I analysens andra steg ska den diskursiva praktiken kartläggas. Målet med analysdimensionen är att utveckla en förståelse för artiklarnas tillblivelse. Det som ska begripliggöras är dels hur artiklarna hör ihop med varandra intertextuellt – hur artiklarna relaterar, influerar och bär spår av varandra –, dels vilka diskurstyper som interdiskursivt närvarar i de olika artiklarna (Fairclough, 1992, s. 232, 233). För att bättre kunna identifiera och förstå diskurstyperna som närvarar i artiklarna kommer jag i vissa fall referera tillbaka till artiklarna i forskningsöversikten. På så vis går det att relatera diskurstyper som jag har funnit i artiklarna om Bensinupproret med resultat från studier om mediers framställning av arbetarklassen och ”vanligt folk”. Det hjälper till att rama in de diskursiva processer som närvarar i framställningen av Bensinupproret.
Vi börjar med den intertextuella analysen. Här under presenteras den intertextuella kedja som identifierats i materialet.
I avsnitt 5.1.6. påvisade jag att det finns ett återkommande Gula västarna-narrativ i fler av artiklarna. Starten på den här intertextuella kedjan finns i artikel 15, den av artiklarna som publicerades först (i maj 2019). Artikelförfattaren väljer att lyfta fram ett citat från en medlem i Bensinupproret Facebookgrupp, om att anhängarna bör iklä sig gula västar, och poängterar att detta ”för tankarna till Frankrike”. Jämförelsen återkommer sedan, och används av såväl kolumnister och nyhetsjournalister som anhängare/ledare för Bensinupproret.
Den här intertextuella kedjan tycks ha påverkat diskursen om Bensinupproret. Som påvisat är Gula västarna den sociala rörelse som Bensinupproret återkommande jämförs med. Det här narrativet tycks således ha slagit sig in i diskursen. Det är tänkbart att Gula västarna-narrativet har diskursiva konsekvenser. Som jag skrev i 5.1.6. väcker Gula västarna troligtvis vissa konnotationer hos läsarna. Det är en rörelse som delvis har varit våldsam, som har haft stora demonstrationer. Men som också relaterats till rättvisefrågor, som ojämlikhet mellan stad och
35
land. Frågan är då om Gula västarna-narrativet har påverkat hur Bensinupproret beskrivs. I 5.1.1 såg vi att verb och adjektiv som signalerar indignation används frekvent för att beskriva Bensinupproret. Det är på så vis möjligt att ilskan som kännetecknar Gula västarna även blir en del i diskursen om Bensinupproret. Samtidigt är det värt att fundera kring vilka positiva diskursiva följder liknelsen med Gula västarna kan ha för Bensinupproret. Att Bensinupproret framställs som en folkrörelse (se 5.1.2.) eller som en symbol för regional- och landsbygdsproblematik kan ses som att en del av framställningen av Gula västarna interdiskursivt har påverkat diskursen om Bensinupproret. Värt att ha i åtanke är att jag inte har kartlagt någon Gula västarna-diskurs, och kan därför inte veta hur den ena diskursen påverkar den andra.
I stycket ovan argumenterade jag för att den intertextuella Gula västarna-kedjan har påverkat diskursen om Bensinupproret. Frågan är vilka andra diskurser som interdiskursivt påverkar framställningen av Bensinupproret? I den interdiskursiva analysen gäller det alltså att urskilja närvarande diskurstyper i artiklarna (Fairclough, 1992, s. 232). Jag har identifierat ett antal diskurstyper som är återkommande i artiklarna och i framställningen av Bensinupproret, och har valt att benämna dessa på följande vis:
• Privilegiediskurs • Klimatdiskurs
• Levande landsbygdsdiskurs
Denna tolkning av diskurstyperna har skett utifrån det empiriska materialet. Det innebär givetvis inte att andra tolkningar inte är möjliga. Men jag hävdar att detta, utifrån vad textanalysen påvisade, är ett legitimt sätt att tolka materialet. Mina tolkningar kommer även rättfärdigas genom att lyfta fram textavsnitt som manifesterar den specifika diskurstypen (se Fairclough, 1992, s. 232).
Privilegiediskursen märks tydligast i vissa av kolumnerna, men jag ska argumentera för att den påverkar nyhetsartiklarna och även hur Bensinupproret framställs i stort. Då igenom ett förlöjligande som kan tänkas uppstå som ett resultat av den närvarande privilegiediskursen. Det kan i sin tur påverkar vad medierna prioriterar och väljer att lyfta fram. På så vis att vissa fenomen/problem medialt avfärdas/framställs mer lättsamt (se Eriksson, 2015).
