Vilka är BU och vilka får tala i texterna

Här är frågan vilka som, enligt artiklarna, utgör Bensinupproret – alltså vilka personer och grupper som förknippas med/är en del av rörelsen. Det är även av intresse att undersöka vilka som får uttala sig i artiklarna om Bensinupproret – är det till exempel enskilda anhängare eller ledare för rörelsen?

I den här delen av analysen är det viktigt att göra en distinktion mellan nyhetsartiklarna och kolumnerna. I vissa kolumner förekommer antaganden om Bensinupprorets sociala komposition (Bensinupproret beskrivs som en rörelse för vissa människor och grupper). Kolumnerna innehåller inte intervjuer med anhängare och ledare, vilket är vanligt i nyhetsartiklarna. Analysen av vilka som får uttala sig i texterna kommer därför endast innefatta nyhetsartiklarna, medan analysen av vilka som beskrivs utgöra Bensinupproret innefattar material från kolumnerna.

I kolumnerna är det vanligt att artikelförfattaren spekulerar kring vilka grupper och klasser av människor som är med i Bensinupproret. Flera kolumnister har en raljerande ton och betonar att det är specifika typer av människor som engagerar sig Bensinupproret. I två artiklar (artikel 14 och 9) reduceras Bensinupproret till en rörelse som bara innehåller män. Författaren till artikel 14 menar att Bensinupproret består av ”115 000 karlar” och av ”farbröder i västar från Biltema eller Jula”. Karl används sällan för att beskriva en ”modern man”, snarare är det ett sätt att beskriva en stereotypisk ”manlig man”. Någon som är maskulin, och i det här fallet gillar billig bensin. Kolumnisten gör även en poäng av att anhängarna till Bensinupproret ska köpa varselvästar: ”De ska till och med köpa västar, ’på Biltema eller Jula’. Haledusingen.” (artikel 14). Kolumnisten lyfter upp ett citat från en medlem i Bensinupproret (se artikel 15) och betonar det lustiga i att västarna ska köpas på Biltema och Jula (två lågprisvaruhus).

Artikel 6 utgör på många sätt en motvikt till föregående artikel. Kolumnisten försöker nyansera Bensinupproret och vilka som kan tänkas vara anhängare. Kolumnisten inleder med att presentera sina initiala fördomar om rörelsen: ”Första gången jag läste om Bensinupproret regerade jag med ryggraden. Lämna högafflarna hemma, grabbar. Så tänkte jag…”. Notera att fördomen även här bygger på att Bensinupproret består av grabbar/män, i detta fall grabbar med just högafflar, vilket kan väcka konnotationer till exempelvis bönder eller en ilsken mobb. Kolumnisten börjar emellertid undersöka saken närmare och det leder fram till följande slutsats:

”Snart förstod jag att gruppen bestod av minst lika många kvinnor som män. De kom från alla delar av landet och av profilerna att döma tillhörde de olika politiska läger. Framför allt såg jag någonting jag inte sett förut: Vänner och bekanta från min barndoms Blekinge,

31

enade i en politisk aktion; på de digitala barrikaderna. Högstadiepersonerna som växte upp och blev barnskötare, rörmokare, fritidsledare och arbetslösa. Invandrare som etniska svenskar, höger- som vänstersympatisörer” (artikel 6).

Lika många kvinnor som män, personer med olika politiska åsikter och framför allt: Personer från landsbygden, vanligt folk med vanliga jobb, som sällan hörs eller syns i offentligheten. Noterbart är att kolumnisten i slutet av artikeln uttrycker sitt stöd för Bensinupproret – alltså kan det finnas vissa motiv bakom den positiva framställningen.

I nyhetsartiklarna figurerar det människor som på olika sätt är knutna till Bensinupproret – antingen som ledare/förgrundsgestalt eller vanlig anhängare. Det absolut vanligaste är att någon av Bensinupprorets två förgrundsgestalter – Janne Berglund eller Peder Blomh Bokenhielm – nämns eller får uttala sig. De båda (eller någon av dem) figurerar i följande artiklar: 1, 2, 5, 10, 13, 14, 15. Varken Berglund eller Blomh Bokenhielm pratar dock särskilt mycket om hur det höga bensinpriset drabbar just dem.

I artikel 4 och 12 riktas fokus mot anhängare/sympatisörer till Bensinupproret. Det rör sig om till synes helt vanliga människor som blir intervjuade och får uttala sig om hur det höga bensinpriset påverkar dem. Artikel 12 handlar till exempel om hur ett högt bensinpris slår hårt mot bilberoende pensionärer med låga pensioner. Pensionären Christina blir intervjuad och berättar följande:

”Jag måste köra bil för att kunna åka och handla. Men för att göra det måste jag också tyvärr dra ner på andra kostnader, som mat till exempel […] Min pension är precis över EU:s gräns för risk för fattigdom, hur är tanken att jag ska klara mig?” (artikel 12).

