verken.
Från 1970 fram till 2000 är en tid då inställning till våld förändras, framförallt hur man betraktar våld i hemmet, mot familjemedlemmar och närstående. Det är våldshandlingar som främst riktar sig mot kvinnor och barn, men där förstås även män kan vara offer. Den
förändrade synen på våld i nära relationer följer delvis en jämställdhetsdebatt där kvinnors roll och situation uppmärksammas.
Eftersom många av offren är kvinnor blir en förändrad inställning sannolikt tydligast för denna grupp. Vilket gör det intressant att studera hur kvinnliga konstnärer under perioden gestaltat våld, och om man i deras konst kan urskilja denna förändring.
Uppsatsen undersöker hur våld i nära relation framställts i bildkonsten under den senare delen av 1900-talet, hos ett antal kvinnliga konstnärer. Bilderna har inordnats i olika
kategorier för att förenkla analys och tolkning av verken. Det är en indelning som bygger på händelseförloppet i en eskalerande konflikt.
Mina frågeställningar är som följer:
• Hur har kvinnliga konstnärer gestaltat våld under den givna tidsperioden, 1970 -2000?
• Hur kan man förstå och tolka våldet i bilden? Finns det ett ställningstagande i bilden?
Hur påverkas jag som betraktare?
• Vem riktar sig våldet mot i verken? Finns det en synlig förövare eller ett synligt offer?
Kan det berätta något om synen på våld?
4 https://www.bokus.com/bok/9789185509218/offer-for-brott-valdtakt-incest-och-barnamord-i-sveriges- historia-fran-reformationen-till-nutid/, hämtad 2020-05-09
• Kan man under tiden 1970 – 2000 se en förändring i hur våld gestaltas? Kan man relatera den förändringen till en förändrad syn på våld eller finns det annat som påverkat gestaltningen?
Under tidsperioden försiggår också ett skifte inom konsten och postmodernismen får sitt stora genombrott. Delvis sker förändringen genom att nya medier kommer in men också att det visuella berättandet tar en annan form, något som kommer att påverka det konstnärliga uttrycket starkt. Denna aspekt måste vägas in vid analys av bildmaterialet, samtidigt sker förändringen parallellt med en samhällsutveckling som äger rum simultant.
Urval, material och arbetssätt
Mitt arbetssätt har varit att ringa in begreppet våld i nära relation och förstå vilka mekanismer som ligger bakom våldshandlingarna, samt studerat den förändrade synen på våld som skett under 1900-talets senare del. Därefter har jag kartlagt den konst som under tiden 1970 till 2000 skapats av kvinnliga konstnärer, vilka i sin konst gjort gestaltningar av detta våld. I resultatet har jag förenat den förändrade synen på våld i nära relation med de konstnärliga gestaltningar jag funnit. Jag har sökt förståelse för hur konstnärerna har arbetat med uttryck för våld i nära relation och i en konstvetenskaplig kontext analyserat konstverken och det våld de gestaltar.
Urval tid
För att jämföra gestaltningar av våld från olika tider behöver vi ta hänsyn till i vilken kontext de skapades. Tiden från 1970 och fram till 2000 förändrades mycket i synen på individen, familjen och samhället, något som blir tydligt genom de lagändringar som trädde i kraft under denna period. 1979 förbjöd vi i Sverige Barnaga och var då först i världen med att införa en sådan lag.5 Misshandel i hemmet blev allmänt åtal 1982, från att tidigare varit enskilt åtal.6 Vilket betyder att våld i hemmet går från att vara ett privat problem till ses som ett
samhällsproblem.
Detta kan innebära att det fanns ett sätt att gestalta våld innan och ett annat sätt att förhålla sig efter dessa lagändringar. Därför vill jag ta min utgångspunkt i tiden runt dessa årtal då det indikerar en förändrad inställning, och dessa skillnader blir extra tydliga.
5 SFS 1949:381. Föräldrabalken.
https://www.svd.se/hanad-lag-mot-aga-ses-som-sjalvklar-i-dag, hämtad 2020-03-23
6 Proposition 1981/82:43. Om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)
I vissa fall har verk som producerats utanför den valda tidsperioden känts aktuella att ta med men jag har ändå hållit fast vid det angivna tidsintervallet. I något fall har det funnits olika produktionsårtal angivna, då jag sett det som relevant att ha med just den bilden har jag utgått från det år som ligger inom den valda perioden.
Geografiskt urval
Lagstiftning men även vad som är legitimt och acceptabelt när det handlar om våld i nära relation skiljer sig mellan länder och kulturer. En internationell jämförelse blir därför svårhanterlig. Min studie tittar enbart på konstnärer som verkar i Sverige. Samtidigt rör sig kulturyttringar över nationsgränser och konstnärer anammar uttryck, frågeställningar och tankegångar från olika kulturella sfärer. Hänsyn måste därför tas till internationella
idéströmningar, verk och händelser som haft betydelse för den svenska konstvärlden. Under 70-talet var den internationella påverkan på svenskt konstliv mindre, men under 80- och 90- talet blev inflytandet och utbytet starkare främst inom tekniker som foto- och videokonsten.
Konstnärligt urval
Genom att gå igenom litteratur som översiktligt beskriver tidsepoken har jag kartlagt kvinnliga konstnärer som var aktiva under det givna tidsintervallet. Därefter har jag valt konstnärer och verk som har relevans för studien. Kartläggningen gav en lista på cirka 150 namn. Kvar är 12 konstnärer och 11 verk som ligger som grund för studien och som på olika sätt gestaltat våld i nära relation. Det har varit en ambition att ha en så stor spridning som möjligt över den valda tidsperioden, men studiens tyngdpunkt har kommit att hamna på 80- och 90- talet då antalet verk som var relevanta för studien blev många fler under den perioden.
Viljan har dessutom varit att visa de olika sätt som kvinnliga konstnärer närmat sig ämnet och jobbat på. Ibland har konstnärer gjort ett flertal verk eller en serie där våld gestaltats, för andra handlar stora delar av deras konstnärskap om gestaltning av våldshandlingar. Jag har gjort bedömningen att det är intressantare att se hur olika konstnärer har närmat sig ämnet snarare än hur enskilda konstnärer på olika sätt behandlat temat. Liksom under #Metoo blir mängden av berättelser viktig för att belysa ämnets allmänna förekomst bland kvinnliga konstnärer.
Urval verk
Jag har valt att studera enbart kvinnliga konstnärers verk. Kvinnor har utsatts för förtryck på en strukturell nivå i vårt samhälle. Det gäller förstås även andra grupper. I bildmaterialet som jag undersökt blandas den personliga erfarenheten med en mer generell frustration över en förtryckande samhällsordning. Bilder mättade med känslor som ilska, rädsla och aggressivitet
kan i varierande grad innehålla gestaltning av våld. I slutändan har det bildurval jag gjort bestått av verk som pekar på en fysisk handling som kan tolkas som våldsam.
