Jag kom genom fältarbetet att förstå att varje rum har en speciell betydelse. Men det finns också rum som betyder mer än andra och som är förbundna med varandra. För invånarna är skolan mer än en skola, biblioteket mer än ett bibliotek, affären mer än en affär, vårdcentralen mer än en vårdcentral, bensinmacken mer än en bensin-mack och så vidare för att de ingår i det sammanhang som är bygden.
Bygderummen har både konkreta och symboliska betydelser. De erbjuder service, skapar arbetstillfällen och fungerar som offentliga sociala mötesplatser. Sådana finns det inte längre särskilt många av.
Men de är också förknippade med minnen och erfarenheter, med en
tradition av vad bygden är och har varit. Rummen är dessutom avhängiga varandra på, för utomstående, komplicerade sätt. När ett rum hotas får det följdverkningar för övriga. Skolan påverkar affären som påverkar de verksamheter föreningarna driver.
Som levda rum, platser där livet äger rum (Berglund-Lake 2001:
177-179), mötesplatser och identitetsmarkörer (Gunnarsdotter 2005:77), är rummen från ett lokalt perspektiv betydelsebärande på sätt som inte låter sig ekonomiseras eller bortrationaliseras. Här skiljer sig det lokala perspektiv jag undersöker, med sitt innehåll av personliga erfarenheter och upplevelser, från det myndighetsperspektiv som betraktar lokal-samhällets förutsättningar och möjligheter utifrån ekonomiska grun-der. Det är en viktig skiljelinje som återkommer i min studie. Som potentiella politiska tvistefrågor står bygdens rum aldrig riktigt säkra.
De är beroende av att det finns tillräckligt många elever, kunder eller patienter för att de ska anses ekonomiskt försvarbara.
Skolan, affären och bensinmacken beskrivs som livsviktiga i Trehörningsjö, precis som i många andra landsbygdssamhällen. Den kombinerade puben/macken mitt i samhället är ett serviceställe men också en mötesplats för invånarna och för tillresta besökare. Annika och Anders flyttade hem till Trehörningsjö med syftet att driva macken vidare och för att, som de själva beskriver det, rädda bygden.
När jag under 2002 pratar med Annika tänker jag att hon med sitt livsval att flytta hem och vara företagare också är en eldsjäl, fast inte i föreningslivets kontext. Samma engagemang och känsla för bygden driver henne som de ideella eldsjälarna och var anledningen till att hon och familjen flyttade hem och tog över macken. Genom att bygga en pub i anslutning till bensinmacken skapade paret en ny mötesplats.
Anders skämtar och säger att det var Annikas kärlek till hembygden som drog dem tillbaka. Hon ville hit och rädda byn genom att rädda macken, säger han. Undertonen i det han säger är varm. Sedan blev det inte riktigt vad de tänkt sig med puben, berättar de. De hade tänkt sig ett litet mysigt ställe där ortsbefolkningen kunde komma in och ta en öl eller bara dricka kaffe och prata en stund. Men det visade sig att de som kom ofta var utifrån och ville ha en mer påkostad trerätters-middag.
Trivsamma trerättersmiddagar på puben fick jag vid flera kvällar tillfälle att, tillsammans med förenings- och projektmötesdeltagare, delta i. På puben möttes föreningsliv och företagande, lokalbefolkning och tillfälliga besökare. Vid sammankomsterna deltog personer som representerade det ideella föreningslivet och företagandet. Bygde-utvecklingen i Trehörningsjö var och är en mix av båda. Många personer ingick i båda kontexterna. Macken är viktigast, den är hjärtat, sade Annika och Anders. Utan någonstans att tanka skulle samhället falla ihop, den är en kugge i ett större hjul. ”Allt hänger ihop här”, sade Annika, macken, affären, skolan och aktiviteterna som drivs av föreningslivet och som drar folk till bygden och ger försörjning. Om man måste åka någon annanstans och tanka, ja då handlar man där…
och då försvinner affären.
Vetskapen om att rum och verksamheter hänger ihop är ett slags självklar bygdekunskap som kräver lojalitet av invånarna i förhållande till varandra och till platsen. Annikas och Anders beskrivningar är både organiska och mekaniska. Macken är ”hjärtat” säger de och bygden antar formen av en kropp. Den är ”en kugge i ett större hjul”
säger de vidare och rummen blir delar av något större. Orden beskriver samhället som något levande som rör sig framåt. Det behövs ett hjärta och det behövs kuggar som håller ihop. För någon annan är det affären eller skolan som är hjärtat. Men ett hjärta behövs.
Föreningslivet beskrivs, av företagarparet, som en av de kuggar ”som drar folk till bygden och ger försörjning”. Utan särskilda rum, som skola, affär och bensinmack, eller utan lokala gemenskaper; som håller samman och upprätthåller, minskar förutsättningarna att hålla sam-hället vid liv.
Symbolikens styrka ligger i att kunna förena en individuell förståelse med kollektiva synsätt (Strathern 1981: 59-60, Cohen 1986:9 ff, Ekman 1991:138, Berglund-Lake 2001: 176-177). Symboler är funktionella för att de är oprecisa. Genom sin öppenhet för tolkning kan de fungera sammanhållande. Överlevnaden är ett uttryck men också en kollektiv mental bild som de flesta kan knyta an till och samtidigt fylla med personliga betydelser. I Annikas och Anders berättelse fylls den med symboler som hjärta och kugghjul. Bygden blir något, nästan någon, som lever och andas och som måste hållas
vid liv. Den förkroppsligar och bär med sig invånarnas erfarenheter, minnen och känslor. Symboler är formbara och kan användas för att passa omständigheterna, skriver Cohen (1986:9). De erbjuder ett verktyg genom vilket individer och grupper kan uppleva och uttrycka sin bindning till ett samhälle utan att kompromissa med indivi-dualiteten. I hjärtat och kugghjulet ryms både egna och andras före-ställningar. Med symbolernas dubbeltydighet kan samma handling, ord, berättelse eller rum laddas med olika mening.
Det individuella meningsskapandet, som sker i människors tankar snarare än genom deras handlingar, gör symboliken svår att utforska och tolka. Bygdegemenskapen består av flera gemenskaper som inte behöver vara samstämmiga. Meningsskillnaderna kan ofta vara större än samstämmigheten, menar Cohen (1986: 12-13), men olikheterna döljs bakom en yta av enighet. Mina erfarenheter från fältarbetet är att händelser upplevs och ges mening individuellt, men att det också skapas kollektiva förståelser. Nedan beskiver och analyserar jag hur gemensamma förståelser tar sig uttryck och förhandlas fram.