De studier som enbart riktar fokus mot eldsjälsarbetet porträtterar i regel kvinnors eldsjäls- och utvecklingsarbete (Bull 1991 och 1993, Frånberg 1994 och 1996, Stenström Jönsson & Forsberg 1995, Forsberg 2003). Möjligen beror det på att kvinnor varit drivande i lokalt utvecklingsarbete. På många platser har kvinnors initiativtagande och organisering varit en förutsättning för utvecklingsarbete. Eldsjäls-arbetet tolkas även med entreprenöriella termer där eldsjälarna benämns som samhällsentreprenörer eller sociala entreprenörer som håller samman och skapar nya möjligheter för bygden (se t.ex.
Stenström-Jönsson & Forsberg 1995, Lithander 2002, Bergström et al 2003, Landsbygdsnätverket 2007).
Eldsjälsarbetet är centralt i bygders förändrings- och försörjnings-strategier. Jag har själv tidigare analyserat det som ett relations-skapande arbete för synliggörande av bygd och aktörer (Forsberg 2003). Det har beskrivits som en särskild roll i lokalsamhället avhängig personens talförmåga och ledaregenskaper (von Rosen 2003:242 ff), som en nödvändig drivkraft i mobiliseringsprocessen (Gunnarsdotter 2005:105) eller som en funktion av spindeln i nätet (Andersson &
Johansson 2004). De lokala grupperna själva understryker eldsjälarnas viktiga roll som motor i utvecklingsarbetet (Herlitz 1998, Forsberg 2001).
Studier med genusperspektiv (Frånberg 1994 och 1996, Rönnblom 1996 och 2002) fokuserar på könsmaktsordningen i samhället i relation till kvinnors arbete och organisering. Det lokala utvecklingsarbetet beskrivs som mobilisering och organisering för förändring, vilket ligger nära de tolkningar jag själv gör. Forskning har visat att det
handlar om förändringar på många plan; kvinnors livssituation, lokal-samhällets kultur (attitydförändringsarbete) och/eller en traditionell samhällsstruktur (könsmaktsordning).
Bull (1993) har undersökt hur omgivningen reagerar på eld-själarna. Det handlar om allt från att de får pris för sitt engagemang till att de får eller blir av med tjänster eller vägras kommunal service.
Modet, eller olydnaden, kan följaktligen få både materiella och känslo-mässiga personliga konsekvenser. De svåraste upplevelserna handlar enligt Bull om stark negativ respons eller likgiltighet (1993:37): ”Alla de intervjuade ger uttryck för en djupt känd ödslighet kring sitt engagemang.” Maria Modig (1984), som arbetat med beslutsprocesser inom byråkratiska organisationer, talar om den sorg den olydige bär i sin ensamhet. Bull (1993) beskriver hur bybor och myndigheter inte alltid reagerar positivt på kvinnors förändringsarbete. Svårast har de kvinnor haft det som befunnit sig i kommunal förvaltning, kommunal-politik eller skola samtidigt som de arbetat för och tänkt ”förändring”.
Bull tolkar det som att kvinnors arbetssätt blir hotfullt i etablerade strukturer med manlig dominans. Som en konsekvens har kvinnor tvingats bort från de verksamheter de försökt förändra. De har dock sällan gett upp sina förändringssträvanden utan växlat till mindre hotfulla strategier där de valt att ”arbeta vidare osynliggjorda”
(1993:38).
I en studie av Västerbottniska kvinnor anlägger Gun-Marie Frånberg (1994) ett könsperspektiv på mobiliseringsarbetet. Kvinnors mobiliseringsarbete står för någonting särskilt, menar hon. Ytterst tolkar hon det som en maktkamp om materiella och immateriella resurser. Kvinnors resursmobilisering i landsbygdens mansdomi-nerade miljö utmanar vad som är kvinnligt respektive manligt. Folk-livsforskaren Yvonne Verdier (1979) beskriver i sin studie av kvinnor i en fransk by, från sekelskiftet och fram till mellankrigstiden, hur det inte gillades i byn att kvinnor gick två och två eller samlades till-sammans. Varje sådant försök motarbetades (1979:369): ”I samma utsträckning som männen framträder ’i gäng’ och i ’grupp’ i en rad aktiviteter – i samma utsträckning framstår kvinnorna som ensamma.”
Att utmana kulturella mönster kan få konsekvenser. Genom att synas och höras, vara på platser som tidigare förbehållits männen (utanför
hemmet) och agera kollektivt utmanar kvinnorna landsbygdens köns-maktsordning (jfr Gustafsson-Larsson 2007). Det kan leda till förändringar, bland annat attitydförändringar, men aktörskapet innebär samtidigt en risk för att eldsjälar tillfälligt bränner ut sig eller helt slocknar. I en senare studie beskriver Frånberg (1996) hur många av de landsbygdskvinnor hon studerat funnit det nödvändigt att strida för att kunna få till stånd förändringar.
Med ett feministiskt perspektiv betraktar Malin Rönnblom (1996 och 2003) kvinnors organisering och lokala projekt som politisk aktivitet. Med ett sådant perspektiv blir kvinnors organisering något mer än en tillfällighet, det blir genomtänkta politiska handlingar som tar ställning mot respektive för en särskild ordning. Kvinnors handlande på landsbygderna tar sig dock andra uttryck och skiljer sig från de gängse i kvinnorörelsen, menar Rönnblom, genom att kvinnorna utformar strategier som inte riktar sig mot männen.
Kvinnors lokala utvecklingsprojekt i glesbygd ställer inte några uttalade krav och kräver inga stora omvälvningar av samhället.
Målsättningen är att ”göra den egna bygden bättre att leva i för alla, även män och barn” (1996: 75-89). Rönnblom (2003:276) tolkar kvinnornas (landsbygds)politiska arbete som en kamp för en avkönad politik, ”en offensiv radikal praktik som syftar till att utmana den ständiga kategoriseringen av ’kvinnor’”.
Motivet för kvinnors organisering i nätverk, föreningar och kooperativ i Trehörningsjö tolkar jag i likhet med Rönnblom som ett förändringsarbete för kvinnorna och bygden i sin helhet, inte mot männen. I arbetet för bygden ompositionerar kvinnorna i Trehörning-sjö sitt handlingsutrymme och sin betydelse i lokalsamhället. Genom att placera sig i beslutspositioner, planlägga och organisera handlandet, styr de arbetet mot mål som de i samspråk med andra formulerat. Syftet är att göra något bra för kvinnorna och bygden, och att få med sig männen i det arbetet. I sitt hävdande av ett relationellt helhetsperspektiv som politisk formulering utgör kvinnors och lokala gruppers handlande en utmaning mot den etablerade politiken och ordningen. Därför är det viktigt hur det lokala utvecklingsarbetet benämns och beskrivs. Med ett oproblematiserat utvecklings-perspektiv tenderar agerandet för bygden att osynliggöras som
politisk handling. Kamp ser jag som ett perspektiv som synliggör att det existerar olika tolkningar och positioner, och att det finns lokala (”kvinnliga”) tolkningar värda att kämpa för, vilket jag förstår som själva kärnan i den ”bygdeutveckling” jag studerat i Trehörningsjö.