De flesta av de utvalda konstnärerna har varit verksamma både innan och efter den aktuella perioden och i deras konstnärliga produktion speglas både en förändrad samhällssyn och en personlig utveckling. Hur de presenterade verken relateras till det enskilda konstnärskapet är inte en del av studiens syfte och har därför inte att behandlas inom ramen för den här
uppsatsen.
Begreppslig definition
Vad som kan definieras som våld i ett konstnärligt verk är en tolkningsfråga i varje enskilt fall men uppsatsens utgångspunkt har legat i den kategorisering av olika uttryck för våld i nära relation som socialstyrelsen använder sig av. 7 Fysiskt, psykiskt, sexuellt,
materiell/ekonomisk utsatthet och socialutsatthet. Nedan följer en beskrivning tagen från socialstyrelsens hemsida.
Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Mer konkret är det allt ifrån att bli förlöjligad till att utsättas för våldtäkt eller allvarliga hot. Det är ofta kombinationer av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld.
Fysiskt. Kan vara knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad.
Sexuellt. Våldtäkt eller andra påtvingade sexuella handlingar, alternativt sexuella handlingar som den utsatte inte vågar säga nej till räknas till sexuellt våld.
Psykiskt. Direkta eller indirekta hot eller förlöjligande. Även våld eller hot om våld mot husdjur kan räknas till den psykiska utsattheten.
Social utsatthet. Frihetsinskränkningar som isolering genom att bli hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter.
Materiellt/ekonomisk utsatthet. Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Kan även innebära att en part i en nära relation förmås skriva under papper som får negativa konsekvenser för densamme.
7 Socialstyrelsen, Definition av våld och utsatthet i nära relationer, https://www.socialstyrelsen.se/stod-i- arbetet/vald-och-brott/vald-i-nara-relationer/, hämtad 18 januari 2020
Människor som är beroende av andra personer för vård och omsorg i vardagen kan även utsättas för vanvård eller försummelse, som undanhållande av medicin eller att inte få tillräckligt näringsriktig kost.
Våld blir enligt denna definition ett ganska vitt begrepp och handlar till stor del att utöva makt mot en annan människa. Det är en systematisk process där man utsätter eller blir utsatt för en annan person eller grupps aggressiva och förtryckande handlingar och som påtagligt kommer att påverka livssituationen.
Metod och teori
Som metod och teoretisk ingång i studiet av de konstnärliga verken har jag använt mig av en semiotisk analysmodell där jag betraktat verken i två steg, en denotativ och en konnotativ.
Den konnotativa delen kan indelas i en kulturellt förankrad begreppsvärld och mer personligt förankrade associationer.8 Metoden utgår från Saussures beskrivning av tecknet vilket han delade upp i två delar, uttrycket som är det förnimbara och innehållet som är betydelsen av det vi förnimmer. Betraktelsesättet har kommit att användas och utvecklats av de franska
strukturalisterna. Michel Foucault är en av dem och han har bland annat tillfört diskursen som en central del för hur vi tolkar och beskriver världen. Diskursen synliggör våra värderingar, vad vi tycker är rätt och fel. Under en tidsperiod eller epok gäller vissa koder, vissa
åsiktsbildningar och det uppstår brytningar mellan olika tider och kulturer.9 Det kan förstås som att en ny diskurs blir gällande.
En brytning gör sig tydlig i den tidsperiod som jag valt 1970 till 2000, där 70-talet är färgat av en politiskt drivet och modernistisk konstideal medan 80- och 90-talet visar vägen till en postmodernistisk era där konsten förhåller sig utforskande och ifrågasättande till
samhällsstrukturer, föreställningar och fastställda sanningar.10
För att förstå och uttolka konstverken har jag främst utgått från ett feministiskt synsätt. En utgångspunkt har varit Judith Butlers beskrivning av kön som representation och hur individen förhåller sig till det genom ett performativt återskapande av rådande normer. Hon
8 Hasse Hanson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z. Nordström, Seendets språk, Lund: Studentlitteratur, 2006, s.28.
9 Hasse Hanson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z. Nordström, Seendets språk s.18.
10 Anette Göthlund, ”Undersökning och gestaltning – Kvinnliga konstnärskap i en brytningstid”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson & Anette Göthlund, s. 78-93.
beskriver att det råder ett maktförhållanden som upprätthålls genom kulturell produktion av genus, där manligt och kvinnligt är motsatspar och utrymme för andra kön är omöjligt.11 Jag har också analyserat mina iakttagelser genom Griselda Pollocks kritik av konstens historieskrivning. Hon beskriver hur konstnärer förhållit sig till en manligt dominerad
konstkanon och medvetandegör oss om att kvinnliga konstnärer utelämnats. Till exempel har material och tekniker där det finns en kvinnlig konstnärlig tradition inte räknats in i
konsthistorien. Den visuella normen har haft ett manligt perspektiv och kvinnliga konstnärer har i produktionen av kön skapat en motbild som utpekar den manligt könade diskursen.12 Det blir synligt i studien då den som utsätts för våld ofta är en kvinna och förövaren en man, en föreställning som flera av konstnärerna har arbetat med eller mot i sina verk.
Illustrerande för perioden är att fotografiet som konstområde utvecklas och tar plats på
konsthallar och museer. En rad kvinnliga fotografer går i bräschen för denna nya konstnärliga inriktning som det fotografiska uttrycket tog.13
Genom Susan Sontag tankar i boken Om fotografi har jag hittat ingångar och förklaringar till bildens och fotografiets roll som redskap för vår tids idéer och synsätt. Sontag beskriver själva fotograferandet som en aggressiv handling – Det finns en underförstådd aggression i varje användning av kameran.14 Hon syftar på fotograferandet som ett passivt och allseende öga ur vilket bevismaterial, kontroll och vittnesbörd genereras. Men bakom varje bild står ändå en fotograf som genom sitt sätt att beskriva en händelse berättar något om sina och samhällets värderingar. Sontagmenar att inget foto är objektivt. Fotografier som används vid
brottsutredningar ellertidningarnas illustrerande pressmaterial har kommit att påverka konstfotografiet.
För att hantera bildmaterialet har jag använt mig av en modell skapad av Gregory H. Stanton.
Den är tänkt att användas vid analys av begynnande eller genomförda folkmord, men är översättningsbart till andra våldshandlingar då det beskriver ett händelseförlopp.15Modellen illustrerar alltså en upptrappande konflikt mellan grupper som kan resultera i våldsamheter, och hur dessa händelser behandlas efteråt med bortförklaringar och skuldbeläggning.
11 Judith Butler, Gender trouble, Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 2007, s.185; Kajsa Widegren, Ett annat flickrum, Göteborg: Mara, 2010, s.28-32.
