Anna-Karins förmåga att uttrycka sig väl både i tal och i skrift har varit betydelsefull i hennes utåtriktade och kontaktskapande eldsjälsarbete.
I synliggörandet av bygden, på arenor långt utanför lokalsamhället, har hon också själv blivit mer synlig. Att synas och höras är att betyda någonting. Anna-Karins kåseri, som beskrivits tidigare i kapitlet, liknar utvecklingsarbetet vid en frihetskamp. Orden får mig att tänka på Ninni i Mumindalen. Ninni, som går omkring och är osynlig eller halvt osynlig tills den dag hon blir riktigt arg, ryter till och säger ifrån.
Då blir hon synlig igen, för sig själv och andra. Jag tänker att det kan vara lite grand på samma sätt med kampen, att den kan fungera synliggörande för individer men också för grupper och för en bygd.
Men det räcker inte att höja rösten en gång. Det måste göras igen och igen och igen.
I september 2004 deltar Anna-Karin och jag i en internationell forskningskonferens i Lyon i Frankrike. Det har gått några år sedan mitt första besök i Trehörningsjö. Vi går nedför trapporna i det majestätiska trapphuset i Lyons rådhus och Anna-Karin sjunger högt.
Nåja, hon sjunger kanske inte så högt men sången ekar mellan stenväggarna. Det är Lars Forsells svenska text till Boris Vians ”Le Déserteur”, allegorin om det algeriska frihetskriget. Sången påminner mig om Anna-Karins och de andra invånarnas kamp i Trehörningsjö.
Jag tänker på kåseriet, mitt egentliga första möte med Anna-Karin, som refererar till samma text. De här orden är alltså viktiga. Återigen tänker jag att kampen handlar om frihet. En frihet som har med den egna bygden att göra. Men kanske också med Anna-Karins egen känsla av frihet, att kunna påverka vad som händer och att vara del i samhälls-utvecklingen. Kampen känns plötsligt väldigt levande. Den får också något allmängiltigt över sig.
Vi befinner oss i Frankrike, det land som förbjöd frihetssången.
Anna-Karin går alldeles bredvid mig och sjunger med klar röst. Hon struntar i alla förbud liksom i den lågmälda tystnad av ordentlighet, att göra rätt, som har vilat över mottagningsceremonin. För henne är det inte så viktigt att göra som andra eller att smälta in. Hon glömmer aldrig sitt ”uppdrag”. Jag tänker att hon i varje ögonblick, varje stund, är uppfylld av ett slags bygdens patos eller landsbygdens patos. För henne är det verkligen en kamp, en strid som måste utkämpas. Vid alla tillfällen som bjuds gäller det att göra sin röst hörd. Att ha modet att våga. Några huvuden vänds åt vårt håll, jag undrar över vad de internationella gästerna runtomkring oss tänker och skäms lite fastän sången är vacker när den rullar nedför trapporna. Det uppstår en känsla av högtidlighet och allvar. Det slår mig att det var den här sången som drog mig till platsen den där första gången. Hade jag alls åkt dit om det inte varit för symboliken i det medsända kåseriet och sången som nu ljuder i trapphallen? Troligtvis inte. Orden måste sägas, skrivas eller sjungas, så att de hörs. Så att någon lyssnar.
Vi har deltagit i det cocktailparty som välkomnar deltagarna, druckit vin, ätit delikatesser och minglat bland finklädda människor varav majoriteten män i kostym. Konferensen har ännu inte börjat.
Följande dag ska vi hålla ett gemensamt föredrag om lokalt utvecklingsarbete på den svenska landsbygden, med Trehörningsjös arbete som lokalt exempel. För mig är det ett tillfälle att i ett internationellt sammanhang prata om det jag forskar om. För Anna-Karin är det ännu en chans att (re)presentera bygdens utvecklings-arbete som en glädjerik men också problematisk resa. Det är inte första gången vi deltar i samma konferens men det är första gången vi ska göra något tillsammans. Ibland har jag blivit inbjuden genom Anna-Karin och andra gånger har det varit tvärtom, beroende av samman-hang och syfte. Bygdeutvecklingsarbetet har sina arenor liksom forskningen har sina. Men det finns också arenor där båda aktörerna är välkomna. Trehörningsjö har genom utvecklingsarbetet även skapat sin egna lokalsamhälleliga arena där seminarier och konferenser ingår som en del av samhällslivet i bygden. Invånarna behöver inte åka till Örnsköldsvik, Umeå eller någon annan stad för att lyssna till intressanta föreläsningar eller delta i högskole- eller
universitets-utbildningar. Sådant ordnas lokalt genom utvecklingsarbetet. Till denna bygdens arena har jag haft tillträde under fältarbetet. Därför är det inte helt enkelt att svara på om jag är i Lyon tack vare att jag följer Anna-Karin och Trehörningsjös kamp eller om Anna-Karin är här tack vare att jag skriver om henne och bygden? Jag vet sedan tidigare att mitt skrivande öppnat vägen för henne till arenor utanför bygden.