Med privilegiediskursen avses här: En typ av diskurs där människor och grupper bedöms utefter påstådda privilegier, där de som anses vara priviligierade inte erhåller samma ”tolkningsföreträde” som mindre priviligierade. Det innebär att en grupp till exempel kritiseras
36
på basis av deras kön, livsstil och etnicitet snarare än på basis av de frågor som gruppen driver. Om en grupp då består av människor som bedöms vara priviligierade, framställs denna grupps anspråk som icke-legitima. Gruppen kan då skildras som reaktionär i sitt försök att hålla kvar vid privilegierna, och därför löjeväckande. Som Attfield (2020) redovisat framställs den brittiska arbetarklass ofta som priviligierade i media, just eftersom den traditionellt har varit vit. Liknande diskursiva mekanismer går att skönja i framställningen av Bensinupproret. Men i framställningen av Bensinupproret läggs inte fokus på anhängarnas hudfärg, utan snarare på deras kön. I 5.1.4 påvisades hur vissa av kolumnisterna ”könar” Bensinupproret, genom att beskriva rörelsen som maskulin och bestående av ”115 000 karlar” och ”farbröder i västar…” (artikel 14). I artikel 9 beskriver artikelförfattaren Bensinupproret som ”arga motormän” som det är ”lätt att skratta åt”. Bensinupproret påstådda mansdominans blir till något löjeväckande. Eriksson (2015) menar att förlöjligande av arbetarklassen i media ofta sker på basis av deras påstått dåliga smak och livsstil. Liknande diskursiva processer närvarar i diskursen om Bensinupproret, men grunden till det mediala förlöjligandet blir snarare framställningen av Bensinupproret som maskulin, reaktionär och privilegierad rörelse. Som jag skrev 5.1.4 framställs Bensinupproret som för maskulina män (”karlar”, ”motormän”, ”i västar”). Det påminner om vad både Lawler (2020) och Eriksson (2010) fann i sina studier: arbetarklassen framställs som priviligierad, men också som maskulin och traditionell. Egenskaper som tidigare påklistras arbetarklassen tillskrivs här Bensinupproret. Om Bensinupproret blir en manligt kodad rörelse blir det också enklare att tillskriva rörelsen typisk manliga egenskaper och attribut, som ilska och aggressivitet. Vilket kan ha påverkat rapporteringen om Bensinupproret. Av en kolumnist (artikel 8) framställs bilägande som en del av ett privilegium. Kolumnisten resonerar på följande vis: ”För hur ska man förklara att de som gapar om bensinskatten sällan finns där för de som aldrig har ägt en bil, de som bara kan drömma om att ens ta körkort?” (artikel 8). Bensinupproret reduceras till en rörelse som ”gapar om bensinskatten” och som inte är medvetna om sina privilegier som bilägare. Den påverkan som många människor upplever att höga bränslekostnader har på privatekonomin avfärdas därmed – i stället blir dessa människor framställda som del av privilegierad grupp just eftersom de är bilägare.
Privilegiediskursen närvarar således på olika sätt i artiklarna. Men det är värt att påpeka att denna diskurs är bara en del av den interdiskursiva blandning som utgör Bensinupprorsdiskursen.
37
En klimatdiskurs är också närvarande i materialet. Det är värt att betona att Bensinupproret startades just under våren 2019, en period då klimatrörelsen hade medvind. Rörelsen Fridays
For Future spreds globalt, och den svenska förgrundsgestalten Greta Thunberg utsågs av
tidningen Time till person of the year 2019 (se Felsenthal, 2019). Eftersom Bensinupproret uppstod som en rörelse mot höga bränsleskatter kan det ses som naturligt att media vid denna tidpunkt kom att relatera frågor om klimat, fossilberoende och bilism till Bensinupproret. I ett medielandskap, tydligt påverkad av en klimatdiskurs (Expressen startade till exempel sajten
Expressen Klimat under den här perioden), kom Bensinupproret att framställas som en något
omodern rörelse, avvikande från det klimatmedvetna idealet. Detta märks explicit i åsiktstexterna och implicit i nyhetsartiklarna. Jag vill ge tre exempel på hur en klimatdiskurs är manifest i materialet:
”Bensinupproret skulle kunna handla om det. Krav på nya drivmedel. Bättre kollektivtrafik. Krav på laddstolpar. Större subventioner för supermiljöbilar. Förbud för alltför nedskitande bilar. Krav på större politisk handlingskraft. Men Bensinupproret kräver billigare soppa”. (artikel 3)
Kolumnisten värderar Bensinupproret utefter klimatdiskursen, genom att räkna upp allt som Bensinupproret hade kunnat vara. Eftersom Bensinupproret inte driver på för supermiljöbilar, laddstolpar och stopp för nedsmutsande bilar, utan för lägre skatt på bränsle, hamnar rörelsen på kollisionskurs med det klimatmedvetna idealet i diskursen.