12 Griselda Pollock, Differencing the Canon, London: Routledge, 1999, s.23-26.
13 Anna Tellgren, ”Fotografi och kön”, i Från modernism till samtidskonst, redaktion Yvonne Eriksson & Anette Göthlund, s.110.
14 Susan Sontag, Om fotografi, Stockholm: P.A. Nordstedts & Söner förlag, 1981, s.17
15 Gregory H. Stanton, https://www.genocidewatch.com/ten-stages-of-genocide, hämtad 2020-04-04
Tidigare forskning och litteratur
Bilder av våld är ingen egen kategori inom konstvetenskapen. Även om det finns gott om skildringar inom bildkonsten så har jag inte funnit någon tidigare gjord kategorisering av konstnärer eller verk där våldsgestaltningen varit den gemensamma nämnaren.16 Olika former av krigsskildringar innehåller ofta våldsamma scener och det har gjorts utställning och
analyser kring hur man i bild gestaltat krig och konflikter. Vad bilderna har för påverkan på de som betraktar och de som avbildas.17
Kanske är våld ett komplicerat tema för konstvetenskapen och därför inte bearbetats som en enskild kategori. Lena Johannesson har i boken, Våld: Representation och verklighet beskrivit våldsmotivet inom konstvetenskapen med följande.
Man kan snarast påstå att oförblommerade våldsmotiv hör till de ur semiotisk aspekt minst intressanta visuella studieobjekten, eftersom deras kontext är ohöljd och vanligen sadistisk eller sadoerotisk. Våldsbilder är den bildtyp inom den fiktiva bildrepertoaren som mest uppenbart fungerar instrumentellt och tycks vilja rikta sig till andra än
konstnären själv – fastän kommunikationsviljan kanske begränsar sig till voyeurens och exhibitionistens exponeringsbehov. Våldsbilden skulle således kunna definieras som instrumentellt propagandistisk på samma sätt som pornografin. 18
Hon refererar här till hela den visuella kulturen som innefattar även dokumentärt fotografi och film.
Kajsa Widegrens avhandling, Ett annat flickrum har varit viktig för utvecklingen av mitt arbete. Avhandlingen är gjord inom genusvetenskap vid Göteborgs universitet. Widegren har studerat verk av 3 konstnärer som också finns med i mitt urval, Maria Lindberg, Anna-Maria Ekstrand och Helene Billgren. Samtliga har fått beteckningen ”flickkonstnärer” något som diskuteras i avhandlingen men som också är anledningen till valet av dessa tre konstnärer.
Widegren analyserar deras arbeten men också deras bemötande av samtiden genom recensioner från utställningar. I recensionsmaterialet blir det tydligt att kritikerna har en svårighet att hantera det som i bilderna kan tolkas som sexuella övergrepp och våld. Det är ett ämne och tolkning man undviker, istället fokuserar man på betraktarens reaktioner,
16 Lena Johannesson, ”Om bilder som inte syns” i Våld; representation och verklighet, redaktion Eva Östberg &
Marie Lindstedt Cronberg, s.21.
17 Theodor Ringborg, Bilden av krig, utställning och katalog Bonniers konsthall 2017.
18 Lena Johannesson, ”Om bilder som inte syns” i Våld; representation och verklighet, redaktion Eva Östberg &
Marie Lindstedt Cronberg s.29.
dubbeltydigheten i bilderna och relationen mellan yta och djup i bildframställningen.19 Ytan som i det här bildmaterialet är flickans rum med attribut som leksaker, smink och kläder med vilka man leker fram en roll som kvinna, i den vuxnes föreställning om en oskuldsfull och ömtålig barnvärld. Djupet som visar sig vid en noggrannare granskning av verken är en helt annan verklighet där den oskyldiga leken kan vara både våldsam och destruktiv. Verkens påtagliga sexuella undertoner upplevs störande då ”flickorna” inte alltid intar en passiv position utan utmanar rådande könsnormer.
Antologin Från modernism till samtidskonst: Svenska kvinnliga konstnärer skriven av Ingar Brinck, Charlotte Bydler, Yvonne Eriksson, Anette Göthlund, Lena Johannesson och Anna Tellgren har också gett mig värdefulla ingångar i ämnet. Återigen tas flera av de konstnärer som också är aktuella för min undersökning upp i boken. Men här ges också en bra
beskrivning av tiden och den förändring som äger rum på konstscenen mellan 60-talet och fram till sekelskiftet.
Två andra böcker som också varit avgörande för undersökningen är Konstfeminism och Våga se!Svensk konst 1945-1980, båda dessa tar upp konstnärer som under den tidsperiod jag utforskar, var aktiva inom olika konstnärliga konstellationer och verksamheter. Något jag har kunnat utgå från i mitt sökande efter verk med våldsskildring.
Fotoboken, Mellan verkligheter: fotografi i Sverige 1970-2000 beskriver fotografiets utveckling under samma tidsperiod som min undersökning. Också i denna bok tas konstnärskap som är aktuella för min studie upp. Boken ger även en beskrivning av
fotografiets förändrade roll och konstnärliga utveckling där inte minst kvinnor tog ledningen.
Något som också beskrivs i antologin Från modernism till samtidskonst, som jag tidigare nämnt.
Utöver ovan nämnda litteratur som översiktligt tar upp tiden, konstnärliga koalitioner, uttryck och riktningar har jag gjort fördjupningar i de enskilda konstnärskap vars verk ligger till grund för uppsatsen. I vissa fall har personerna funnits väl dokumenterade i litteratur men ofta har materialet bestått i kataloger, inte sällan egenproducerade av konstnären själva eller kopplade till en utställning. Även hemsidor, filmer och olika former av artiklar har fått utgöra grund för mina sökningar.
19 Kajsa Widegren, Ett annat flickrum, s.185.
För att få en historisk inblick i hur vi betraktat våld har historikern Eva Östbergs och Marie Lindstedts Cronbergs många böcker varit en källa. De har tillsammans med andra forskare presenterat våld ur en mängd aspekter. För min studie har främst böckerna Kvinnor och våld, Offer för brott och Våld: representation och verklighet varit användbara. Böckerna ger en förståelse av våldet som en kulturyttring med starka rötter och hur fruktansvärt det än låter, en estetik som attraherar oss.20
Gregory H. Stantons modell med indelning i 10-stadier för identifiering av
folkmordsprocesser mötte jag under en studieresa till Holland, där jag under en vecka följde arbetet på Holocaust museet i Amsterdam. Här användes hans modell i deras skolprogram. På hemsidan Genocide watch finns den väl beskriven.21
Disposition
Efter inledande kapitel där redovisning av ämnesval, syfte, frågeställning samt studiens teoretiska och metodiska ingångar, tidigare forskning, valt material och avgränsningar presenteras, redogör jag för hur lagstiftning och acceptans för våldsyttringar i samhället har förändrats genom historien. Våld är ofta förekommande i populärmedia som till exempel film men också nyhetsmedia. Hur man under den aktuella tidsperioden visualiserade och
diskuterade våld kan ha påverkat konstnärer och hur de arbetat med ämnet.
