Lena Sommestad (1995: 231-242) kritiserar i Civilt samhälle kontra offentlig sektor bland andra Peter Aronsson och Lars Trägårdh för deras
85 Konferensen arrangerades i Gävle 7-9 juni 2001, under Sveriges ordförandeskap i EU, och hade titel “The Social Capital of the Future”, översatt: Framtidens sociala kapital.
86 För en utförligare diskussion om social ekonomi, se antologin Social ekonomi i Sverige (Westlund 2001).
ovilja att inkludera ”klass-, köns- eller generationsperspektiv” i sina analyser av civilsamhället, vilket hon menar gör begreppet och tolkningarna till ”en utopi för medelklassens män”. Det är viktiga påpekanden, också i relation till min studie av Trehörningsjöbornas kamp. Civilsamhället framställs i nämnda debattskrift gärna som något annat än staten och marknaden, som en reträttplats för den autentiska kärleken och gemenskapen (se även Hans L. Zetterbergs inlägg i samma bok).
Civilsamhället som en reträttplats har inget stöd i tolkningen av social ekonomi som aktiviteter som är en del av samhället och samhällsekonomin. Jag finner inte heller något stöd för ett sådant synsätt i min förståelse av Trehörningsjöbornas kamp, tvärtom. I Tre-hörningsjö är det civila samhället – i form av nätverk, föreningar, aktiviteter och projekt – en integrerad och aktiv del av bygdelivet. Det är ingen plats där man drar sig undan eller en konfliktfri zon, utan en plats för gemenskap, samtal och ställningstaganden kring bygde-problem och samhällsfrågor. Handling sker i den mån aktörerna kan, vill och orkar. Det ”frivilliga” i frivilligarbetet ifrågasattes av många jag mötte. Även om jag beskrivit föreningarnas gemenskapande som centralt så betraktar jag inte gemenskapsrummen som tillflyktsplatser där godhet råder. Där samsas trivsel med motsättningar och diskussioner. Att hantera svårigheter ingår i gemenskapandet. Vidare finns det hierarkier och mekanismer som innesluter och utesluter och alla ges inte en plats. Istället för en utopi med total harmoni berättar Trehörningsjöbornas kamp om olydnad, motstånd och försvar. I den meningen är bygdekampen inte en isolerad sfär utan just den spelplan för spänning och strid om värden som Filip Wijkström och Tommy Lundström (2002:13) beskriver den som.
Civilsamhälle och social ekonomi är närbesläktade begrepp. ”Kärt barn har många namn”, kommenterar Agneta Stark och Robert Hamrén (2000:16) när de beskriver frivilligsektorns förändring från filantropi till social ekonomi med hjälp av en rad närbesläktade begrepp. Stark och Hamrén för ett resonemang kring varför så många olika begrepp används för att beskriva samma samhällssfär. En förklaring de för fram är att intresset för sektorn finns i många olika discipliner som använder olika begreppsapparater och har intresse av
olika forskningsfrågor. Det tror jag är en viktig förklaring. En annan förklaring menar de är att begreppen används som ”förskönande omskrivningar till något med obehagligt innehåll” (ibid:18). Kampen om språkets betydelser är viktig att undersöka och analysera för att den synliggör olika tolkningspositioner och samhälleliga makt-strukturer, skriver de (Stark & Hamrén 2000:16).
Genom att försköna eller omladda begrepp förändras betydelser.
När bygders överlevnadskamp benämns som lokalt utvecklingsarbete och lokal kraft osynliggörs konflikter, motstånd och kamp. Det bygde-aktörerna kämpar för att synliggöra ges ett annat, mindre utmanande, innehåll. Bygdekampen inordnas i etablerade strukturer och kontrol-lerbara sammanhang där den görs till en del av etablissemang och konsensus.
Ny samtalsordning
Den svenska välfärdspolitiken har gynnat landsbygderna på många sätt (Hansen 1998). De traditionellt nära relationerna mellan frivillig-organisationer och statlig politik har varit bidragande till den svenska välfärdspolitikens reformarbete (Stark & Hamrén 2000:58). Frivillig-organisationerna har haft en pådrivande roll att ge röst åt folkliga opinioner och krav som sedan hittat vägen in i politiken. Folkrörelse-sektorns, hittills, relativa frihet har bidragit till att organisationerna kunnat ställa krav på staten.
Filip Wijkström (1997, 1999) pekar på en ”omvänd samtals-ordning” där staten och kommunerna börjar ställa krav och ha förväntningar på frivilligsektorn och deras organisationer. Rege-ringens arbetsgrupp om den sociala ekonomin skriver i sin social ekonomirapport (1999: 54-56) att folkrörelseperspektivet, med upp-gifterna att ge röst åt olika grupper och att organisera aktiviteter, tjänster och service, tappar mark gentemot ett sedan 1980-talets mitt framväxande statligt synsätt, och EU-perspektiv, som ser frivillig-sektorn och den sociala ekonomin som ”en outvecklad potential som komplement och uppdragstagare till den offentliga sektorn”. Folk-rörelseperspektivet och EU-perspektivet representerar två synsätt som
formar två olika slags ordningar. I blickpunkten för det politiska intresset står allt tydligare EU-perspektivet, det som är sysselsättnings-skapande, ekonomiskt intressant och tillväxtfrämjande. Det svenska välfärdssamhället stöps om och nu handlar det om hur alla aktörer kan bidra till tillväxt.
Ett allt starkare drag i det lokala utvecklingsarbetet i Sverige (se t.ex. SOU 2006:101) och den ideella sektorn i andra länder är att individer åläggs mer ansvar och att politiken förlitar sig till människors ”lokala kraft” som en bekväm (och billig) lösning. Redan i debatten om civilsamhället såg förespråkarna möjligheter till nya lösningar medan motståndarna varnade för utnyttjande av människors engagemang och ideella arbete som en statlig ursäkt för fortsatta nedskärningar i offentlig sektor (Trägårdh 1995). Bygdeutveckling är i huvudsak ideella insatser som investeras i frågor och områden där kommunerna och staten frånsäger sig ansvar, men den är också som jag beskrivit i den här studien, en kamp för särskilda värden och ordningar. Stående på arenor utanför bygden kan man anföra en argumentation om disciplinering av människors tankar och hand-lingar. Där blir det möjligt att kritiskt tolka inte bara politiken utan också civilsamhället och den sociala ekonomin som begrepp och debatter där den lokala nivån, dvs. bygdeutvecklingsarbetet, används på sätt som passar de politiska intressen som styr. På fältet, bland aktörernas ord och handlingar, känns en sådan analys alltför snäv i sin reducering av aktörernas medvetenhet och kollektiva handlings-strategier. Att befinna sig på kampens translokala fält är att se och uppleva hur bygdeaktörerna, inte omedvetna om omskrivningarna, kämpar vidare för att ge röst åt sina definitioner och tolkningar, och kräva tillträde till politikens och forskningens arenor där begrepps- och innehållsbestämningarna görs.