Ett annat exempel finns i artikel 4: ”Tvåbarnsmamman vill leva miljövänligt – men engagerar sig Bensinupproret…”. Det här citat lyftes även fram i 5.1.5 som ett exempel på implicit normativitet. Det intressanta är det uppmålade motsatsförhållandet mellan det miljövänliga och Bensinupproret. Ett sådant motsatsförhållande kan ge diskursiva konsekvenser, till exempel kan Bensinupproret uppfattas som motrörelse till klimatrörelsen.
Ett tredje exempel finns i artikel 13: ”Återstår det vi kan göra här hemma. Valet är inte helt lätt, det står mellan klimatet och sänkt skatt på bensin. Vad väljer du?”. Här är återigen ett uppmålat motsatsförhållandet. Den här kolumnisten framhäver det individuella ansvaret för klimatet: Det handlar om val – att välja klimatet, att inte välja sänkt skatt på bensin. Det här kan tyda på att klimatdiskursen innehåller vissa nyliberala element. Som Eriksson (2010), Eriksson (2015) och Jakobsson (2018) redovisat är just individcentrering, och osynliggörande av socioekonomiska och geografiska förutsättningar, centrala delar av den nyliberala ideologin.
38
Klimatdiskursen närvarar i materialet tillsammans med en diskurs som jag valt att kalla levande landsbygd. Den här diskursen innehåller i sin tur vissa element av klimatdiskursen – till exempel betonas nödvändigheten av en klimatomställning som inte sker på landsbygdens bekostnad. Ett exempel på ett sådant resonemang finns i artikel 9: ”…alla som oroar [sig] för klimatet måste ta dem (Bensinupproret, reds. anm.) på största möjliga allvar. Klimatomställningen kommer nämligen aldrig att lyckas om den inte går hand i hand med en social omställning”. Bensinupproret beskrivs som en aktör som representerar en social omställning, och denna måste, enligt artikelförfattaren, gå hand i hand med klimatrörelsen. Levande landsbygdsdiskursen genomsyras av en syn på landsbygden som utsatt och utarmad. Min tolkning är att levande landsbygdsdiskursen manifesteras genom de uttalanden som anhängare av Bensinupproret gör i artiklarna. Dessutom märks en påtaglig närvaro av denna diskurs i det ”större än bensinpriset-narrativ” som uppmärksammades i 5.1.6. Det går att skönja vissa populistiska inslag i den här diskursen, vilket manifesteras genom framställningen av Bensinupproret som en landsbygdsrörelse i konflikt med en storstadselit. Följande citat från artikel 6 kan tolkas som ett uttryck för de populistiska elementen i levande landsbygdsdiskursen:
Bensinpriset är symbolen, men fler frågor närmar sig kokpunkten. Som vem som får och kan tala och vem de dominerande lyssnar på. Vad ser de i spegeln när de flygpendlar till sina möten och konferenser? Ser de viktigare gestalter än de arbetare som tar bilen mellan hemmet i Gammalstorp och nattronden i Näsum?