Resultatet består av presentation av konstnärer och min tolkning av deras verk. Verken är indelade i fyra kategorier som jag skapat med utgångspunkt i Gregory H. Stantons 10- stegs modell om folkmord. Min indelning presenteras i ett inledande kapitel och består kortfattat av följande grupper Strukturellt våld, Gestaltade våldshandlingar eller övergrepp, Brottsoffer eller spår av brott och Konsekvenser av våld.
I resultatanalysen diskuterar jag det framkomna resultatet och analyserar med utgångspunkt i teorierna. Den valda tidsperioden 1970 till 2000 är en tid då stora förändringar pågår i synen på samhället, individen men också inom konsten. Det är en tid då konstvärlden går från en modernistisk hållning till en postmodern. Jag tar in detta i min analys av materialet som återigen är indelat i de fyra kategorier jag tidigare presenterat Strukturellt våld, Gestaltade våldshandlingar eller övergrepp, Brottsoffer eller spår av brott och Konsekvenser av våld.
Till detta läggs avsnitt som besvarar specifika delar av frågeställningen och som inte blivit
20 Eva Östberg och Marie Lindstedt Cronberg, ”Våld - representation och realitet?” i Våld representation och verklighet, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, s.7-9.
21 Genocide watch hemsida, https://www.genocidewatch.com/ten-stages-of-genocide, hämtad 2020-04-04.
enhetligt belysta i resultatet. En presentation och diskussion om de motstridiga idéer som finns kring visualisering av våld avslutar kapitlet
Därefter beskriver jag mina slutsatser. Detta avsnitt följs av en sammanfattning.
Avslutningsvis finns litteratur-, käll- och bildförteckning.
Våld
Historien
För att förstå förändringen i synen på våld kommer här en kortfattad historisk överblick hur våld använts och legitimerats genom olika tider. Jag kommer även att ta upp
förklaringsmodeller till vad våld är uttryck för och hur vår förändrade inställning till och syn på våld kan begripas.
Historiskt sett har våld har haft en stor och viktig roll som instrument för styrning och
kontroll. Vilket våld och vem som får utöva det har dock varit reglerat genom olika former av lagar, regler, normer och kulturella konventioner. Väldigt förenklat kan man säga att den som har makt har rätt att utöva våld mot den som ska lyda, om den underlydande inte gör det som den ska göra. Husbonden hade i äldre tider makt att besluta över och bestraffa inte bara familjen utan även de som arbetade för honom, men han hade också ett ansvar juridiskt som gjorde att han kunde bli bestraffad för deras handlingar.22 1920 förbjöds husagan och i och med det upphörde husbondens rätt att använda våld mot anställda, även en ny giftermålsbalk instiftades vid samma tid som inskränkte mannens rättigheter över sin hustru. Våld inom äktenskapet blev förbjudet redan 1864 i och med införandet av 1864 års strafflag.23 Lagen gällde dock enbart enskilt åtal vilket innebar att det bara var offret själv som kunde väcka åtal, det vill säga hustrun nu kunde väcka åtal mot sin man. Först 1982 kom våld inom äktenskapet att bli allmänt åtal och alltså en angelägenhet för hela samhället.24 Barnagan förbjöds 1979 så här levde länge kvar en tro på användande av våld som ett verktyg för lydnad och
uppfostran.25
Våld som metod
Våld i en mycket bred definition är något vi alla utsätts för mer eller mindre då och då. Det är något vi accepterar i vissa situationer och till och med kan tycka är motiverat, även när vi själva är offer för våldet. Att vi tolererar detta handlar om en samhällsstruktur där värdering och rangordning av individer och grupper skapar en hierarki där vissa har makt över andra.
Yttersta sättet att utöva denna makt på är genom våldshandlingar, men där mer osynliga
22 Marie Lindstedt Cronberg, ”Husbondeväldets undergång” i Våld. Representation och verklighet, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, s.206-227.
23 Marie Lindstedt Cronberg, ”Mäns våld mot kvinnor i 1800-talets Sverige” i Kvinnor och våld, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, s.25.
24 Marie Eriksson, ”Fly, fäkta, förlikas eller förbliva i mannens övervåld?” i Kvinnor och våld, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, s.52.
25 Marie Lindstedt Cronberg, ”Husbondeväldets undergång” i Våld. Representation och verklighet, redaktion Eva Östberg & Marie Lindstedt Cronberg, s.206-227.
påtryckningar ofta är mer effektiva. Patrik Hall, professor i statsvetenskap beskriver det på följande sätt:
Människor väljer frivilligt att underkasta sig sådan makt av många orsaker – för att de ser att alla andra gör det, för att de tror sig vinna fördelar, för att de vill tillhöra en gemenskap, men kanske framför allt för att de inte uppfattar makten som makt utan som en legitim ordning som de själva är en del av – en objektiv, rationell och/eller legitim uppsättning normer för hur saker och ting bör vara.26 Det är troligt att vi behöver gemensamma moraliska ordningar för att samhället ska hålla samman. Dessa ordningar kan resultera i situationer och handlingar som inte är förenliga med idén om alla människors lika värde. I Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet analyserar han nazismens idévärld, men synliggör samtidigt hur en del av de idéer som gavs utrymme där, ligger inbyggda i vår egna värderingar och stundtals manifesteras genom
myndighetsutövning.27 Hyllandet av den starke och föraktet för den svage är en del av detta tänkande. I följd efter Darwin framträder idén om att den starkaste överlever, denna ordning görs till en naturlag som människan ska finna sig i och uppfattningen att den starkare ska dominerar den svaga blir rättfärdigad. Inom nazismen går föraktet för svaghet så långt att det ansågs moraliskt riktigt att döda de individer och grupper som utpekades som svaga.