Anna-Karin har också öppnat vägen för mig till Trehörningsjö och många andra rum under fältarbetets gång. Jag vill gärna tänka att det finns en ömsesidighet i hur vi omväxlande förflyttat oss mellan varandras arenor. Vi kanske använder oss av varandra, fast så tänker jag inte på det. Det låter alltför enkelriktat och i förväg planerat.
Riktigt så planlagt är varken mitt fältarbete eller den kamp jag följer.
När vi senare sitter och jobbar på hotellet med förberedelser inför presentationen tänker jag många olika tankar om ömsesidigheten i fältarbetet, hur svårbeskrivbar och ömtålig den är. Jag tänker på mitt ansvar för den och vad jag gör av den. Medan vi jobbar med presenta-tionerna pratar vi om sådant som har med bygden att göra. Om vad som hänt sedan jag sist var där och om hur det går med olika projekt.
Anna-Karin har blivit min nyckelperson och dörröppnare till bygdens många rum. Som så många gånger förr uppdaterar hon mig, inte på ett redogörande sätt utan mer som en reflekterande berättelse med situationer hon ställts inför i agerandet för bygden, svårigheter som har behövt lösas, problem som inte ser ut att ha någon lösning, misstag hon gjort, funderingar över vad hon kunnat göra annorlunda och så vidare. Jag tror inte att hon förväntar sig några lösningar av mig, det är inte den sortens relation vi har. Det är mer ett slags resonerande samtal där jag lyssnar, kommenterar och reflekterar ”tillbaka”. Jag upplever inte att jag ger några direkta råd, men det kanske jag gör? Jag kan inte låta bli att tänka på min egen roll och mitt ansvar för att vi befinner oss i Lyon. Det är en hektisk tid för Anna-Karin. Hon är utarbetad och trött. Jag oroas över att jag, genom vårt deltagande i konferensen, bidrar till att förstärka tröttheten. Borde jag kanske ha tackat nej till deltagandet? Roller och gränser förefaller så otydliga i det här fältarbetet där jag hela tiden förflyttar mig över och mellan osynliga gränser som ändå är förnimbara. Gränser som jag föreställer mig att Anna-Karin och jag upplever på olika sätt. De finns till
exempel inbäddade i kombinationen forskare-praktiker, som inte är riktigt ”comme il faut” trots att den efterfrågas. Jag är osäker på om vi med vårt deltagande kan bryta mot normen och skaka om gräns-sättningen eller om vi tvärtom bidrar till att förstärka de i förväg uppdragna gränserna.
På konferensen i Lyon är Anna-Karin en av få praktiker. Nästan alla andra är forskare, politiker eller tjänstemän. Vi har betalt för att vara där. Anna-Karin deltar ideellt för sin övertygelse om vikten av frågorna och det hon brinner för. Under några dagar har hon lämnat bygden och gårdsmejeriet som hon får sin huvudsakliga utkomst från, och alla praktiska sysslor som har med utvecklingsarbetet att göra.
Med sitt deltagande överskrider hon gränser för vad som är brukligt.
Det krävs mod för att göra alla de här sakerna, något jag vid det här laget vet att Anna-Karin har. Hursomhelst är min oro inte till någon nytta i det här skedet. Nu är vi på plats för att genomföra vår forskar- och praktikerpresentation. Att delta som praktiker är ett nytt grepp från arrangörernas sida. De vill kombinera de två perspektiven, forskarens och praktikerns, och vi har blivit inbjudna att delta som ett exempel just på detta. Vad det egentligen betyder känns osäkert.
Frågorna återvänder. Vad är det att vara forskare respektive praktiker?