”De dominerande” kan i sammanhang förstås som en elit; ett samhällets toppskikt som har råd att flygpendla till möten och konferenser, och som dikterar villkoren för vilka som får höras i samhället. Denna elit kontrasteras mot ”arbetare” på landsbygden som tar bilen till jobbet. Det finns en folklig, populistisk laddning i den påstådda konflikten mellan Bensinupprorets anhängare å ena sidan och en urban, flygpendlande elit å andra sidan. Även följande citat från en intervjuad pensionär i artikel 12 går att härröra till populistiska elementen i diskursen: ”Vad ska jag göra? Jag måste ju åka bil och jag har inte råd att byta eller köpa en ny. Det märkliga är att de i Stockholm tycks tro att alla bor i storstad, att alla har kollektivtrafik och att alla har fjärrvärme. Men så är det inte”. Här blir Stockholm en symbol för makten, ”de i Stockholm” är eliten som är frånkopplade från hur livet ser ut på landsbygden. Men den intervjuade pensionären betonar också att det i grund och botten rör sig om en ekonomisk fråga – denna person behöver använda bil, har inte råd att byta till miljöbil och har därför ett intresse av lägre bensinpris. När anhängare till Bensinupproret ska förklara sitt stöd för Bensinupproret blandas
39
argument om levande landsbygd med ekonomiska argument (att inte ha råd och måste kunna
leva). I artikel 15 resonerar av en rörelsens ledare på följande vis: ”Om du måste ta bilen till
jobbet och har långa avstånd är detta en kostnad som är väldigt svår att klara. Det märker vi på medlemmar som bor på landsbygden eller uppe i Norrland”. De ekonomiska argumenten ovan kopplas sedan samman med bilden av hela Sverige måste kunna leva: ”Men vi måste ju också kunna leva här och nu. Man får aldrig glömma den biten” (artikel 15). Argumenten kan tolkas som ett sätt för Bensinupprorets anhängare att sammankoppla de egna ekonomisk skälen för deras engagemang med den diskursivt framställda bilden av landsbygden som utsatt.
Levande landsbygdsdiskursen innehåller även element som är mindre laddade med populism. Detta manifesteras som en allmän kritik mot bristande offentlig service/utbildning/handel på landsbygden – denna kritik kläs dock inte in i samma populistiska ”folket mot eliten-narrativ”. I artikel 5 yttrar den sig på följande vis:
Problemet är nämligen inte bensinpriset utan att ett samhälle har skapats där människor i glesbygden har svårt att klara sig utan bil. Sjukhus och skolor slår igen. Annan offentlig service har centraliserats. Handeln har flyttats till stora köpcenter utanför städerna. Närmaste bankkontor ligger evigheter bort.
Landsbygden beskrivs som lidande och urholkad av samhällsutvecklingen. Denna utveckling målas upp som den egentliga orsaken till Bensinupprorets framväxt och popularitet.
5.2.1 Sammanfattning och slutsatser – Diskursiv praktik
De 15 artiklarna har bidragit till att producera en framställning Bensinupproret. Emellertid är det värt att poängtera att dessa artiklar inte täcker allt som har skrivits eller sagts om Bensinupproret. I detta avsnitt har jag analyserat dessa artiklars diskursiva praktik. Jag identifierade en tydlig intertextuell kedja – ett narrativ om Gula västarna som sprids genom artiklarna. Anledningen till att jag endast lyckades identifiera en intertextuell kedja kan vara att en majoritet av artiklarna är publicerade under en kort tidsperiod, då Bensinupproret var en nystartad rörelse. Bensinupproret var en medial företeelse under våren till sensommar 2019, efter det har det mediala intresset minskat. Den enda (som jag har kunnat finna) intertextuella kedjan som hann spridas sig i artiklarna under den korta perioden var just om Gula västarna. Däremot identifierades fler närvarande diskurstyper. En diskurs som har en påtaglig interdiskursiv blandning – alltså hög interdiskursivitet – är ofta förknippad med förändring (Winther Jorgensen & Phillips, 2000, s. 87).
40
Det finns inga färdiga mallar för att kunna benämna, förklara, kritisera och försvara en nystartad social rörelse (som Bensinupproret var under våren 2019). Därmed skapar och formar media, artikelförfattarna och Bensinupprorets anhängare tillsammans med allmänheten och de givna samhälleliga förutsättningarna ett visst sätt att tala om Bensinupproret. Utifrån detta skapande och formande har jag funnit ett antal diskurstyper. Dessa valde jag att kalla privilegiediskurs, klimatdiskurs, levande landsbygdsdiskurs. Den här interdiskursiva blandningen bidrar till en mångfacetterad och delvis motstridig framställning. Jämför till exempel synen på Bensinupproret inom privilegiediskursen med levande landsbygdsdiskursen.
Vad kan då detta betyda? Vilka är orsakerna och konsekvenserna av denna motstridiga framställan? Och fram för allt: Vad säger diskursen om Bensinupproret om samhället, sociala relationer och sociala konflikter i vår samtid? I nästkommande avsnitt och analysdimension ska dessa frågor besvaras, genom att analysens anspråk vidgas ytterligare: från diskursiv praktik till social praktik.