Det finns paralleller här till Gregory H. Stantons teori om folkmord. Han har skapat en trappmodell för att kunna se vilket stadie ett samhälle är i och vilken risk det är för att folkmord kan ske. Stadierna är kategoriserade från ett till tio och benämns klassificering, symbolisering, diskriminering, avhumanisering, organisering, polarisering, förberedelse, förföljelse, utrotning och förnekelse.28
Gemensamt för dessa exempel och som även gäller för våld i nära relation är att det skapats en maktobalans och indirekt en uppfattning om att det är moraliskt försvarbart att bruka våld mot en viss grupp eller individ. Judith Butler beskriver detta i sin feministiska teori. Hon menar att uppdelningen av mänskligheten i män och kvinnor är en så grov förenkling och det leder till konflikter. Genom att performativt manifestera genusförväntningar för manligt respektive kvinnligt upprätthåller vi en struktur och de som faller utanför normen faller delvis utanför vår begreppsvärld, och blir då osynliggjorda. Den som har en benämning kan bli
26 Patrik Hall. Det frivilliga tvånget: management och makt, inledningskap s.3
27 Harald Ofstad, Vårt förakt för svaghet, Stockholm: Prisma, 1972, s. 222.
28 Genocide watch hemsida, http://genocidewatch.net/genocide-2/8-stages-of-genocide/, hämtad 2020-02-09
definierad och därmed igenkänd i det kulturella och samhälleliga sammanhanget. Den som inte kan benämnas hamnar utanför och riskerar att osynliggöras men också bestraffas, tills att den håller sig innanför den accepterade normen. Att opponera mot normen är att exponera sig för en risk att utsättas för våldshandlingar. Ditt agerande ses som fientligt mot den rådande ordningen och bör bestraffas. Vilket tvingar individer till att befinna sig innanför den accepterade normen.29
Hur förstå våld
Våld förekommer i olika form i olika sammanhang och med olika uttryck. I inledningen till boken Kvinnor och våld sammanfattar Eva Östberg och Marie Lindstedt Cronberg detta:
…]våld finns i både fysisk och symbolisk form, som blödande sår men också som subtilare maktutövning och strukturella orättvisor. Våldet måste förstås i sin kulturella kontext för att bli begripligt, det kan vara betydelsebärande utöver den smärta och sorg som det åstadkommer.30
Våldet har olika effekt på den som utsätts för det, den som utövar det och de som bevittnar det. Begreppet brottsoffer gör entré i det svenska språket först 1970.31 Det gjorde entré efter en förändring av kriminalpolitiken, i en process där man förändrade synen på förövaren som också ledde till ett synliggörande av offret.
Ålderdomliga värderingar har funnits kvar långt in i modern tid något som Maria- Pia
Boëthius belyste i sin bok Skylla sig själv som kom ut 1976. Hon gjorde där en granskning av den då just avslutade sexualbrottsutredningen, där vissa våldtäktsoffer ansågs ha sig själv att skylla, och nog kan man känna igen denna uppfattning i inlägg från #Metoo uppropet.
Kvinnor får ofta bära ansvaret, skammen och skulden för mannens övergrepp och våldshandlingar, så vem är det som är offer och vem är förövare i samhällets ögon egentligen.32
Vårt intresse för våld är grunden för en marknad som har vuxit och utvecklats i och med framväxten av medier som film, TV, video, dator och Tv-spel samt internet. I dokumentären Facebooks hemligheter får vi en inblick i hur skrupelfria finansiella intressen styr vad som får
29 Judith Butler: ”Why Bodies Matter” – Gender Trouble
https://www.youtube.com/watch?v=IzWWwQDUPPM&t=3461s, hämtad 2020-02-09.
30 Eva Östberg och Marie Lindstedt Cronberg, ”Kvinnor och våld – då och nu” i Kvinnor och våld, redaktion Eva Östberg och Marie Lindstedt Cronberg, s.7.
31 Eva Östberg, ”Upptäckten av den oskyldiga människan” i Offer för brott, redaktion Eva Bergenlöv, Marie Lindstedt Cronberg och Eva Östberg, Lund: Nordic Academic Press, 2002, s.13.
32 Maria-Pia Boëthius, Skylla sig själv. Stockholm: Modernista, 2018, s.40-52.
och inte får visas. Obehagliga filmer som visar misshandel delas oftast flitigt av
Facebookanvändare och blir av den anledningen intressanta för annonsörer. Facebook väljer därför att ha kvar filmerna i omlopp då våra reaktioner ökar interaktionen och närvaron i mediet.33
Våld i bild
Filmen Clockwork Orange hade premiär 1971, i Sverige 1972 den gestaltade våld på ett sätt som inte tidigare gjorts på film, brutalt och meningslöst men samtidigt estetiserande. Men filmen ställer också frågor om vad som gör vissa människor grymma och våldsamma och om vi kan skydda oss från våld, vem är i slutänden offer och vem är förövare. Det är inte helt klart då samhällets behandling av förövare ofta är ett utövande av våld och att förövarna i sin personliga historia ofta bär erfarenhet av att vara offer. Filmen speglade en ny syn på
begreppen och vilket ansvar och roll samhället har för sina medborgare.34
Under 80-talet exploderade en intensiv debatt kring videovåld i Sverige.Utvecklingen av videobandspelaren – VHS-spelaren, som gjorde det möjligt att se filmer hemma skapade en ny bransch och synliggjorde en lucka i lagstiftningen. Statens biografbyrås granskning av film gällde inte videobranschen och censurerade filmer kunde visas i hemmet utan åldersgräns.
Något som skapade en marknad för billiga vålds- och skräckfilmer, som blev en populär genre inte minst bland barn och ungdomar. En form av moralpanik utbröt och en gammal
lagparagraf om ”förledande av ungdom” plockades upp som möjlig åtalspunkt för de som hyrde ut våldsvideos till barn. 35
Hur visuell framställning av våld påverkar oss är något som alltjämt diskuteras och oroar, följande citat är från Statens medieråd, som sätter åldersgränser på filmer, och visar hur de ser på risken för skadlig påverkan.
Bedömningen utgår i huvudsak från om en framställning kan medföra stark
rädsla/skräck/panik, oro eller förvirring. Kvalitativa aspekter såsom graden av realism,
33 Brittisk dokumentär, Facebooks hemligheter, https://webb-tv.nu/facebooks-hemligheter-tv4-play/, hämtad 2019-08-01.
34 Stanley Kubrick, Clockwork Orange, Svenska filminstitutet - filmhandledning
https://www.filminstitutet.se/contentassets/e8a2ae9e3e30467d8b355ed84e19a381/clockwork.pdf, hämtad 2020-03-23.
35 Debattprogrammet Studio S, Videovåldet, sänt 2 december 1980; SFS 1962:700. Brottsbalken, 16 kap 12 §.
möjlighet till identifikation och på vilket sätt och i vilket sammanhang olika inslag skildras i en framställning ingår i bedömningen. 36
Den statliga censuren genom Biografbyrån avskaffades 2011.
Vad som är möjligt att visa visuellt och hur det värderas kan ha påverkat även konstnärerna.
Men det kan också finnas andra ställningstaganden bakom vad man väljer att visa och inte.
Visualiseringen av ett övergrepp där en kvinna är offer och mannen förövare ses som stigmatiserande och i en tid där konsten ville bryta normer och pröva gränserna sökte man delvis andra berättelser.37
Våld i nära relation började uppmärksammas och problematisera i konsten på bredare front under 90-talet. Den övervägande delen av de som utsätts för våld i nära relation är kvinnor, och något förvånande har jag funnit att många av de konstnärer som arbetade med
våldsgestaltningarna då också var kvinnor. Det finns förstås förklaringar till detta som att fler kvinnor tog plats på konstscenen, bland annat genom att fotografiet som konstnärligt uttryck vann acceptens. Fotografi är en teknik där våld av tradition varit mer synligt som inom nyhetsmedia. Många kvinnliga fotografer rönte stora framgångar under 90-talet, då den manliga dominansen på området var svagare.