Får Anna-Karin och hennes bygd en förstärkt legitimitet genom att delta i ett internationellt forskningssammanhang? Kanske det tvärtom kan uppfattas som hotfullt när hon återvänder hem? Varför skulle just hon åka (möjlig kritik från bygden och kommunen)? Detta var väl bara ännu ett exempel på den besvärliga bygden som alltid ska lägga sig i, sticka ut och göra sig märkvärdig (kommunen och länsstyrelsen)? Blir hon kanske av med krafter här, som hon bättre behöver för att uträtta saker på hemmaplan? Legitimerar hennes deltagande en redan förutbestämd hierarkisk och på forskningsfältet definierad ordning där hon (och för all del även jag själv) får rollen av ett slags gisslan, livs levande representanter från praktikens värld och ett pittoreskt exempel på samarbete mellan praktik och forskning? Bidrar jag till att förstärka istället för att överbrygga klyftan mellan forskning och praktik? Frågorna är många och svaren svävande. Jag kan bara hoppas att Anna-Karin med sitt deltagande och jag med den text jag
formulerat57 kan motverka farhågorna. Någon garanti finns förstås inte.
När Anna-Karin senare intar scenen gör hon det med sedvanlig pondus och självklarhet. I det ögonblicket flyger mina farhågor sin väg. Hon har gjort sina överväganden och val. För henne är det här ännu ett tillfälle att nå ut med bygdeutvecklingsarbetet och knyta nya kontakter. På scenen i en konferenssal i Lyon berättar hon om Trehörningsjö på engelska och visar den powerpoint presentation som hon lagt ned mycket arbete på. Konferensdeltagarna lyssnar. Jag tänker att hon blir synlig där hon står. Genom berättandet får hon betydelse. Det är en berättelse som också lyfter fram de andra i bygden. Deltagandet kan förhoppningsvis användas som en erfaren-het att referera till i kommunala eller regionala diskussioner om frågor som berör bygden, och bli till nya verktyg i eldsjälens outtröttliga arbete. Konferensen i Lyon är ett exempel på hur bygdeutveckling tar plats på andra fält än i lokalsamhället och hur aktörerna förflyttar sig.
Den är också ett exempel på hur roller och fält interagerar, hur aktörernas positioner och dispositioner förhandlas och omförhandlas i olika sammanhang. På Lyonkonferensen (re)presenterar Anna-Karin inte bara sin bygd, hon representerar också den lokala praktiken. Utan lokala aktörers närvaro skulle praktiken inte ha någon egen röst, den skulle bli talad om och refererad till av forskarsamhället. Dialogen mellan ”vi” och ”dom” skulle utebli. De eldsjälar jag mött i fältarbetet vill ha en dialog, de kräver plats och lägger sig i. De vill inte bara bli talade om utan själva samtala med andra aktörer på samhällsarenan.
Därför är Anna-Karin här. För henne är jag en av de andra, någon att föra samtal om landsbygder med. Att samsas på samma arena gör gränserna både tydligare och otydligare men också möjliga att föra en dialog om.
57 Det paper jag presenterade på CIRIECs 25:e konferens, 2004, hade den engelska titeln
”Local responses to structural changes: local development groups in rural communities in Sweden”. Det beskrev bygderörelsen i Sverige med fokus på Trehörningsjös och Anna-Karins arbete som eldsjäl. Anna-Karin hade bidragit med synpunkter på texten men fram-förallt förberett en egen presentation av bygdens utvecklingsarbete som beskrev processen med dess svårigheter och möjligheter. Vår gemensamma powerpointpresentation hade Anna-Karin, den av oss med bäst datorkunskap, gjort det mesta jobbet med.
Att vara engagerad i bygdeutvecklig behöver inte innebära att ta steget in i nationella eller internationella sammanhang och diskus-sioner. Men Anna-Karin har valt att navigera i gränslandet mellan den lokala platsen, Sverige och de internationella arenorna. Hon står inte ut med enbart lokalsamhället som arena. Hon behöver utmaningar och hon vill uträtta någonting. Hon är i Lyon för att hon har något viktigt att säga. Den ekande frihetssången i Lyons rådhus blir till en kamp-sång för Trehörningsjö, för friheten att bestämma över sin egen och sin bygds framtid. Eller i alla fall för rätten att vara med och påverka den.
Plötsligt känns det självklart att den kamp jag undersöker handlar om en av demokratins grundläggande rättigheter: att göra sin röst hörd.
KA P I T E L F E M