Det höga bensinprisets konsekvenser konkretiseras genom Christinas berättelse. Genom individualiseringen – att artikelförfattaren lyfter fram Christina – humaniseras Bensinupproret (Jmf. Machin & Mayr, 2012, s. 80). En liknande form av individualisering av Bensinupproret sker i artikel 4, i vilken besiktningstekniker och landsbygdsbon Cecilia intervjuas. Cecilia pendlar 6 mil till arbetet varje dag och har inte möjlighet att åka kollektivt. Det är en situation som många andra bilberoende pendlare kan känna igen. Därmed kan sympati uppstå inte bara för Cecilia, utan även för Bensinupproret.

Det förekommer få politiker och experter i artiklarna. Som jag redogjort för i metodkapitlet kan det ha sin grund i urvalskriterierna för artiklarna, i alla fall vad gäller bristen på politiker. I artikel 4 lyfts ett citat av finansminister Magdalena Andersson fram, i vilket hon menar att det är viktigt att inte bara lyssna på Bensinupproret, utan fram för allt på ungdomarna som

32

demonstrerar för klimatet. Att så få experter figurerar är emellertid anmärkningsvärt. I artikel 3 refererar kolumnisten till vad en doktor i energi- och miljösystemanalys har skrivit om behovet av höjda diesel-och bensinpriser för att klara utsläppsmålen. Men inga experter eller forskare får ge sin syn av Bensinupprorets framväxt. En sociolog hade till exempel kunnat ge en bild av digitala sociala rörelsers betydelse och förutsättningar. En klimatforskare hade kunnat förklara hur en klimatomställning kan genomföras utan att landsbygden blir lidande. 5.1.5. Artikelförfattarens ställningstagande och normativitet

I detta avsnitt analyseras journalisternas normativitet. Jag har främst valt att analysera nyhetsartiklarna, eftersom den typen artiklar inte är en arena för explicita ställningstaganden – normen är att nyhetshändelser presenteras objektivt och neutralt. Därför blir det intressant att undersöka implicit normativitet och ställningstaganden. I stycket nedanför går jag dock kortfattat igenom kolumnisternas inställning gentemot Bensinupproret.

Kolumner är av en sådan karaktär att författaren är närvarande, aktiv, för en egen linje, argumenterar. Det är därför inte konstigt att kolumnisterna egna åsikter om BU saluförs. Det viktiga är vilka åsikter som uttrycks – inte att åsikter uttrycks. I tre av kolumnerna (två är skriven av samma författare) kritiseras och förlöjligas Bensinupproret (se artikel 3, 8 och 14). En kolumnist (artikel 6) uttrycker tydligt sitt stöd för Bensinupproret. Två kolumnister (artikel 5 och 13) är förstående för Bensinupprorets sak, men författaren till artikel 13 poängterar samtidigt kampen är hopplös, då bensinpriset måste höjas för att rädda klimatet.

Nyhetsartiklarna är av en annan karaktär. Här är journalisten för det mesta osynlig. Dock kan journalistens ställningstagande manifesteras även i sådana texter – främst genom ordval, men även genom vad som inte sägs eller frågas, samt vilka personer som tillåts uttala sig. Ett exempel på när en journalists normativitet implicit manifesteras finns i artikel 1: Genom val av metaforen "tomt i tanken" och meningen "medlemmarna flyr" målar författaren upp en bild av att Bensinupproret håller på att gå under. Ett visst värderande finns även i artikel 4. Med ordval målar artikelförfattarna upp ett motsatsförhållande mellan att vara miljövän (som den intervjuade personen Cecilia säger att hon är) och att vara medlem i BU: ”Cecilia Huss, 42, försöker leva så miljövänligt hon kan – men engagerar sig ändå i protestgruppen Bensinupproret”. Det här uppmålade motsatsförhållande mellan klimatmedvetenhet och att vara medlem i Bensinupproret kan tolkas som ett exempel på vad Machin och Myer (2012, s. 39) kallar strukturella motsatser. Vilket kan tyda på att artikelförfattaren har en bild av att det inte är kompatibelt att vara miljövän och medlem i Bensinupproret. Ett annat exempel kommer från artikel 11. Artikel innehåller så kallade ”mannen på gatan-intervjuer”. De som får frågan

33

”Vad tycker du om bensinpriset?” har yrkestitlarna ekonom, pedagog, jurist, fastighetschef och ingenjör och alla bor i Stockholm eller Uppsala. Det är en påtaglig urban medelklass-orientering av i valet av intervjupersoner. Sedan går det att tolka artikeln som ett sätt att granska och skjuta ner Bensinupprorets premisser. Rubriken på artikeln är ”Lönen fyller tanken lika bra som förut” (artikel 11). Efter följer en nyhetsartikel där statistik presenteras som visar att lönerna generellt har blivit högre och bilarna blivit bränslesnålare, varför bränslepriset per mil egentligen blivit lägre under 2000-talet. Detta förutsätter dock att människor har råd att köpa en ny bränslesnålare bil och att avstånden till service/arbete/handel inte ökar – två faktorer som utelämnas ur ekvationen.