Möjligheten att leva sig in i situationen är dock avgörande för att kunna skildra våld på ett trovärdigt och gripande sätt, något de kvinnliga konstnärerna haft god förmåga att göra. Inom konstvetenskapen har hitintills uppsvinget för kvinnliga våldsgestaltningar inte
uppmärksammats nämnvärt, och modeller för att kategorisera eller tolka det gestaltade våldet saknas. Jag presenterar i studien förslag på en kategoriseringsmodell och uttolkningar av det våld vi möter genom konstverken.
36 Statens medieråd, Filmgranskning,
https://statensmedierad.se/omstatensmedierad/hurarbetarvi/filmgranskning.682.html, hämtad 2020-02-09.
37 Griselda Pollock, Differenting the canon, s.102-103.
Resultat
Indelning
Det finns olika sätt att tänka sig presentationen av det resultat som jag har kommit fram till.
Det går att göra en tidslinje från det sena 60-talet och fram till 2000 och se hur verk och innehåll förändras i relation till samtiden. Vad som går förlorat i en sådan presentation är att konstnärskap sträcker sig under en längre tidsperiod och våldsgestaltningar kan förekomma i konstnärens bildframställning upprepade gånger. Det centrala i min indelning har varit vilken typ av våld och hur konstnären väljer att gestalta det. Jag har därför utgått från att kategorisera verken i mer tematisk form utifrån en händelsekedja.
Gestaltat våld i nära relation blir ett omfattande område om man utgår från det av
socialstyrelsen föreslagna kategoriseringen. Där beskrivs våld som något som kan utövas fysiskt, psykiskt, sexuellt, genom materiell eller ekonomisk utsatthet och genom social utsatthet. Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld är mer allmänt grundade begrepp. De tre sistnämnda kan exempelvis handla om att tillhörigheter förstörs avsiktligt, frihets berövande eller vanvård. Vad som kommer till uttryck i de konstnärliga gestaltningarna blir
sammanslagningar av flera kategorier, något som jag tror också speglar verkligheten för de som lever med våld. I en relation där våld förekommer är det på flera plan. Därför har frågan om vad gestaltat våld är varit komplicerad, vilket gjort att jag har valt att analysera verk som innehåller påtaglig fysisk våldshandling och valt bort verk som varit mer vaga, där tolkningen skulle kunna påstås bygga på spekulation.
Det gestaltade våldet har jag i mitt resultat delat in i fyra olika kategorier med utgångspunkt i Gregory H. Stantons trappstegsmodell för folkmord, en modell som jag tycker även speglar hur en våldsam relation utvecklas.
Det första trappsteget i Stantons klassificering innebär att kategorier skapas för att skilja grupper åt. Nästa stadie är att symboler för de olika kategorierna skapas. Därefter diskriminering där man använder politisk makt eller andra regler för att förneka vissa rättigheter. Sen följer avhumanisering där en grupp förlorar status som mänsklig och blir liknad vid till exempel djur. De ses som orena och omoraliska.38 Fram till hit handlar det för mig om ett normskapande där det finns ett beteende och en kultur som är den rätta, som ger
38 Genocide watch hemsida, https://www.genocidewatch.com/ten-stages-of-genocide, hämtad 2020-04-04.
vissa högre status än andra. Genom denna rangordning åstadkoms ett legitimerat förtryck av individer eller grupper. I min rubricering har det fått heta, Strukturellt våld.39
Stantons fyra kommande trappsteg organisation, polarisering, förberedelser och
genomförande handlar om mer konkreta våldshandlingar. Översatt till våld i nära relation är det ett synligt våld även om det inte i varje del handlar om fysiskt agerande. Detta våld har då stöd i en strukturell, kulturell eller samhällelig norm och kan därigenom ses som motiverad och ursäktad av omgivningen. I min kategorisering får det beteckningen, Gestaltade
våldshandlingar eller övergrepp.
Det sista steget i Stantons trappa är förnekelse där man försöker gömma offren för våldet och skylla det som hänt på dem. En reaktion som går att översätta till våld i nära relation där det är vanligt att förövaren lägger skulden på offret och menar att denne gjort sig förtjänt av våldet genom sitt beteende. Här har jag valt att definiera gruppen som Brottsoffer eller spår av brott.
Slutligen har jag lagt till en kategori där våldshandlingar blir synliga genom de återverkningar det får i samhället och genom dess offer. Jag har definierat det som Konsekvenser av våld och kan till exempel vara självskadebeteende eller sadistiskt beteende.
Våldet blir med denna modell något som kan placeras och tolkas inom en händelsekedja. Ser man ett strukturellt förtryck som legitimerar våldet, ser man en våldshandling, ser man ett offer eller visar verket handlingar som kan tolkas som bearbetning av övergrepp och våld.
39 Judith Butler, Genustrubbel, s.64.
Strukturellt våld Marie-Louise Ekman
Ett hus, 1969/1970, Måleri på siden
Bilden är uppdelad i rutor som om det var en serie. Bildrutorna har dock inget
händelseförlopp inlagt i sig utan får ses som separata enheter och kan läsas i vilken ordning som helst. De har snarare en indelning som motsvarar ett hus med rum och våningsplan, och liknar därför ett dockskåp där rummen är öppna ut mot betraktaren. På den översta raden eller våningen har vi fyra rutor ganska jämnstora, den sista är något större. I första rutan är rummet tomt sånär som på en tavla som avbildar en naken kvinna som fastnat med huvudet i en mangel. Hennes röda hår eller om det är blod flödar ner för mangelbordet. I nästa bild ser vi ett badrum och en man som står och urinerar. Därefter ett rum där en märklig scen med tre kvinnor utspelar sig, en av kvinnorna håller på att slå en av de andra kvinnorna med en
mattpiska. Hon som blir slagen står halvnaken med byxorna neddragna av den tredje kvinnan.
I den fjärde bilden ser vi ett rum med omkullvälta och sönderslagna möbler. En man
halvligger i en fåtölj med en trasig stolsits slagen över huvudet. Längre in i rummet hänger en person livlös över en tavla, håret är lite längre och jag förstår det som en kvinna.
Den nedre raden eller våningen består av två rutor, en större och en mindre. I den större pågår en middagsbjudning för en udda skara, det är män och kvinnor, en del har olika djurhuvuden, elefanter, fåglar, katter och hundar. I den mindre bilden ser vi ett rum med bland annat en fåtölj, här finns en kvinna och tre hundar. En av hundarna är fångad mitt i ett språng mot en av de andra hundarna. Den tredje hunden sitter stilla med ett avlångt korvliknande föremål i munnen.
Ekmans verk innehåller flera scener som är våldsamma, kvinnan som fastnat i mangeln, kvinnorna som smiskar varandra och scenen med det sönderslagna vardagsrummet. Trots det är det frågan om det är våldet som är berättelsen eller om det är något annat. Där syns också en middagsbjudning, en man som kissar och hundarna som bråkar, som samtliga verkar opåverkade av det som försiggår i andra delar av huset. Bilden lyfter frågan om vad vi egentligen vet om varandra, vilka är de masker vi bär och vad försiggår bakom de stängda dörrarna till våra hem. Kanske vill vi inte veta men Marie-Louise Ekman vill. I sitt
sommarprat från 2008 beskriver hon en sorts besatthet i att förstå eller snarare avslöja vad folk egentligen menar, tänker och sysslar med, vad som egentligen pågår i huvudet på och hemma hos människor.40 Det är denna voyeuristiska stalker-position vi får ta del av när vi betraktar Ekmans bilder och får titta in i rummen, rum som ofta har öppningar i sig med utblickar till andra rum och skeenden.
I hennes bildvärld ryms absurda skeenden, där drömmar och fantasier ges gestalt i berättandet.
Serieformatet, som är vanligt förekommande i hennes verk, möjliggör ett bildspråk som inkluderar tid där händelser följer varandra. I det sammanhanget kan i Ekmans konstnärliga narrativ, en scen med våldsamt innehåll kopplas ihop med någon som går ut med hunden eller äter. Det våldsamma går in i berättelsen och blandar sig med händelser ur vardagen, där våld likaväl som att äta blir en naturlig del utan fördömande eller värdering.
Ekman har sagt att hennes bilder är helt dokumentära.41 Men det handlar inte om något inåtblickande eller jag-utforskande utan det dokumentära rör sig om iakttagelser av verkligheten, möjligen självupplevda men tillskruvat berättade. Ekman växte upp i en
dysfunktionell familj där pappan var notoriskt otrogen, alkoholiserad men också framgångsrik
40 https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/370324?programid=2071, hämtad 2020-03-21.
41 Max Ström, i Marie-Louise Ekman, redaktör Jo Widoff, Stockholm: Moderna, 2017, s.153.
inom sitt yrke i reklamvärlden. En uppväxt som har exponerat henne för svåra situationer men också gett henne en styrka att gå sin egen väg och skapa sitt egna konstnärliga uttryck.42 Konsthistoriskt finns i Ekmans konst paralleller till Peter Brueghels d ä och Hieronymus Bosch bildvärldar där ett myller av varelser, människor och händelser skapar en övergripande berättelse om människans värld, föreställningar och livsvillkor inte sällan med absurda inslag.43 Tydligt är även influenser från pop-konsten och den surrealistiska konsten. Ekman var under 60- och 70- talet del av ett konstliv i Stockholm som inspirerades av nya uttryck från främst USA, där popkonst och serietidningsformatet undersöktes som konstnärligt uttryck. 44 Ekman blev dock ifrågasatt av den feministisk inriktade konsten på 70-talet för att hon skildrar kvinnan ”som en fullständigt passiviserad och omedveten varelse, som slukar veckopress och hänger sig åt sexuella fantasier.”45
Det är en borgerlig värld som illustreras i Ekmans bilder med alla de dogmer och tabun som den hyser. Ekman lyfter gärna fram kroppsliga funktioner och behov, och placerar det i den regelstyrda borgerliga miljön. Hon riskerar genom det att anses banal och lättsinnig. En risk som förstärks av stilen som i sin färgskala (mycket pastell, rosa, brunt, rött och gult) och sitt förenklade bildupplägg har likheter med barnboksillustrationer, även om innehåll är ett annat.46
För mig är det ändå tydligt, trots det banala och barnsliga i Ekmans bildvärld, att hon vill uppmärksamma oss på samhällets orättvisor. Både kvinnor och män är tvungna att följa vissa regler, men där kvinnor inte har samma möjlighet att leva ut sina behov som mannen.
Kvinnorna är även fysiskt mer instängda i hennes bilder. Ekman rubbar hierarkier för att få oss att se dem. Fantasin eller leken kommer in som en tillflyktsort för hennes figurer och bidrar till det absurda i berättelserna, även om de delvis lär vara beskrivningar av hennes egna upplevelser och iakttagelser. 47
42 Klas Gustafson, Marie-Louise Ekmans två liv, Stockholm: Leopard förlag, 2015, s. 54-74.
43 Max Ström, i Marie-Louise Ekman, redaktör Jo Widoff, s.10.
44 Klas Gustafson, Marie-Louise Ekmans två liv, s.131.
45 Maria Lind, Marie-Louise Ekman, hänvisar till Ewa Bergdahl: ”Bilderna skildrar ju inte verkligheten” i Expressen 7/8 1973, Stockholm: Carlsson, 1998, s.49.
46 Max Ström, Marie-Louise Ekman, redaktör Jo Widoff, s.150.
47 Maria Lind, Marie-Louise Ekman, s. 27ff.
Maria Lindberg
Näsblod, 1989. Målning
Lackfärg på pannå. 60 x 80 x 7 cm.
I bilden Näsblod ser vi en enkel konturlinje som tecknar en person i halvfigur med halvlångt hår och en blus eller klänning av äldre snitt. Vi ser personen snett bakifrån och närmast oss i bilden är personens axel. Man tänker att det är en flicka, på grund av det halvlånga håret och klädesplagget som har en kort puffärm. Figuren för tankarna till prinsessan Snövit, som i Disneys filmatisering har just en sådan klänning. Över figurens näsa och mun och på motsatta sidan hennes nacke avbildas två händer. De håller huvudet i ett fastgrepp och vinklar det snett uppåt. Händerna är påtagligt större än vad figurens proportionellt sett egna händer skulle vara, så man läser in att det rör sig om en vuxen och ett barn. Linjeteckningen är i svart och
bakgrunden är målad i en gul enhetlig ton. Den monokroma bakgrunden ger oss inga ledtrådar om hur vi ska förstå målningen.
I bilden Näsblod finns en våldsamhet i hur de två större händerna hanterar det jag tolkar som ett barn, som i enlighet med titeln - blöder näsblod. Verket skapar frågor om vad det är vi bevittnar. Varför blöder barnet? Och blöder barnet näsblod eller är det något annat som händer? Greppet om näsa och mun men också om nacken ligger otäckt nära att istället vara en åtgärd för att tysta ett skrik eller kväva någon.
Lindberg är medveten om denna dubbelhet och låter också betraktarens egen tolkning och fantasi skena iväg. Bilden lämnar oss i en osäkerhet och en känsla av skuld infinner sig –
kanske borde jag ingripit. Det gör samtidigt betraktaren till medskyldig då det blir föreställning om vad som utspelats som synliggör dennes värderingar och tankar.48
Även om Lindberg inte direkt gestaltar våld så innehåller flera av hennes bilder gestaltning och anspelning på övergrepp, ofta med sexuella undertoner. Det är det sociala spelets gråzoner där barn, ofta flickor eller kvinnor blir utsatta eller får utstå en behandling som är kränkande. Hon speglar den maktobalans som är grunden för all våldsutövning.
Lindberg arbetar med teckning, fotografi, installation och video. Text spelar en central roll i hennes konstnärliga uttryck. Den fungerar ofta som en kommentar till bilden och påverkar hur vi förstår det vi ser. Vissa verk bygger helt på text och hon hämtar gärna citat från film, musik eller uttryck ur ordspråk eller reklamslogans. Lindbergs verk har en humoristisk ton men det komiska bottnar i händelser och iakttagelser som är allt annat än roliga.
Hon arbetar undersökande och utforskande och i det slutliga verket har hon extraherat essensen av sina slutsatser. Detta resulterar i ett tilltal i verken som kan bli provocerande nästan anklagande. Vi blir medvetna om våra egna tolkningar, det vi läser mellan meningarna ur de oftast sparsamt tecknade bilderna.
Lindberg pekar gärna på maktstrukturer i samhället och föreställningar som vi upprätthåller ofta på ett omedvetet plan. Det är inte bara vår benägenhet att slentrianmässigt betrakta som utmanas, utan även vårt vanemässiga tänkande kring det vi ser. Åsa Nacking beskriver det så här:
Genomgående intresserar hon sig för det maktspråk som utövas i vardagen: bland kvinnor och män i allmänhet och i par- och familjesituationer i synnerhet och pekar på hur den svagare ”får” offra sig för konventioner och kontinuitet. 49
Lindberg gjorde entré på konstscenen under sent 80-tal och har ett postmodernt
förhållningssätt. Hon, som många andra kvinnliga konstnärer vid den tiden, undersökte och utforskade i sin konst könsroller främst den kvinnliga och hur den framställdes i det
offentliga. Genom att vrida och vända på identiteter och förväntningar har hon synliggjort de normerande värderingar som finns på våra kroppar och kön.50
48 Kajsa Widegren, Ett annat flickrum, s.98.
49 Åsa Nacking, Maria Lindberg, Stockholm: Galleri Andréhn-Schiptjenko, 1997, s.34.
50 Judith Butler, Genustrubbel, s.187.
Jag hävdar att Lindbergs bilder av flickor från 80-och 90 talet fyllde en viktig funktion för sin samtid. I spelet mellan, de i bilderna fångade ögonblicken och titlarnas innehållsliga
betydelse, blir vi medvetna om våra fördomar och föreställningar. Det i en tid då många värdesystem i samhället förändrades och roller omstöptes, uppfattningar som varit givna i ”det svenska folkhemmet”.51 Lindberg synliggör hur strukturell makt fungerar genom att låsa in grupper i begränsande stereotypa roller som omöjliggör vissa beteenden och som legitimerar, till och med framkallar andra.
Maria Friberg och Monica Larsen Dennis
Driven, video i färg, 4,25 min, 52
Videon är i färg, även om grått dominerar i bildytan. Den är 4 minuter och 15 sekunder lång, och föreställer två personer iklädda mörka kostymer och ljusa skjortor. De håller hårdhänt i och om varandra i något som liknar en brottnings match. Vi ser inte personernas huvuden eller ben utan det är torson som fångas i bilden. Därför kan man inte vara säker på om det är män. Båda förblir stående under hela filmsekvensen. Trots våldsamheten i famnandet finns
51 ”Folkhemmet” kan ses] som en epok, [den tog] sin början under 1930-talet och slutade ungefär på 1970- talet. Perioden brukar förknippas med socialdemokratiskt styre, sociala reformer och en växande offentlig sektor. https://www.so-rummet.se/kategorier/folkhemmet, hämtad 2020-05-10.
52 https://www.filmform.com/works/1146-driven/, hämtad 2020-03-21.
där en viss ömhet i beröringen vilket skapar en dubbelhet. Filmen är från 1998 och har visats på Kulturhusets fasad i Stockholm 1998/99.
I verket Driven ser vi två kostymklädda personer. Vi tänker att det är två män, men vi kan inte vara helt säkra, även om de inte är män så är de klädda i enlighet med den manliga klädkoden.
De är jämnstora och kampen är likvärdig. Handlar det om en relation eller är det en maktkamp som utspelar sig, kan det vara en samkönad relation eller är det en affärsrelation? Periodvis ter sig kampen som en dans, väl koreograferad och estetisk. Då vi inte kan avläsa några
ansiktsuttryck blir upplevelsen av kropparnas rörelse och motrörelse förstärkt. Attack och försvar verkar bölja fram och tillbaka. Hade vi fått se ansiktena hade vi vetat vem som var arg, rädd, hotfull, förövare eller offer. Det konstnärerna vill uppmärksamma oss på är beröringen som är tvetydig, både sensuell och aggressiv, fylld med en form av längtan men också rädsla.
Både Monica Larsen Dennis och Maria Friberg intresserar sig i sina verk för relationer. De arbetar vanligtvis inte tillsammans, och har i sina konstnärskap olika ingångar till ämnet. I verket Driven kan man se spår av bådas konstnärskap, något som ger verket en bredare tolkning och större mångfald.
Maria Friberg undersöker maktbalanser och strukturer i samhället genom att studera män.
Männen blir hennes objekt och hon inriktar sig på beteenden och situationer som avslöjar en kamp om hierarkiska positioner. Denna kamp kan gestaltas som en hårdför brottningsmatch, som i verket Driven. Det är en kamp som kan handla om att vinna, men ofta har
dominansbeteendet en mer subtil karaktär där det rör sig om att hantera ”spelets regler” bäst som är målet. Även i verket Driven är det svårt att tolka vad som är vad, är det en kamp eller är det en kärleksakt vi bevittnar. Maria Friberg är inte intresserad av att ge oss några svar.
Hon studerar och undersöker systematiskt var gränsen går. De män hon studerar mest är de kostymklädda, de som på ytan har kontroll och innehar de maktpositioner hon undersöker i sina foto- och videoverk. Placerade i miljöer och situationer där de förlorat kontrollen blir det uppenbart för betraktaren, vilka villkor, förväntningar eller spelregler som finns för dessa män. Det väcker inte sällan en känsla av medömkan när osäkerheten och vilsenheten lyser igenom den välputsade ytan. Enligt Iris Müller-Westermann var i Fribergs uppväxt kvinnorna de starka och männen ”inte värda besväret”. 53
53 Iris Müller-Westermann, Maria Friberg, Stockholm: Maria Friberg Förlag, 2005, s.25.
